Albin blir 22
Sedan smög Josefin upp ur sängen, öppnade en av sina skrivbordslådor, plockade upp nånting och gick ut ur rummet. Det dröjde nog bara några sekunder tills dörren öppnades och Josie sjöng "Ja, må..." och så en paus och ett litet skratt, och sen hela första versen av "Ja, må han leva" framförd av både Josie och hennes mamma.
Så blev man 22...
Jag känner mig gammal. Inte för att tjugotvå är så himla gammalt, utan för att jag inte vill göra en stor grej av min födelsedag. Annat var det förr. Då skulle alla veta att det var min födelsedag. När jag fyllde tretton hade jag med mig serpentiner till skolan. Mer som en kul grej. Jag blåste iväg några stycken över min bänk och Anna tyckte att jag var jättelöjlig. Som vanligt. Man fick inte vara annorlunda på Ugglums skola. Men jag blev ju tonåring! Det skulle ju firas!
Det är inte så att det känns jobbigt att fylla år. Det är bara det att... Det känns inte jättemärkvärdigt längre. Jag har inte önska mig nånting, nästan. Tre DVD-filmer som jag fick av Josie. Och så lite pengar av mamma och pappa och lite pengar av Josies föräldrar. Det var jättefint och snällt, men de har tjatat på mig att jag måste säga vad jag önskar mig. Men jag kommer inte på något.
Förutom den tidiga väckningen har det mesta varit som vanligt. Lite segare, kanske. Josie jobbade och jag har varit hemma och... Ja, vad har jag gjort idag? Klippt lite film och spelat Sims 2. Ja, jag började spela Sims 2 i förrgår igen. Det dröjde inte länge förrän jag var fast igen. Så nu är det det enda jag kan tänka på.
Simmen Albin Olsson och hans son Laban målar var sin tavla.
Men det märks ändå att det är min födelsedag. När jag loggade in på Facebook stod det "From all of us on The Facebook Team, have a great day!" och jag har hittills idag fått 17 "wall posts" med gratulationer. Dessutom har jag fått elva SMS och några få telefonsamtal. Väldans trevligt!
Tillochmed i spelet WiiFit blev jag gratulerad!
Wii Balance Board gratulerar mig på födelsedagen. Efter att bilden togs kom det konfetti!
Jag har inte ätit någon tårta. Däremot åt jag lite chili con carne som låg i kylen och när Josie kommit hem från jobbet åt vi makaroner med ketchup! Och på kvällen kom Lena (som hade jobbat över) hem med glass!
Josie har haft ont i magen hela dagen och det är synd om henne, men hon har ändå försökt vara så snäll hon kan eftersom det är min dag. Alla som gratulerat mig och varit snälla har gjort dagen bra. För övrigt, en ganska seg födelsedag.
Albin ger broderitips på YouTube
Nyligen fick jag en kommentar från någon som hette Monica. Hon hade läst inlägget När Albin började brodera och undrade hur jag gjorde för att göra broderimönster av digitala bilder. Jag mailade henne och fick veta att hon har en webbutik som säljer svampgrejer.
Torkade svampar (tror inte det är knark), böcker om svamp, verktyg för svampplockning, med mera. I dagsläget tjänar hon ingenting på webbshopen, men eftersom omsättningen ökar lite från år till år håller hon ut.
Jag svarade att jag kunde försöka göra en instruktionsfilm, och började filma, ta bilder och klippa. Sedan blev jag upptagen med andra grejer som skulle klippas, men idag blev jag till slut färdig ändå.
Det är inte så jätteintressant att titta på om man inte förstår vad jag pratar om, eller om man inte är ett dugg intresserad, men klippet finns iallafall på YouTube så att hela världen kan se.
Jag mailade Monica igen och berättade att jag laddat upp klippet. Hon blev jätteglad och kommenterade videoklippet med "Excellent! Vilken informativ video." och sedan svarade hon på mailet och skrev att hon var överväldigad. "Tyvärr har jag inte tid att sätta mig och prova just nu och det lär inte bli tid förrän framåt mars... Jag tror i alla fall inte att det blir några problem, det verkade så logiskt.".
Jag förstår att klippet kan verka jättetråkigt, men det verkar iallafall fylla sin funktion och Monica var jättenöjd.
Här är instruktionsfilmen Hur man gör ett broderimönster av ett digitalt foto:
Over and out!
Två underbara saker och en skitjobbig
Imorse klev jag upp extra tidigt. Det var dags att åka till Fläskeboterminalen igen. Där har jag jobbat i över ett år och verkligen hatat stället. Precis som de flesta som jobbar där. Jag har varit studieledig i ett halvår och vill inte tillbaka till Posten, så idag åkte jag dit för att skriva på ett papper om uppsägning. Jag hade också med mig två kassar. En med kläder och en med skor.
Nuförtiden finns det en busshållplats ute vid vägen och där stannar faktiskt en buss ibland. Annat var det på min tid...
Jag promenerade runt det område som förr var en bit skog som man kunde gå igenom för att snabbt komma till huvudentrén. Nu byggs det för fullt där, eftersom det ska bli ett nytt tryckeri för GP.
Jag fick komma in i personalchefens kontor. Jg har aldrig pratat med den nye personalchefen förut, men han verkar trevlig. Den förre var hopplös och folk sukade högt så fort hans namn nämndes. Den nye personalchefen hälsade på mig och sa att han hört att jag ska till Stockholm och bli TV-kändis. Jag fyck fylla i en blankett och löne-Marie var också med. Hon är snäll.
Jag lämnade tillbaka mina skor och en del kläder. Jag hade glömt att tömma fickorna på jackorna, och jag hittade bland annat två små paket Fishermans Friend och en ask minttabletter med "Sveriges skönaste dialekt 2008"-tryck, som jag fick när jag var med i P4 två morgnar i januari för ett år sedan. I en annan fick hittade jag den fina mössan som jag också fick då.
En ask med minttabletter i min hand.
Jag fick också lämna ifrån mig mitt passerkort med den fina bilden som togs första dagen på Posten. Jag var ung, oförstörd och långt hår. Jag hade ingen aning om att jag skulle bli kvar i drygt ett år och att min nya arbetsplats var ett helvete.
Mitt fina passerkort.
Jag fick förresten veta att under 2008 var det två personer i månaden som sa upp sig! Det är ingen bra arbetsplats. Under finanskrisen var det ingen som sa upp sig, men i januari har det varit tre, inklusive mig och någon som gick i pension.
Jag tog en liten runda inne i "fabriken" och snackade med några gamla kollegor. De som jobbade där jobbade inte i det skiftet jag var med i, så jag känner dem inte så bra. Men alla jag snackade med tyckte att jag gjorde rätt, och de verkade skämmas över att de själva var kvar och inte orkade ta sig därifrån.
Det känndes konstigt att gå omkring där inne. Jag har gått på det där golvet i många, många timmar och lyft många, många ton. Och slitit ut ryggen mer och mer och mer. Och jag kommer nog aldrig tillbaka. Det känns underbart!
Den stora maskinen som jag matat så många gånger.
När jag precis skulle gå insåg jag att jag glömt prata med Marie om semesterdagar. Jag är skyldig Posten en slant för att jag fick lön för hela augusti, men slutade i mitten av augusti. Men jag trodde jag hade några semesterdagar kvar. Men icke. Bara två stycken. Så de drogs av så att jag inte var skylldig Posten något, och då bidde det ingenting över.
När jag till slut skulle gå igen så blev jag ännu en gång påmind om hur dåligt det är med transporter. Näste buss skulle inte komma förrän om 40 minuter. Och då åt fel håll.
Jag ställde mig vid vägen och liftade. Som så många gånger förr. Då kommer en gammal kollega åkande. En gammal postis som inte jobbar kvar längre på grund av sjukskrivning. Vi snackade om Posten så klart. Det är många gamla, och unga, kollegor som går i "Posten omstart" där de får hjälp att hitta nytt jobb eftersom de inte kan jobba kvar på Posten på grund av olika anledningar. Oftast är det nog för att de pajat kroppen av allt hårt arbete. Jag kännde mig glad över att vara fri från Posten.
Den gamla kollegan släppte av mig i Mölnlycke Centrum och när jag klev ur bilen hörde jag en konstig duns.
Fan! Josies fina kamera hade lyckats smyga ur min jackficka och ramla rakt ner i snöslasket. Jag försökte torka bort slasket och så såg jag hur den fina "chokladfärgen" hade nötts bort på några kanter. Hur fan lyckades jag?
Jag hälsade på henne i butiken och pratade om allt möjligt. Utom kameran. Först vågade jag inte, sen glömde jag bort det. När jag kom hem titade jag på kameran igen och skämdes som fan. Urs och fy. En så jobbig känsla. Det var ett litet märke i displayen också. Faan!
Hon tjatar alltid om att kameran alltid ska ligga i sin lilla strumpa, och det förstår jag. men ibland tar jag ut den när jag fotograferar och om jag vet att jag snart ska ta en bild tar jag ut den ur strumpan. Och så ramlar den i marken! Faaan!
Hon fick den i födelsedagspresent och den är verkligen jättebra. En Canon IXUS 80 IS i färgen choklad. Den är jättefin. VAR jättefin. Den funkar ju som vanligt, men den är lite tilltufsad.
Jag har länge önskat mig en ny kamera. Helst en Canon IXUS. Den är kompakt som min kamera, men den tar betydligt bättre bilder. Och så har den SD-kort och det är riktigt smidigt. Jag funderade påom jag skulle köpa en ny kamera till Josie och ta hennes gamla. Då får hon en fin, ny kamera och jag får också en IXUS, men en som är sliten och skadad. Fan.
Det var den skitjobbiga grejen.
Den andra roliga grejen (förutom att jag sagt upp mig) är att jag fick mail från Frej igen. Han har mailat mig tidigare om att jag klipper bra. Film och så alltså. Vi snackade ett bra tag och han vill ha hjälp med lite grejer. Så först ska jag klippa lite smågrejer som verkar kul och sedan kanske det blir ett samarbete med Frej. Frej Larsson är en av killarna i Slagsmålsklubben, och han är även med i Maskinen och det senaste projektet är Far & Son, som han startat tillsammans med Simon Gärdenfors från bandet Las Palmas och lite andra projekt såsom serietecknande och programledargrejer i ZTV och radio. Det är Far & Son som jag ska samarbeta med och det känns jättehäftigt. Så allt känns underbart!
Nej, det gör det inte. Jag ringde Josie och berättade om Far & Son-grejen och hon verkadeglad för min skull, men samtidigt lite stressad. Sen var jag tvungen att berätta om kameran. Så jävla jobbigt. Frej sa att jag skulle ljuga eller skylla på någon annan. Men nej, jag sa sanninge. Men det var jobbigt. Hon lät sur. Väldans kort i tonen. Och arg. Hon sa det jag hade tänkt, att jag kan köpa en ny kamera och ta hennes gamla. Men hon sa det argt.
Senare rngde hon tillbaka och bad om ursäkt. För att hon var arg. Men jag förstår henne. Så jävla klantigt. Men det var jobbigare när hon var så arg. Men nu har jag faktiskt beställt en ny, likadan kamera. Till Josie.
Så får jag den trasiga. Det känns inte jättekul. Men jag vill ju ha en sån kamera...
Till sist vill jag visa Far & Son-videon Panik. Videon är faktiskt skitsnygg!
Far & Son - Panik:
Nu ska jag klippa lite Far & Son-grejer.
Over and out and down i marken utan strumpa så att det blir massa märken på din flickväns fina kamera...
Nystart
Ännu en gång känner jag mig lite stressad över att jag inte har bloggat på ett tag. Sorry.
Nu känns det som att jag genomgår en form av nystart i livet. Någon dag i veckan ska jag åka till Fläskeboterminalen (Postens pakettermial) och skriva på papper om uppsägning. Jag måste också lämna tillbaks skor och lite andra jobbkläder. Det ska bli skönt att klippa banden till det där stället. Det har varit problem i stort sett hela tiden. Först transporter till och från jobbet, sedan ryggen, sedan min lagledare (som senare inte fick vara lagledare längre), sedan magen. Jag har vantrivts hela tiden. Och jag är inte den enda. Alla klagar. I tysthet. Ingen vågar klaga så att ledningen hör. Utom jag. Och då blev det ett jävla liv. Varför rätta till felen när man kan tysta ner dem som klagar?
Jag är inte riktigt säker på när min studieledighet går ut, och därför har jag varit lite orolig för att jag ska bli inkallad för att jobba mer. Lite som en orolig grabb som när som helst kan få ett brev där det står att han måste åka iväg och kriga. Men nu ska jag allts säga upp mig. En del har sagt åt mig att det är bra att ha ett jobb och att det är bra, om jag söker ett nytt jobb, att kunna säga att man har ett jobb. Och så är det finanskris och ont om jobb. Men jag vill verkligen inte tillbaka till det där koncentrationslägret. Som jag skrev i förrförra inlägget har jag blivit struken från kursen jag sökte på GU. Det var oväntat, men bra. För det hade blivit jobbigt att kombinera heltidsstudier med heltidsjobb. Och jag kommer nog få jobba över en hel del. Men det kommer nog bara bli kul.
Om mindre än tre veckor åker jag till Stockholm och börjar med mitt drömjobb. Jag fick manus i förra veckan och det är hemligt som sjutton. Jag får inte visa för någon. Men jag har läst manusen till alla avsnitt utom två. Och det är bra grejer. Det är riktigt roligt och kommer nog passa både barn, ungdomar och vuxna. Det känns verkligen som en ära att få jobba med Petter Lennstrand. Han är Sveriges puppetmaster.
Min dröm hade varit att få fast jobb på BLA Stockholm. Det hade varit jättehäftigt. Jag pratade med Josie om det. Hur skulle det vara om hon och jag flyttade ihop i en lägenhet i Stockholm? Jag älskar Göteborg och gillar inte Stockholm så jättemycket. Men vi hade klarat oss. Josie var lite negativ i början. Även om det bara är ett scenario som kanske inte alls kommer inträffa. Men OM jag fick en längre anställning så kanske vi hade fått flytta. Som sagt lät hon negativ, men efter att tag hörde jag henne prata lite om det med sin mamma, och i sin blogg skrev hon faktiskt lite om det:
"...funderar jag på om man skulle flytta till Stockholm. Jag har inte planerat något men om det nu skulle bli så, om Albin får mer jobb och så.. Om vi skulle flytta, jag skaffar nytt jobb och allt.. Det skulle vara spännande. Faktiskt. En nystart, det vore väldigt kul faktiskt."
(ur Josies blogginlägg Yes man!)
Jag upptäckte först nu att hon faktiskt använde ordet nystart. Som rubriken på det här blogginlägget. Vi har pratat mer om det, även om vi båda vet att det inte alls är säkert, eller om det finns någonting som överhuvudtaget tyder på att jag kommer få en längre anställning i Stockholm. Men det är kul att drömma, och det hade varit ett litet äventyr att flytta till en ny stad. Men alla vänner bor i Göteborg. Men även vännerna flyttar och försvinner åt olika håll i världen.
Innan jag åker till Stockhom ska jag slappa. Jag har lite smågrejer att pyssla med, men bara frivlliga saker. Och så fyller jag tydligen år den 29:e, har någon berättat för mig. Och jag vet inte vad jag önskar mig.
Vi hörs igen en annan dag!
Ha det gött!
Over and out!
När Viktoria kom hem från Australien
Jag kikade i Viktorias Australienblogg och såg att datumet för resan hem till Göteborg igen började närma sig, efter ca ett år i Australien. Jag kontaktade My (som var med på Arvikafestivalen både 2007 och 2008) och frågade om det fanns några planer för själva ankomsten. Det fanns det. Viktoria hade skrivit i något mail om att hon skulle landa 16:35 (har jag för mig), så några av hennes kompisar tog det som en hint om att hon ville bli överraskad, och skulle därför stå och vänta på Landvetter flygplats. Jag var tydligen också välkommen, och eftersom jag inte hade något bättre för mig följde jag med.
Viktoria hade kanske inte valt den bästa dagen att lämna Australiens sommar och komma hem till Sverige. Det var kallt och för första gången på länge var det riktigt mycket snö. I Viktiorias nya blogg skrev hon att det var 16 grader varmt i Melbourne, och 11 grader kallt i Göteborg. Jag tog bussen från Mölnlycke. den var så klart några minuter sen, och när den svängde in till Landvetter Centrum såg jag min buss till Landvetter flygplats svänga ut och köra iväg utan mig. Jag ringde My som bekvämt nog åkte bil med några kompisar. Hon sa att några andra tjejer hade fastnat på motorvägen. Jag ringde taxi, eftersom Västtrafik betalar taxiresan om man blir mer än 20 minuter sen på grund av dem. Efter några minuter kom Röd Express med två kompisar till My och Viktoria. Den ena av kompisarna är för övrigt lillasyster till min kompis "Krishna". Lillasystern hade jag inte pratat med sedan jag klättrade upp på deras tak, men det är en annan historia. De hade iallafall åkt Röd Expressbussen från stan och fastnat på motorvägen på grund av att en lastbil hade vält eller nåt, och på gund av det hade de också missat bussen till flygplatsen. De åkte med mig i taxin och väl framme på flygplatsen gick vi till utrikesterminalens ankomsthall.
Jag, Hanna (som var med på Arvikafestivalen 2008), samt lite andra vänner till Viktoria. Jag tog bilden från My som tog bilden från början.
När jag åkte hemifrån tog jag med mig en flagga som jag sedan släpade på rätt länge. Stången är kanske 150 centimeter, så den är rätt otymplig, och jag fick en del underliga blickar från allmänheten.
Vi stod och väntade ett tag, och till slut hade planet landat. Vi smög upp för en trappa och försökte kika ner i rummet med bagagebanden. Vi såg mycket folk, men ingen Viktoria. Sedan kom folk ut och vi var beredda. Jag viftade med flaggan och några andra höll upp skylten de hade gjort. Nu kommer hon... Nej, det var inte hon. Nu så! Nej, det var inte hon heller... Vi håll på så i över en halvtimme.
Viktoria kom inte ut. Vi väntade jättelänge och undrade var hon höll hus. Jag fick för mig att gå in på Facebook från min mobil, och då såg jag att Viktoria uppdaterat sin Facebookstatus. Jag "samlade" gänget och läste högt: "Viktoria is watching the snow fall in Helsinki. (13 minutes ago)". Alltså var hon kvar i Finland. Hon skulle mellanlanda i Hong Kong och Helsingfors.
Så, vad skulle vi göra? Nästa plan från Helsingfors skulle landa 20:35.
Jag försökte kommentera Viktorias status för att få reda på när hon skulle landa, men jag ville ändå inte avslöja att vi väntade på henne på flygplatsen. "Helsinki? Skulle du inte komma till Sverige idag?" skrev jag lite förvånat. Jag fick inget svar. Hon hade däremot kommenterat min Facebookstatus:
"Kung Albin tycker att Viktoria valt en bra dag att lämna Australiens sommar och komma hem till Sverige." (Ja, jag heter Kung Albin på Facebook).
Viktoria hade kommenterat statusen med "Jag har ju saknat snö och kyla! Blev helt varm inombords när vi kom ur planet i -6C och på tok för tunna kläder. Det kändes så hemma. Hoppas GBG är lika bra som Finland!". "När kommer du hem då?" försökte jag oskyldigt, men inget svar.
Sen kom jag på att min senaste status var "Kung Albin går runt med en ihoprullad svensk flagga på en 150-centimetersstång och får underliga blickar av allmänheten" och tänkte att Viktoria kanske, kanske skulle förstå att jag var på flygplatsen för att välkomna henne. Därför, i ett desperat försök att undanröja alla bevis, bytte jag min status till "Kung Albin är hemma.". Very clever!
Jag betalade sen en tjuga för att använda en dator med internetuppkoppling för att kanske kunna chatta med Viktoria som var i Finland. Men hon var inte online, och jag såg att hon hade uppdaterat sin status via mobilen.
Det blev en del diskussioner, men de flesta beslutade sig för att stanna. Tyvärr hade de flesta kommit med bil. Bilen tillhörde Hannas föräldrar, men det var en annan tjej som körde, eftersom hon var den enda med körkort. De flesta ville som sagt stanna, men hon med körkort ville hem. Det fanns inte tillräckligt många busskort åt alla, och Hanna var tvungen att åka med i bilen, trots att hon ville stanna. Efter långa diskussioner och övertalningstekniker (och gnäll) beslutade sig de flesta för att åka med bilen hem utom My, Linnea och jag. Jag hade som sagt inget bättre för mig. Jag kännde dock på mig att Josie inte skulle bli så glad. Hon slutade jobba 18:00, och jag skulle ju inte vara borta så himla länge.
Vi tre stannade iallafall och började våra timmar av väntan med att äta lite på flygplatsen. Vi väntade och väntade och pratade och åt godis och lekte lite med en rullstol.
De tre tappra. Jag, My och Linnea.
Risken fanns att Viktoria inte skulle komma med 20:35-planet. Planet efter det skulle landa nästa morgon. "Jag är ändå ledig är morgon" sa jag. När jag pratade i telefon med min kära Josie lät hon inte jättglad, men tyckte att det var okej. Men onödigt. Men det var ju väntat. Och sant.
Efter några timmar var det äntligen dags för nästa Helsinkiplan att landa. Fem minuter försenat. Jag smög upp för trappan och såg Viktoria vänta på sin väska. Vi stod vid utgången och tittade på alla som gick ut. Nu så... Nej, det var inte hon. Nu så! Nej, det var inte hon. Vi slappnade av för ett ögonblick och plötsligt såg jag Viktorias lillasyster och bakom henne stod Viktoria. Hon blev väldigt förvånad och glad. Linnea förklarade det bra: Hennes reaktion var helt klart all väntan.
En glad, men Jet-lagad, Viktoria som äntligen hade kommit hem till Sverige.
Det var kul att se henne igen. Jag hälsade även på hennes lillasyster och hennes mamma som jag inte träffat sedan vi kom hem från Arvikafestivalen 2007. Men även det är en annan historia.
Det var tydligen underligt att alla helt plötsligt pratade svenska överallt. Viktorias lillasyster sa förvånat till Viktoria att "tillochmed araberna pratar svenska!".
Nu är Viktoria hemma i Mölnlycke och bor inte så långt ifrån mig. Jag ska försöka övertala henne att följa med till Arvikafestivalen i år igen. Men det blir nog inte svårt.
Over, out and down under!
Allt ordnar sig
Min mobiltelefon, som är en så kallad skjutbar telefon, vägrade fälla ihop sig för sisådär en månad sedan. Jag tror att jag pratade i den, och när jag skulle fälla ihop den igen var det bara stopp. Den skjöts in ca tre millimeter, men inte mer. Tog man i lite började teleonens två delar att lossna ifrån varandra, så det vågade jag inte göra. Jag kontaktade sajten där jag köpt telefonen, och de skickade PDF-filer med formulär och en ettikett som jag ska klistra på paketet så att det kommer rätt och att jag slipper betala frakten.
Inför själva ivägskickandet var jag tvungen att säkerhetskopiera kontakter, ringsignaler, bilder och en jäkla massa annat. Det är en lite krävande process och därför har jag skjutit fram det, utan att kunna skjuta ihop telefonen.
Jag är fortfarande i någon form av glädjechocktillstånd över jobbet i Stockholm. Jag kan knappt fatta att jag ska dit! Det enda kruxet var boendet, men på nyårsafton fick jag ett mail från en kille som undrade om jag fortfarande var intresserad av att hyra ett rum. Jag hörde inte av honom på ett tag, men i onsdags mailade han och skrev att han varit bortrest men att han skulle ringa senare under dagen.
Samma dag skulle jag äntligen skicka iväg min mobiltelefon, nästan en månad efter att jag fått alla nödvändiga papper. Jag föreberedde allt och skrev ut blanketterna och adresslappen och till sist skulle jag sätta mitt SIM-kort i min gamla mobil, så att folk skulle kunna nå mig (exempelvis killen med lägenheten). Då ville inte min gamla mobil starta, och jag hittadeingen laddare, så jag skjöt upp det ännu mer.
Sen åkte jag in till stan för att träffa en kompis som ville ha hjälp med en hemsida. När jag var klar skulle jag ringa Josie. När jag tog upp mobilen ur fickan hade en fällt ihop sig. Jag fällde ut den, och ihop den igen. Den fungerade alldeles utmärkt! Alltså behöver jag inte skicka den på service!
På kvällen ringde killen som skulle hyra ut ett rum. han var jättetrevlig och lät seriös. Han ska skicka ett kontrakt som vi jag får skriva på, så att allt går rätt till. Det är en lägenhet med ett rum som har egen ingång. Det rummet får jag hyra och jag har egen toalett med tvättmaskin, och på mitt rum finns kyl, micro, TV och Internetuppkoppling. Lägenheten ligger dessutom inte alls långt ifrån studion där jag ska jobba, och studion ligger i sin tur nästan precis bredvid Bromma flygplats. Och jag har redan köpt flygbiljett så att jag landar på Bromma flygplats dagen innan jag ska börja jobba. Perfekt!
Av erfarenhet tycker jag att det här har gått lite väl bra. Antingen kommer någonting, eller allting gå åt helvete. Eller så har jag förtjänat det här efter över ett år på Posten. Vi får se. Nånting kommer säkert skita sig...
Men nu är jag lycklig!
Jag fick besked om fortsättningskursen på GU också. Jag är struken! Set stod att jag inte tackat ja vid första antagningen, så nu när det definitiva beskedet kom är jag struken. Men jag är ganska säker på att jag tackade ja!
Första tanken var att det här inte är bra. Jag får inga CSN-pengar, och jag kommer inte få studieledigt från Posten. jag ringde Josie, och hon sa helt lugnt att "Säg upp dig då!".
Jag har pratat om det, men folk har sagt att det är bra att ha ett fast jobb och speciellt nu när det är finanskriser och sådär. Men när Josie sa det där så kändes det rätt. Det är ju det jag vill!
Jag har ringt lönekontoret, men de svarade inte. Jag talade in ett meddelande där jag sa att jag ville ha en blankett om uppsägning hemskickad.
Jag ska säga upp mig! Ja, det ska jag! Och det känns alldeles... Alldeles underbart!
Förresten kom det 4000 "WiiPoints" i brevlådan idag. Det är poäng som gör att man kan ladda ner spel från Internet till Wii. Man kan köpa poängen med kreditkort direkt på skärmen, men de poängen jag köpte nu är till min bror Daniel, istället för den trådlösa routern han fick i julklapp, och som vi lämnade tillbaka eftersom han redan hade en. Jag ringde honom och läste upp koderna som han skulle skriva in för att få poängen, och vips så hade han 4000 poäng! Det räcker och blir över och Daniel hade funderat på rätt många spel han tänkt köpa, men inte haft tillräckligt många poäng för. Tills nu!
Over and out!
Vad hände efter julafton?
Jag skrev att jag skulle försöka blogga varje dag fram till julafton, och det har jag nästan klarat av. Jag missade 12:e december, och några dagar bloggade jag om senare (Inlägget om 22:a december skrevs den 24:e, inlägget om den 23:e skrevs den 25:e, och inlägget om julafton skrevs den 30:e). Jag har ännu inte skrivit om juldagen, och eftersom jag vill skriva i kronologisk ordning har jag inte velat skriva om mellandagarna innan juldagen, och därför har jag inte skrivit om nyårsafton. Så nu har jag inte bloggat på ett bra tag och inte ens skrivit någon årskrönika, som jag gjorde i slutet av december 2007.
Men nu ska jag försöka sammanfatta de senaste dagarna, och sedan får vi se... Jag skrapar kanske ihop en årskrönika?
Jag börjar där jag slutade sist. På juldagen åkte jag, som jag skrev i förra inlägget, till mina föräldrar. Igen.
Det var trevligt och det blev en liten julklappsutdelning. Några presenter var "till Albin & Josie", och de lade jag åt sidan för att Josie skulle få vara med och öppna dem. Antingen hemma, eller om hon kanske skulle orka komma på kvällen.
Det var trevligt, men lite trist att inte Josie var med.
Men så ringde hon och berättade att hon hade vaknat, kände sig utvilad och ville komma och vara med! Så hennes föräldrar körde henne hem till mina föräldrar. Mina föräldrar föreslog att de skulle komma in på lite fika, men de skulle vidare till en annan fest. Men jag blev jätteglad att Josie kom till slut! Och det blev mina släktingar också. Vi öppnade presenter och bland presenterna kan nämnas en Indiana Jones-DVD-box från Daniel och Jessica. Josie är galen i Indiana Jones, ochjag trodde att hon redan hade filmerna, men hon hade köpt den senaste på DVD, men de tre första hade hon bara på VHS. Tills nu! Kanon!
Min superpresent blev inte så himla lyckad. Jag funderade på varför Daniel har en lång nätverkskabel genom hallen och köket. Varför har han inget trådlöst nätverk? Med trådlöst nätverk slipper han sladden genom hela huset, plus att Jessica kan surfa med sin bärbara dator varsomhelst, och dessutom får deras Nintendo Wii en massa extrafunktioner tack vare dettrådlösa nätverket. Jag såg det som min plikt att göra deras vardag enklare, så Josie och jag hade köpt en trådlös router med ett medföljande trådlöst USB-nätverkskort att sätta i Daniels stationära dator.
På julafton fick Josies mamma ett Nintendo Wii, och det är ju riktigt roligt. Internetuppkopplingen gör det ännu roligare. Jag pratade med Daniel om att man enkelt kan koppla in Nintendo Wii till ett trådlöst nätverk, och då berättade han att han har en trådlös router men att han ännu inte har kopplat in den. Fan.
När han öppnade vårt paket såg jag inte så glad ut, och så förklarade jag att jag insåg att presenten var ett fiasko tidigare då vi hade pratat under middagen. Som tur är hade jag fått öppet köp (trots att jag köpte den i November). Jag har beställt en annan grej som han ska få så snart jag träffar honom.
Det var iallafall en trevlig juldag, och även om Josie kom och var med ganska sent och bara var med en liten stund så gjorde det dagen väldigt mycket bättre, och mig väldigt mycket gladare!
