Ikväll spelar vi den sista föreställningen av En måste ju leva. Det känns väldigt konstigt. Vemodigt.
Vi har spelat sedan 9:e februari. Lite drygt trettio föreställningar, och jag har inte tröttnat.

Snart ska jag åka till Angeredsgymnasiet för att se teaterettornas pjäs. Igen. Jag såg den igår också.
Idag spelar de den en sista gång. Då har de spelat den fyra gånger (om man räknar med genrep).
Efter det ska jag läsa mer ur scenen från Tartuffe som jag ska spela när jag gör inträdesprov på Skara Skolscen och Wendelsbergs folkhögskola.



Och på kvällen smäller det...
Alla kommer. Nästan. Broder Daniel med sin Jessica, Stefán, Lisette, Sara, Kexan... Kanske fler jag känner, men har glömt bort eller inte vet att de kommer. Och så kommer de andra som var med i början, förstås. Regisören, scenografen, manusförfattaren, min favoritkonfliktkoreograf och teknikerna och allihop...
Och så spelar vi. Sista föreställningen. Oj.
Efter det åker vi till en restaurang i stan och äter god mat. Alla i personalen, alltså. Och vad som händer sen vet jag inte. Jag vet inte vad som händer efter det att vi varit på restaurangen, och jag vet inte vad som händer på måndag. Då är jag arbetslös.

Jag vill så gärna spela på Angereds Teater igen. Och kanske... kanske... I framtiden?
Vem vet? Jag vet inte.
Det enda jag vet om framtiden är att imorgon är det Eurovision Song Contest, om en vecka är det intagningsprov på Wendelsbergs folkhögskola och till sommaren ska jag jobba som nyckelfunktionär på Arvikafestivalen.
Resten är svart. Ovisst.

Men en måste ju leva...