¡Hola!
Idag har jag varit i Skara för att göra inträdesprov på Skara skolscen.
Det hela blev lite stressigt.

Jag har ju gjort inträdesproven till Wendelsberg och blivit reserv. Då visste jag att jag kunde mina scener, så det var inget nytt att lära sig till Skara. Och den här veckan var det dags. Jag tänkte att det nog var dags att boka tåg, och så kom jag på att det var samling redan på tisdagen, så det blev lite stressigt. Sen kom jag på att ett av delproven var en sångövning, som jag inte hade fått någon information om alls.
På hemsidan stod det bara "SÅVÄL DET SJÄLVVALDA SOM DET FÖRELAGDA ROLLPROVET SAMT SÅNGPROV MÅSTE OVILLKORLIGEN FRAMFÖRAS UTANTILL" (med versaler). Det var det enda stället som sångprovet nämndes på, så jag blev lite orolig och ringde upp dem och fick veta att man skulle framföra en sång man tyckte om. På svenska.
Jag funderade ett tag på sånger jag kan utantill, men jag kom bara på Borås, Borås som jag nästan kan och så lyssnade jag jättemycket på den och skrev ut låttexten.

Igår gav jag mig av mot Skara. Eller, jag försökte iallafall.
Jag gick ner mot busshållplatsen i god tid. Jättegod tid. Jag såg bussen, som gick en halvtimme innan min buss, åka förbi. Jag hade nog gått i lite väl god tid.
Jag gick in på Prima (ICA-affären i Sävedalen) och köpte en flaska cider (som jag ska ha som rekvisita) och tre kexchoklad (som färdkost). Sen kom jag på att jag nog kunde hinna med bussen åt andra hållet och byta till Blå Express i Partille Centrum. Dock missade jag den precis och så satte jag mig i "rätt" busskur och väntade på min buss.
Den var naturligtvis sen. Senare än vanligt. Den kom till slut och när den åkte in mot stan tittade jag hela tiden på klockan. Busens tannade ofta, och dessutom blev det en del bilköer på E20:an. Jag hade ca 10 minuters marginal mellan bussens ankomst och tågets avgång. Det skulle inte vara några problem, men jag räknade ut att jag nog inte skulle hinna. Bussen skulle vara vid Polhemsplatsen 16:03 och tåget gick 16:12.
När klockan var ca 16:10 stod bussen i en kö fram till rödljuset som är precis innan svängen fram till busshållplatsen. Jag var stressad som en... en... jättestressad person och kände att det fanns ett sätt som kanske kunde lösa det hela.
Jag gick (släpandes på min resväska) fram till chauffören och frågade om han kunde släppa av mig, eftersom jag skulle med ett tåg. Det kunde han inte, eftersom det var så mycke ttrafik, sa han. Att trafiken stod stilla verkade inte spela någon roll. "Jag kanske kan släppa av dig om det blir stopp längre fram" sade han dock. Jag ställde mig vid den bakersta dörren igen för att snabbare hinna från busshålplatsen till tåget. Efter en stund blev det grönt ljus och bussen åkte. Det han dock bli rött innan bussen hann komma fram till trafikljuset. Jag gick fram till chauffören igen, och han öppnade framdörrarna.

Jag lyfte upp min väska (som är gjord för att man ska rulla den bakom sig) och sprang iväg med den i famnen. Jag såg ut som en äkta väskryckare och rusade fram mellan människorna på gångbanan. Jag kom fram till perrongerna ca 16:13 och hade inte hämtat ut mina biljetter ännu. Och tåget hade alltså gått. *suck*
Jag kom in på Centralstationen och av någon anledning hämtade jag ut mina biljetter ur en automat. Sen tog jag en kölapp för att få byta biljetten eller nått. Det skulle gå en buss, som egentligen var ersättning för ett tåg, klockan 16:27, men eftersom jag hade könummer 117 och det var 109 eller nått, så skulle jag nog inte hinna med den heller. Jag klurade och ringde till Västtrafik och frågade om de kunde göra något. Det var ju deras fel att jag blev försenad.
Hon i andra änden trodde inte det, eftersom man ska ha en bytesmarginal på tio minuter för att resegarantin ska gälla. Jag hade ju bara nio minuters marginal, men hon sa att det är gränsfall.
Förresten har jag tidigare fått taxiresa betald för att bussen är sen till Partille Centrum där alla bussar avgår samtidigt, och där ha rman max fem minuters marginal (om man inte vill vänta en halvtimme).
Jag ska kolla upp det senare. I vilket fall som helst kostade samtalet till Västtrafik en hel del. Jag fick sitta i telefonkö ett bra tag.
Till sist blev det min tur på Centralstationen, och det enda de kunde göra var att ge mig en ny biljett för 150 kronor. Sista minuten. Den gällde från Göteborg till Skövde, och där kunde jag använda min "gamla" biljett till bussen vilken tid på dagen som helst. Jag kom till slut iväg på ett tåg till Skövde. Jag läste lite Larsson (Jag läser sällan serietidningar, men när jag åker tåg köper jag alltid en Larsson), läste texten till Borås, Borås och så somnade jag med Borås, Båråstexten i handen.
Jag vaknade en minut innan de ropade ut att tåget skulle stanna i Skövde. Jag slängde ihop alla grejer i väskan, klev av tåget och nästan rakt fram stod en buss till Skara, så den klev jag på.

Jag anlände i Skara, men hade inte tid att checka in på hotellet. Jag vimsade istället runt i Skara och hamnade till slut på busstationen, där jag började. Mycket skumt. Jag frågade efter vägen och hamnade till sist rätt.
Jag klev in i rätt rum två minuter i sju.
Där satt några andra sökande, samt en gäng elever på skolan. Sen var det ett litet upprop, och vi var inte alls många. Dagen innan hade det varit ca femton stycken, varav tolv hade gått vidare till andra provet, och alla de tolv hade gått vidare till tredje provet också.
Där inne satt några som under dagen hade gjort sina prov och gått vidare till tredje provet, bland annat en tjej som jag träffade på Wendelsberg, men inte gick vidare ett enda steg där.
Sen blev vi tilldelade varsinn motläsare. Min motläsare hette Emma och visade runt mig på skolan lite. Sen fick hon mina texter och sen var det adjö, och så skulle vi samlas klockan åtta nästa morgon.
På vägen ut pratade jag lite med tjejen jag hade träffat på Wendelsberg och hon sa att vi förhoppningsvis skulel ses på fredagen (då de sista proven är).

Efter en del velande hittade jag mitt hotell. Hotell Stadskällaren. Jag kom in och fick min rumsnyckel, samt en kod till ytterdörren som låstes på natten. Dessutom fick ja gännu en gång veta att de bjöd på kvällsmat. jag var rejält hungrig. "Det är linssoppa ikväll" sa receptionisten, som jag tror var norsk, och med mina grymma skådespelar-skills svarade jag något som fick mig att låta jättesugen på linssoppa.
Jag undersökte mitt rum lite snabbt och sen gick jag motvilligt in i matsalen. Linssoppan såg ganska okej ut, så jag tog en tallrik och hällde upp ganska mycket. Dessutom fanns det bröd, och nacho-chips.
Den linssoppan var inte dum alls! Mycket god.
Sen gick jag in på mitt rum igen. Jag gick igenom mina scener och så sjöng jag lite Borås, Borås. Det kändes lite konstigt. Jag har egentligen inte sjungit förut. Inte ens i duschen. Men det kändes okej.
Sen gjorde jag mig iordning och lade mig ganska tidigt.
Dock kunde jag inte somna.
Efter ett tag tänkte jag att "Nu har jag säkert legat vaken i en halvtimme! Jag kikade på klockan, och mycket riktigt. Exakt en halvtimme. Sen tänkte jag att det hade gått en timme. Och, jajemän. Exakt. Sen tänkte jag att det hade gått en timme och en kvart. Just precis. Kanske nån X-men-kraft jag håller på att utveckla?
Iallafall låg jag där och tänkte på all möjligt. Bland annat skådespeleri och DVD-menyer.

Jag vaknade av min mobils väckningsfunktion och lyckades ta mig upp ur sängen innan jag somnade om. Mitt rum hade toalett, men ingen dusch. Det skulle finnas en gemensam dusch någonstans, men jag hade ingen aning om var någonstans. Jag undersökte rumets telefon, men hittade inget nummer till receptionen. Till slut gav jag mig ut i korridoren. Jag var endast iklädd kalsonger och en handduk över axeln och smög tyst. Ingen såg mig, och jag hittade duschen.
Sen duschade jag, gjorde mig iordning, åt lite frukost, packade ihop mina saker, checkade ut, betalade och begav mig tillbaka till Skara Skolscen.

När jag kom fram till Skara Skolscen var det först uppvärmning. Sen var det upprop igen. Vi skulle vara tolv stycken, men vi var bara sju. Det var ganska mysigt. trevliga människor och så var vi så få sökande att man kunde sitta och prata, ha det trevligt och peppa varandra. Två av de sökande var två tjejer jag kännde igen från Wendelsbergssökningen. De kände igen mig därifrån, och senare kom de på att de hade sett mig i En måste ju leva också. Dessutom hade en av dem träffat Tobias på Wendelsberg. Tobias som läser min blogg. Hej, hej, Tobias! Tjejerna hade förresten varit elever till min käre vän Anders Lönnbro på Mimers Hus.
Dessutom kände jag igen en av eleverna på Skara Skolscen. Och han kände igen mig. Det var Kalle som vikarierade för Pamela på Angeredsgymnasiet i någon månad. Jag hade inte honom men vi har snackat nån gång och så fick han ett exemplar av Albin & Arts Luciaspecial på DVD, eftersom han hjälpte oss lite under en av inspelningsdagarna.
Efter uppropet kom juryn in och presenterade sig. Det var två äldre herrar och en äldre dam, som jag kände igen. Det var Maja, som har jobbat på Angeredsgymnasiet för några år sedan. Det var innan jag gick där, men jag har hört talas om henne och träffat henne några gånger. Bland annat gick hon och Pamela på premiären av En måste ju leva.

Sen var det dags att göra sina scener. Till skillnad från Wendelsberg skulle man göra båda sina scener direkt efter varandra. Vi var ju ganska få, så det var inte mycket väntan.
När det var min tur gick jag in och körde min första scen. Det kändes ganska bra. Sen ställde jag om lite stolar, drog på mig kavajen och spelade min andra scen. Det kändes okej. Kanske lite små stressat.
Sen var det över. Jag behövde inte göra de scenerna nån gång igen. Vad jag vet.
Alla gjorde sina scener och sen dröjde det inte länge innan Emma kom ut och skrev på tavlan.
Hon skrev bara fyra nummer.
Bland annat 33.
Mitt nummer.

Jahapp. Så då var det bara tre tjejer (varav två var tjejkompisarna som jag kände igen från Wendelsberg) och så jag kvar. Det var ganska mysigt på ett sätt. Vi fyra skulle kämpa vidare.
Det var dags för improvisationsövningar. En och en. Det kunde ta mellan tio och trettio minuter per person. Vi fick inte veta någonting innan.
Jag var tredje in.
Jag kom in i salen. Där stod en skärm i mitten av scenen. På ena sidan stod en säng där en av eleverna låg. Hon skolle föreställa min sjuka mamma. På andra sidan stod ett bord och två stolar. På den ena stolen satt en elev som skulle föreställa läkare. Jag fick några få förutsättningar, och sen började det.
Jag pratade med "min mamma" och hon hade ont. Jag kallade på läkaren men han hade inte tid att hjälpa till. En otrevlig typ. Till slut övertalade jag honom att följa med. Han sa något om att "de brukar ha ont", och så fick jag en burk med Treo. Efter ett tag kom provresultaten och jag fick prata med läkaren. Då kom, inte helt oväntat, beskedet att min mor var döende. Leukemi. Hon hade bara tre till fem timmar kvar att leva. Otur!
Sen fick jag meddela mamsen om det och så blev det sorgligt, och jag kände att det inte gick att utveckla scenen alls. Jag hörde hur någon i juryn mumlade "Ska vi bryta här, eller?" och så bröt de.
Det kändes inte som att det blev bra alls.
Jag gick ut till ett angränsande rum och där satt massor av elever från trean som "välkomnade mig ut". Jag såg smått chockad ut av att se dem. Kalle frågade hur det kändes, och jag sa att det inte kändes så bra. "Du ser nöjd ut" sa han sen, "Men du ser nästan alltid så där nöjd ut".
I det angränsande rummet fick jag vänta. Kanske skulle jag få gå in och göra ett prov till? Jag hoppades.
Men icke. En av jurymedlemmarna kom ut och sa "tack" eller nått, och så fick jag gå tillbaka till samlingsrummet.
Sen väntade vi och så skrev Emma upp några nummer. Bara två.
Inte mitt.

I samlingsrummet blev det väldigt tyst. Eleverna på skolan tittade lite försiktigt på oss. Vi som sökte var tysta och förvånade. Av de två tjejkompisarna som hade kommit dit tillsammans gick bara en vidare. Det blev också lite konstigt. Jag ringde till Lisa Gröön och hem till mor. Sen snackade jag lite med tjejen som inte vidare. Jag kommer faktiskt ihåg vad hon heter, men jag väljer att inte skriva någon av de sökandes namn. Det är tydligen mycket folk som läser här (och som på senare tid har vågat ge sig till känna). Idag har jag haft 40 besökare. Igår 59. Men jag vet inte vilka de är.

Det kändes snopet att inte ha gått vidare. Jag var rätt inställd på det. jag gillar verkligen att improvisera, men den grejen jag fick kändes lite konstig, och så känns det inte alls som att jag med den övningen kunde visa vad jag kan. Jag borde sagt "Mamma. Du har leukemi. Du har bara 3-5 timmar kvar att leva... öh... ...Visste du att Gula Sidorna finns på Internet?".
Den tjejen som inte gick vidare hade fått samma improvisationsscen som jag, bortsett från att det var hennes pappa som var döende. De andra två hade fått helt andra grejer. En hade fått fyra olika "uppdrag" som fanns på scenen. Bland annat skulle hon göra slut med sin pojkvän på en del av scenen, och så skulle hon ta en plånbok från ett lejon(!) på en annand el, och så ropade juryn ut vilket uppdrag hon skulle gå till och hoppa mellan. Den tredje tjejen fick göra två olika övningar, bland annat nått med olika hattar. Jag begrep inte riktigt vad det var.

Jaja. Osis, osis.
De två tjejerna kom från Göteborg, så jag kunde åkt med deras bil om jag ville, men eftersom en av dem gick vidare skulle de åka nån gång efter fem iallafall och klockan hade bara hunit bli ca ett eller två, så jag tänkte ta buss och tåg hem. Tjejen som inte gick vidare bestämde sig sen för att också ta tåget. Det är ju lite segt att vänta, och speciellt om man ska sitta och säga "Vad kul för dig att du kom in iallfall!". Vi tänkte ta tåget tillsammans, men först kikade jag på nätet vilket alternativ som var billigast. Jag kikade på SJ och så tipsade nån om Swebuss.
På Swebuss hemsida kunde jag välja att åka klockan 13:00 med ankomsttid 14:45. Inga byten, men vi missade ju den eftersom klockan hade hunnit bli ca kvart i två.
Andra alternativet var att åka 15:05 med ankomsttid 05:40. Restid 14 timmar och 35 minuter. Tre byten. 614 spänn. Per person.
Nej, tack.

Istället skulle vi ta en buss 13:46 och byta till tåg i Skövde.
Den bussen missade vi med en minut, men vi väntade ca 30 minuter på nästa buss till Skövde.
En av de väldigt snälla eleverna på Skara följde med oss till busstationen och hjälpte oss. När vi frågade om priser gav hon oss sitt busskort och sa att vi kunde behålla det. Hon visste inte hur mycket det var på det.
När bussen kom kostade det ca 50 spänn per person eller nått. Jag frågade hur mycket som fanns på kortet, och det räckte till båda två, och då hade jag ändå ca 1,50 kvar. Kanon!
Vi snackade hela resan, och det var rätt trevligt. sen köpte vi tågbiljett i Skövde och kom hem utan problem. Hon fick min bloggadress när vi skiljdes åt på Centralen i Göteborg.
Sen tog jag bussen hem och där väntade mamma och min syster med sina barn som är hur söta som helst.

Framtiden:
Oviss. Jag får söka fler jobb och så får jag se om jag kanske kommer in på Wendelsberg.
Jag är nästan klar med arbetet med Sårskorpor-DVD:n. Jag ska bara snygga till DVD-menyn lite. Den kommer bli megasnygg.
Imorgon tar treorna på Angeredsgymnasiet studenten. Eller nått. Det heter ju inte så längre, men ändå. Jag ska se dem "springa ut". Ut till arbetslösheten.
När jag anlände i Göteborg såg jag förresten två bilar med studenter som sjöng. Jättefalskt.
Jag har en teori, som oftast stämmer: När folk sjunger "Vi har tagit studenten, fy fan va' vi är bra!" är det oftast de som skriker högst som ska gå minst ett år till för att läsa upp sina betyg.

Dagens sensmoral:
Underskatta aldrig en linssoppa

God eftermiddag!

Idag har jag varit i Angered igen.
Jag har suttit i en av mediasalarna och redigerat föreställningen Sårskorpor. De sista tjugo minuterna gjorde jag färdigt så då var det nästan klart. Sen skulle allt bara göras till en AVI-fil (exempelvis) och sen kan man göra fina DVD-menyer och göra hela rasket till en fin DVD.
Tyvärr tog det ett väldans tag att rendera. Dels var det stora filer, och så hade jag inte renderat det tidigare, och så var det ont om utrymme på hårddisken, så jag spenderade kanske två timmar på att rendera det första, för att sendan spendera ännu fler timmar med att försöka göra det till en AVI-fil. Sen gav jag upp och försökte göra det till en MPEG2-fil, men då stannade programmet.
Till slut lyckades jag få den att börja rendera och det stod att det skulle ta ca två timmar. Efter ca 2½ timme var det klart, trode jag, men då hade den bara renderat ljudet. Minst tre timmar kvar, alltså.
Jag gav upp, eftersom klockan var ca sex.
Många timmar nästan bortkastade.
Dock satt jag och tittade på en väldans massa avsnitt av Family Guy som ligger på en av datorerna och två avsnitt av Heroes som jag hade tagit med mig.
Jag hade tänkt vara klar med det första, för att göra en snygg DVD hemma, men det får vänta. På måndag får jag försöka fortsätta.

På vägen hem lyssnade jag lite på MP3 och lite på radio. I Kvällspasset i P3 pratade de om Island. Man fick ringa in och berätta om Islandsbesök eller andra Islandsrelaterade grejor. Jag kom och tänka på historien om Isländsk jul och de tretton tomtarna, som jag skrivit om i bloggen förut. Jag ringde in och kom fram till en kvinna som frågade vad jag skulle prata om. Sen tog hon mitt nummer och sa att hon skulle ringa inom en timme.

Redan efter två minuter ringde hon upp och jag fick vara med i radio. Hon sa att jag skulle stanna min bil, föra tt det lät så mycket. Jag förklarade att jag inte hade någon bil, men att jag stod vid en busshållplats. Jag stod nämnligen på Svingelns busshållplats, och där brummade många bilar och bussar, så jag gick bort en bit bakom ett hus där det var tystare. Sedan fick jag vara med i radio och prata om Stafán, Island och tretton tomtar.
När det hela var över SMS:ade jag Stefán och bekände mina synder.
Han ringde genast upp och frågade vad som stod på.
Vi pratade lite och sen när jag kom hem spelade jag in programmet från webbradio och lade upp mitt lilla bidrag på radio.hejs.se.

Jag skickade även filen till Stefán och så chattade vi lite. Sen beslöt han sig för att ringa in han också, och till slut kom han fram och de sa att de skulle ringa tillbaka inom en halvtimma om de hann med. Det dröjde bara en minut och så ringde de upp honom, och han fick vara med och berätta om låneord och såntdär och så hälsade han från mig. Det spelade jag in med min MP3-spelare, och så klippte jag ihop mitt samtal med Stefáns, och slängde upp det på sajten. Du kan också klicka här för att ladda ner MP3-filen. Lyssna, njut och lär dig något om Island.

Peace out!

Just precis nu lyssnar jag på låten According To Plan från filmen Corps Bride.

Jag gillar TV-serien Scrubs, och har ibland tänkt att det är väldigt lägligt att JD, Eliot, Turk och Carla råkar ut för samma typ av problem samtidigt. Det kan tyckas lite konstigt, men min dag idag har faktiskt gått på ett tema, kan man säga:
Inte enligt planerna.

Först och främst var det Wendelsberg. Jag gjorde det andra delprovet i söndags, och det kändes väldigt bra. Sen var jag tvungen att vänta på att få ett kuvert med resultatet ner i brevlådan. Jag blev lite väl självsäker och var inställd på att jag skulle gå vidare, men sen insåg jag att vad som helst kunde hända.
Igår kom så kuvertet. Jag var lite busig mot mig själv och öppnade inte kuvertet. Jag var på väg till Angered för att  sitta i en av mediasalarna för att klippa ihop föreställningen Sårskorpor som vi spelade för drygt ett år sedan. Jag tog brevet ur brevlådan och sprang iväg till bussen. När jag kom fram till Angered ringde jag Lisa Gröön, men hon jobbade hemma. Och så undrade jag varför jag ringde när jag ändå inte hade öppnat kuvertet.
Jag hittade snart några av eleverna i teaterettan. Jesper har varit sjuk i några dagar, men nu var han tillbaka. Han blev väldigt uppspelt när jag visade kuvertet. Han fick äran att riva upp kuvertet, och Lisa drog upp pappret.
Nu skulle jag äntligen få veta om jag kom in eller inte.
Jag läste på det, och det stod att jag var antagen som reserv.
Snopet värre. Lite. Jag var reserv nummer tre. Vad som helst kan hända. Men det känns så snopet, eftersom jag trode att oavsett om jag kommer in eller inte skulle jag iallafall få beskedet nu. Men icke. Jag får vänta kanske i någon månad för att få veta om någon tackat nej.
Det här var ju inte enligt mina planer.

Dessutom fick jag ett ryck när jag kom hem igår, så jag tillbringade hela kvällen med att städa mitt rum. Jag flyttade ut allt i korridoren, damsög och sorterade saker och ting. Jag hittade lite kul grejer, bl.a. en kallelse till intervju på Liseberg (från 2005), resultatet från min mönstring (också 2005) och intyget från Mensa-testet (också 2005. Jag var två poäng från att bli medlem).

Vad gäller idag tänker jag börja bakifrån med att berätta om slutet på den här dagen, på vägen hem.
Jag skulle hem ifrån Angered och läste på en skylt att linjerna 1, 3, 6 och 8 var försenade "på grund av ett tidigare stopp". Därför åkte jag med spårvagnen till Cetnralen och promenerade till Polhemsplatsen för att ta bussen.
Det skulle dröja tills 513 kom, men 515 skulle komma vilken minut som helst, och det dröjde bara en minut, så var den där.
Det går nästan lika bra att ta 515 som 513, men jag får gå över berget, och det är lite jobbigt och lite längre.
Iallfall åkte 515 den vanliga vägen, men vid Torpamotet åkte den i fel fil. Den fortsatte ut mot motorvägen istället för att köra upp till Östra Sjukhuset. Jag satt tyst och tänkte att det bara var bra. Busschaffören verkade tro att han körde 513. Perfekt!
Bussen körde upp vid Fräntorpsmotet och fram på Göteborgsvägen. Först då gick en kille fram till chaffören och frågade vart han var på väg. Då kom busschaffören på att han hade kört fel och gasade på fram till rondellen vid Triumfglasscafét. Där tryckte en gubbe på stoppknappen och ställde sig vid dörren. Chaffören sa att han inte skulle fortsätta på Göteborgsvägen, utan vända tillbaka. "Men jag kan väl gå av här?" frågade gubben och det fick han. Bussen stannade i rondellen och släppte av gubben. Och mig.
Jättepraktiskt!
Jag fick planera om min hemresa en del, och det slutade med att bussen inte gick efter planerna men det hela gynnade mig.

Och nu ska jag fortsätta med början. Den här veckan har teatertvåorna på Angeredsgymnasiet spelat sina barnöreställningar. De är fem grupper som spelar fem korta föreställningar. En var, alltså.
I tisdags såg jag Askungen, igår såg jag Rödluvan ("Men mormor, vilka stora bestick du har!" "Det är för att jag ska kunna äta upp dig lättare!") och idag hade jag tänkt se de tre första som jag har missat.
Dessutom har jag fått brev från Arbetsförmedlingen om att jag ska besöka dem idag och berätta hur saker och ting har gått, och ta med papper för att bevisa att jag verkligen har jobbat där jag har sagt att har jobbat (Jag har suttit uppe hela natten för att försöka förfalska ett intyg från NASA. Inte).
Arbetsförmedlingen öppnar tio och stänger tre, så jag planerade att missa den första föreställningen och se den imorgon, så jag åkte till arbetsförmedlingen först. Väl där (ca 10:15) fick jag veta att jag egentligen skulle komma mellan ett och tre. Men det gjorde inget, sa Jens. Han fick lite papper av mig och sen var vi klara.

Jag susade iväg till Angered och tänkte se föreställningen som var klockan tolv. Jag kom fram ca fem i tolv och köpte en bulle i ICA.s "förbutik". Sen rusade jag mot skolan. På vägen träffade jag några tvåor som meddelade att det inte var några dagföreställningar idag, men att de spelade ikväll.
Och så var det dags att planera om igen.
Plötsligt hann jag äta i bamba. Men om jag orkade var akvar i skolan till 19. Den hårddisken som föreställningen ligger på brukar medialäraren Rolf ta med sig när han slutar vid tretiden.

Jag åt i bamba och så satte jag mig i mediasalen och började klippa och greja. Rolf skulle inte ta med sig hårddisken, så jag satt och redigerade tills klockan blev halv sju. Då tänkte jag gå och äta nånting, och sen se på teater. Jag packade ihop mina grejer och gick ut genom bakdörren, eftersom det var larmat i resten av skolan.
Jag paserade bakdörren till den stora teatersalen, och läste på en lapp att föreställningarna började halv sju! Klockan hade hunnit bli 18:35. Jag höll örat mot dörren och tjuvlyssnade. De hade redan börjat.
De föreställningarna håller på i ca en kvart, så jag hann inte gå och handla mat.
Jag stod hungrig och väntade utanför dörren.
Plötsligt kom en kvinna som också skulle se på teater. Hon frågade om det var jag som tog betalt, men jag var ärlig och sa att det gjorde jag inte. Sen sa jag att den första föreställningen redan hade börjat, men hon sa att hon skulle se den andra som började kvart i sju.
Sen blev klockan kvart i sju, men de spelade fortfarande. Då knackade hon försiktigt på dörren, men jag sa att de nog öppnade när de var klara. "Mmm" svarade hon och fortsatte knacka. Jag försökte säga till henne att det nog var bäst att bara vänta, och så hörde jag att de spelade där inne. Hon lyssnade inte alls på mig och fortsatte knacka tyst på dörren. Varför hon gjorde detta var ett mysterium. Jag har själv varit med om föreställningar där folk står utanför och knackar och förstör. Dessutom knackade hon jättelöst med en knoge, så chanserna var minimala att de skulle höra. Hon riskerade bara att störa, och så sa jag till henne att låta bli.
Plötsligt tog hon upp en nyckel. Jag tänkte att vad fasen gör hon? Ska hon öppna dörren och gå in när de håller på att spela?
Det gjorde hon inte, men hon gjorde nått annat dumt. Hon använde nyckeln för att knacka med.
Först knackade hon med nyckeln på dörren, och sen på ett fönster bredvid dörren. Det är fönster där, men på insidan är de igenspikade för att inte släppa in ljus i teatersalen.
Jaja. Kvinnan var antagligen knäpp.
Sen hörde man tydligt hur folk applåderade där inne, och jag sa att nu öppnar de nog snart. Då började den galna kvinnan knacka igen.
Onödigt med tanke på att det överröstades av applåderna och för att de ändå skulle öppna.
Jag ställde mig en bit bort från kvinnan för att inte åka på någon utskällning. Mycket riktigt öppnades dörren av teaterläraren Claes, som först fick syn på mig. Det var säkert inbillning, men det kändes som att hans blick sa "Varför är du så dum i huvudet att du knackar på dörren när vi håller på att spela?". Sen fick han syn på kvinnan och sa att vi var välkomna in.
Jag såg två föreställningar, och sen skulle de visa de två föreställningarna som jag redan set, så jag begav mig av hemåt. Och ni vet ju redan vad som hände på vägen hem.

Här tänkte jag skriva något klokt och avslutande. Jag fick en impuls att skriva något sensmoralaktigt, men jag kan inte hitta någon sensmoral i det här blogginlägget.
Kanske "Knacka inte på dörrar om folk spelar teater där inne och Albin säger åt dig att inte knacka."
Eller "Det ser väldigt konstigt ut om du knackar med en nyckel".
Det vackraste är ju helt klart något fint, antirasistiskt budskap som alla blir glada av, och jag råkade höra något väldigt fint i ett avsnitt av Family Guy härom dagen.
Peter säger:
"It doesn't matter if you're black or white... The only colour that really matters is green."

Idag är en slags klämdag för mig.
Igår var det inträdesprov på Wendelsberg, coh imorgon också. Men inte idag.
En väldigt bra förklaring, skulle jag vilja säga.

Jag vaknade upp många gånger imorse. Lite svettig och kände mig allmänt jävlig. Jag somnade några gånger också. Sen vaknade jag upp på "rätt tid" till slut och då duschade jag, åt lite och gav mig av. Bussen är alltid minst tre minuter sen. Ofta fem. Idag kom den dock precis på sekunden rätt klockslag, men det gjorde inte jag.
Jag var en halv minut sen och såg bussen susa iväg. Ett dåligt tecken, men jag väntade en kvart på bussen åt andra hållet (!), och åkte till Allum där jag tog Blå Express och susade in mot stan. När jag klev av vid Svingelns busshålplats och promenerade till spårvagnshållplatsen kom en ny spårvagn, med numero åtta. Ett bra tecken.
Jag åkte med den hela vägen till Angered där jag köpte en stor festflaska cider och en påse kexchoklad.
Sen gick jag till Åhléns och fick en kartong. Sen gick jag till en klänningsbutik och bad om en kartong där också, men den skulle hon ha fem kronor för, och det fick hon också.

Sen gick jag till Andra stället för att vänta på Lisa Gröön. Sen kom hon och låste upp och så började vi repa på Blom-scenen (jag spelare en man som heter herr Blom). Vi repade i en timma och 40 minuter, sen tog vi en dricka-vatten-och-äta-kexchoklad-paus i tjugo minuter.
Sen jobbade vi effektivt i en timma till och nu känns det väldigt bra. Jag har nog goda chanser imorgon.

Sen åkte jag hemåt och kände mig nöjd. Solen sken och jag tänkte på ordet lycklig. Efter ett tag tog jag upp min MP3-spelare och på P3 spelades en låt där Veronica Maggio sjöng något i stil med "Är det såhär det känns att vara lycklig?". Sen var låten slut och radiopraterskan berättade att det var Veronica Maggio, Petter och Snook som hade gjort låten tillsammans. Det var Sanna Bråding som satt i studion, så därför stängde jag snabbt av radion och lyssnade på MP3 istället.
Sanna Bråding har en väldigt, väldigt jobbig röst och det yrke som nog passar henne sämst i hela världen kan mycket väl vara radiopratare, vilket hon är. Tyvärr.
Sen fick jag ett Mika-sug och lyssnade på Mikas Lollipop. Då blev jag ännu lyckligare. Sen blev jag hungrig och köpte en pizza som jag bar hem i värmen.

Nu har jag suttit framför TV:n och tagit det lugnt ett bra tag. Jag har även sovit en halvtimme, och sedan tittat lite mer på TV. I TV4 plus visades Hej Baberiba. Jag har länge haft svårt för det, men tänkte ändå ge det en chans...
Men det är inte bra. Jag drog inte på munnen en enda gång. Visst fattar man poängerna på skämten men jag orkar inte skratta. Det är i klass med roliga timmen på mellanstadiet. Någon tar på sig en ful peruk och gör en ful grimas och säger "Hej, jag är kungen!". Och Christine ska vi inte prata om... Nä. Tacka vet jag Jörgen Mörbäck!
När det blev reklampaus stängde jag av skiten.
Nu ska jag nog gå igenom min scen en gång till så ska jag köra hårt imorgon.

Over and out!

Ojojoj.
Jag har känt mig nästan isolerad från omvärlden ett tag. Frivilligt.
Jag har läst, läst och läst. Pluggat manus och försökt lära mig replikerna och även scenerier.
Jag slutade ju på Angereds Teater för en vecka sedan, men min före detta handledare, Lisa Gröön, har hjälpt mig väldigt mycket. Tycker jag.
Själv tycker hon att vi hade behövt mer tid, och det stämmer kanske men det har funkat bra de fyra timmar vi har arbetat. Först avsatte hon två timmar i förrgår. Hon lämnade kontorsarbetet för att hjälpa mig med mina rollprover. Båda två. Igår åkte hon ut till Angered bara för att hjälpa mig. På sin nästan lediga dag. Efter de två timmarna kändes det som att jag kunde scenen. Då var hon tvungen att åka ifrån Angered för hon skulle på nån fotbollsmatch eller nått.
Jag tänkte först att jag nog skulle klara av att göra mina scener utan hjälp, men hon har hjälpt till med hur jag ska säga saker och lite olika scenerier. Mest krut lades på det första provet.
En scen ur Tartuffe. Och den skulle jag spela upp idag.

Jag åkte tillsammans med Ida till Wendelsbergs folkhögskola. Vi möttes på Kungsportsplatsen och där upptäckte vi att Internet hade svikit oss för första gången denna dag. Jag hade kikat på Västtrafiks hemsida och där fått veta att vi skulle ta buss nummer 603 och gå av på Kyrkvägen. När vi stod på Kungsportsplatsen ser vi på tidtabellen att 603:an inte stannar vid Kyrkvägen. Mycket besynnerligt.
Detta gjorde dock inte så mycket, eftersom Grön Express kom ungefär samma tid, och tog oss dit smärtfritt. Förutom att det på andra sidan mittgången satt en tjej med högtalarfunktion på sin mobiltelefon och spelade dålig musik. Högt. Jättehögt.

Iallafall klev vi av bussen och promenerade mot folkhögskolan. Det var även några andra ynglingar som klev av där, några med klassisk teaterlitteratur under armen. Vi promenerade i någon slags samlad klunga på ett väldigt svenskt sätt. Jag kände ju bara Ida, och en tjej vi börjat prata med på bussen, så vi gick lite ihop, och följde diskret efter resten. Bakom oss gick någon ensam själ som följde oss ännu diskretare.

Sen kom Internets andra svek för dagen. Vi promenerade, tillsammans med den lilla gruppen till Wendelsbergs teater. Folkhögskolan består av olika byggnader, men vi gick alltså till teatern. Som sagt. I foajén var det nästan tomt. Underligt. Vi var kanske max tio personer där. Jag öppnade min ryggsäck och tog fram utskriften från Wendelsbergs hemsida. Där stod det "Samling sker på Wendelsbergs teater kl. 09.00". Vi väntade ett bra tag, men sedan kom några in och pratade tyst med några av tjejerna som stod där, och så började alla gå därifrån till huvudbyggnaden. Där var det fullt med folk. Helt knôkat, som vi säger i Göteborg.
Vi delades in i olika grupper. Först de som sökt musikal. Sen de som sökt teater och musikal, och sist de som bara sökt teater.
Jag tillhörde den sista av dessa tre grupper, och den sista av de sju grupper vi delades in i.
Jag fick nummer 69. Allas nummer var understrukna, så att man inte skulle sätta dem uppochner. Jag satte min uppochner likförbannat. Det blir ju ingen skillnad ändå. Dock var det oroväckande många som sa "Nej, han har ju nittiosex, men han har satt lappen uppochner!". Vart är världen på väg...?

Sen kom Internets tredje svek för dagen. På hemsidan stod det att de som går vidare till en andra provomgång meddelas tidigast 18:00. Visserligen stod det "tidigast" men i vilket fall som helst fick vi veta att vi numren på de som gått vidare meddelas klockan åtta, nio eller tio på kvällen. *suck*

Vi skulle göra vårt prov ca 14:30 var det sagt.
Fyra och en halv timmes väntan. Dessa timmar slogs ihjäl med att vår grupp gjorde olika roliga lekar i två timmar (det var faktiskt skitkul) och sen var det lunch. Sen var det lite mer koncentrerat, och provet brev flyttat till 13:30.
När det var ca en halvtimme kvar till de individuella monologerna kom en kille fram till mig och sa "Du heter Albin, va?".
Jaa, svarade jag.
Åh! Jag läser din blogg, sa han då.
Jag vet inte hur jag såg ut, men jag var lite chockad. Jag sa att det var kul och att en liknande grej hände när jag var på Arbetsförmedlingen i tisdags. Jo, jag läste det i bloggen, sa han han då.
Sen ga han mig en stalker-blick. Hur en sån ser ut vet jag inte, men han gav mig en blick och jag insåg då att det var en stalker-blick. Han berättade att han var konferencier på UKM:s lokala deltävling i Götebrg förra året, då jag visade Albin & Arts Luciaspecial. Och så sa han att han hade sökt på "Söka Wendelsberg" ...nånting och hittat min blogg.
Och att den låg i hans favoriter-lista!


Så här kan en av mina bloggläsare se ut. Mannen på bilden kan mycket väl heta Tobias.

Iallafall gjorde jag mitt prov, och det kändes väldigt bra.
Jag ringde Lisa efteråt och berättade att det kändes bra. Hon sa att det lät i telefonen som att jag hade växt en halvmeter. Jo, nog var jag nöjd alltid.

Sen kom Internets fjärde (jag tappade nästan räkningen nu) svek för dagen. Vi skulle ha ett rörelseprov fick vi veta sen. På hemsidan står det dock, under "Första dagen":
"Improvisationsprov en gruppimprovisation. Du behöver inte förbereda något".
Och under "Andra dagen" stod det:
"Rörelseprov ett fysiskt arbetspass som görs i grupp. Du behöver inte förbereda något men ta med klädombyte".
Man vi skulle alltså göra rörelseprovet idag istället.
Det var dock inte så svårt och dessutom var det någon slags kombination av rörelseprov och gruppimprovisation. Det var OK och tog väl ca tjugo minuter.

Sen kom väntan. Några timmar kvar till resultatet. Några stack hem, men jag och många andra såg en föreställning som några elever satte upp. En ganska rolig fars. Dock fungerade inte alla skämt jättebra, och ensembeln var något ojämn.
Iallafall åkte jag hem efter det. På vägen hem lyssnade jag på radio i min MP3-spelare. den icke komersiella radiokanalen P3 är för övrigt väldigt trevlig, och när jag lyssnade diskuterade de lite nyheter från veckan som gått. Då nämnde de en rolig grej om Sverigedemokraterna (som brukar framhålla att invandrarna i Sverige lever på bidrag i stor utsträckning och att förtidspensioneringar skulle vara vanligare bland invandrare än bland svenskar (citat stulet direkt från Sveriges Radios hemsida)).
Var tredje Sverigedemokrat lever på bidrag!
Det tycker jag är rolig fakta. Härom dagen såg jag förresten en skylt skymta förbi på TV. På den stod det något i stil med "En rasist är alltid en rasist, även i kostym".
Iallafall står följande att läsa på Sveriges Radios hemsida:
"En tredjedel av Sverigedemokraternas folkvalda politiker är beroende av bidrag och nära 20 procent är sjukpensionärer."
Vad var det jag sa. Deras argument är inte så genomtänkta. Bara lite "finputsade" så att det ska låta smart och genomtänkt för de som inte orkar tänka själva. Jag har faktiskt läst en del om dem till ett skolarbete för bara något år sedan eller två.
Dessutom sade en kvinna på TV härom dagen att de som röstade på Sverigedemokraterna "inte har tänkt ett steg längre" (eller nått sånt). Är det att underskatta väljarna eller att håna demokratin? Ja, inte vet jag, men jag kan nog hålla med.
Förresten tod det på SR:s hemsida att de har fått informationen från Aftonbladet, men orka gräva. (Och orka Aftonbladet.)

Men nu var det inte Sverigedemokraterna det här skulle handla om. Skärpning!
Jag kom hem och började blogga. Det gick inte så bra eftersom jag var hungrig och istället beslöt mig för att äta (det brukar hjälpa). Sen kollade jag mail och fick ett mystiskt mail från Irland där det verkade som att det räknade med att jag skulle komma till lägret (Barretstown) till sommaren, och det har jag inte sagt att jag vill, även om jag nu vill det. Men det kunde ju inte de veta. Jag har ju inte skrivit det i bloggen (*badam-dish*).
Dessutom lyssnade jag på lite MP3-filer med Hasse & Tages Lindemansketscher. Roligt som fasen. Och så spelade jag Bitch. Ett väldigt dåligt namn på et bra spel.

ANYWAY... (Skärpning nu)
Jag ringde lite då och då till telefonsvararen som sa att "Här kommer vi räkna upp numrena på de som gått vidare, men vi håller fortfarande på att besluta". Men till slut ändrades meddelandet och diverse nummer räknades upp.
Bland annat 69. Mitt alltså...
(Här hade det varit coolt att avsluta blogginlägget. Lite coolt och lite fint. Men icke.)

För de som undrar vilka andra nummer som räknades upp har jag gjort en tillfällig lista på detta.

Jag ringde sedan till Lisa Gröön. HejAlbinvadharduattberätta? frågade hon blixtsnabbt och väldigt nervöst. Du är ju mer nervös än jag! sade jag ganska lugnt. Sen sa jag att jag hade gått vidare och så bestämde vi att vi skulle ses i Angered imorgon och jobba i tre timmar.
Så nu skulle jag egentligen läsa manuset igen och tänka igenom lite grejer, men jag har slösat bort tiden med att blogga istället.

Det gäller att prioritera.

Efter fredagens föreställning av En måste ju leva var jag arbetslös igen.

Igår pluggade jag text till mitt inträdesprov på Wendelsbergs folkhögskola, och så var jag en sväng i Angered. Jag hälsade på på mediaprogrammet för att leta upp en hårddisk med de slutproduktioner jag var med i innan jag tog studenten. De föreställningarna ska jag kanske redigera nästa vecka.
Sen var jag uppe på "Andra stället" och lämnade tillbaka nycklar och kort till teatern. Väldigt vemodigt.
Sen pluggade jag ännu mer text.

Idag har jag också pluggat en del text, men först var jag på Arbetsförmedlingen.
Jag tog en nummerlapp och klev in i ett av båsen, som personalen på Arbetsförmedlingen i Partille sitter i. Jag bad att få tala med Jens, och han satt i båset bredvid.
Jag klev in i Jens bås och där satt både Jens och Rickard. Jag har träffat dem förut, bland annat på den jobbsökarkurs jag gick i oktober-november förra året. Jag hälsade glatt på dem och då sa Jens att "vad kul att du kom nu! Vi satt just och läste din blogg!". Hur ofta får man höra det av personalen på Arbetsförmedlingen?

Sen pratade vi om att min praktik var över och vilka jobb jag har sökt. Jag nämnde att jag sökt in till Wendelsberg, men det visste de redan. De läser ju min blogg.
Sen fick jag tre utskrifter med lämpliga jobb från AME:s hemsida och en liten handlingsplan där det står när jag ska ringa och berätta hur saker och ting har gått.
Innan jag gick frågade jag om de ville vara med på bild i min blogg, men då sa Jens att det är fotoförbud på Arbetsförmedlingen.

Nu ska jag plugga manus...
Men först ska jag hälsa till Jens och Rickard. Hej, hej!

Vad är det för ett konstigt namn på ett blogginlägg? 09 f9 11 02 9d 74 e3 5b d8 41 56?
Jo, det är en kod som är väldigt kontoversiell.

När DVD:erna kom innehöll de spärrar som gjorde det omöjligt att kopiera dem. Köpte du en film kunde du inte själv bestämma vad du ville göra med den. Köpte du en skiva i USa var det inte säkert att du kunde se den hemma. En kille i Norge (som nu kallas DVD-Jon) lyckades knäcka koden, och spred den över Internet så att de som ville kunde kopiera sina DVD:er.

Nu är det två format som slåss om att bli DVD:ns efterträdare. HD-DVD och BlueRay. Många företag har satsat pengar i dessa format, och mycket pengar har satsat på att begränsa även dessa. Det var tillochmed snack om att om filmbolagen misstänkte att en person försökte kopiera en skiva, så skulle filmbolaget kunna förstöra den på distans. Mycket mystiskt.

Nyligen knäckte en kille koden till HD-DVD. Han kom på en slags kodnyckel som gör att man kan kopiera vilken HD-DVD man vill. Hur det fungerar har jag inte riktigt förstått, men det här är stora grejer...
Amerikanska filmbolag är galna. Och livrädda. En kille publicerade kodnyckeln på ett forum på Internet, och koden spred sig. Då började filmbolagen leta runt på forum över hela Internet och så fort de hittade kodnyckeln hotade de ägarna av forumet med stämningar. Många forum på nätet tog bort inläggen, och i vissa fall stängdes användare av.
Detta skedde på communityn Digg.com. Många användare blev avstängda för att de nämnt koden. Detta ledde till att många användare blev arga och till sist började de skriva så många inlägg innehållande kodnyckeln, att alla artiklar på communityns framsida innehöll koden.
Till sist skrev sajtens grundare att han inte kommer att ta bort några inlägg.

Det alltså handlar också om yttrandefrihet. Ska amerikanska filmbolag få censurera hela världen? Ska bolag bestämma vad vi får säga eller skriva på nätet?

Det är koden 09 f9 11 02 9d 74 e3 5b d8 41 56 det handlar om. En kod skriven i "hexadecimalformat". På Internet används ofta hexadecimaler för att beskriva färger, och därför har John Marcotte gjort en flagga av dessa färger. han kallar den "Free Speech Flag".


Free Speech Flag

En kille har tatuerat in koden på sin kropp, och frågar sig hur filmbolagen ska stoppa honom. "Får jag säga att det är en 09-f9-11-02-9d-74-e3-5b-d8-41-56-c5-63-56-88-c0-tatuering? Kan tatueraren bli stämd? Kan han som bär tatueringen bli stämd? Kan ett bolag tvinga fram medicinska åtgärder (borttagning av tatuering)? Kan de tvinga honom att alltid bära T-shirt?" (fritt översatt).

En snubbe har gjort en låt av koden och laggt upp den på YouTube.

En sökning på Google ger i skrivande stund ca 2.120.000 träffar.

Det här är på riktigt! Filmbolagen är galna. De kämpar, och kämpar. Men de kan inte vinna.
Samma sak är det med skivbolagen. Nya lagar gör att det i många Amerikanska delstater är svårare att sälja begagnade CD-skivor än det är att sälja vapen. När du säljer en CD-skiva till en butik måste du lämna fingeravtryck och en kopia av din legitimation. Dessutom kan du inte få pengar för skivan, utan endast ett tillgodokvitto i samma butik. Butiken måste dessutom ha skivan i en månad innan den kan säljas vidare.
Som Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge skriver:
"Jag förstår visserligen att skivindustrin har ett intresse av att bara sälja nya skivor, men är inte det här lite väl respektlöst mot de som en gång köpt skivorna? De som normalt brukar kallas 'kunder'?"

Världen är galen.

Jag hade tänkt se treornas sista föreställning.
Ett tag var det ju tänkt att jag skulle spela prinsen i den sista föreställningen, men sen ändrades planerna.
Idag tänkte jag se genrepet av teaterettornas föreställning. Sen kom jag på att dessas två föreställningar var precis samtidigt.
Ettornas premiär inföll för övrigt precis samtidigt som förestälningen En måste ju leva började.
Sen fick jag veta att teaterläraren Torbjörn skulle hjälpa en tjej i ettan med att sköta tekniken på ettornas genrep, sen springa över till Angereds Teater och smyga in för att se slutet av treornas föreställning. Lite dålig planering av teaterlärarna, och dessutom hade teaterfröken Pamela blivit sjuk.
Jag tänkte först se ettornas genrep, och sen springa iväg tillsammans med Torbjörn (så romantiskt), men sen struntade jag i det. Jag får se ettornas föreställning klockan ett imorgon istället.

Jag såg treornas föreställning och den var bra. Den pågick i ca 50 minuter och var alltså slut ca 13:50.
Efter det hängde jag i Angered i väntan på teaterns veckomöte som skulle börja 17:00.
Ettorna skulle ju ha premiär på kvällen, så jag hängde ett tag med dem. I korridoren utanför en av teatersalarna tittade vi på två affischer från förra årets slutproduktioner. Jag var ju med i båda två och berättade lite om dem. Sen nämnde jag något om en av mina klasskamraters skostorlek och hur det var när jag skulle köpa steppskor åt mig själv och åt henne (hon hade 33 i skostorlek). Då sa en av ettorna att steppskorna stod i ett skåp i en av teatersalarna. Vi rusade dit och jag hittade både de små skorna (33:orna) och mina (45 eller nått).
Jag steppade lite för kidsen och de var lite impade. Sen klampade jag omkring i skorna ett bra tag. Efter ett tag sa Torbjörn åt alla elever att gå ut och ta lite frisk luft.
Till mig sa han att jag skulle ta med mig steppskorna till skogen som ligger en bit ifrån gymnasiet, och steppa på träbron. Jag hade ju inte så mycket annat för mig, så jag traskade iväg tillsammans med tre elever från ettan. En av dem var min vapendragare, Jesper.

Vi kom fram till skogen, och det var grönt och soligt. Vi satte oss vid ett campingbord som står bredvid en bäck i en glänta i skogen. Där satt vi och snackade och tjejerna gjorde sin matteläxa. När vi skulle gå kom jag på att jag skulle steppa, så jag tog på mig steppskorna igen och körde en liten stepp på bordet.
Det var skoj.
Det hela filmades, och tack vare modern teknik kan jag presentera resultatet här i min blogg.
Mina damer och herrar... Min första videoblogg:

Nyligen var jag på en fest där jag träffade en gammal kamrat.
Han var lite full och beklagade sig över att hans klocka hade gått sönder, och dessutom hade han tappat bort den några timmar innan han träffade mig, men sen hade han hittat klockan inne på toaletten. Han berättade också att han hade köpt klockan för två dagar sen, på "Lager 157".
Lager 157? frågade jag.
Ja, svarade han.
Vad är det? frågade jag oförstående.
Han svarade inte på frågan utan hade en lång utläggning om hur konstigt det var att jag inte visste vad Lager 157 var och något om att "du sitter här med en grön Bolibompatröja...".
Jag avbröt och sa att Okej! Du behöver inte berätta vad det är för nånting om du inte vill.
Då lugnade han ner sig och förklarade att det var ett ställe som sålde märkeskläder, och så sade han att klockan kostade tusen spänn, men att han fick den för halva priset.
Varför köpte du en sån dyr klocka? undrade jag och visade honom min snygga klocka som kostade 49 spänn och har fungerat felfritt i år och dar.
Jag fick dock inget bra svar på min fråga.
Men, jaja... Huvudsaken är ju att det är en märkesklocka, sa jag, och utan att förstå min ironi svarade han
Nej, huvudsaken är ju att jag hittade den igen!

Hans liv verkar väldigt meningsfullt, men jag är ändå nöjd med mitt liv, min fungerande klocka och att alla på teatern ser mig som "Albin som alltid har så coola/roliga T-shirts".