Nyligen var jag på en fest där jag träffade en gammal kamrat.
Han var lite full och beklagade sig över att hans klocka hade gått sönder, och dessutom hade han tappat bort den några timmar innan han träffade mig, men sen hade han hittat klockan inne på toaletten. Han berättade också att han hade köpt klockan för två dagar sen, på "Lager 157".
Lager 157? frågade jag.
Ja, svarade han.
Vad är det? frågade jag oförstående.
Han svarade inte på frågan utan hade en lång utläggning om hur konstigt det var att jag inte visste vad Lager 157 var och något om att "du sitter här med en grön Bolibompatröja...".
Jag avbröt och sa att Okej! Du behöver inte berätta vad det är för nånting om du inte vill.
Då lugnade han ner sig och förklarade att det var ett ställe som sålde märkeskläder, och så sade han att klockan kostade tusen spänn, men att han fick den för halva priset.
Varför köpte du en sån dyr klocka? undrade jag och visade honom min snygga klocka som kostade 49 spänn och har fungerat felfritt i år och dar.
Jag fick dock inget bra svar på min fråga.
Men, jaja... Huvudsaken är ju att det är en märkesklocka, sa jag, och utan att förstå min ironi svarade han
Nej, huvudsaken är ju att jag hittade den igen!

Hans liv verkar väldigt meningsfullt, men jag är ändå nöjd med mitt liv, min fungerande klocka och att alla på teatern ser mig som "Albin som alltid har så coola/roliga T-shirts".