Just precis nu lyssnar jag på låten According To Plan från filmen Corps Bride.

Jag gillar TV-serien Scrubs, och har ibland tänkt att det är väldigt lägligt att JD, Eliot, Turk och Carla råkar ut för samma typ av problem samtidigt. Det kan tyckas lite konstigt, men min dag idag har faktiskt gått på ett tema, kan man säga:
Inte enligt planerna.

Först och främst var det Wendelsberg. Jag gjorde det andra delprovet i söndags, och det kändes väldigt bra. Sen var jag tvungen att vänta på att få ett kuvert med resultatet ner i brevlådan. Jag blev lite väl självsäker och var inställd på att jag skulle gå vidare, men sen insåg jag att vad som helst kunde hända.
Igår kom så kuvertet. Jag var lite busig mot mig själv och öppnade inte kuvertet. Jag var på väg till Angered för att  sitta i en av mediasalarna för att klippa ihop föreställningen Sårskorpor som vi spelade för drygt ett år sedan. Jag tog brevet ur brevlådan och sprang iväg till bussen. När jag kom fram till Angered ringde jag Lisa Gröön, men hon jobbade hemma. Och så undrade jag varför jag ringde när jag ändå inte hade öppnat kuvertet.
Jag hittade snart några av eleverna i teaterettan. Jesper har varit sjuk i några dagar, men nu var han tillbaka. Han blev väldigt uppspelt när jag visade kuvertet. Han fick äran att riva upp kuvertet, och Lisa drog upp pappret.
Nu skulle jag äntligen få veta om jag kom in eller inte.
Jag läste på det, och det stod att jag var antagen som reserv.
Snopet värre. Lite. Jag var reserv nummer tre. Vad som helst kan hända. Men det känns så snopet, eftersom jag trode att oavsett om jag kommer in eller inte skulle jag iallafall få beskedet nu. Men icke. Jag får vänta kanske i någon månad för att få veta om någon tackat nej.
Det här var ju inte enligt mina planer.

Dessutom fick jag ett ryck när jag kom hem igår, så jag tillbringade hela kvällen med att städa mitt rum. Jag flyttade ut allt i korridoren, damsög och sorterade saker och ting. Jag hittade lite kul grejer, bl.a. en kallelse till intervju på Liseberg (från 2005), resultatet från min mönstring (också 2005) och intyget från Mensa-testet (också 2005. Jag var två poäng från att bli medlem).

Vad gäller idag tänker jag börja bakifrån med att berätta om slutet på den här dagen, på vägen hem.
Jag skulle hem ifrån Angered och läste på en skylt att linjerna 1, 3, 6 och 8 var försenade "på grund av ett tidigare stopp". Därför åkte jag med spårvagnen till Cetnralen och promenerade till Polhemsplatsen för att ta bussen.
Det skulle dröja tills 513 kom, men 515 skulle komma vilken minut som helst, och det dröjde bara en minut, så var den där.
Det går nästan lika bra att ta 515 som 513, men jag får gå över berget, och det är lite jobbigt och lite längre.
Iallfall åkte 515 den vanliga vägen, men vid Torpamotet åkte den i fel fil. Den fortsatte ut mot motorvägen istället för att köra upp till Östra Sjukhuset. Jag satt tyst och tänkte att det bara var bra. Busschaffören verkade tro att han körde 513. Perfekt!
Bussen körde upp vid Fräntorpsmotet och fram på Göteborgsvägen. Först då gick en kille fram till chaffören och frågade vart han var på väg. Då kom busschaffören på att han hade kört fel och gasade på fram till rondellen vid Triumfglasscafét. Där tryckte en gubbe på stoppknappen och ställde sig vid dörren. Chaffören sa att han inte skulle fortsätta på Göteborgsvägen, utan vända tillbaka. "Men jag kan väl gå av här?" frågade gubben och det fick han. Bussen stannade i rondellen och släppte av gubben. Och mig.
Jättepraktiskt!
Jag fick planera om min hemresa en del, och det slutade med att bussen inte gick efter planerna men det hela gynnade mig.

Och nu ska jag fortsätta med början. Den här veckan har teatertvåorna på Angeredsgymnasiet spelat sina barnöreställningar. De är fem grupper som spelar fem korta föreställningar. En var, alltså.
I tisdags såg jag Askungen, igår såg jag Rödluvan ("Men mormor, vilka stora bestick du har!" "Det är för att jag ska kunna äta upp dig lättare!") och idag hade jag tänkt se de tre första som jag har missat.
Dessutom har jag fått brev från Arbetsförmedlingen om att jag ska besöka dem idag och berätta hur saker och ting har gått, och ta med papper för att bevisa att jag verkligen har jobbat där jag har sagt att har jobbat (Jag har suttit uppe hela natten för att försöka förfalska ett intyg från NASA. Inte).
Arbetsförmedlingen öppnar tio och stänger tre, så jag planerade att missa den första föreställningen och se den imorgon, så jag åkte till arbetsförmedlingen först. Väl där (ca 10:15) fick jag veta att jag egentligen skulle komma mellan ett och tre. Men det gjorde inget, sa Jens. Han fick lite papper av mig och sen var vi klara.

Jag susade iväg till Angered och tänkte se föreställningen som var klockan tolv. Jag kom fram ca fem i tolv och köpte en bulle i ICA.s "förbutik". Sen rusade jag mot skolan. På vägen träffade jag några tvåor som meddelade att det inte var några dagföreställningar idag, men att de spelade ikväll.
Och så var det dags att planera om igen.
Plötsligt hann jag äta i bamba. Men om jag orkade var akvar i skolan till 19. Den hårddisken som föreställningen ligger på brukar medialäraren Rolf ta med sig när han slutar vid tretiden.

Jag åt i bamba och så satte jag mig i mediasalen och började klippa och greja. Rolf skulle inte ta med sig hårddisken, så jag satt och redigerade tills klockan blev halv sju. Då tänkte jag gå och äta nånting, och sen se på teater. Jag packade ihop mina grejer och gick ut genom bakdörren, eftersom det var larmat i resten av skolan.
Jag paserade bakdörren till den stora teatersalen, och läste på en lapp att föreställningarna började halv sju! Klockan hade hunnit bli 18:35. Jag höll örat mot dörren och tjuvlyssnade. De hade redan börjat.
De föreställningarna håller på i ca en kvart, så jag hann inte gå och handla mat.
Jag stod hungrig och väntade utanför dörren.
Plötsligt kom en kvinna som också skulle se på teater. Hon frågade om det var jag som tog betalt, men jag var ärlig och sa att det gjorde jag inte. Sen sa jag att den första föreställningen redan hade börjat, men hon sa att hon skulle se den andra som började kvart i sju.
Sen blev klockan kvart i sju, men de spelade fortfarande. Då knackade hon försiktigt på dörren, men jag sa att de nog öppnade när de var klara. "Mmm" svarade hon och fortsatte knacka. Jag försökte säga till henne att det nog var bäst att bara vänta, och så hörde jag att de spelade där inne. Hon lyssnade inte alls på mig och fortsatte knacka tyst på dörren. Varför hon gjorde detta var ett mysterium. Jag har själv varit med om föreställningar där folk står utanför och knackar och förstör. Dessutom knackade hon jättelöst med en knoge, så chanserna var minimala att de skulle höra. Hon riskerade bara att störa, och så sa jag till henne att låta bli.
Plötsligt tog hon upp en nyckel. Jag tänkte att vad fasen gör hon? Ska hon öppna dörren och gå in när de håller på att spela?
Det gjorde hon inte, men hon gjorde nått annat dumt. Hon använde nyckeln för att knacka med.
Först knackade hon med nyckeln på dörren, och sen på ett fönster bredvid dörren. Det är fönster där, men på insidan är de igenspikade för att inte släppa in ljus i teatersalen.
Jaja. Kvinnan var antagligen knäpp.
Sen hörde man tydligt hur folk applåderade där inne, och jag sa att nu öppnar de nog snart. Då började den galna kvinnan knacka igen.
Onödigt med tanke på att det överröstades av applåderna och för att de ändå skulle öppna.
Jag ställde mig en bit bort från kvinnan för att inte åka på någon utskällning. Mycket riktigt öppnades dörren av teaterläraren Claes, som först fick syn på mig. Det var säkert inbillning, men det kändes som att hans blick sa "Varför är du så dum i huvudet att du knackar på dörren när vi håller på att spela?". Sen fick han syn på kvinnan och sa att vi var välkomna in.
Jag såg två föreställningar, och sen skulle de visa de två föreställningarna som jag redan set, så jag begav mig av hemåt. Och ni vet ju redan vad som hände på vägen hem.

Här tänkte jag skriva något klokt och avslutande. Jag fick en impuls att skriva något sensmoralaktigt, men jag kan inte hitta någon sensmoral i det här blogginlägget.
Kanske "Knacka inte på dörrar om folk spelar teater där inne och Albin säger åt dig att inte knacka."
Eller "Det ser väldigt konstigt ut om du knackar med en nyckel".
Det vackraste är ju helt klart något fint, antirasistiskt budskap som alla blir glada av, och jag råkade höra något väldigt fint i ett avsnitt av Family Guy härom dagen.
Peter säger:
"It doesn't matter if you're black or white... The only colour that really matters is green."