Om tio minuter ska jag ta spårvagnen från ena änden av linje ett, till den andra änden. Där plockar mamma och pappa upp mig, och så åker vi till Tidaholm och mormors begravning.

I förrgår hämtade jag mina kostymbyxor som hade lagts upp av butiken.
Igår invigdes kostymen när en av mina morbröder begravdes. Jag och mina bröder var väldigt stiliga, men det har jag tyvärr inga bilder på.
Begravningen var väldigt fin, men också väldigt sorglig. Vänner och bekanta hade samlats, och både min morbrors fru och vänner i folkdanslag var klädda i folkdräkt. Innan tänkte jag att det skulle bli konstigt, men det var faktiskt jättefint och hedrande.

I slutet av begravningen spelades Benny Andersons "Vår sista dans". Det var riktigt, riktigt sorgligt.



Det här var den tredje begravningen i mitt liv. Farfar dog strax innan jag skulle börja gymnasiet för många år sedan, och i slutet av förra året begravdes min kusin.

På fredag nästa vecka begravs min mormor. Det kändes så knäppt när jag, efter gårdagens minnesstund, sa hejdå till släktingarna och vi sa att "Vi ses nästa vecka". Det är nästan komiskt. Men samtidigt inte alls.

Jag har inte brytt mig om att hänga in kostymen i garderoben.
Den ska ju användas så snart igen.

Alldeles nyss var finalen i Melodifestivalen 2011 över. Det bästa i hela tävlingen var intervjun med Swingflys tjej. I sin famn hade hon Swingflys son, och han var både cool och söt på samma gång. Eftersom jag har onödigt mycket hightechprylar lyckades jag ladda upp klippet på YouTube inom fem minuter efter att det sändes.
Kika här:



Cameron heter killen, och han är hur cool som helst!



Over and out!

***UPPDATERING***
Nu ser jag att EMI Music Sweden har länkat till mitt YouTube-klipp på sin Facebook-sida.

Igår morse skickade jag in mitt sista blogginlägg till Partille Tidning. Rubriken på mitt inlägg var "Albin rundar av", men de valde att byta ut det mot "Bloggandet gav mersmak". Jag har jo bloggat mycket innan, men jag kanske kommer att blogg amer efter det här. Vi får se. Det har varit kul iallafall. Så här blev mitt sista inlägg:

TISDAG 8 MARS

Bloggandet gav mersmak

Ja, då var vi framme vid mitt sista blogginlägg för Partille Tidning.
Det här gick fort.
Sju inlägg har det blivit (Detta medräknat), och ni har fått läsa om Allram Eest, mina minnen från grundskolan, Dialektmannen, att jag har löjligt många t-shirts och att min kompis är huvudansvarig för Arvikafestivalen 2011.
Som en bonus fick ni också en bild på en 3D-modell jag gjort.

Jag har hunnit med ganska mycket, med andra ord. Det har varit kul och spännande och jag vill passa på att tacka Partille Tidning för förtroendet. Tackar, tackar! Det här gör jag gärna om (hint, hint).

Jag har inte bloggat om min kära mormor, som ofta reste landet runt för att träffa barn, barnbarn och barnbarnsbarn, lätt cyklade flera mil och bakade världens godaste kakor, ända fram till sin död
förrförra veckan. Hon hann nästan med att bli 95. Jag har heller inte bloggat om när jag bodde en månad hos en familj i Nicaragua (som ligger i Centralamerika, och inte Afrika som en del verkar tro). Min Josefin har jag inte heller bloggat så mycket om. Men det tror jag inte att hon är arg för.

Dialektmannen begins
Den sjuttonde augusti 2007 blev uppringd av en tjej som heter "Emma". Hon jobbade på Sveriges Radio och ingick i radioprogrammet Christers redaktion. Veckan innan hade jag ringt in för att tävla i deras talangjakt. Folk ringde in och lät som gråtande bebisar, mössen i Askungen och bråkande katter. Jag hade tänkt visa upp mina dialekthärmarkunskaper. Killen i slussen lät imponerad och skrev upp mig som "Dialektmannen". Han sa att de skulle ringa upp inom en halvtimme, men de hörde inte av sig. Jag tänkte att det nog var bäst, så att jag slapp skämma ut mig i riksradio. Men de ringde alltså upp mig veckan därpå och jag fick vara med och tävla i deras femte och sista deltävling. Programledarna lät mig berätta lite om hur och varför jag började härma dialekter, och samtidigt som jag berättade ropade en av programledarna ut olika dialekter, och det gällde då för mig att snabbt byta dialekt. Det var riktigt roligt, faktiskt. Klippet finns att ladda ner i MP3-format här.

Eftersom det var sista delfinalen var det final redan veckan därpå. De spelade upp klipp med vinnarna från de fem deltävlingarna, och när de spelade upp klippet med mig kunde jag höra i bakgrunden hur programledarna försökte kväva sina skratt. Jag vann hela finalen, och det kändes jätteroligt. Klipp från finalen finns här.

Först tänkte jag att det bara var en liten tävling som ingen lyssnade på, men jag upptäckte att det var många som hade lyssnat och blivit impade. Jag fick en hel del bra respons. I oktober ringde Christerredaktionen upp mig igen. De skulle ha ett helt program om dialekter och ville att jag skulle inleda programmet. Vilken ära! Även det finns så klart att lyssna på. Jag hade tydligen imponerat på hela redaktionen.

Men det var inte slut där! I januari 2008 blev jag uppringd av redaktionen på Sveriges Radio P4 Göteborg. Alla P4:s lokalredaktioner skulle dra igång ett gemensamt dialektprojekt under tre veckor, och olika experter, sakkunniga och några kändisar bjöds in. Och så jag. Måndagen den 14 februari sände Peo och Carina direkt från Drottningtorget. De intervjuade förbipasserande, och hade också två gäster. Jenny Nilsson, doktor i nordiska språk, och så jag. Det var ärofyllt att bli ombedd att vara med i radio igen, och dessutom att jag hade blivit någon form av dialektexpert i Sveriges Radio.
Redan på torsdagen ville de ha med mig igen, och det ställde jag ju så klart upp på.


Bilden (och bildtexten) som syntes på Sveriges radios hemsida.

Varför började jag med dialekter egentligen? Jag tyckte helt enkelt att det var kul och så märkte jag att jag hade lätt för det. Jag lär mig dialekter genom att helt enkelt härma. Jag är exempelvis inte så bra på gotländska, eftersom jag inte har hört den speciellt mycket alls.

Eftersom jag både är skådespelare och dockskådespelare fick jag i "För alla åldrar" spela några kunder i frisersalongen och några gäster hos Professorn. Som jag skrev i ett tidigare inlägg skickade jag med en länk till dialektmannen.se i mitt första mail till BLA Stockholm, och det ledde till att personerna jag spelade hade olika dialekter. Min favoritdialekt är östgötskan, men min version av östgötska ansågs för utflippad, så den fick jag inte använda i programmet. Jag fick däremot spela en hamnarbetare från Vasa (i Finland), en värmländsk student och en skåning för att nämna några.


Några av mina roller i För alla åldrar. Från vänster: Kunden med afro i Pengaavsnittet, hamnarbetare från Vasa och en tennisspelare från Falun.

Nu har jag ingen aning om hur jag ska avsluta det här blogginlägget på ett naturligt, men ändå fyndigt sätt. Därför kommer här, helt orelaterat, en bild på en 3D-modell av Oves gatukök. Modellen är synlig i lagret "3D-byggnader" i programmet Google Earth.


Over and out!

I gårkväll kom jag fram till Sälen, och i bilen hit satt jag och bloggande en del. Väl framme i Sälen skrev jag klart det sista och mailade iväg det till Partille Tidning. Eftersom det varit lite krångel med länkar och annat skickade jag iväg hela inlägget i HTML-format färdigt med länkar och bilder. Jag kikade på de tidigare inläggen och såg hur de var kodade.
Idag dröjde det till kanske klockan fem eller nåt innan inlägget publicerades, och när jag gick in på sajten såg jag att det såg riktigt fult ut. När jag mailade över html-koden hade mailprogrammet radbrutit lite som det ville, så koden blev konstig och ful, och dessutom förstördes några länkar. Nu när jag kikar ser det dock bättre ut. JAg skrev i mailet att de gärna får ringa om det är problem, men ingen har ringt eller svarat på mina mail. Bara publicerat blogginläggen i mailen. Jaja. Här kommer iallafall nästa blogginlägg:

SÖNDAG 6 MARS

Lite drygt 100 t-shirts
I Partille Tidning i torsdags började mitt blogginlägg med en liten inledande text som jag inte skrivit själv. Det stod bland annat "Albin lovar inlägg om allt från Allram Eest och t-shirtmissbruk till sociala insikter och älsklingen Josefin". Nu är detta inte riktigt sant. Jag har aldrig lovat någonting om vad jag ska blogga om. Jag skrev bara en liten lista över saker som jag eventuellt skulle kunna tänka mig att blogga om. För att inte göra er besvikna tänker jag ändå blogga om mina t-shirts, så att inte någon skulle bli upprörd och kalla mig lögnare. Jag får hålla vad andra lovar, helt enkelt.
Jag nämnde mina t-shirts som en rolig grej, men insåg att jag ju faktiskt kan blogga om dem. Och som vanligt börjar jag från början.

När jag var liten brydde jag mig inte så mycket om kläder och mode. Mamma fick släpa med mig till affären när det var dags att köpa nya kläder, och jag hatade att stå i provrum och testa en massa byxor som alla såg likadana ut. Mamma var mer modemedveten än jag, och nu i efterhand kan jag nog säga att hon gjorde ett bra jobb med att få mig att smälta in på Ugglum, iallafall på klädfronten. En av de första gångerna jag minns att jag faktiskt brydde mig om vad jag hade för märke på mina kläder var i gymnasiet. Mamma hade köpt en fin tröja till mig. Det var en munkjacka som var knallgul, och jag tyckte den var jättesnygg. Jag tycker om glada färger. På tröjan satt en liten symbol som jag inte brydde mig så mycket om, och jag visste inte vad den betydde. Men så en dag i gymnasiet sa någon "Jasså, du har JL-tröja?". Det visste jag inte innan, men äntligen hade någon förklarat vad den konstiga symbolen betydde. Sedan var det någon mer som noterade min "J. Lindebergtröja". Då fick jag lite klarhet i vad JL betydde också. Så bra!
Men sedan upptäckte jag att fler tog illa upp av tröjan. Några vänner skojade lite om den, men jag märkte på dem att det ändå fanns allvar i vad de sa. J. Lindeberg var ett "fint" märke som jag inte brydde mig om, men jag insåg att min tröja var en statussymbol som sa saker om mig som jag inte ville kännas vid. Jag sa inget till mamma, men slutade använda tröjan. Jag kände igen scenariot från filmer och TV-serier där det var tvärtom. Någon skämdes för sina kläder som inte var tillräckligt fina, och ville inte berätta för sina föräldrar. Jag ville absolut inte att mina kläder skulle skicka ut signaler som kunde irritera andra människor, och absolut inte mina vänner.

Jag lägger inte mycket pengar på kläder. Jag förstår inte folk som lägger flera tusenlappar på ett par jeans eller köper en enda jacka för flera tusen spänn, bara för att smälta in i mängden. En gång köpte jag ett par skor för ca 1200 kronor. De var riktigt snygga, och jag hade dem i tre år. Men nu till mina t-shirts...

Det var nog i gymnasiet som jag började med mina t-shirts, om jag minns rätt. Jag hade alltid t-shirt, men brydde mig inte så mycket om trycket. Ibland hade jag väl någon favorit som jag tycke var lite extra snygg, och en dag köpte jag en riktigt fin t-shirt som var extra speciell. Den var knallgul, och motivet var en del av Homer Simpsons huvud. Det kändes lite speciellt de dagar jag hade den på mig, och jag fick ofta glada kommentarer om den. Jag minns ett av de första åren jag var i Arvika på nån liten fest och upptäckte att många tittade på min t-shirt som om de aldrig sett något liknande. Jag har förstått av en del bekanta i Arvika att där ska man helst inte heller sticka ut. Men det var iallafall glada miner.


"Homertröjan", min första riktiga favorittröja.

Känslan av att ha en extra fin eller rolig t-shirt som väckte leenden hos folk runtomkring var underbar. Jag köpte någon mer tröja och hade plötsligt två favorittröjor och fick den där härliga känslan dubbelt så ofta. Sen köpte jag bara tröjor med roliga tryck, och till slut använde jag aldrig några "tråkiga" t-shirts. Jag har blivit riktigt kräsen, men köper ändå inga dyra tröjor. Priset ska vara överkomligt, och tröjorna ska vara roliga, snygga eller tänkvärda. Och väldigt gärna färgglada. När jag, efter gymnasiet, praktiserade på Angereds Teater la mina kollegor märke till mina t-shirts och det blev lite av min grej. Jag blev peppad och försökte ha olika tröjor varje dag, och har köpt många tröjor sedan dess. För två, tre år sedan gjorde jag ett litet filmklipp där jag visade upp alla mina tröjor, men sedan dess har jag köpt ännu fler. När klippet gjordes bodde jag hos Josefin i Mölnlycke, och jag hade alla mina t-shirts på galgar i garderoben. Det var många galgar, och det var väldigt trångt.

I mitt första blogginlägg för partilletidning.se skrev jag att "jag äger över sextio t-shirts". Siffran sextio fick jag fram när jag räknade mina tröjor för ganska längesedan, och när jag nu ska blogga om tröjorna tänkte jag att det är bäst att räkna dem igen. Det blir ju ständigt fler.


Alla tröjor jag hittade i garderoben igår.

Nu har jag har en ganska stor garderob med fyra hyllor fyllda med t-shirts. De ligger prydligt ihopvikta, och färgsorterade. Jag la upp alla på sängen och räknade dem. 69 stycken! Det är inte illa, men sen kom jag på att jag tvättade härom dagen, och att det hängde några t-shirts på torkställningen. Så jag har alltså passerat 70-strecket! I en annan garderob har jag en hög med "fultröjor". Det är tröjor som jag aldrig använder, för att de inte är tillräckligt roliga. En del är fula, en del är gamla och ska slängas, en del är bara tråkiga, och några har jag fått i present. Att ge mig t-shirts i present är ingen bra idé eftersom jag är extremt kräsen. Och så har jag ju redan t-shirts! Om jag räknar fulhögen är jag uppe i... Oj! 95 tröjor! Och så hade jag ju på mig en t-shirt imorse också, och så ligger det en på stolen vid sängen. Så då har jag 97 t-shirts! Det är ju galet! Och nu kom jag på att jag tog med en hög med t-shirt hemifrån mamma och pappa för några dagar sedan. De ligger fortfarande i en påse, och i skrivande stund sitter jag i en bil på väg till Sälen, så jag kan inte räkna dem. Men det är ju över tre stycken, så jag kan med säkerhet säga att jag har över hundra t-shirts!

Namnet "fulhögen" är förresten lite missvisande eftersom jag har en del fina tröjor där också. Jag har tillexempel min gula SÄVEDALEN-tröja som har blivit för liten. Eller så har jag blivit för stor.


Sävedalentröjan som jag köpte av mäklarfirman m2 en gång i tiden.

Så, vad utmärker mina t-shirts? Ja, de är rätt olika allihop. Den enda genensamma nämnaren är att jag tycker, eller någon gång i tiden har tyckt, att de är roliga och snygga. Många är färgglada, men jag har ändå rätt många vita, svarta och några grå. En del är snygga eller roliga motiv, som enhörningen med en majskolv som horn (uni-corn), och så har jag några med text-tryck, som "I remember back in the day, when it was morning". Här är några fler:


Några av mina favorittröjor med texttryck, plus den översta som är rätt gammal, men fortfarande cool.

När jag första gången träffade min flickvän/sambo/fästmö Josefin hade jag på mig en t-shirt med serierutor (från Stålmannen) som mönster över hela tröjan. Andra gången jag träffade henne någon vecka senare gjorde jag misstaget att ha samma tröja på mig igen! Vad skulle hon tro? Att jag bara ägde en enda tröja? Vad hon än trodde så blev hon uppenbarligen inte avskräckt.
Vissa morgnar funderar jag på vilka personer jag ska träffa under dagen, vilken tröja som den eller de personerna kan tänkas tycka är rolig och om den/de har sett tröjan förut. Ska jag resa bort och packa kan det ibland ta lite tid.Som exempel kan vi ta Arvikafestivalen där jag jobbar och är borta i minst en vecka, träffar massvis med folk och där det dessutom för det mesta är väldigt soligt (alltså perfekt t-shirtväder). Först väljer jag ut de tröjor som jag tycker är roligast. Sedan räknar jag ut hur många dagar jag ska vara borta, och så får jag rensa bort en massa tröjor.

Härom året insåg jag att jag kanske omedvetet har tagit efter pappa. Han använder alltid skjorta, och jag vet att han är lite intresserad av snygga och lite speciella skjortor. Lite glada eller annorlunda mönster exempelvis. Det har jag kommit på efter att jag började samla.

En av mina senaste inköp är en tröja som heter "Mr- Tee". Mr. T är en amerikansk skådespelare, och tröjan föreställer t-shirts som rullats ihop och placerats så att de bildar en bild av Mr.T:s huvud. Tee är ett annat namn för t-shirt. Jag kände direkt att tröjan var något för mig. Den är snygg, har en kul betydelse och så är ju jag galen i t-shirts. Meningen om att jag lovar inlägg om t-shirtmissbruk skrevs av någon på Partille Tidnings readaktion. Som jag skrev tidigare var det ju en olycklig formulering att skriva att jag lovade, men ordet t-shirtmissbruk måste jag ändå säga är väldigt bra och passande.



Over and out!

/Mr. Tee

P.S. Jag äger två par byxor. D.S.

LÖRDAG 5 MARS

Vem är Allram Eest?

Redan igår skickade jag iväg tredje blogginlägget till Partille Tidning. De publicerade det för några minuter sedan, men tyvärr publicerade de fel version. Jag skrev nämligen flitigt och kände mig duktig och maialde iväg det direkt. den insåg jag att jag kanske borde läsa igenom vad jag skrivit, så då gjorde jag det och upptäckte en del fel. Typiskt. Så jag mailade iväg en ny version och förklarade, men tyvärr har alltså fel version publicerats. Redaktionen vet om detta och ska ändra så snart de kan. De har tydligen problem med ett jobbigt bloggverktyg, och när tjejen jag pratade med ropade till sin kollega att det var fel version hörde jag ett upprivet vrål i bakgrunden. Men iallafall...

När jag slutade dagis (som det hette på den tiden) började jag förskolan (som det hette på den tiden) på Ugglums skola. Året var 1993, och min klass hette "Boken" och höll till i ett av de gamla bruna husen. Det fanns också "Ugglan" på våningen över oss, och "Villan" i enplanshuset som ligger i hörnet av skolgården. På Villan gick Kasper, men på den tiden visste jag inte vem han var. Lokalen vi på Boken höll till i hade tydligen varit ett gammalt bibliotek.. Jag minns inte jättemycket av förskolan, men jag minns bland annat att vi hade tre stycken "Emma" i klassen, och att allas efternamn började på R, så det blev Emma Ri, Emma Ro och Emma Re. Och så minns jag att det på den tiden fanns ytterligare en lekplats, ungefär där det idag står några fula baracker, och där stod ett stort päronträd, som sågades ner för några år sedan. Och jag minns att fröken Gunni öppnade fönstret när rasten var slut. Hon plingade i en liten klocka och ropade "Kom in, alla mina nollor!". Jag tyckte att det var förnedrande redan då. Av Gunni fick vi lära oss två saker: Om man blir slagen ska man slå tillbaka, och att det aldrig är ens fel att två bråkar. Trots att jag bara var sex år förstod jag att det ena var ett dåligt råd, och att det andra var lögn.
Jag minns också att vi hade några gymnastiklektioner i den jättegamla gympasalen som också låg i ett av de bruna gamla husen.


Bild från 1993. Några av mina klasskamrater leker på den gamla lekplatsen. På den tiden var allt svartvitt.

Efter förskolan började jag i 1C, med Katarina som klassföreståndare. Gymnastiklektionerna hade vi nu i den stora nya salen som låg längst bort, nere i den gula tegelbyggnaden. Den gamla gympasalen hade byggts om till ett klassrum (med väldigt högt i tak) till förmån för Lillebror som då började förskolan där. Vi var den enda årskursen som var uppdelad i tre klasser. Jag gick i C i tre år tills jag började i 4A. Det hade nog alltid varit så att fyrorna fick ha övervåningen på ett av de bruna husen. De klassrummen som har utsikt över den stora skolgården. Av någon anledning fick vi privilegiet att ha de klassrummen även i femman. Det coolaste med de klassrummen var att vi hade roligast brandövningar. Vi fick ju klättra ut genom fönstret och ner för en brandstege (som senare byttes ut mot spiraltrappa).
Vi var lite drygt 60 elever, och i fyran och femman var vi bara två klasser, med ca 32 elever i varje klass. De två klasserna delade på tre klassföreståndare, varav två sjukskrev sig efter en tid. Elevernas egna teori var att det var Jonas fel, för han var väldigt jobbig. Vi förstod först efteråt att det nog var lite jobbigt för lärarna att ta hand om så stora klasser. Dessutom var det gott om bråkiga, och faktiskt ganska våldsamma elever. Jag drog själv slutsatser om att det berodde på hemförhållanden. De bråkigaste eleverna hade skiljda föräldrar eller var adopterade.

I sexan blev vi tre klasser igen, och jag gick i 6B. Jag hade Eva som klassföreståndare, och den extrema turen att hamna i den enda av de tre klasserna som inte hade några bråkiga elever. Vi fick nöja oss med en kleptoman, men han var ändå väldigt snäll.

Jag tillbringade sju år på Ugglum, men minns ändå ganska lite. Det blir ju mer och mer längesedan ju äldre jag blir, och mindre och mindre del av mitt liv som tillbringats där. När jag var fjorton var det hälften av mitt liv, och nu är det knappt 30%. Jag minns slöjdläraren Inge Månsson, som jag faktiskt bloggade om i min egen blogg för lite drygt en månad sedan, och Inge har faktiskt kommenterat blogginlägget! Och så minns jag att jag var mobbad nästan hela min tid på Ugglum.

På Ugglum gick det väldigt många barn vars föräldrar hade det väldigt gott ställt. Det bråkades om vem som hade mest i veckopeng och flest leksaker. Det var också viktigt vad man hade på sig, något som inte intresserade mig ett dugg. Jag var heller inte intresserad av fotboll, men det skulle man vara. Jag var helt enkelt inte som andra, och det skulle man ju också vara. Jag fick ofta höra skällsord eftersom jag stack ut. Jag följde inte mönstret, och det var tydligen inte bra.


Skolfoton från 1993 och 1999.

Vår årskurs var den sista som började på Vallhamra i högstadiet. Året därpå fick Ugglumseleverna stanna kvar på Ugglum efter sexan, och På Oxledsskolan fick eleverna stanna kvar på Oxled. Ugglumseleverna fick en ännu nyare gympasal och den gamla (men inte äldsta) byggdes om till två våningar med klassrum.
Sommaren år 2000 slutade jag på Ugglum och började i 7F. Jag har aldrig hört om att det funnits klasser upp till F förut, men vi var hemskt många elever. På Vallhamra blandades elever från skolorna Vallhamra, Ugglum och Oxled. Det var en ganska härlig blandning av elever. Vi fick komma med önskemål om vilka klasskamrater vi ville ha. Jag skrev upp Kasper på min lapp, men han började på en annan skola i stan. I min klass var vi fyra killar från Ugglum. Vi höll ihop i början, men vi passade inte alls så bra ihop, och jag hittade massvis med nya vänner bland alla nya elever.

I 7B hade nästan alla bråkiga och småkriminella elever lyckats hamna ihop. Åtta tjejer började i 7B, men två år senare, i nian, var det bara två tjejer kvar. De hade samma klassföreståndare, stackars Anne som var den enda läraren på hela skolan som verkade bry sig om dem. Vissa lektioner hade vi lite blandade klasser, och jag minns att en av eleverna fick stanna kvar efter lektionen för att prata med Anne. Efteråt sa han att Anne hade varit jobbig och gnällt om att "hon var den enda som försvarade honom på lärarmötena". Den här eleven tyckte alltså att Anne var gnällig, och han verkade verkligen inte fatta att det här var den enda läraren som inte hade givit upp hoppet om honom. Suck.

Att börja på Vallhamra var helt otroligt. Först och främst var det så mycket roliga och konstiga elever. Jag lärde känna massvis med konstiga människor som var konstiga och annorlunda, men de var sig själva, och stod för det. Och jag blev accepterad för den jag var! Det var helt nytt för mig. Trots detta var mitt första år på Vallhamra ganska turbulent. Förutom att jag, precis som väldigt många andra, var jättekär i Camilla som kom från ingenstans och var helt nyinflyttad i Sävedalen, hamnade jag av någon konstig anledning i bråk med en tjej i 7B. Något missförstånd ledde till att hon "var ute efter mig". Vad hennes mål var vet jag inte riktigt, men jag blev hotad, en gång med kniv, och min cykel fick ta mycket stryk. Den stack också ut ur mängden, precis som jag. Den här tjejen fick även hjälp av andra bråkiga elever som inte riktigt visste varför, men de skulle göra mitt liv till ett helvete. Mina cykeldäck tömdes ofta på luft, ibland rispade någon med en kniv i min sadel, och en dag var däcken sönderskurna.
Efter ett tag vändes även mina bästa vänner emot mig. De övergav mig efter som jag "pratat skit". Ingen kunde dock komma med ett enda exempel på vad jag sagt eller gjort, men jag förlorade iallafall min kompis Johan för alltid. Jag vet fortfarande inte varför, och jag har alltid försvarat honom. Tjejen i 7B blev iallafall flyttad till en annan skola, och jag fick veta att hon även hotat några lärare på skolan.

I min klass hade vi bara en bråkig kille. Han ställde till med en massa skit, men första dagen i nian berättade vår klassföreståndare Lars att den bråkige killen valt att byta skola. Detta ledde till att nian i stort sett var en enda lång rolig fest. Alla i klassen var roliga, sköna människor, och jag tyckte att det var en underbar gemenskap och om någon hade något tokigt påhitt hängde resten av klassen på. Och så fick vi Christina som klassföreståndare. Hon fick bli lärare i alla möjliga ämnen, eftersom hon verkade kunna allt. Engelska, matte, fysik, kemi, biologi, och efter att vi slutade blev hon även musiklärare. Vi hade väldigt roligt på hennes lektioner, och hon verkade ha roligt hon med. För det mesta. Ibland var vi nog rätt jobbiga, och vi tröttnade aldrig på att kalla  bunsenbrännarna för "eldkastare", eftersom Christina alltid blev arg och ropade "Nej, det heter inte eldkastare!". Fem av mina klasskamrater från högstadiet har jag fortfarande kontakt med och träffar ganska ofta.

Oj vad nostalgisk jag blev nu! Ja, min tid i grundskolan har så klart påverkat mig, och en del saker har jag inte låtit påverka mig alls.


Min första skolkatalog, med ett flygfoto över skolan som den såg ut då.

Efter högstadiet började jag på Angeredsgymnasiets teaterlinje och fick verkligen hålla på med det jag brann för. Jag fick många nya vänner, och det var också en salig blandning av folk från olika delar av Göteborg. I min klass hade vi tillochmed elever från Hönö och Falkenberg, och även från olika hemförhållanden. Någon bodde i en lägenhet med mamma och syster och levde på fiskpinnar, någon bodde i en liten stuga i skogen och hade mulltoa. Då kännde jag verkligen vilken liten bubbla man levde i när man gick på Ugglum..

Det var en liten sammanfattning av min grundskoletid.
Hoppas detta duger, Kasper, gamle vän!

TORSDAG 3 FEBRUARI

Det stod i instruktionerna för bloggande på partilletidning.se att jag skulle hålla mig till max 2000 tecken i första inlägget. Resten av inläggen finns det ingen gräns för, sa redaktionen på Partille tidning. Det kommer de nog ångra, för nu kommer blogginlägg nummer två.

I går vaknade jag med ett ryck av att Josefin sa "Oj! Klockan är tjugo i elva!". Som tur var var vi båda lediga, men Josefin flög nästan upp ur sängen. Jag låg kvar och pillade med mobilen. Jag kollade mailen och såg att Johanna på Partille tidning hade skrivit att första blogginlägget blev kanon. Skönt. Ingen censur. Sen kollade jag Facebook och såg att någon hade länkat till en artikel i Arvika Nyheter. Mina ögon var inte riktigt vakna, men jag läste "Viktoria Lindén" och "huvudansvarig för Arviakfestivalen". Vänta lite nu... stod det där i en och samma mening? Jag gnuggade mig i ögonen och läste att Viktoria Lindén är huvudansvarig för Arvikafestivalen 2011. Jag vaknade till med ännu ett ryck, och flög upp ur sängen. Jag fattade inte att det var sant! Jag ringde upp Viktoria och gratulerade och pratade en stund. Jag gratulerade nog minst tre gånger under samtalet.

Jag ska ta det från början:
Varje sommar, sedan jag var liten, har jag varit i sommarstugan i Arvika. År 2005 var första gången jag besökte Arvikafestivalen, och jag var där som funktionär. Jag jobbade i entrén med att sälja biljetter och dela ut armband till de som redan hade biljett. Jag kom dit utan att känna någon, men lärde känna massvis med sköna människor. Det var också året då jag såg syntpopgruppen Slagsmålsklubben spela för första gången, och en av bandets medlemmar, Frej Larsson, hoppade ner i publiken och frågade om han fick låna min kamera. Sedan sprang han upp på scenen och dansade och fotograferade innan jag fick tillbaka kameran. Det var bland det coolaste jag varit med om dittills!
När jag kom hem skrev jag ett jättelångt blogginlägg om mina upplevelser.

2006 jobbade jag på festivalen igen. Jag nappade på erbjudandet om att bo inne i Taserudshallen, en gymnastiksal tillhörande Taserudsgymnasiet. Det var ingen höjdare. Några minnesvärda händelser var när jag och tre kollegor fick i uppdrag att dela ut och samla in blanketter bland festivalbesökarna. Som tack för hjälpen fick vi var sin låda chips. Alltså en kartong var. Varje kartong innehöll tjugoen tvåhundragrams påsar chips. Då var jag lycklig!
När jag kom hem skrev jag ett ännu längre inlägg än året innan, och fick då ett felmeddelande om att blogginlägget blivit för långt. Jag fick då dela upp inlägget i två delar.


Kollegan Maurits och jag. Överlyckliga!

Eftersom jag skött mig bra fick jag och Arvikakollegan Maurits (som är med på bilden ovan) erbjudande om att bli nyckelfunktionärer på 2007 års Arvikafestival. Vi tackade ja, och fick då ansvar för entrén och anställa och bossa över ett tjugotal funktionärer. När vi skulle anställa funktionärer och gick igenom ansökningarna hittade vi två tjejer som var födda 91. De var alltså bara femton år gamla. Vi tvekade ett tag, men beslöt oss ändå för att anställa dem. Det var en chansning, och det var ett beslut jag inte har ångrat. Den ena tjejen var Viktoria Lindén, den bästa funktionär jag någonsin haft. Tyvärr fick inte Maurits ledigt från Liseberg, så jag fick sköta två mans arbete helt själv. Telefonen ringde konstant och folk ställde frågor och behövde ha hjälp hela tiden. Trots att detta resulterade i att jag jobbade ca 17 timmar varje dag var även detta en jätterolig festival. Och när jag höll på att svimma av utmattning hade Viktoria koll på läget, och det var väldigt betryggande.


Mina jättefina funktionärer köpte ett fint nyckelband åt mig inne i Arvika. Jag blev nästan rörd av att de var så snälla.

Andra minnesvärda händelser från 2007 års festival är att vi byggde upp entrén efter en ritning gjord av danska designstudenter. Det blev jättefult. En annan grej var att Frej från Slagsmålsklubben ramlade in i mitt tält en kväll. Jag blev lite star-struck. Efter festivalen fick vi plocka skräp. Det gick rätt bra, eftersom jag lyckades förhandla mig till en väldans massa godis, chips och läsk till mina funktionärer mot att vi skulle städa olika områden. Vid ett tillfälle flyttade jag på en bil som vi skulle lasta upp sopsäckar på. Jag körde bilen, trots att jag inte har körkort eller vet hur man gör, så jag studsade fram på en gräsmatta, och körde nästan in i ett hus, och när jag fick stopp på bilen skrattade jag så mycket att jag ramlade ur den.
Under tiden vi städade min ryggsäck stulen. Den innehöll bland annat två t-shirts, mobilladdare och min plånbok med kontokort, ID-kort och pengar.
När jag kom hem det året bloggade jag, och fick dela upp inlägget i fem delar.


Jag sprutar eld tillsammans med några funktionärer. Arvikafestivalen 2007.

År 2008 kom jag på att jag skulle testa att videoblogga. Jag tog med en videokamera och filmade massor. Jag hade även med min dator och satt på ett kontor på festivalen och klippte materialet, och laddade upp det på nätet. Det var otroligt tidskrävande och rätt ineffektivt. Resultatet blev halvbra. Efteråt känner jag att resultatet stundtals blev rätt segt, och på den tiden var bildkvalitén på YouTube riktigt kass. Men det blev iallafall en videoblogg i tio delar. Även detta år var jag ensam nyckelfunktionär. Min önskan var att jag skulle få ha Viktoria som kollega, men hon hade flyttat till Australien.
En kul grej detta året var att jag fick en liten intervju med Frej. Intervjun ledde sedan till att jag har fått filma en del för några av Frejs andra projekt, en grej med Far & Son, och några grejer med "Maskinen" som ännu inte är klara.
En tråkig grej detta året var att min dator blev stulen från kontoret på festivalen. Det var riktigt, riktigt deppigt eftersom jag hade allt på den.


Första scenen ur första avsnittet av videobloggen från Arvikafestivalen 2008.

Allt kändes väldigt seriöst när planeringen inför 2009 års festival började. Viktoria var tillbaka i Sverige och var nyckelfunktionär på "Biljettincheckningen" (som vårt område nu hette) tillsammans med mig. Det här året fick alla nyckelfunktionärer väldigt mycket ansvar. Vi skulle inte bara anställa funktionärer och ta hand om dem, utan också göra budgetalkyler och bestämma vad som skulle köpas in till våra områden. Det hade jag aldrig klarat utan Viktoria, som gjorde ett strålande jobb. Jag hade med mig kamera igen, men den här gången blev det widescreen, och allt spelades in direkt på ett minneskort, och resultatet klipptes när festivalen var över. Tyvärr har det prioriterats lite dåligt, så trots att det var snart två år sedan har jag inte klippt klart allt, utan bara gjort åtta avsnitt, och jag tror att det ska bli tolv till slut. Videobloggen från 2009 finns här.
Det blev iallafall en rolig festival, men jag var ändå tveksam till om jag skulle orka med ett år till.


Två versioner av loggan för Arvikafestivalen 2009.

Jag hade pratat mycket gott om Viktoria, och inför 2010 års Arvikafestival blev Viktoria samordnare för hela avdelningen "Publikservice". Mycket ansvar, men jag visste att hon skulle klara det. Jag var fortfarande osäker på om jag skulle åka till festivalen. Jag sa först nej, och mina funktionärer Hanna och Petra från tidigare år blev nyckelfunktionärer för Biljettincheckningen. De frågade om jag ville jobba för dem, men jag var lite för utmattad efter de tidigare åren. Till slut tackade jag ja iallafall, och det var ett väldigt bra beslut. Vilken skillnad det var att vara "vanlig" funktionär. Det var nästan inte stressigt en enda gång, och jag hade bestämda tider att jobba. När jag inte stod med på schemat hade jag faktiskt ledigt. Det var väldigt ovant, eftersom jag jobbat som nyckelfunktionär i tre år. Jag tog även med mig en ny kamera och videobloggade i HD. Även det har prioriterats dåligt, och jag har bara lagt upp ett enda avsnitt än så länge! Men det är iallafall i full-HD.
Jag hann inte träffa Viktoria så mycket, men jag märkte ändå att hon använde sin makt till att förändra saker till det bättre. Hon har ju ändå varit med ett tag och vet var det finns brister.
Det var ett härligt år, men efter festivalens slut fick jag veta att det gått riktigt dåligt för festivalen, ekonomiskt. Det var riktigt trist, men det var inget som besökarna eller vi funktionärer märkte av under festivalen. Som tur är blir festivalen av 2011 iallafall.


Bild tagen precis innan jag ger mig av till Arvikafestivalen 2010.

I går vaknade jag alltså upp och läste att Viktoria blivit huvudansvarig för Arvikafestivalen 2011. Det är ju hur coolt som helst! Jag tror absolut inte att det är för svårt eller ett för stort ansvar för henne... Jag tror det är perfekt! Viktoria älskar musik och Arvikafestivalen, och när hon nu håller i trådarna högst upp tror jag att hon kan uträtta storverk. Eftersom det var jag som drog in henne i festivalen så känner jag mig väldigt stolt. Nu har jag nästan hunnit fatta vad det här faktiskt innebär. Tror jag. Jag har funderat på att skippa Arvikafestivalen i år, men jag vill ju inte missa Viktoria som huvudansvarig! Ja, jag vet inte hur jag ska göra, men jag är otroligt glad och stolt över Viktoria, och önskar henne all lycka till!


Jag syns i Viktorias solglasögon. Arvikafestivalen 2009.

Over and out!

P.S. Ikväll (torsdag) får ni titta på SVTB klockan 18:30, för då är det "För alla åldrar". D.S.

ONSDAG 2 FEBRUARI

Det känns både roligt och ärofyllt att bli ombedd att blogga för partilletidning.se. Jag har bloggat sedan 2005, men har varit riktigt, riktigt dålig på att blogga det senaste året. Det är tur att redaktionen på Partille Tidning inte vet det, för då hade jag nog inte fått det här uppdraget.
Vad jag ska blogga om? Jag har många idéer. Jag funderar på om jag ska blogga om hur det är att jobba med en av mina idoler, och Sveriges mest kände docka, Allram Eest. Eller om att jag äger över sextio t-shirts? 

Kanske skulle jag kunna blogga om hur det var att gå på Ugglums skola, eller hur det var att börja på Vallhamra och upptäcka att alla inte bor i villa och har grannar som är läkare? Eller hur det var att börja på ett gymnasium i Göteborg och upptäcka att det finns en värld utanför Sävedalen, en värld där familjer inte åker till Thailand varje sommar, eftersom en del inte ens har råd med busskort, och där barnen inte bråkar om vem som har flest leksaker, och vem som har högst veckopeng. 
Eller så skulle jag kunna blogga om den enda människan jag hatar, tjejen som behandlade mig som skit i ungefär tre år och som har sårat väldigt många människor i både min och sin närhet. Nej, då är det roligare att blogga om Josefin, som jag älskar.

Vad händer om jag inte kommer på något att skriva om? Det tror jag inte är någon risk, eftersom det verkar hända mig konstiga saker hela tiden, och listan ovan är ju full av saker. 
Men vad händer om jag skriver jättetråkigt och ointressant? Ja, då får ni bläddra till nästa sida i tidningen, eller klicka er fram till nåt annat. Det kan exempelvis vara kul att titta på bilderna på födelsedagsbarnen längre bak i tidningen, och på nätet finns det gott om filmklipp på söta katter och folk som ramlar. 
Det värsta som skulle kunna hända är att jag råkar skriva ”kuk” i Partille Tidning. Det hade nog inte varit populärt. Jag hade nog vänt hela min hemby emot mig, och mamma hade blivit besviken. Men det skulle jag aldrig göra. Ni kan vara lugna...
/Albin

Idag gavs Partille Tidning ut till invånarna i Partille Kommun.