Hejs igens!

Igår vaknade jag och var deppig. Kvällen innan hade det varit okej. Jag hade tänkte inte så jättemycket på det faktum att jag inte skulle få jobba på Angereds Teater. Men igår när jag vaknade kände jag att faan. Vad ska jag nu göra?

Jag vill inte sluta som Skorpan.
För ett tag sedan fick jag veta att killen som spelade Skorpan i Bröderna Lejonhjärta, och "Lillebror" i Karlsson på taket, jobbar på Postterminalen i Malmö. Nu har jag i en liten handvändning dissat honom. Det var inte min mening. Jag tänkte mer använda honom som en halvtaskig jämförelse.
Jag vet att jag inte kommer jobba på Posten i all evinnerlighet, men jag är lite smådeprimerad och min framtid är, om möjligt, ännu mer oviss än någonsin. Vad ska jag göra nu?
Jaja. Det löser sig sa Timbuktu när han sket i poolen.

När jag vaknade ringde jag till Wendelsberg för att kolla om det kanske fanns en chans att jag får hoppa in där. Men de svarade inte. Sen satte jag mig vid datorn och kikade lite på Arbetsförmedlingens hemsida. Jisses.
Nästan bara skräpjobb. Säljare. Säljare. Säljare. Och telefonförsäljare.
Ingen vill bli telefonförsäljare. När jag gick på jobbsökarkurs var det det enda jobb alla i hela gruppen sa att de aldrig ville ha. Skräckexemplet.
En av de arbetsförmedlare jag varit i kontakt med sa att hon faktiskt inte rekommenderar någon att ta ett telefonförsäljarjobb.
Anyways... Jag fick bland annat syn på en försäljarannons som innehöll den här meningen:
Vi söker dig som vill vara en del av vår storsatsning och få en möjlighet att bli en viktig del i en snabbt växande organisation, en vinnare som vill vara en del av ett vinnande team!

Det var ju bara löjligt. Som en karikatyr på en säljarannons.
Det fanns inga jobb som intresserade mig, förutom att de behövde en person till elaffären som inte ligger så långt bort från där (här) jag bor. Pappa brukar köpa grejer där, och jag brukar följa med. Det skulle jag kunna tänka mig.
Sen upptäckte jag att de hade en domän, men ingen hemsida, så jag kanske kunde hjälpa dem med det också. På en minut hade jag planerat hur jag skulle jobba i elaffären.

Jag lade det åt sidan lite, och letade vidare. Sen blev jag sur och gick och la mig igen.

Jag vaknade av att mamma ringde. Vi pratade lite och sen kände jag att jag nog fick ta tag i mitt liv.
Jag åt frukost och gjorde mig iordning. Sen skrev jag ut mitt CV och promenerade iväg. Jag köpte mat till jobbet, och sen gick jag mot elaffären. På vägen träffade jag Mikaela. Trevligt, trevligt.
Jag klev in i elaffären och sade "goddag". Hon såg skeptisk ut. Hon verkade tro att jag skulle råna henne eller nått. Inte vet jag.
"Jag har hört ryktesvägen att ni söker folk" sa jag. Då förklarade hon att de redan hade ordnat det (hon använde inte riktigt de orden, men hon sa något i den stilen).
Jahapp, tänkte jag och gick ut igen, med mitt CV i handen. Utanför affären kom Malin promenerande. En gammal klasskamrat. Vi promenerade till busshållplatsen och pratade om allt möjligt.
På bussen satt Camilla, en annan klasskamrat, så vi satte oss vid henne och pratade vidare. Camilla pratade i telefon. Med handsfree, så det såg rätt knäppt ut när hon bara pratade ut i luften.

När jag hade gått ombord på den andra bussen, som skulle ta mig till jobbet såg jag att Stefán satte sig på 515. Jag tänkte försöka träffa honom efter jobbet för att prata lite och för att han skulle få låna filmen Smala Sussie. Jag hade den i ryggsäcken. Jag tänkte först ringa Stefán och säga "Jag ser dig" eller nått, men jag kom på en bättre idé.
Jag tog upp filmen ur ryggsäcken, sprang ut ur bussen och bort mot 515. Jag sprang bland bussarna, där det egentligen är förbjudet att gå. Mittendörrarna på bussen var öppna, så jag stack in genom dörren, tog tag i stången som håller uppe dörren, och sträckte graciöst fram filmen till Stefán. "Här!" sa jag bara. Stefán såg förvånad ut och tog emot filmen. Alla i den överfulla bussen tittade och undrade vad som stod på. När han tog filmen sprang jag tillbaka till min buss och satte mig. Nästan alla på hela bussterminalen tittade förbryllat på mig och på Stefán. Det måste sett underligt ut.
Det var meningen.
Jag måste ju underhålla folk på något sätt, nu när jag inte får jobba på teatern.

På jobbet gick det ganska bra. Jag fick inte jätteroliga arbetsuppgifter, men det gick väldigt lätt ändå. Dagen flöt på.
På andra passet jobbade jag med en tjej som heter Victoria. Vi stod och lyfte upp paket från ett lastbilsflak upp på rullbandet.
Vi stod där och pratade om allt möjligt. Sedan pratade vi om gymnasiet, och då var det någonting hon sa som gjorde att det klickade till i mitt huvud. Sen skrämde jag henne ordentligt.
"Du gjorde inträdesprov till teater, va?" frågade jag. Ja, det hade hon gjort.
"På Hulebäck?". Jajemän. Hon blev lite förvånad över att jag visste det. Och kom ihåg det. Det var ju över fyra år sedan. Nästan fem.
Sen stannade bandet, så Victoria fick springa iväg och rätta till det. När hon sprang ropade jag "Du valde teater som femtehandsval, va?". Hon stannade till och tittade på mig. "Ja... Hur fasen visste du det?".
"Men dina föräldrar ville att du skulle välja någon annan linje för att du hade så bra betyg!" ropade jag efter henne. Hon var helt chockad.
"De ville helst att du skulle välja LM Engström". Då blev hon riktigt rädd. Hur fasen kunde jag veta allt det här om henne? Creepy!

När hon hade fixat paketet som hade fastnat kom hon tillbaka och undrade verkligen vad jag var för en mystisk figur som visste allt det här.

Det var så här:
När jag sökte till gymnasiet sökte jag bland annat teater på Angeredsgymnasiet (mitt förstahandsval) och teater på Hulebäcksgymnasiet (andrahandsval). Jag minns fortfarande den där tjejen jag pratade med på Hulebäcksgymnasiet, just för att hon sa att teater var det hon helst ville gå, men eftersom hon hade så bra betyg ville hennes föräldrar att hon valde något annat. Då blev teater hennes femtehandsval(!). Jag minns det fortfarande, och har väl använt det som exempel några gånger när man pratar om folk som inte satsar på det de vill. Som en annan kompis som ville dansa. Det var hennes dröm. Men hon vågade inte satsa, utan valde samhäll istället.

Men nu stod vi där. Och jobbade i ett lasbilsflak. Och det var hon! Som jag träffade för nästan fem år sedan. Och kom ihåg. "Det var du!" sa jag, och vi skrattade länge. Jättelänge.

Sen berättade jag att det påminnde om när jag gjorde inträdesprovet till Scenskolan i Malmö (jag tänkte länka till blogginlägget om det, men jag bloggade aldrig om det. Konstigt).
När man gör inträdesprov är det mycket väntan. I Malmö pratade jag en del med en kille som också var där för att göra inträdesprovet. Han var från Stockholm och jag sa att jag var från Göteborg.
"Bor du i Göteborg, eller typ... Precis utanför Göteborg?" frågade han.
"Ja, precis..." sa jag, men jag han inte berätta klart förrän han sa:
"Typ i Partille, eller Sävedalen?"
Mycket chockad svarade jag att jag bodde i Sävedalen, i Partille Kommun, precis utanför Göteborg. "Hur visste du det?"
Han hade bara gissat, för han kände en kille där. Han hade varit på konsert i Göteborg, och hade ingenstans att bo, men så hade han träffat två killar och fått sova över hos en av dem. Kasper hette han.
"Det är min granne" förklarade jag. "Vi var bästa kompisar när vi var små."
Det var helt otroligt. Den här killen, från Stockholm, träffar jag i Malmö och han har sovit över hos min granne.

Jag berättade den här historien för Victoria, eftersom den påminner lite om det som just hade utspelat sig. Jag hade träffat Victoria innan. Då sa Victoria: "Hette han Kasper?"
"Ja" sa jag.
Hon ställde lite frågor om var han bodde och så där, och så sa hon:
"Det är mitt ex".
HUR SJUKT ÄR INTE DET!?
När sånt händer säger man att världen är liten, men just då kändes det som att hela världen krympte ihop och fick plats i det där lastbilsflaket vi stod i. Det var så jäkla kul, och vi skrattade ännu längre än innan. Det var hur kul som helst. Och så hade hon chattat med en kille som hette Andreas, och honom känner jag också.

Jisses. Det låter för bra för att vara sant, men det här hände faktiskt.

När jag kom hem efter jobbet var jag på bra humör. Mamma hade kommit hem från sommarstugan och berättade att när hon hade klivit på tåget hem hade någon ropat "Mamma!?" och då var det min syster Lisa som hade suttit på samma tåg.
Lisa pluggar på distans, men är tvungen att infinna sig i Karlstad någon gång per termin. När hon hade varit där den här gången hade hon suttit och pratat med några andra elever. Någon lärare hade presenterat sig och frågat om de kunde gissa varifrån han kom. Alla på det där stället pratade Värmländska, så klart, men den här läraren var från Östergötland gissade Lisa, och det var rätt.
Då hade en annan av eleverna sagt att hon hade lyssnat på Christer i P3. Där hade det varit en kille som var så otroligt bra på dialekter.
"Det är min lillebror" sa Lisa stolt.

Hejs.

Idag har jag väntat hela dagen på besked.
I torsdags var jag ju på audition. Idag skulle de ringa och ge besked. Även till de som inte väljs ut.
Igår chattade jag med Josie. Jag har aldrig träffat henne, men vi började chatta i helgen. Igår bestämde vi att vi skulle fika idag.
Vi sågs vid elvatiden och så promenerade vi från Nils Ericssonterminalen till Haga. På vägen träffade jag Josefin. Henne har jag inte sett på länge. Hon berättade att hennes pojkvän också hade varit på audition för samma föreställningen och också väntade på besked. Josefin ska också var med, men det har varit bestämt sedan länge.
Hon höll tummarna för både mig och sin pojkvän. Och så sa hon att jag nog kommer få jobbet. De känner ju mig på teatern.

Sen gick Josie och jag till café Husaren.
När vi skulle beställa ringde telefonen. Shit!
Det var inte teatern. Det var Julia. Hon undrade om de hade ringt från teatern.
Det hade de inte.

Vi beställde, och jag tog en bulle. Den var stor.

På café Husaren har de stora bullar.

När vi satt och ringde telefonen igen. Shit!
Det var mamma. Hon undrade om de hade ringt från teatern.

Efter att vi ätit upp satt vi kvar jättelänge och pratade om allt möjligt. Och de ringde inte från teatern.
Sen promenerade vi tillbaka till Nils Ericssonterminalen och jag tog Blå Express till Allum. När jag klev på bussen kände jag att nu får de för fasen ta och ringa! Jag började förbereda mig på att de kanske säger nej. Det har jag försökt tänka på innan, men i alla versioner av den närmsta framtiden jag kan tänka mig jobbar jag på Angereds Teater.
När jag satt på bussen ringde telefonen igen. Shit!
Det var mamma som ännu en gång frågade om jag hade hört något. Men icke.

Jag tog bussen från Allum till postterminalen och blev mer och mer otålig. Dessutom är det jättedålig mottagning där. När vi satt där och åt var jag rejält otålig. När vi skulle börja jobba frågade jag Kalle om jag kunde ha mobilen på. Jag väntade ju ett viktigt samtal.
Det var okej.
Jag stod och jobbade på en inbana. Lyfte paket från ett lastbilsflak upp på rullbandet. Telefonen var i fickan. Och den ringde inte.
Jag blev riktigt otålig. Började fundera på varför de inte hade ringt. De brukar gå från kontoret vid fem. Varför ringde de inte? Kommer jag få jobbet? Jag började inse att det fanns en chans att jag inte skulle få jobbet. Det har jag tänkt innan, men inte insett. Fasen. Det var jobbigt. Varför ringde de inte? Vad ska jag göra om jag inte får jobbet?

När klockan var fem i fem SMS:ade jag Lisa Gröön och skrev "När ska ni ringa?". Efter några minuter ringde hon. Jag stannade upp i arbetet. Vad skulle beskedet bli, och varför hade det dröjt?

Det hade varit kaos på kontoret. Mycket att göra och lite småstrul och så hade tydligen brandlarmet gått mitt i alltihopa. "Men för att stilla din väntan..." sa hon och jag skulle få veta svaret som skulle avgöra min framtid de sista tre månaderna på året.

"Nej tack" blev svaret.
Fan.

Vi pratade lite till och de hade funderat på hur de olika skådespelarna skulle arbeta med varandra eller nått och tyvärr valde de två andra killar. Fan.

Jag försökte avrunda samtalet och så kom en kille gående. Han som var ansvarig för utbanorna idag. "Vad händer här?" frågade han. Där stod jag inne i lastbilsflaket och pratade i telefon och rullbandet var på, men tomt.
Man får inte prata i telefon på arbetstid. Och det förstår jag. Vi avslutade samtalet och jag sa att jag hade fått tillstånd av Kalle att prata i telefon.

Sen fortsatte jag lyfta lådor. Det gick sådär precis efter samtalet. Fan fan fan, tänkte jag. Kul att bli kvar på Posten, liksom. Det funkar, men ibland är det rätt trist och just då kändes det hur tråkigt som helst. Och de två kommande arbetspassen lockade inte. Fan. Vad ska jag nu göra? Jag stände av mobiltelefonen. Jag hade lovat att höra av mig till mamma, Julia och Josefin. Och Stefán också, tror jag. Fan. Jag väntade med det. Orkade inte SMS:a och greja. Dessutom skulle jag ju jobba.

Jag lyfte på paket efter paket och fick upp tempot. Jag hann tänka väldigt mycket under det passet. Och lugna ner mig. Men det var ångest. Och ilska. Och besvikelse. Jag tänkte efter ett tag att jag kanske hade lärt mig något på det här. Att jag inste ska ta ut segern i förskott (vilket jag egentligen redan vet), men sen tänkte jag att "Jag vill fan inte lära mig något. Jag vill jobba på teatern!"

När passet var slut kände jag mig först hungrig, men hade ändå ingen matlust. Jag köpte en liten grandiosa-pizza i automaten, bara. Men innan det ringde jag mamma och berättade. Hon var ledsen för min skull. Och så SMS:ade jag Julia, Josefin, Josie och Stefán. Jag fick besvikna svar. Julia skrev att om hon kunde skulle hon bett Galenskaparna (hon menade nog Galenskaparna och After Shave) komma och sjunga för mig och så skulle de bett mig vara med dem i nästa show.

Jaja. Nästa pass var rätt okej och det sista passet, utbana (stapla paket i lastbilsflak) var helt okej. jag såg inte fram emot det, men det var okej. Och jag kunde tänka en del. På vägen hem skulle Madelene in på Hemköp och köpa chips, så jag följde med och köpte en påse jag med. Jag ska tröstäta.

Jaja. Vi får se vad jag ska göra. Peter, som började på posten samtidigt som mig, ska sluta på fredag och börja jobba heltid som nån IT-tekniker. Några andra "unga" jag har pratat med verkar inte heller vilja stanna kvar på posten. Jag hade ju planerat att börja på teatern om en månad.
Som sagt. Vi får se vad jag ska göra.

Jag försöker vara arg på Angereds Teater, men det går inte.
Jag älskar ju Angereds Teater.

Över och ut.

Jahapps.

Så blev det fredag.
I förrgår, alltså.
På torsdagen hade jag varit på audition på teatern och de hör av sig på tisdag. Hoppas jag får jobba där igen. Då får jag en anständig lön och ett tremånaderskontrakt.

Iallafall blev det fredag och redan runt nio på morgonen ringde Emma från Christerredaktionen och frågade om jag kunde nås på mitt hemtelefonnummer vid tvåtiden. Det kunde jag. Jag hade ju gått vidare från deltävlingen veckan innan.

Nu ska jag berätta hur det gick och vad som hände. Både i programmet och "bakom kulisserna" (hemma hos mig). Det går också bra att lyssna på programmet i MP3-format. Ladda bara ner den här filen (Sisådär 20 MB stor och 20 minuter lång).

Vid ett började Christer. Det var feststämning. I studion satt en programledare och en domare, som egentligen jobbade på radiosporten. I bakgrunden hörde man hur folk minglade. Det var bara inspelat ljud, men ändå.
De pratade om att de hade fina kläder och att det var dags för lyssnarna att sätta champagnen på kylning.

Det var alltså final i talangjakten i radioprogrammet Christer i P3. De började med att spela upp klipp från första deltävlingen för sisådär sex veckor sedan. Sen pratade de om de tävlande bidragen och så fick man höra hur det lät när den dåvarande juryn berättade vem som hade vunnit. Sen pratade de om vinnaren och så spelades en låt.

Sen var det dags för det andra programmet, och sen tredje. När klockan närmade sig två kom de fram till femte programmet. Där var jag med.
De spelade upp alla de tävlandes bidrag. När jag lyssnade på det i efterhand hör man att när jag visar upp mina olika dialekter kan man i bakgrunden höra att han som var domare i det programmet försöker dölja sitt skratt.

Två av mina kompisar chattade med mig lite på MSN och lyssnade mer eller mindre intensivt. En tjej, som jag ska försöka hålla anonym, frågade "har du vart i radion än?" precis efter att de spelat upp klippet med mig.
"Jag var precis nu!"
"wiee"
precis när de skulle avslöja vem som vann den omgången skrev hon
"va sa dom då?"
"LYSSNA NU ISTÄLLET!"
Jag var rejält irriterad. Den där tjejen har en förmåga att ställa dumma frågor och irritera mig ofta.
De avslöjade att jag hade vunnit deltävlingen (veckan innan).
"du vann" skrev hon då.
"Deltävlingen...", förklarade jag och insåg att hon trodde att jag hade vunnit alltihopa nu. *suck*
"när e finalen då?"
"Den pågår nu! Lyssna istället!"
"Det gör vi"

Sen sa de att vi snart skulle få veta vem som vann. Sen spelades en låt. Och så ringde min telefon. Det var Emma från Christerredaktionen igen. Hon frågade om jag var hemma och om hon kunde ringa upp mig snart. Det var tydligen onödigt att jag skulle hänga kvar i luren under nyheterna. "Okej. Så jag ska inte lägga på?" Nope. Det skulle jag inte. Men hon skulle ringa upp sen igen. "Hejdå så länge. Häng kvar i luren bara. Eller nej. Häng INTE kvar i luren. Sorry. Gammal vana."
Det var alltså jag som hade vunnit. Så jäkla kul!

Sen var det nyheter och så var programmet tillbaka.
Och så ringde telefonen igen. Jag fick hänga kvar i luren och bara lyssna till att börja med. Jag hörde radioprogrammet i telefonen. Och så hörde jag hur mitt hjärta började dunka jättehögt.
I studion pratade de om hur många bra tävlande som hade varit med. Och så räknade de upp de fem som hade gått till final. Och så sa de att jag hade vunnit. Det var kul. Och så pratade de lite med mig och så sa jag skål. Sen hängde jag kvar i luren och Lisa Olsson tog min adress för att skicka hem priser till mig. Vi får se vad det blir.
När vi pratade hörde jag störningar, och det var min mobil. Mamma ringde från sommarstugan. Jag avvisade samtalet och pratade klart med Emma.

Sen ringde telefonen igen och det var mamma som ringde och var stolt. Och pappa hälsade också. Det var kul. Och det var bland annat hon som fick mig att inse lite att det här kanske var stort.
Visserligen överdrev de som sjutton och pratade om att det var århundradets tävling och att det var världens kändisfest i studion, men å andra sidan... Det var sisådär 25 personer från hela Sverige som hade valts ut för att tävla, och jag vann över dem. Dessutom kunde programmet höras över hela Sverige, och juryn lät imponerad och överöste mig med komplimanger som fick mitt ego att växa lite.

Iallafall tänkte jag att det var jäkligt skoj, men inte att det var så värst stort.
Jag gick till affären och köpte mat till jobbet, och en chokladbit för att fira. Fin choklad. Anthon Berg.
Sen tog jag bussen till Allum där jag klev på bussen till jobbet. Jimmy, som jag alltid sitter bredvid på bussen, frågade hur det hade gått och jag sade lite blygsamt att jag hade vunnit.
Efter en stund ropade Madelene "grattis" från längst bak i bussen. "Grattis, grattis" ropade de andra i det gänget. Sen började de sjunga "Ja, må han leva" och alla i hela bussen sjöng med. Det var bara konstigt.
Sen ropade någon som visste att jag varit med i radio "Hur mycket fyller du?" och så började flera ropa och jag försökte förklara.

Senare, efter den första samlingen, gick alla mot "fabriken" och en snubbe jag aldrig pratat med sa "Albin? Albin? Det är du som är Albin va? Grattis på födelsedagen."

Ja, det var sannerligen en underlig dag.

På lördagen låg jag i sängen och tittade på Studio 60 on the Sunset Strip. Då ringde telefonen. Det var Leon. Och så hörde jag min syster Lisa i bakgrunden viska "nu kan du prata".
"Hej" sa Leon. han är lite drygt två år och har inte pratat så länge. Han har försökt prata i telefon några gånger innan, men det har inte gått så bra, men nu kunde jag prata med honom och han svarade när jag frågade nånting. Han frågade om jag kunde komma och hälsa på. Jag vet inte sa jag. Sen ville Lisa prata lite. Hon sa att Leon väldigt gärna ville att jag kom och hälsade på, men att de skulle åka bort.
Iallafall ringde hon för att gratulera till vinsten. Hon hade lyssnat på nätet och sa att hon var stolt och att jag var duktig. Det värmde väldigt mycket. Min kära syster var stolt och imponerad.
Sen pratade jag lite mer med Leon och han frågade ännu en gång om jag kunde komma och hälsa på. "Nä tyvärr... Inte idag. Men kanske en annan dag" sa jag försiktigt. "Okej", sa han glatt och lämnade över telefonen till Lisa igen.

Jaja.
Nästa bestämda punkt i mitt liv är tisdag på jag får veta om teatern vill ha mig. Jag vet inte vad oddsen är, men två av de andra killarna på den auditionen var rikigt duktiga, och hade mer skådespelarutbildning än jag. Å andra sidan känner de mig på teatern. Vi får se.
Jag träffade iallafall Lisa Gröön, Lisa Nowotny och Ove. Och på kontoret satt Malin. Det var kul att träffa dem igen och de hade saknat mig. Sa de iallafall. Och jag hade saknat dem.
När det hela var över träffade jag Kave och Åsa också. Hoppas jag får jobba där igen. Det är det jag vill jobba med. Det är dem jag vill jobba med. Det är där jag vill jobba.

Over and out.
Eller som Allram Eest sa en gång:
Tingelinkan, tjingelinkan, tjingelinkan!

Hejs!

Nu har det hänt igen.
Jag har varit med i radio.
Förra veckan ringde jag in till P3. I programmet Christer har de en talangjakt under sommaren och på fredagar får man ringa in och demonstrera vad man kan. Jag tänkte försöka vara med så jag ringde in och kom till "slussen" där en kille frågade vad jag kunde och så demonstrerade jag lite dialekter. Han skrev upp mig som "Dialektmannen" och så sa han att de antagligen skulle ringa inom en halvtimma. Det lät som att han ville ha med mig.

Jag åt upp min mat, lyssnade på radion och sen gick jag till jobbet utan att ha blivit uppringd av P3.

Idag, en vecka senare, satt jag vid datorn och så ringde telefonen. Det var "Emma från Christer-redaktionen". Hon hade hört att jag var bra på dialekter och så ville hon att jag skulle vara med. Jag sa att jag var hemma ett tag till och så sa hon att hon skulle ringa inom en timma och så sade vi hejdå.

Efter en nervös kvart började programmet Christer och nån tjej hade ringt in och imiterade "Anki" från barnprogrammet "Anki och Pytte" och nån kille sjöng Afzelius "Tusen Bitar". Sen spelades en låt och då ringde min telefon igen. Jag fick dröja kvar en stund, lyssna på en kille som imiterade en arg katt. Sen var det min tur. Jag blev presenterad och fick visa mina färdigheter i att härma dialekter. Hela grejen finns inspelad och går att ladda ner här (eller på radio.hejs.se).

Efter att lite fler folk hade ringt in och imiterat motorsågar, bland annat. Sen sa de att de skulle avslöja vinnaren efter låten och så började de spela en låt. Då ringde telefonen. Det var Emma igen. Hon lät lite fnissig nästan, och sa att de ringde upp alla de tävlande och att en av dem skulle vinna och bli framkopplad.
"Och det vill du att jag ska tro på?" sa jag.
"Ja. Gick du på det?" sa hon då.
"Nä."
"Men häng kvar i luren och försök låta förvånad, bara." skrattade hon och så dröjde jag kvar i luren.
Sen sade de att jag vunnit och jublades det och så blev jag intervjuad lite. Även det finns inspelat.

Jag vann den deltävlingen och nästa vecka är det final. Vi får se hur det går...

Efter det satt jag och chattade med lite olika människor, bland andra Stefán som idag blev uppringd från ett Universitet som hade en plats över på en utbildning han inte vet om han vill gå, men han susade dit, skrev in sig och betalade kåravgiften. Han börjar tydligen nästa vecka, och nollningen är ikväll.

När jag chattade med honom insåg jag plötsligt att jag var sen till bussen, så jag stängde av datorn, slängde ner arbetskläderna i en kasse och cyklade ner till busshållplatsen. På vägen susade jag förbi en mamma med dotter. de hade båda hjälm och mamman verkade visa hur man uppför sig i trafiken. Jag susade förbi i full fart, med trasiga bromsar och utan hjälm. När jag kom till busshållplatsen hade bussen redan åkt iväg, så jag cyklade ikapp den vid nästa hållplats och cyklade om en annan cyklist och stannade ytterligare en hållplats bort. Samtidigt som bussen stannade till där och släppte av några passagerare låste jag cykeln och hann precis med bussen. Gött!

Sen spenderade jag ungefär 1½ timme med att lasta paket i ett lastbilsflak som luktade starkt av citron.

Over and out!

Hejs!

Det här inlägget kommer handla om jobb. Roligt, va?
Dessutom blir det videoblogg.

Den onde
På mitt jobb finns en ond person. Nästan. Jo, jag tror han är ond.
Han har nog fyllt 30 iallfall och han är djupt kristen, till att börja med.
Sen är han mystisk. Jag har hört en del rykten om honom och hur knepig han är. Han ser tydligen sig själv som en väldigt bra och kristen människa, och alla andra är dåliga människor.
I förrgår fick jag bevittna hans jävulskap. Det som alla pratar om. Hur han gör med dörren.
Vi kliver alla av buss 518, som går en gång om dagen och stannar strax utanför huvudentrén till postterminalen. Alla kliver av och går i en någorlunda samlad trupp mot ingången. För att komma in måste man ha ett passerkort, och det har alla. Den som kommer först fram håller fram kortet och dörren låses upp. Någon öppnar dörren och alla går in. Men inte den onde man som det här handlar om.

Jag har tidigare bara hört talas om det, men i förrgår hände det igen. Mitt framför mina ögon. Alla kliver av bussen. Den onde ökar farten på stegen lite. Han hamnar en bit framför oss andra och håller sedan samma fart som oss. Jag skyndar på, eftersom jag vet vad som håller på att hända. Jag går så att jag har en bra överblick över de andra, över dörren och över Den onde. Han kommer fram till dörren och han har den där nollställda minen i ansiktet. Han håller fram kortet, öppnar dörren och släpper den. Samtidigt som den stängs slinker han snabbt in, trots att han ser att det kommer en annan man strax bakom, och efter honom alla andra.
Dörren smäller igen precis framför näsan på den andre mannen som jag inte har pratat med, men han ser trevlig och nästan lite mysig ut. Han får ta fram sitt kort, och låsa upp dörren på nytt. Han, och alla andra håller naturligtvis uppe dörren för de som kommer bakom.
Jag bevittnar det hela och börjar skratta. Av chocken. Det är bara så himla konstigt. Han gör det med flit. Och han gör det tydligen ofta.
De andra såg irriterade ut, men de ser vana ut. Jag och en av de som jobbat lika kort tid som jag, står bara och gapar av förvåning. Och jag skrattar. Jag är chockad. På riktigt. Vilken obehaglig människa. Senare hör jag hur några av de andra pratar om hur fruktansvärt mycket de hatar honom.

Efter samlingen går vi och jobbar. Jag hämtar mina hanskar och öppnar dörren till själva "fabriken". En bit längre bort går en tjej jag pratat med lite. Jag minns inte vad hon heter, men hon är snäll. Jag håller uppe dörren för henne, men inser att mellan henne och dörren går... Den onde.
Vad ska jag göra?
Jag får lite panik. Belutsångest.
Ska jag bara smälla igen dörren? Han har säkert tio meter kvar, så han får inte dörren i näsan om jag inte står kvar och väntar. Ska jag stå där som ett får och släppa dörren strax innan han kommer, och visa att jag är en lika dålig människa. Och dessutom strunta i tjejen. Av någon anledning står jag kvar och håller uppe dörren. Och släpper in honom. Och henne.
Sen ångrar jag mig och undrar varför jag gjorde så.

På ett av passen har jag tombur. Då samlar man upp alla tomma burar från inbanorna, och så ställer man dem så att truckarna kan hämta upp dem. Jag är bra på det och ställer dem perfekt. Tre och tre. Truckarna tar tre åt gången.
Jag ser den onde hämta några burar till den avdelningen där han står. Jag tänker inte så mycket på det, men sedan märker jag att jag ställt burarna i grupper om 3, 3 och 3, men plötsligt står burarna i grupper om 2, 2 och 1. Antagligen har han tagit fyra burar, från olika "grupper".
Varför?
Vad är det för fel på människan?

Den gode
I förrgår ringde jag till Arbetsförmedlingen, men Jens kunde inte svara. Igår ringde han upp mig och jag berättade att jag jobbade på Posten och att jag blivit erbjuden två jobb till. Nästan. Det kan finnas en plats i en t-shirtaffär i stan, och teatern har bett mig komma på något audition-aktigt nästa vecka. Vi får se hur det blir.
Iallafall innebär detta att jag inte "behöver" Arbetsförmedlingen längre.
Jag pratade en stund med Jens och han "skrev ut mig".
"Vi kan väl fortfarande vara vänner?" sa jag. Jens skrev i rapporten att "Vi skiljs åt som vänner".
Sen frågade han om hur jag tycker att jag blivit bemött. Jag vet inte om han verkligen undrade eller om det var en standardfråga, men jag sa som det var. Att jag tycker det bara har varit trevligt, och att jag aldrig glömmer den gången jag kom in efter många månader och Jens säger "Nämen hej! Vi satt just och läste din blogg".

Jag sa dessutom att det är konstigt att många av mina vänner hatar att gå till Arbetsförmedlingen, men att jag tycker det är "soft". Då sa Jens att "Alla kanske inte är så bra människor som du".
Det tyckte jag var fint sagt och undrade om man kunde få det skriftligt. Som ett officiellt utlåtande från Arbetsförmedlingen. Men det gick tyvärr inte. Jag sade dock att Jens också är en bra människa. Han ville också ha det skriftligt och då sa jag att det kommer skriftligt i bloggen. Han läser ju den. Den här, alltså.

Så. Jens Sandahl är en bra männsika.

Och till sist. Videoblogg.
Igår började jag extra tidigt. Två timmar tidigare. Det var nämnligen arbetsplatsträff. Bussen till jobbet går en gång om dagen, men den gick inte två timmar tidigare igår, så jag och Madeleine fick promenera en bra bit. I regnet. Vi höll humöret uppe genom att sjunga. Detta dokumenterades naturligtvis och det kan höras, och promenaden kan beskådas, i följande filmklipp.
Efter att ha promenerat jättejättelångt fick vi skjuts av några kollegor. Det var också en upplevelse.



När vi klev in i bilen började vi digga musiken direkt och förutom mitt mellanöstern-joddlande som kan höras i filmen imiterade jag också ett kulsprutegevär som sköt upp i luften. Efter det förväntade jag mig att bli utslängd ur bilen, men min imitation var uppskattad av samtliga andra i bilen. *phew*

Jaja. Snart ska jag dra till jobbet igen.
Over and out!

Hejs!

Titeln på det här blogginlägget påminner väldigt mycket om en barnbok.
Det är meningen.

Efter hemkomsten från Arvika har det hänt en del. Jag har t.ex. sett minst sex igelkottar. Bara en sån sak.
När jag kom hem träffade jag nästan nyfödde Caspian. En söt liten krabat.
Och så ringde jag personalchefen på posten igen, och efter ca två veckor kom han tillbaka från semestern och ringde mig på en måndag. Då sa han att jag skulle komma på tisdagen. Då kom jag och fyra andra på ett slags möte. Vi visste inte vad som skulle hända och vilka av oss han skulle välja ut, men så gick de igenom hur det går till och så sa han att vi kunde börja på torsdagen. Helt sjukt.

Så nu jobbar jag på postterminalen i Härryda. Jag lyfter paket och sånt. Det är helt okej. Jag rör på mig mycket. Jag har hört att det är nyttigt.
Andra dagen jag skulle till jobbet klev jag på bussen och fick syn på Tobias. Killen jag träffade på Wendelsberg. Han hade läst min blogg och sen gav han mig mystiska "I'm watching you"-blickar hela den dagen. Dessutom kom han in på Wendelsberg.
Iallafall satt han på bussen. I Sävedalen. Mystiskt. Jag hejade på honom och så snackade vi lite. Jag sa att jag precis börjat jobba på posten och då berättade han att han nyss börjat jobba på City Mail.
We are ment to be enemies!

Jaja. Igår hade jag jobbat i en vecka, och det känns helt okej. Jag är provanställd i sex månader och ännu har jag inte klantat mig.
Folk skickar konstiga saker. Bildörrar, till exempel. Och häromdagen lyfte jag ett paket som det stod Commodore 4000 på. Det är en jättejättegammal dator, som jag inte alls har nån koll på.

Jaja. Det rullar på. Jag sliter med paketen och svettas mycket. Det är varmt ute och att lyfta en massa paket gör att man blir extra varm. Men det känns ändå bra att göra lite nytta och kroppsarbete är rätt gött. I kontrast till att sitta vid datorn och göra konstiga hemsidor och titta på jättebra TV-serier.

Förresten har jag kommit på att jag kanske ska försöka färdigställa Albin & Arts tredje TV-program nån gång. Det lär dröja, men jag ska försöka sparka igång mig själv. Härom dagen klippte jag ihop lite godbitar från det tredje programmet och lade upp det på nätet.
Helt nya klipp. De flesta aldrig tidigare visade. Jag kallar klippet för I väntan på trean. Se och njut!

Albin & Art - I väntan på trean


Slowmotion-klippet med kokosbollarna är, som många säkert redan fattat, inspirerat av den här reklamfilmen:


Hursomhelst är jag väldigt stolt över de klipp jag nu laggt upp och det som vi filmat hittills. Jag hoppas att jag får möjlighet att filma klart allt som behövs för att göra ett riktigt bra tredje TV-program.

Over and out!