Redan igår skickade jag iväg tredje blogginlägget till Partille Tidning. De publicerade det för några minuter sedan, men tyvärr publicerade de fel version. Jag skrev nämligen flitigt och kände mig duktig och maialde iväg det direkt. den insåg jag att jag kanske borde läsa igenom vad jag skrivit, så då gjorde jag det och upptäckte en del fel. Typiskt. Så jag mailade iväg en ny version och förklarade, men tyvärr har alltså fel version publicerats. Redaktionen vet om detta och ska ändra så snart de kan. De har tydligen problem med ett jobbigt bloggverktyg, och när tjejen jag pratade med ropade till sin kollega att det var fel version hörde jag ett upprivet vrål i bakgrunden. Men iallafall...

När jag slutade dagis (som det hette på den tiden) började jag förskolan (som det hette på den tiden) på Ugglums skola. Året var 1993, och min klass hette "Boken" och höll till i ett av de gamla bruna husen. Det fanns också "Ugglan" på våningen över oss, och "Villan" i enplanshuset som ligger i hörnet av skolgården. På Villan gick Kasper, men på den tiden visste jag inte vem han var. Lokalen vi på Boken höll till i hade tydligen varit ett gammalt bibliotek.. Jag minns inte jättemycket av förskolan, men jag minns bland annat att vi hade tre stycken "Emma" i klassen, och att allas efternamn började på R, så det blev Emma Ri, Emma Ro och Emma Re. Och så minns jag att det på den tiden fanns ytterligare en lekplats, ungefär där det idag står några fula baracker, och där stod ett stort päronträd, som sågades ner för några år sedan. Och jag minns att fröken Gunni öppnade fönstret när rasten var slut. Hon plingade i en liten klocka och ropade "Kom in, alla mina nollor!". Jag tyckte att det var förnedrande redan då. Av Gunni fick vi lära oss två saker: Om man blir slagen ska man slå tillbaka, och att det aldrig är ens fel att två bråkar. Trots att jag bara var sex år förstod jag att det ena var ett dåligt råd, och att det andra var lögn.
Jag minns också att vi hade några gymnastiklektioner i den jättegamla gympasalen som också låg i ett av de bruna gamla husen.


Bild från 1993. Några av mina klasskamrater leker på den gamla lekplatsen. På den tiden var allt svartvitt.

Efter förskolan började jag i 1C, med Katarina som klassföreståndare. Gymnastiklektionerna hade vi nu i den stora nya salen som låg längst bort, nere i den gula tegelbyggnaden. Den gamla gympasalen hade byggts om till ett klassrum (med väldigt högt i tak) till förmån för Lillebror som då började förskolan där. Vi var den enda årskursen som var uppdelad i tre klasser. Jag gick i C i tre år tills jag började i 4A. Det hade nog alltid varit så att fyrorna fick ha övervåningen på ett av de bruna husen. De klassrummen som har utsikt över den stora skolgården. Av någon anledning fick vi privilegiet att ha de klassrummen även i femman. Det coolaste med de klassrummen var att vi hade roligast brandövningar. Vi fick ju klättra ut genom fönstret och ner för en brandstege (som senare byttes ut mot spiraltrappa).
Vi var lite drygt 60 elever, och i fyran och femman var vi bara två klasser, med ca 32 elever i varje klass. De två klasserna delade på tre klassföreståndare, varav två sjukskrev sig efter en tid. Elevernas egna teori var att det var Jonas fel, för han var väldigt jobbig. Vi förstod först efteråt att det nog var lite jobbigt för lärarna att ta hand om så stora klasser. Dessutom var det gott om bråkiga, och faktiskt ganska våldsamma elever. Jag drog själv slutsatser om att det berodde på hemförhållanden. De bråkigaste eleverna hade skiljda föräldrar eller var adopterade.

I sexan blev vi tre klasser igen, och jag gick i 6B. Jag hade Eva som klassföreståndare, och den extrema turen att hamna i den enda av de tre klasserna som inte hade några bråkiga elever. Vi fick nöja oss med en kleptoman, men han var ändå väldigt snäll.

Jag tillbringade sju år på Ugglum, men minns ändå ganska lite. Det blir ju mer och mer längesedan ju äldre jag blir, och mindre och mindre del av mitt liv som tillbringats där. När jag var fjorton var det hälften av mitt liv, och nu är det knappt 30%. Jag minns slöjdläraren Inge Månsson, som jag faktiskt bloggade om i min egen blogg för lite drygt en månad sedan, och Inge har faktiskt kommenterat blogginlägget! Och så minns jag att jag var mobbad nästan hela min tid på Ugglum.

På Ugglum gick det väldigt många barn vars föräldrar hade det väldigt gott ställt. Det bråkades om vem som hade mest i veckopeng och flest leksaker. Det var också viktigt vad man hade på sig, något som inte intresserade mig ett dugg. Jag var heller inte intresserad av fotboll, men det skulle man vara. Jag var helt enkelt inte som andra, och det skulle man ju också vara. Jag fick ofta höra skällsord eftersom jag stack ut. Jag följde inte mönstret, och det var tydligen inte bra.


Skolfoton från 1993 och 1999.

Vår årskurs var den sista som började på Vallhamra i högstadiet. Året därpå fick Ugglumseleverna stanna kvar på Ugglum efter sexan, och På Oxledsskolan fick eleverna stanna kvar på Oxled. Ugglumseleverna fick en ännu nyare gympasal och den gamla (men inte äldsta) byggdes om till två våningar med klassrum.
Sommaren år 2000 slutade jag på Ugglum och började i 7F. Jag har aldrig hört om att det funnits klasser upp till F förut, men vi var hemskt många elever. På Vallhamra blandades elever från skolorna Vallhamra, Ugglum och Oxled. Det var en ganska härlig blandning av elever. Vi fick komma med önskemål om vilka klasskamrater vi ville ha. Jag skrev upp Kasper på min lapp, men han började på en annan skola i stan. I min klass var vi fyra killar från Ugglum. Vi höll ihop i början, men vi passade inte alls så bra ihop, och jag hittade massvis med nya vänner bland alla nya elever.

I 7B hade nästan alla bråkiga och småkriminella elever lyckats hamna ihop. Åtta tjejer började i 7B, men två år senare, i nian, var det bara två tjejer kvar. De hade samma klassföreståndare, stackars Anne som var den enda läraren på hela skolan som verkade bry sig om dem. Vissa lektioner hade vi lite blandade klasser, och jag minns att en av eleverna fick stanna kvar efter lektionen för att prata med Anne. Efteråt sa han att Anne hade varit jobbig och gnällt om att "hon var den enda som försvarade honom på lärarmötena". Den här eleven tyckte alltså att Anne var gnällig, och han verkade verkligen inte fatta att det här var den enda läraren som inte hade givit upp hoppet om honom. Suck.

Att börja på Vallhamra var helt otroligt. Först och främst var det så mycket roliga och konstiga elever. Jag lärde känna massvis med konstiga människor som var konstiga och annorlunda, men de var sig själva, och stod för det. Och jag blev accepterad för den jag var! Det var helt nytt för mig. Trots detta var mitt första år på Vallhamra ganska turbulent. Förutom att jag, precis som väldigt många andra, var jättekär i Camilla som kom från ingenstans och var helt nyinflyttad i Sävedalen, hamnade jag av någon konstig anledning i bråk med en tjej i 7B. Något missförstånd ledde till att hon "var ute efter mig". Vad hennes mål var vet jag inte riktigt, men jag blev hotad, en gång med kniv, och min cykel fick ta mycket stryk. Den stack också ut ur mängden, precis som jag. Den här tjejen fick även hjälp av andra bråkiga elever som inte riktigt visste varför, men de skulle göra mitt liv till ett helvete. Mina cykeldäck tömdes ofta på luft, ibland rispade någon med en kniv i min sadel, och en dag var däcken sönderskurna.
Efter ett tag vändes även mina bästa vänner emot mig. De övergav mig efter som jag "pratat skit". Ingen kunde dock komma med ett enda exempel på vad jag sagt eller gjort, men jag förlorade iallafall min kompis Johan för alltid. Jag vet fortfarande inte varför, och jag har alltid försvarat honom. Tjejen i 7B blev iallafall flyttad till en annan skola, och jag fick veta att hon även hotat några lärare på skolan.

I min klass hade vi bara en bråkig kille. Han ställde till med en massa skit, men första dagen i nian berättade vår klassföreståndare Lars att den bråkige killen valt att byta skola. Detta ledde till att nian i stort sett var en enda lång rolig fest. Alla i klassen var roliga, sköna människor, och jag tyckte att det var en underbar gemenskap och om någon hade något tokigt påhitt hängde resten av klassen på. Och så fick vi Christina som klassföreståndare. Hon fick bli lärare i alla möjliga ämnen, eftersom hon verkade kunna allt. Engelska, matte, fysik, kemi, biologi, och efter att vi slutade blev hon även musiklärare. Vi hade väldigt roligt på hennes lektioner, och hon verkade ha roligt hon med. För det mesta. Ibland var vi nog rätt jobbiga, och vi tröttnade aldrig på att kalla  bunsenbrännarna för "eldkastare", eftersom Christina alltid blev arg och ropade "Nej, det heter inte eldkastare!". Fem av mina klasskamrater från högstadiet har jag fortfarande kontakt med och träffar ganska ofta.

Oj vad nostalgisk jag blev nu! Ja, min tid i grundskolan har så klart påverkat mig, och en del saker har jag inte låtit påverka mig alls.


Min första skolkatalog, med ett flygfoto över skolan som den såg ut då.

Efter högstadiet började jag på Angeredsgymnasiets teaterlinje och fick verkligen hålla på med det jag brann för. Jag fick många nya vänner, och det var också en salig blandning av folk från olika delar av Göteborg. I min klass hade vi tillochmed elever från Hönö och Falkenberg, och även från olika hemförhållanden. Någon bodde i en lägenhet med mamma och syster och levde på fiskpinnar, någon bodde i en liten stuga i skogen och hade mulltoa. Då kännde jag verkligen vilken liten bubbla man levde i när man gick på Ugglum..

Det var en liten sammanfattning av min grundskoletid.
Hoppas detta duger, Kasper, gamle vän!