Trådlöst och gratis Internet på X2000
Gött mos!
Sitter på tåget till Stockholm.
Cissi, Alexandra, jag och fröken Katarina ska till någon mässa där och prata om Nicaraguaprojektet. Tror jag. Skolan betalar resan och hotellet. Lyxigt värre.
I högtalarna sade de välkomna och att tåget skulle gå om två minuter, och sedan vilka stopp vi skulle göra. Sedan sa han allt igen. Efter två minuter sa han välkomna och att vi var på väg mot Stockholm och så sa han alla stopp en tredje gång. Sedan ville han påminna om att de erbjuder gratis, trådlös Internetuppkoppling.
Jag slet upp datorn i ett nafs och nu sitter jag här och surfar snabbt. Ja, alltså jag rör mig snabbt genom Sverige på tåget. Det är rätt soft. Och gratis.
Jag glömde ladda ner låten "Göteborg" med Lok och Hardcore Superstar hemma, men det gör jag nu på tåget istället. Slog på Bluetooth (som jag har inbyggt i datorn). Hittade två stycken Sony Ericsson K700i som hade Bluetooth på, men jag kunde inte snoka i dem för de var lösenordsskyddade.
Nu ska jag se på Spiderman 2 på DVD som jag har med mig.
Jag älskar den elektroniska uvecklingen!
Klart slut!
P.S. Jag skippar nog det där med att spela Rednex "The Way I Mate" på tåget. Jag prövade faktiskt att spela de första sekunderna på "Cotton Eye Joe", men sedan stängde jag av eftersom jag inte ville ha stryk. D.S.
Sitter på tåget till Stockholm.
Cissi, Alexandra, jag och fröken Katarina ska till någon mässa där och prata om Nicaraguaprojektet. Tror jag. Skolan betalar resan och hotellet. Lyxigt värre.
I högtalarna sade de välkomna och att tåget skulle gå om två minuter, och sedan vilka stopp vi skulle göra. Sedan sa han allt igen. Efter två minuter sa han välkomna och att vi var på väg mot Stockholm och så sa han alla stopp en tredje gång. Sedan ville han påminna om att de erbjuder gratis, trådlös Internetuppkoppling.
Jag slet upp datorn i ett nafs och nu sitter jag här och surfar snabbt. Ja, alltså jag rör mig snabbt genom Sverige på tåget. Det är rätt soft. Och gratis.
Jag glömde ladda ner låten "Göteborg" med Lok och Hardcore Superstar hemma, men det gör jag nu på tåget istället. Slog på Bluetooth (som jag har inbyggt i datorn). Hittade två stycken Sony Ericsson K700i som hade Bluetooth på, men jag kunde inte snoka i dem för de var lösenordsskyddade.
Nu ska jag se på Spiderman 2 på DVD som jag har med mig.
Jag älskar den elektroniska uvecklingen!
Klart slut!
P.S. Jag skippar nog det där med att spela Rednex "The Way I Mate" på tåget. Jag prövade faktiskt att spela de första sekunderna på "Cotton Eye Joe", men sedan stängde jag av eftersom jag inte ville ha stryk. D.S.
Tanke den 30 oktober 2005
Jag ska till Stockholm om två timmar.
Hade det varit uppskattat om jag spelade "The Way I Mate" med Rednex på högsta volym på tåget?
Hade det varit uppskattat om jag spelade "The Way I Mate" med Rednex på högsta volym på tåget?
En sann historia om en T-shirt
Hej igen!
Ibland har jag lite detektivabete för mig. Vill jag få reda på något, så ser jag till att få reda på det.
En gång var det en kompis som hade sett en snygg växelspaksknopp i tidningen, och den hade hon tänkt köpa till sin syster i födelsedagspresent, och i tidningen stod det inte varifrån den kom, så jag ringde upp tidningen (Metro), och frågade och då fick jag ett nummer till den lilla nyhetsbyrå som hade knåpat ihop artikeln, och där fick jag numret till den som hade skrivit den. Tyvärr svarade han aldrig i telefon, så det var ett nederlag för mig.
Oftast gäller det musik. Jag hör en bra låt och letar överallt efter den. Reklamfilmer har ibland bra låtar. För några år sedan hade Volvo en reklamfilm där de berättade att de hade varit först med en massa säkerhetsgrejor i bilar i många, många år. I bakgrunden spelades en härlig låt på trummor och någon liten trevlig orgel. Jag hade ingen aning om vad låten hette, så jag ringde till Volvo och där minns jag inte om jag fick en mailadress eller om de skulle prata med någon eller nått... Det var ju några år sedan. Hur det än var fick jag ett mail från Volvos marknadschef som sa att låten hette "Gånglåt från ovanåker" med Merit Hemmingsson. Det låter ju inte så hippt. Dessutom hade den endast varit utgiven på grammofonskiva runt 60-talet, så att jag skulle få tag på den i MP3-format var minimala. Jag sökte iallafall lite då och då i Kazaa, som var programmet som gällde på den tiden, innan man fick veta att det var fullt med Virus, både i programmet och i filerna man laddade ner. Fördelen var att man kunde söka efter filer på alla anslutna personers datorer. Det var flera miljarder filer det. En dag, ca ett havår efter att jag hade fått veta vad låten hette, så hittade jag den! Jag lyckades ladda ner den, och det var rätt låt. Den är fortfarande bra.
För några månader sedan laddade jag ner en låt jag hade hört i en Ariel-reklam och mailat och stått i.
Den här historien skulle ju handla om en T-shirt.
Jag läste Metro i torsdags. På "Pling", Västtrafiks lilla sida där de skriver om en hållplats varje dag, hade turen kommit till Scandinavium eller vad det nu var för hållplats. Det handlade iallfall lite om Valhalla bowlinghall, och där fanns en stor bild på en kille med en väldans rolig T-shirt. Det stod PUDEL med samma typsnitt som PUMA har, och så var det en liten pudel, placerad precis som puman i Pumas logo. Lite löjlig kanske... Vet inte. Då tyckte jag iallafall att den var jättekul.
Under bilden stod det vad killen heter och att han brukade bowla där. På kvällen gick jag in på Eniro och sökte på hans namn. Då hittade jag ett mobilnummer och igår, fredag, var jag i stan och passade på att ringa honom.
- Ja, det är Henrik!
- Hej! Albin heter jag.
- Jaha. Hej!
- Du var med i tidningen igår och då hade du en väldigt rolig tröja på dig och nu undrar jag var du har köpt den.
Han skrattade lite och undrade nog vad jag var för en konstig typ, men han sa var han hade köpt den och jag tackade.
Jag stack iallfall till den affären och provade tröjan. När jag såg på den var den inte så jävla rolig längre. Jag stod ett tag och funderade. Sedan stack jag hem för att tänka på saken, och senare kom jag på att jag kanske ska köpa den ändå.
Just det! Jag måste till Phoenix och kolla om de har någon Punisher-T-shirt.
Iallfall sitter jag nu vid datorn... Ja, nu sitter jag. Nyss låg jag i sängen, men det blev lite för knöligt att skriva då, så nu sitter jag upp. Klockan är tio i ett och jag borde nog göra mig iordning, käka frukost och åka till stan.
Jag återkommer när jag kommer hem.
Klart slut.
***
Nu har jag ätit, borstat tänderna klätt på mig och allt det där. Sedan åkte min far och jag till stan. Jag frågade på Phoenix, men de hade ingen punisher-tröja.
Det hade däremot den här killen, Frank Castle.
Tack ändå, sa jag och gick.
Ha det bra! sa han i kassan, som om vi var homies.
Detsamma, sa jag och tänkte att det var en trevlig prick.
Sedan gick vi till den där affären som Henrik hade på sig i Metro. Jag prövade tröjan igen, eftersom jag inte kom ihåg vilken storlek som passade. L var perfekt. (Som i låten "L är standard men inte du"). Jag funderade en stund och kom på att den fortfarande var rolig (till skillnad från Will Smith).
Så här ser jag ut i tröjan.
I verkligheten är jag skarpare.
Jag var tvungen att ta bilden med webbkamera, eftersom min bror tog med sig digitalkameran när han åkte till Ludvika.
Imorgon ska jag till Stockholm. Jag tar med datorn, så vi hörs nog.
Bye!
Ibland har jag lite detektivabete för mig. Vill jag få reda på något, så ser jag till att få reda på det.
En gång var det en kompis som hade sett en snygg växelspaksknopp i tidningen, och den hade hon tänkt köpa till sin syster i födelsedagspresent, och i tidningen stod det inte varifrån den kom, så jag ringde upp tidningen (Metro), och frågade och då fick jag ett nummer till den lilla nyhetsbyrå som hade knåpat ihop artikeln, och där fick jag numret till den som hade skrivit den. Tyvärr svarade han aldrig i telefon, så det var ett nederlag för mig.
Oftast gäller det musik. Jag hör en bra låt och letar överallt efter den. Reklamfilmer har ibland bra låtar. För några år sedan hade Volvo en reklamfilm där de berättade att de hade varit först med en massa säkerhetsgrejor i bilar i många, många år. I bakgrunden spelades en härlig låt på trummor och någon liten trevlig orgel. Jag hade ingen aning om vad låten hette, så jag ringde till Volvo och där minns jag inte om jag fick en mailadress eller om de skulle prata med någon eller nått... Det var ju några år sedan. Hur det än var fick jag ett mail från Volvos marknadschef som sa att låten hette "Gånglåt från ovanåker" med Merit Hemmingsson. Det låter ju inte så hippt. Dessutom hade den endast varit utgiven på grammofonskiva runt 60-talet, så att jag skulle få tag på den i MP3-format var minimala. Jag sökte iallafall lite då och då i Kazaa, som var programmet som gällde på den tiden, innan man fick veta att det var fullt med Virus, både i programmet och i filerna man laddade ner. Fördelen var att man kunde söka efter filer på alla anslutna personers datorer. Det var flera miljarder filer det. En dag, ca ett havår efter att jag hade fått veta vad låten hette, så hittade jag den! Jag lyckades ladda ner den, och det var rätt låt. Den är fortfarande bra.
För några månader sedan laddade jag ner en låt jag hade hört i en Ariel-reklam och mailat och stått i.
Den här historien skulle ju handla om en T-shirt.
Jag läste Metro i torsdags. På "Pling", Västtrafiks lilla sida där de skriver om en hållplats varje dag, hade turen kommit till Scandinavium eller vad det nu var för hållplats. Det handlade iallfall lite om Valhalla bowlinghall, och där fanns en stor bild på en kille med en väldans rolig T-shirt. Det stod PUDEL med samma typsnitt som PUMA har, och så var det en liten pudel, placerad precis som puman i Pumas logo. Lite löjlig kanske... Vet inte. Då tyckte jag iallafall att den var jättekul.
Under bilden stod det vad killen heter och att han brukade bowla där. På kvällen gick jag in på Eniro och sökte på hans namn. Då hittade jag ett mobilnummer och igår, fredag, var jag i stan och passade på att ringa honom.
- Ja, det är Henrik!
- Hej! Albin heter jag.
- Jaha. Hej!
- Du var med i tidningen igår och då hade du en väldigt rolig tröja på dig och nu undrar jag var du har köpt den.
Han skrattade lite och undrade nog vad jag var för en konstig typ, men han sa var han hade köpt den och jag tackade.
Jag stack iallfall till den affären och provade tröjan. När jag såg på den var den inte så jävla rolig längre. Jag stod ett tag och funderade. Sedan stack jag hem för att tänka på saken, och senare kom jag på att jag kanske ska köpa den ändå.
Just det! Jag måste till Phoenix och kolla om de har någon Punisher-T-shirt.
Iallfall sitter jag nu vid datorn... Ja, nu sitter jag. Nyss låg jag i sängen, men det blev lite för knöligt att skriva då, så nu sitter jag upp. Klockan är tio i ett och jag borde nog göra mig iordning, käka frukost och åka till stan.
Jag återkommer när jag kommer hem.
Klart slut.
***
Nu har jag ätit, borstat tänderna klätt på mig och allt det där. Sedan åkte min far och jag till stan. Jag frågade på Phoenix, men de hade ingen punisher-tröja.
Det hade däremot den här killen, Frank Castle.
Tack ändå, sa jag och gick.
Ha det bra! sa han i kassan, som om vi var homies.
Detsamma, sa jag och tänkte att det var en trevlig prick.
Sedan gick vi till den där affären som Henrik hade på sig i Metro. Jag prövade tröjan igen, eftersom jag inte kom ihåg vilken storlek som passade. L var perfekt. (Som i låten "L är standard men inte du"). Jag funderade en stund och kom på att den fortfarande var rolig (till skillnad från Will Smith).
Så här ser jag ut i tröjan.
I verkligheten är jag skarpare.
Jag var tvungen att ta bilden med webbkamera, eftersom min bror tog med sig digitalkameran när han åkte till Ludvika.
Imorgon ska jag till Stockholm. Jag tar med datorn, så vi hörs nog.
Bye!
"Vilken härlig dag" sjunger Gärdestad hånfullt
Urs och fy vilken dag.
Ingen höjdardag direkt.
I Alfons Åberg fick jag lära mig att tråkiga dagar otast slutar med något kul, och på något sätt känns det som att när jag missar en buss eller blir försenad, så lär jag mig något eller får vara med om något kul istället som inte hade hänt om jag hade kommit i tid.
Jag vet inte riktigt om det stämmer med den här dagen, alltså.
Någon hade kommit på att kursen Naturkunskap, som vi har på torsdagar, kunde ta slut snabbare om vi hade lektioner på måndagmorgnar också. Måndagar är i min tro heliga. Man har alltid sovmorgon på måndagar och det har jag haft sedan lågstadiet om jag inte minns helt fel.
Jag börjar 10:10 på måndagar detta läsåret, men idag skulle jag för första gången börja 8:10.
Dagen börjar med att jag vaknar av väckarklockan. Mamma har gått upp extra tidigt för att brorsan ska få komma in i badrummet när han vaknar. Jag väntar i sängen på att han ska gå in och bli klar före mig. Efter en halvtimme har han fortfarande inte gått in, och eftersom jag börjar tidigt och gärna vill komma i tid går jag in i badrummet och gör mig iordning. Jag slänger i mig två mackor och går till bussen som jag faktiskt hinner med.
Jag kommer till skolan ca 07:50 och har tjugo minuter till godo. Vid entén finns en TV-skärm som visar viktiga meddelanden och vilka lärare som är sjuka och om deras lektioner är inställda. Det står att tre lärare har ställt in sina lektioner. Ingen av lektionerna berör mig. I skolan träffar jag Helena och Sara. Vi är nu ungefär 18 elever i klasen, men jag hade verkligen inte förväntat mig att mer än sju skulle dyka upp. Sara frågar om vår lärare möjligtvis hette Lillemor och hade ett dubbelefternamn. Ja, det har vi. Enligt Sara stod hennes namn på TV-skärmen. Vi undersöker saken och då visar det sig att när jag kollade TV-skärmen så var det fortfarande fredagens sjuka lärare. Nu hade de minsann uppdaterat och skärmen visade att det endast var en enda lärare som var sjuk, nämnligen Lillemor.
Underbart!
Två timmar till svenskalektionen. Fyra andra klasskamrater dyker upp och får chockbeskedet (som Expressen och Aftonbladet skulle uttryckt det). Sara har fyra timmars håltimme efter svenskan, så hon åker hem, skiter i svenskan och satsar på att iallafall gå på den sista lektionen. Vi andra går till Bamba som nu för tiden serverar frukost på måndag- och onsdagmorgnar. Vi dräller omkring i korridorerna och gör ingen större nytta. Svenskalektionen är seg och vi sitter mest och pratar. Svenskafröken också...
Bamba igen.
Sedan teater i halvklass. Vi är i den stora teatersalen, A17. Där får vi alla en uppgift. Man ska vara ensam på scenen och spela att man kommer hem, full, mitt i natten. Man ska försöka att inte väcka sin partner som sover i sovrummet intill hallen. Sedan ska man komma på att man slarvat bort sin plånbok och då få panik. Då är det slut.
Vi går och hämtar kläder i kostymeriet. När alla hittat kläder de vill ha går vi fram en och en och spelar upp vår version av scenen. Jag får göra sist.
Lysrören i salen är släckta. Bara strålkastarna är på, riktade mot scenen. Det är mörkt i resten av rummet och där jag sitter i publiken håller jag på att somna. De andra går fram en och en och gör sina scener. De kommer in genom dörren och försöker att tyst klä av sig sina ytterkläder. De gör det bra, och långsamt. Mina ögon vill sluta sig och jag vill sova. Mörkt. Långsamt. Jag sitter helt still. Länge. Det är kul att se på, när man inte börjar tänka på annat.
När det till slut är min tur är jag helt slut. Jag har nästan glömt vad jag hade tänkt göra, trots min extremt långa betänketid. Det går inget vidare (tycker jag själv) och när lektionen är slut blir jag bländad av ljuset utanför teatersalen. Det var faktiskt en intressant lektion, men dt var svårt att hålla sig vaken.
Skoldagen är slut och jag kan åka hem.
Denna sega, onödiga dag fylld av förseningar, trötthet och bortkastad tid tar inte slut här.
Jag och Arvid tar spårvagn åtta som svänger upp mot Redbergsplatsen efter Gamlestadstorget. Arvid måste då gå av vid Gamlestadstorget och byta vagn för att komma till Centralen. Jag kommer på att jag är hungrig och ingen är hemma. Rejäl mat finns det inte heller hemma, så jag följer med Arvid till stan. Han ska först köpa byxor, så vi letar runt halva stan efter ett par och vi hamnar inne på JC i "Kompassen". Där står vi jättelänge och begrundar en stor hylla med byxor. Vi kan inte komma på om det är kill- eller tjejbyxor och av någon anledning står vi och pratar om annat och det dröjer säkert minst en kvart innan vi frågar efter hjälp. Till slut hittar vi ett par byxor som Arvid provar. De sitter bra, men är för långa. Vi ber att få dem uppsydda. Först ska man betala, men Arvid säger att han måste ta ut pengar först. De lägger undan byxorna och vi går iväg för att äta.
Arvid vill inte äta på McDonalds. Vi beslutar oss för att äta på något finare ställe och går fram och tillbaka på fredsgatan och går genom Kompassen säkert tio gånger. Till slut bestämmer vi oss för McDonalds på Fredsgatan. Jag får vänta fem minuter på min hamburgare, men det är skit samma. Jag har slösat bort hela dagen ändå. Efter maten går vi tillbaka till bankomaten och sedan till JC. Där ligger byxorna. Arvid betalar, men de är inte uppsydda. Som jag frukatde var man tvungen att betala innan de syr upp dem, så först nu kunde de sy upp dem. Det skulle ta 20 minuter. Vi gick ännu en gång fram och tillbaka på Fredsgatan och gick igenom Kompassen säkert fem gånger till. Vi hittar ingen passande, men till sist går vi in på JC igen och där hittar vi en tröja som är perfekt. Sedan går vi in i en TV-spelsaffär och kikar lite. Efter hundr år är byxorna klara och vi kan till slut lämna Kompassen och Fredsgatan. Helt sanslöst. Hur kunde det bli så?
Jag fick nog inte ut någonting ur detta äventyr förutom att jag blev mätt.
Var denna meningslösa dag slut där?
Näe.
Klockan sju skulle min bror sjunga tillsammans med Gosskören i Frölunda kyrka. Det ville jag gå på men först skulle jag hem.
Klockan var nu kvart i fem och min buss hem skulle gå om fem minuter från Polhemsplatsen. Jag säger hejdå till Arvid och slänger mig på sexan som står vänd mot Svingeln, dit jag tänkte åka för att tjäna tid. Vagnen åker och svänger åt fel håll. Tycker jag. Jag har satt mig på sexan som går åt fel håll. Jag hamnar på hållplatsen "Nordstaden" och springer därifrån genom Centralstationen mot Polhemsplatsen. Två minuter kvar. Men där kommer min buss ändå. Jag springer och träningsvärken känns i benet. JAg har ingen chans att hinna med den, så jag ringer pappa. Han är i Frölunda och väntar på mamma som ska komma om en halvtimme. Han har ingen större lust att ge sig in i centrum för att hämta mig. Av någon konstig anledning går jag långsamt mot Polhemsplatsen där min buss går. När jag kommer runt hörnet på GP-huset ser jag att bussen fortfarande står på busshållplatsen och har stått där i två minuter. Bara för att jävlas med mig, tydligen, eftersom den åker när jag inser att jag kunde hunnit med den.
Jag försöker ta mig till Frölunda, men känner mig helt vilse. Den enda spårvagn jag kan komma på som går till Frölunda är åttan, och den går ingenstans i närheten. Pappa är kvar i luren och tipsar om en massa andra vagnar. Jag går till Centralen och tar elvan. Vid domkyrkan byter jag till ettan och åker länge, länge. Jag sitter längs bak i hörnet av den gamla vagnen. I andra änden av fyrsitssoffan bak i vagnen sitter en ung kille med headset och en stor snus i käften. Han ser inte intelligent ut. Plötsligt ringer han till någon.
"Hej, Älskling!!!" säger han högt. Hela spårvagnen förstr att han har ringt sin flickvän.
"Jag är på väg hem nu!!!" han pratar länge och flickvännen verkar vara hörselskadad. Dels för att han pratar så högt och för att han upprepar allt två gånger.
"Jag har köpt två viner som du inte har smakat!!!" Liten paus. "Jag har köpt ett vin som du och jag aldrig har smakat!!! Och så har jag köpt ett vin som jag har smakat men som du aldrig har smakat!!!". Hälften av passagerarna tittar på honom och ser irriterade ut. Andra hälften skrattar tyst åt honom.
Han går sedan av och njuter av tystnaden av att han inte vrålar. Tystnaden avbryts av hög RnB-musik från någons MP3-spelare. Vem det än var hade han/hon alldeles för hög volym.
Jag forsätter min underbara resa till Frölunda Torg. Där luktar det piss överallt och det förta jag ser när jag kommer in i köpcentret är en kille i min ålder som tar tag i, och hotar, en äldre man som ropar "Polis!". Två poliser står femtio meter därifrån och blir intervjuade av TV-reportrar och verkar inte ha tid att lösa brott. Jo, en av poliserna går iväg när killen redan stuckit.
Jag trivs betydligt bättre i Angered än i Frölunda.
Jag träffar pappa och mamma på torget och vi jagar runt hela köpcentret efter en brevlåda. Till slut hittar vi en och då är mamma och pappa hungriga. Inte jag. De sätter sig på Mcdonalds och klockan är några minuter i sex. Jag är trött och vill besöka en toalett. Jag ser på när föräldrarna mina äter. Att sitta i en kyrka i drygt en timma (Kanske. Ingen hade någon aning om hur länge det skulle hålla på) var inte lockande. Dessutom skulle mamma få betala 150 spänn per person och det känns synd om hon ska pröjsa såpass om jag sitter och sover i en kyrkbänk.
Tanken på att åka hem ensam samma långa väg som jag kommit var inte heller lockande. Min MP3-spelare är på lagning och utan musik i öronen är det ännu tristare att åka spårvagn. Det kändes dessutom dumt att ha åkt till Frölunda bara för att åka tillbaka. Lite drygt en timme tills konserten börjar...
Vad fan gör jag här? Varför slösar jag bort denna dag på att inte göra någonting alls.
Mamma frågar om jag kan hjälpa henne ställa in P4 på hennes nya MP3-spelare (som har inbyggd radio). Det kan jag nästan och jag får en idé, även om den lilla glödlampan som tänds över mitt huvud när jag får idéer känns lite svag och flimrande. Jaag frågar vänligt om jag får låna MP3-spelaren oc det får jag. Jag säger hejdå och att det var trevligt att träffa dem. Vi borde åka hit oftare för att träffas, föreslår jag och ger mig av till spårvagnarna igen.
Åttan mot Svingeln kommer precis till perrongen.
Jag sätter mig till rätta och lyssnar på radio. Spelaren innehåller inte så mycket musik. Bl.a. innehåller den ett Ted Gärdestadalbum och jag ville för allt i världen inte höra "Vilken härlig dag".
Jag åker hela vägen till Svingeln. I P3 har programmet "Transit" precis börjat. Mitt i ett reportage om fattiga barn spelas en härlig låt som påminner om Manu Chaos "King of the Bongo", men det är inte riktigt samma melodi. Det är en tjej som sjunger. På spanska. Plötsligt sjunger Tibuktu en vers på svenska. I refrängen sjunger tjejen "Vem pra bahia" och Timbuktu "Vi drar till Malmö". Riktigt bra låt. Jag lyckas spela in en snutt av den på morsans high-tech-MP3-spelare, men missar att spela in när en av programledarna, en bra bit senare när reportaget är slut, berättar vad låten heter.
När jag kommer till Svingeln dröjer det länge tills min buss kommer, men 512 rullar in. Snygg timing. Jag tar den till Persplatsen och promenerar hem. Vilken onödig dag. Jag går över det gigantiska berget och tänker att dagen hade varit så sanslöst, konstigt seg och onödig att jag bara måste skriva om den i min blogg. Nu har jag kommit hem och skrivit om denna skitdag och nu kom jag på att om du nu har läst allt om den här dagen har du också slösat bort en massa tid. Förlåt. Det var inte min mening.
Förlåt också till brorsan att jag inte kom och såg konserten.
Vad har jag fått ut av denna dag? Inte mycket. Jag har haft rätt kul med Arvid, måste jag erkänna. Och så har jag upptäckt en bra låt. På Internet har jag läst att låten hette just "Vem pra bahia (Vi drar till Malmö)" med Simone Moreno och Timbuktu. Simone Moreno har tydligen bot i Brasilien och varit stor där. Sedan träffade hon en svensk låtskrivare och nu jobbar och bor de ihop. Hon skickade in en låt till Melodifestivalen och den kom med, så henne kommer vi nog höra mer av.
Tyvärr hittade jag inte "Vi drar till Malmö" på nätet, men den kommer nog.
Nu ska jag se filmen "the Punisher" som kom idag från Boxman. Hoppas den är bra.
Vad var syftet med denna dag? Det borde ju vara något. Kanske kommer filmen förändra mitt liv, eller så kommer jag om några dagar delta en musiktävling där jag vinner en massa pengar för att jag vet att Simone Moreno är från Brasilien.
Kanske vinner jag ett journalistpris för det här blogginlägget.
Antagligen vinner jag både journalistpris, en musiktävling och så förändras mitt liv av filmen jag nu ska se.
Godnatt!
Ja, men självklart går det här inlägget också att kommentera!
Ingen höjdardag direkt.
I Alfons Åberg fick jag lära mig att tråkiga dagar otast slutar med något kul, och på något sätt känns det som att när jag missar en buss eller blir försenad, så lär jag mig något eller får vara med om något kul istället som inte hade hänt om jag hade kommit i tid.
Jag vet inte riktigt om det stämmer med den här dagen, alltså.
Någon hade kommit på att kursen Naturkunskap, som vi har på torsdagar, kunde ta slut snabbare om vi hade lektioner på måndagmorgnar också. Måndagar är i min tro heliga. Man har alltid sovmorgon på måndagar och det har jag haft sedan lågstadiet om jag inte minns helt fel.
Jag börjar 10:10 på måndagar detta läsåret, men idag skulle jag för första gången börja 8:10.
Dagen börjar med att jag vaknar av väckarklockan. Mamma har gått upp extra tidigt för att brorsan ska få komma in i badrummet när han vaknar. Jag väntar i sängen på att han ska gå in och bli klar före mig. Efter en halvtimme har han fortfarande inte gått in, och eftersom jag börjar tidigt och gärna vill komma i tid går jag in i badrummet och gör mig iordning. Jag slänger i mig två mackor och går till bussen som jag faktiskt hinner med.
Jag kommer till skolan ca 07:50 och har tjugo minuter till godo. Vid entén finns en TV-skärm som visar viktiga meddelanden och vilka lärare som är sjuka och om deras lektioner är inställda. Det står att tre lärare har ställt in sina lektioner. Ingen av lektionerna berör mig. I skolan träffar jag Helena och Sara. Vi är nu ungefär 18 elever i klasen, men jag hade verkligen inte förväntat mig att mer än sju skulle dyka upp. Sara frågar om vår lärare möjligtvis hette Lillemor och hade ett dubbelefternamn. Ja, det har vi. Enligt Sara stod hennes namn på TV-skärmen. Vi undersöker saken och då visar det sig att när jag kollade TV-skärmen så var det fortfarande fredagens sjuka lärare. Nu hade de minsann uppdaterat och skärmen visade att det endast var en enda lärare som var sjuk, nämnligen Lillemor.
Underbart!
Två timmar till svenskalektionen. Fyra andra klasskamrater dyker upp och får chockbeskedet (som Expressen och Aftonbladet skulle uttryckt det). Sara har fyra timmars håltimme efter svenskan, så hon åker hem, skiter i svenskan och satsar på att iallafall gå på den sista lektionen. Vi andra går till Bamba som nu för tiden serverar frukost på måndag- och onsdagmorgnar. Vi dräller omkring i korridorerna och gör ingen större nytta. Svenskalektionen är seg och vi sitter mest och pratar. Svenskafröken också...
Bamba igen.
Sedan teater i halvklass. Vi är i den stora teatersalen, A17. Där får vi alla en uppgift. Man ska vara ensam på scenen och spela att man kommer hem, full, mitt i natten. Man ska försöka att inte väcka sin partner som sover i sovrummet intill hallen. Sedan ska man komma på att man slarvat bort sin plånbok och då få panik. Då är det slut.
Vi går och hämtar kläder i kostymeriet. När alla hittat kläder de vill ha går vi fram en och en och spelar upp vår version av scenen. Jag får göra sist.
Lysrören i salen är släckta. Bara strålkastarna är på, riktade mot scenen. Det är mörkt i resten av rummet och där jag sitter i publiken håller jag på att somna. De andra går fram en och en och gör sina scener. De kommer in genom dörren och försöker att tyst klä av sig sina ytterkläder. De gör det bra, och långsamt. Mina ögon vill sluta sig och jag vill sova. Mörkt. Långsamt. Jag sitter helt still. Länge. Det är kul att se på, när man inte börjar tänka på annat.
När det till slut är min tur är jag helt slut. Jag har nästan glömt vad jag hade tänkt göra, trots min extremt långa betänketid. Det går inget vidare (tycker jag själv) och när lektionen är slut blir jag bländad av ljuset utanför teatersalen. Det var faktiskt en intressant lektion, men dt var svårt att hålla sig vaken.
Skoldagen är slut och jag kan åka hem.
Denna sega, onödiga dag fylld av förseningar, trötthet och bortkastad tid tar inte slut här.
Jag och Arvid tar spårvagn åtta som svänger upp mot Redbergsplatsen efter Gamlestadstorget. Arvid måste då gå av vid Gamlestadstorget och byta vagn för att komma till Centralen. Jag kommer på att jag är hungrig och ingen är hemma. Rejäl mat finns det inte heller hemma, så jag följer med Arvid till stan. Han ska först köpa byxor, så vi letar runt halva stan efter ett par och vi hamnar inne på JC i "Kompassen". Där står vi jättelänge och begrundar en stor hylla med byxor. Vi kan inte komma på om det är kill- eller tjejbyxor och av någon anledning står vi och pratar om annat och det dröjer säkert minst en kvart innan vi frågar efter hjälp. Till slut hittar vi ett par byxor som Arvid provar. De sitter bra, men är för långa. Vi ber att få dem uppsydda. Först ska man betala, men Arvid säger att han måste ta ut pengar först. De lägger undan byxorna och vi går iväg för att äta.
Arvid vill inte äta på McDonalds. Vi beslutar oss för att äta på något finare ställe och går fram och tillbaka på fredsgatan och går genom Kompassen säkert tio gånger. Till slut bestämmer vi oss för McDonalds på Fredsgatan. Jag får vänta fem minuter på min hamburgare, men det är skit samma. Jag har slösat bort hela dagen ändå. Efter maten går vi tillbaka till bankomaten och sedan till JC. Där ligger byxorna. Arvid betalar, men de är inte uppsydda. Som jag frukatde var man tvungen att betala innan de syr upp dem, så först nu kunde de sy upp dem. Det skulle ta 20 minuter. Vi gick ännu en gång fram och tillbaka på Fredsgatan och gick igenom Kompassen säkert fem gånger till. Vi hittar ingen passande, men till sist går vi in på JC igen och där hittar vi en tröja som är perfekt. Sedan går vi in i en TV-spelsaffär och kikar lite. Efter hundr år är byxorna klara och vi kan till slut lämna Kompassen och Fredsgatan. Helt sanslöst. Hur kunde det bli så?
Jag fick nog inte ut någonting ur detta äventyr förutom att jag blev mätt.
Var denna meningslösa dag slut där?
Näe.
Klockan sju skulle min bror sjunga tillsammans med Gosskören i Frölunda kyrka. Det ville jag gå på men först skulle jag hem.
Klockan var nu kvart i fem och min buss hem skulle gå om fem minuter från Polhemsplatsen. Jag säger hejdå till Arvid och slänger mig på sexan som står vänd mot Svingeln, dit jag tänkte åka för att tjäna tid. Vagnen åker och svänger åt fel håll. Tycker jag. Jag har satt mig på sexan som går åt fel håll. Jag hamnar på hållplatsen "Nordstaden" och springer därifrån genom Centralstationen mot Polhemsplatsen. Två minuter kvar. Men där kommer min buss ändå. Jag springer och träningsvärken känns i benet. JAg har ingen chans att hinna med den, så jag ringer pappa. Han är i Frölunda och väntar på mamma som ska komma om en halvtimme. Han har ingen större lust att ge sig in i centrum för att hämta mig. Av någon konstig anledning går jag långsamt mot Polhemsplatsen där min buss går. När jag kommer runt hörnet på GP-huset ser jag att bussen fortfarande står på busshållplatsen och har stått där i två minuter. Bara för att jävlas med mig, tydligen, eftersom den åker när jag inser att jag kunde hunnit med den.
Jag försöker ta mig till Frölunda, men känner mig helt vilse. Den enda spårvagn jag kan komma på som går till Frölunda är åttan, och den går ingenstans i närheten. Pappa är kvar i luren och tipsar om en massa andra vagnar. Jag går till Centralen och tar elvan. Vid domkyrkan byter jag till ettan och åker länge, länge. Jag sitter längs bak i hörnet av den gamla vagnen. I andra änden av fyrsitssoffan bak i vagnen sitter en ung kille med headset och en stor snus i käften. Han ser inte intelligent ut. Plötsligt ringer han till någon.
"Hej, Älskling!!!" säger han högt. Hela spårvagnen förstr att han har ringt sin flickvän.
"Jag är på väg hem nu!!!" han pratar länge och flickvännen verkar vara hörselskadad. Dels för att han pratar så högt och för att han upprepar allt två gånger.
"Jag har köpt två viner som du inte har smakat!!!" Liten paus. "Jag har köpt ett vin som du och jag aldrig har smakat!!! Och så har jag köpt ett vin som jag har smakat men som du aldrig har smakat!!!". Hälften av passagerarna tittar på honom och ser irriterade ut. Andra hälften skrattar tyst åt honom.
Han går sedan av och njuter av tystnaden av att han inte vrålar. Tystnaden avbryts av hög RnB-musik från någons MP3-spelare. Vem det än var hade han/hon alldeles för hög volym.
Jag forsätter min underbara resa till Frölunda Torg. Där luktar det piss överallt och det förta jag ser när jag kommer in i köpcentret är en kille i min ålder som tar tag i, och hotar, en äldre man som ropar "Polis!". Två poliser står femtio meter därifrån och blir intervjuade av TV-reportrar och verkar inte ha tid att lösa brott. Jo, en av poliserna går iväg när killen redan stuckit.
Jag trivs betydligt bättre i Angered än i Frölunda.
Jag träffar pappa och mamma på torget och vi jagar runt hela köpcentret efter en brevlåda. Till slut hittar vi en och då är mamma och pappa hungriga. Inte jag. De sätter sig på Mcdonalds och klockan är några minuter i sex. Jag är trött och vill besöka en toalett. Jag ser på när föräldrarna mina äter. Att sitta i en kyrka i drygt en timma (Kanske. Ingen hade någon aning om hur länge det skulle hålla på) var inte lockande. Dessutom skulle mamma få betala 150 spänn per person och det känns synd om hon ska pröjsa såpass om jag sitter och sover i en kyrkbänk.
Tanken på att åka hem ensam samma långa väg som jag kommit var inte heller lockande. Min MP3-spelare är på lagning och utan musik i öronen är det ännu tristare att åka spårvagn. Det kändes dessutom dumt att ha åkt till Frölunda bara för att åka tillbaka. Lite drygt en timme tills konserten börjar...
Vad fan gör jag här? Varför slösar jag bort denna dag på att inte göra någonting alls.
Mamma frågar om jag kan hjälpa henne ställa in P4 på hennes nya MP3-spelare (som har inbyggd radio). Det kan jag nästan och jag får en idé, även om den lilla glödlampan som tänds över mitt huvud när jag får idéer känns lite svag och flimrande. Jaag frågar vänligt om jag får låna MP3-spelaren oc det får jag. Jag säger hejdå och att det var trevligt att träffa dem. Vi borde åka hit oftare för att träffas, föreslår jag och ger mig av till spårvagnarna igen.
Åttan mot Svingeln kommer precis till perrongen.
Jag sätter mig till rätta och lyssnar på radio. Spelaren innehåller inte så mycket musik. Bl.a. innehåller den ett Ted Gärdestadalbum och jag ville för allt i världen inte höra "Vilken härlig dag".
Jag åker hela vägen till Svingeln. I P3 har programmet "Transit" precis börjat. Mitt i ett reportage om fattiga barn spelas en härlig låt som påminner om Manu Chaos "King of the Bongo", men det är inte riktigt samma melodi. Det är en tjej som sjunger. På spanska. Plötsligt sjunger Tibuktu en vers på svenska. I refrängen sjunger tjejen "Vem pra bahia" och Timbuktu "Vi drar till Malmö". Riktigt bra låt. Jag lyckas spela in en snutt av den på morsans high-tech-MP3-spelare, men missar att spela in när en av programledarna, en bra bit senare när reportaget är slut, berättar vad låten heter.
När jag kommer till Svingeln dröjer det länge tills min buss kommer, men 512 rullar in. Snygg timing. Jag tar den till Persplatsen och promenerar hem. Vilken onödig dag. Jag går över det gigantiska berget och tänker att dagen hade varit så sanslöst, konstigt seg och onödig att jag bara måste skriva om den i min blogg. Nu har jag kommit hem och skrivit om denna skitdag och nu kom jag på att om du nu har läst allt om den här dagen har du också slösat bort en massa tid. Förlåt. Det var inte min mening.
Förlåt också till brorsan att jag inte kom och såg konserten.
Vad har jag fått ut av denna dag? Inte mycket. Jag har haft rätt kul med Arvid, måste jag erkänna. Och så har jag upptäckt en bra låt. På Internet har jag läst att låten hette just "Vem pra bahia (Vi drar till Malmö)" med Simone Moreno och Timbuktu. Simone Moreno har tydligen bot i Brasilien och varit stor där. Sedan träffade hon en svensk låtskrivare och nu jobbar och bor de ihop. Hon skickade in en låt till Melodifestivalen och den kom med, så henne kommer vi nog höra mer av.
Tyvärr hittade jag inte "Vi drar till Malmö" på nätet, men den kommer nog.
Nu ska jag se filmen "the Punisher" som kom idag från Boxman. Hoppas den är bra.
Vad var syftet med denna dag? Det borde ju vara något. Kanske kommer filmen förändra mitt liv, eller så kommer jag om några dagar delta en musiktävling där jag vinner en massa pengar för att jag vet att Simone Moreno är från Brasilien.
Kanske vinner jag ett journalistpris för det här blogginlägget.
Antagligen vinner jag både journalistpris, en musiktävling och så förändras mitt liv av filmen jag nu ska se.
Godnatt!
Ja, men självklart går det här inlägget också att kommentera!
Tanke den 22 oktober
Vad tråkigt det måste vara att gå på maskerad om man är blind.
11102005-13102005 - Den ascoola maskören Lars
Denna blogg ska främst handla om den ascoola maskören Lars, men först ett spårvagnsäventyr som jag var med om samma dag.
Tisdag 11 oktober
Dagen började med att spårvagn 8 till skolan stannade vid Gamlestadstorget. Föraren sa i högtalarna att det var stopp i Hjällbo och att det nog var bäst att ta bussen. Nästan alla gick av, däribland jag och mina två väninnor Jasmine och Lee. Vi var säkert 20 pers som stod vid busshållplatsen och Jasmine trängde sig fram till tidtabellen. Spårvagnen körde iväg. Jag kände på mig att det hade varit bäst att sitta kvar. Jasmine läste att bussen hade gått för en minut sedan och nästa skulle komma om en timme. Då gick vi till spårvagnshållplatsen där vagn nummer 9 kom. Vi gick på den och åkte mot Hjällbo. När vi var nästan framme stannade vagnen och chaufören sa att det var stopp i Storås och att de som ville fick gå 100 meter fram till spårvagnshållplatsen och gå därifrån till någon buss. Hon sa också att vi fick gå försiktigt så vi inte bröt benen. Vi bestämde oss för att lämna vagnen. Föraren öppnade dörrarna och vi hoppade ner på makadammet. Vi promenerade mot perrongen och såg att där stod åttan som vi först hade tagit. Plötsligt åkte den iväg. Jag räknade då snabbt ut att det nu var dags för vår spårvagn att köra till perrongen, så vi sprang tillbaka till den. Dörrarna stängdes och vagnen körde iväg innan vi hunnit komma fram till den. Det hela liknade ett skämt. Ett väldigt dyrt projekt av Dolda kameran, kanske. På vagnen satt alla och tittade på oss med små hånfulla leenden. Min lärare Daniel som jag skulle ha på lektionen, som enligt schemat redan hade börjat, satt också på vagnen och vinkade glatt till mig när vagnen åkte förbi. När vår vagn hade kört iväg tittade jag bakåt.
Tisdag 11 oktober
Dagen började med att spårvagn 8 till skolan stannade vid Gamlestadstorget. Föraren sa i högtalarna att det var stopp i Hjällbo och att det nog var bäst att ta bussen. Nästan alla gick av, däribland jag och mina två väninnor Jasmine och Lee. Vi var säkert 20 pers som stod vid busshållplatsen och Jasmine trängde sig fram till tidtabellen. Spårvagnen körde iväg. Jag kände på mig att det hade varit bäst att sitta kvar. Jasmine läste att bussen hade gått för en minut sedan och nästa skulle komma om en timme. Då gick vi till spårvagnshållplatsen där vagn nummer 9 kom. Vi gick på den och åkte mot Hjällbo. När vi var nästan framme stannade vagnen och chaufören sa att det var stopp i Storås och att de som ville fick gå 100 meter fram till spårvagnshållplatsen och gå därifrån till någon buss. Hon sa också att vi fick gå försiktigt så vi inte bröt benen. Vi bestämde oss för att lämna vagnen. Föraren öppnade dörrarna och vi hoppade ner på makadammet. Vi promenerade mot perrongen och såg att där stod åttan som vi först hade tagit. Plötsligt åkte den iväg. Jag räknade då snabbt ut att det nu var dags för vår spårvagn att köra till perrongen, så vi sprang tillbaka till den. Dörrarna stängdes och vagnen körde iväg innan vi hunnit komma fram till den. Det hela liknade ett skämt. Ett väldigt dyrt projekt av Dolda kameran, kanske. På vagnen satt alla och tittade på oss med små hånfulla leenden. Min lärare Daniel som jag skulle ha på lektionen, som enligt schemat redan hade börjat, satt också på vagnen och vinkade glatt till mig när vagnen åkte förbi. När vår vagn hade kört iväg tittade jag bakåt.
Det var helt sjukt. En hel karavan med spårvagnar. Bildtexten skulle kunna vara "Centrala Göteborg evakueras. Invånarna flyr i spårvagnar".
Vi sprang längs med spåret fram till hållplatsen och nästa spårvagn, nummer 4 körde om oss, men vi hann fram till den och gick ombord. Vi färdades sedan till skolan utan fler avbrott. En spännande start på dagen.
***
Senare på dagen hade vi lektionen "Scenografi, mask och kostym". Då fick vi besök av Lars Carlsson, professionell maskör. Innan lektionen var jag och några tjejer i klassen i vår teatersal, A17 och pratade med honom lite. Han sa till Pamela (min lärare) att han skulle sminka tre av oss elever. Tjejerna ville gärna få ålderssminkning och brännskador. Han sa att han skulle sminka två tjejer och en kille och jag anmälde mig direkt. När lektionen började berättade Lars om sig själv och sitt jobb. Han jobbar nu på Folkteatern och har jobbat på Operan och med en massa filmer och TV-serier. Han berättade massvis med saker och jag minns knappt hälften. Han har en hemsida som heter makeup-fx.com. Där kan man läsa mer (på engelska) och se massvis med coola bilder på sminkningar han har gjort. Han använder både smink, skumgummi och silikon. Han kan nästan göra vad som helst!
Han började med att sminka Maria samtidigt som han berättade. Hon fick en ålderssminkning och såg ut som en gammal tant. Jag ska fråga Maria om jag får lägga upp någon bild på henne.
Sedan var det min tur. På mig skulle han använda lösskägg.
Här provar han det på mig. Det ser ut att sitta fint säger han.
Här limmar han på mig. Bokstavligt talat alltså. Han limmade fast skägget och en mustasch. De hade han gjort själv. Till skägg, mustach och peruker används riktigt hår. Då sitter man och knyter fast varje hårstrå för sig. Det låter inte jättekul. En peruk kan ta ungefär en vecka att göra.
Han hade med sig lite hår som han klippte tussar av och limmade fast på mina ögonbryn. Han limmade fast lite på sidorna av min mun för att "binda samman" mustaschen med skägget. Till sist satte han på en peruk.
Så här vacker blev jag då. Ja, det är jag.
Här prövar jag min nya stil. Det var riktigt nice. Jag gick en liten sväng i skolan och det var några som inte kände igen mig. T.ex. skrämde jag några tjejer i tvåan. De såg bara någon lurvig man gå förbi som plötsligt pekar på dem och säger deras namn. Det var roligt.
Sedan var det Sofias tur att bli sminkad. Lars limmade fast en bit skumgummi i hennes ansikte. Den var formad för att sitta i ansiktet och den hade formen av en härlig brännskada. Sedan sminkade han den och sofia och det blev riktigt härligt. Dessutom fick hon en lins i ena ögat, så att ögat också såg lite skadat ut.
Får jag hennes tillstånd ska jag lägga upp en bild på det också.
En tjej i min klass fick den briljanta idén att jag skulle göra ett besök på systembolaget som mitt ny jag. Hon gav mig 60 spänn och bad mig köpa rödvin för 50 spänn. De väntade utanför. Nu skulle jag köpa ut. Jag som bara är 18.
Jag gick in i butiken och där var det självplock som gällde. Det var nog tur att jag slapp prata med dem för mycket. Då hade jag kanske blivit påkommen, men det hade varit spännande att se hur det hade gått.
Jag gick iallafall in och låtsades att jag hade varit där förr. Jag hade visserligen ingen aning om var vinerna fanns, men jag hittade dem tillslut. Dyra var dem. Till sist såg jag avdelningen "Röda viner under 55 kr". Där hittade jag en flaska med en fin etikett. Jag tog den, gick till kassan, ställde den på rullbandet och väntade spännt på vad som skulle hända.
"Det blir 49 kronor" sa hon bara. Jag sa "OK" och sträckte fram mina tre tjugor. Hon vecklade upp de knöliga sedlarna, gav mig elva kronor i växel. Sedan gick jag ut med flaskan i en grön systemetkasse. Det blev ett jubel när de andra såg kassen och min nöjda min. Sedan hade vi bråttom tillbaka till lektionen, för nu skulle Lars ta bort vårat smink. När jag kom in i salen och höll upp min systemetkasse blev det applåder. Fröken Pamela skrattade också. De andra var oroliga för att hon skulle bli arg, men hon tyckte det var roligt. Lars vek sig av skratt. Han tyckte det var jättekul.
Art tyckte att jag var otäck. Art är filuren i bakgrunden.
Sedan var det dags att ta bort alltihop. Sofia drog av sin brännskada som blev små oanvändbara skumgummibitar. Lars drog av mitt skägg och mustaschen och smorde in mitt ansikte med någon illaluktande kemikalie. Efter en minut torkade jag bort det, och då hade limmet lossnat. Allt var som vanligt igen.
Tjejen som gav mig pengarna till vinet (jag vet inte om hon vill att jag nämner hennes namn) fick flaskan och växeln, och hon berättade senare att vinet inte var gott.
Detta var verkligen ett minne för livet. Killen är ju proffs. Kolla in hemsidan bara. Han berättade att han en gång hade sminkat en polis inför en rättegång. Polisen skulle vittna mot en Hells -Angels-medlem och ville inte bli igenkänd. Han var ju rädd för hot, så Lars sminkade honom så att det inte gick att känna igen honom.
Efter att han tagit bort vårt smink var han tvungen att ge sig av, men han kom tillbaka på tisdagen.
Onsdag 12 oktober
Hela klassen skulle till Munkebäcksgymnasiet och se på en film om rattfylla. Först kom jag och efter några minuter kom tre tjejer i klassen. Inga fler elever dök upp. Vår lärare Pamela var ju där så klart. Efter filmen skulle vi tillbaka till skolan och diskutera filmen. Pamela sa att om vi bara var fyra elever så fick ju plats i hennes bil, så hon kunde köra oss. Vi kanske ville diskutera någon annanstans? Kanske kunde vi åka till ett café och så kunde hon bjuda oss på något. Det tyckte jag var ett bra förslag. Sofia föreslog att vi åkte till Härlanda fängelse, där hon jobbar. Det är någon slags ungdomsgård nu och Sofia bakar kakorna som säljs där så vi kunde få gratis.
Vi åkte dit och satt där och diskuterade filmen och en massa annat. När vi var klara stannade Sofia och Klara kvar. Pamela körde först hem Maria och sedan frågade hon vart jag skulle. Hon kunde släppa mig i stan sa jag. "Ja, jag tänkte fråga... Nej, det var inget" sa hon då. Vaddå? Jo, hon skulle till Perukmakeriet och köpa smink och grejer till skolan och ville ha bärhjälp, men hon klarade det själv. Men jag hade ju inget annat för mig, så jag erbjöd mig att följa med.
Vi åkte till stan och köpte massor av smink, penslar och lite lösskägg och mustacher. Det var en häftig butik där proffsen handlade. Det var Lars som hade skrivit en lista på vad han tyckte vi borde skaffa.
Sedan åkte vi till skolan och jag gick på en lektion tillsammans med fyra andra elever som dök upp. Resten trodde att lektionen var inställd, eller så var de lata.
Torsdag 13 oktober
Vi hade "scenografi, mask och kostym"-lektion igen. I halvklass. Vi var 10 stycken som skulle sminka varandra under ledning av Lars. Han började med att visa en snygg sminkning på Sasha.
En speciell vax och på det smink och fejkblod. Gött!
Sedan fick vi prova själva att först göra ålderssminkningar (så att vi såg gamla ut) och sedan att göra sår.
Jag och Arvid sminkade varandra, men det gick inte så bra. Arvid gjorde ett rätt bra jobb, men jag klarade inte av det. Det blev verkligen jättedåligt. Vi gav upp och gick på såret först. Jag försökte göra ett på Arvid, men det gick inte bra. Till sist fick vi fråga Lars, och han gjorde ett härligt sår på Arvid:
Så här vacker blev han. Såret i pannan gjorde Lars och det på kinden gjorde Arvid själv, säger han. Han bad mig hälsa att det är jättesvårt att göra sådanna sår på sig själv. "Skillat" som vi säger i branschen.
Sedan gjorde Arvid ett på mig (med vax, alltså) och det blev riktigt bra:
Riktigt snyckt. Tack Arvid!
Art gjorde de här snygga såren på Ida:
Killen är skillad, men han har alltid varit rätt duktig på smink.
Sedan ville jag ha skägg, men det bad vi Lars om för vi hade lite ont om tid.
Så här fint blev det:
Jag hade ett kort på mig och Lars från tisdagen, men det lyckades jag ta bort när jag klippte ur mig till en bild på MSN, och sedan råkade spara över originalbilden. Därför bad jag Lars om en ny bild, och det blev en jättevacker bild med mycket kärlek.
Det var ett jättevackert ögonblick.
Sedan hade vi sån tur att det var skolfotografering samma dag, så vi var nästan alla sminkade. De flesta av de som inte var med på lektionen brydde sig inte om att komma till skolan ändå, så nästan alla på kortet hade smink. Stora sår i ansiktet. Själv tog jag på mig rock och glasögon och såg ut som någon forskare.
Här är jag innan skolfotot, men utan rock.
Jag tror att det blir ett fint skolfoto.
efter skolan åkte jag till stan med skägget på. Skägget tillhör ju skolan så jag fick låna med det hem. Mamma kände igen mig, eftersom jag redan hade berättat att jag hade haft skägg i tisdags.
Vi köpte byxor till mig, och personalen i affären undrade nog var det var för en skum man som köpte byxor för ungdomar.
Sedan åt vi på McDonalds. Det är lite nervöst att äta McNuggets med dippsås när man har skägg. Särskillt om man inte äger skägget själv. ("Äger skägget själv". Det är knepigt att säga.)
Vågar jag verkligen doppa den här i dippsås?
På väg hem träffade jag Adam. ADAM? sa jag när han gick förbi mig i mörkret. Hej! "Öh... Tja!" sa Adam och jag såg på honom hur han tänkte och tänkte och försökte komma på vem jag var. "Känner du inte igen mig?" "Eh... Nä." "Det är ju jag" sa jag och slutade förställa rösten samtidigt som jag tog några steg närmare. "HAHA! Nu ser jag! Det är ju Albin. Jag trodde det var någon gammal lärare eller nått!" Så förklarade jag hur det låg till och varför jag såg ut som jag gjorde.
När jag kom hem kände Emil igen mig och var rätt intresserad. Jag satt och chattade med webbcamen och visade några polare hur jag såg ut.
När jag sedan skulle ta av mig skägget fick jag lite problem. Klistret satt ju kvar i ansiktet. Sminket försvann över hela ansiktet, förutom där klistret satt. Jag tog lite aceton och gnuggade. Det gick inte jättebra. Det gick, men inte snabbt. Bomullspadsen blev till bommulstussar och sedan till strössel. Efter ungefär en halvtimme var det nästan borta, och då gav jag upp.
Det var väldigt coolt att bli sminkad av proffset Lars Carlsson! Detta kommer jag sent att glömma, och därför hamnade detta blogg-inlägget i kategorin "minnen för livet".
Jag ber om ursäkt för att det inte var några knäppa länkar i det här inlägget, men jag har iallfall fixat bilder!
Som vanligt kan du skriva en liten kommentar om detta blogginlägg. Klicka bara här, eller på "Kommentarer".
06102005 - Seminarium, och de sista nicaraguanerna åker hem
Torsdag 6 oktober
Vaknade av väckarklockan. Tänkte sova fem minuter till. Vaknade upp och märkte att jag hade sovit en timme. Härligt. Bussen går om tio minuter. Tänkte gå på naturkunskapslektionen, men eftersom jag försov mig skippade jag den och gick direkt till Gunnaredskyrkan där seminariet hölls i en liten lokal. Ania och Maria Elena var där och även Marlon. Han är också engelskalärare i Nicaragua, men i en liten by nära Esteli. Jag har träffat honom två gånger innan. Första gången när några Nicaraguaner var på besök i Angered för två år sedan eller nått, och andra gången när två tjejer och en kille från Nicaragua hälsade på sin utbytesskola i Kalmar. Då hälsade de på i Göteborg i två dagar.
Nu var han i Sverige igen och hade hyss för sig uppe i Stockholm, men åkte till Göteborg för att vara med på seminariet.
Seminariet var väldigt intressant. Det var Mats som höll i det och där var några elever och lärare från Munkebäck, Hulebäck och Gårdsten som berättade om sina olika utbytesprojekt och hur de jobbar. Till sist var Angela Andersson som berättade om SMUL-projektet (som Angeredsgymnasiet är inblandat i, och även jag genom gymnasiet). Intressant, men många hade svårt att hålla sig vakna. Jag klurade på vad det berodde på. Jag hade ju sovit bra och seminariet var intressant. När vi sedan pratade i pausen var det någon smart tjej som sa att det nog berodde på syrebrist. Det var ju inte så bra luft där inne.
Vaknade av väckarklockan. Tänkte sova fem minuter till. Vaknade upp och märkte att jag hade sovit en timme. Härligt. Bussen går om tio minuter. Tänkte gå på naturkunskapslektionen, men eftersom jag försov mig skippade jag den och gick direkt till Gunnaredskyrkan där seminariet hölls i en liten lokal. Ania och Maria Elena var där och även Marlon. Han är också engelskalärare i Nicaragua, men i en liten by nära Esteli. Jag har träffat honom två gånger innan. Första gången när några Nicaraguaner var på besök i Angered för två år sedan eller nått, och andra gången när två tjejer och en kille från Nicaragua hälsade på sin utbytesskola i Kalmar. Då hälsade de på i Göteborg i två dagar.
Nu var han i Sverige igen och hade hyss för sig uppe i Stockholm, men åkte till Göteborg för att vara med på seminariet.
Seminariet var väldigt intressant. Det var Mats som höll i det och där var några elever och lärare från Munkebäck, Hulebäck och Gårdsten som berättade om sina olika utbytesprojekt och hur de jobbar. Till sist var Angela Andersson som berättade om SMUL-projektet (som Angeredsgymnasiet är inblandat i, och även jag genom gymnasiet). Intressant, men många hade svårt att hålla sig vakna. Jag klurade på vad det berodde på. Jag hade ju sovit bra och seminariet var intressant. När vi sedan pratade i pausen var det någon smart tjej som sa att det nog berodde på syrebrist. Det var ju inte så bra luft där inne.
Maria Elena berättar om Nicaragua.
Jag lyckades hålla mig vaken hela tiden, men jag var nära att somna några gånger.
När seminariet var över gick vi till skolan och Maria Elena och Ania packade ihop de sista grejerna där. Maria Elena hade med sig en sanslöst stor väska som lätt hade kunnat innehålla en person eller två.
Sedan gick vi; Ania, Maria Elena, Katarina och jag. På väg till spårvagnen träffade vi Annah. Hon öljde också med. Den gigantiska väskan, och en massa andra släpade vi med oss i mittenvagnen på spårvagnen. Vid Hammarkullen skulle så klart två mammor med barnvagnar på vagnen. En mamma hade dessutom med sig en liten kille på cykel. Man får egentligen inte ha cykel på spårvagnen, men de trängde sig in ändå.
Vi kom fram till Centralen och släpade vidare på väskan. Vi stod vid spår 6 och väntade på tåget. Annah träffade sin pojkvän som kom med ett annat tåg. Efter en stund gick de och hämtade gratiste som Lipton eller några andra tetroll hade gjort och delade ut gratis inne i Centralen. Jag gick och köpte vit choklad till de nicaraguanska damerna. Tåget kom och vi lyckades få ombord den gigantiska väskan. Ania fick fönsterplatsen, men där var skarven mellan två fönster, så hon kunde inte titta ut ändå. Vi sa hejdå och vinkade när tåget gav sig av. Den här gången sprang jag inte.
Jag vinkade till Ania genom den lilla pyttebiten fönster som hon kunde titta ut genom, och det var som dagen innan när jag vinkade till spårvagnen när Ania försvann bort, men nu skulle vi inte ses på länge. Kanske aldrig.
Jag har ändå sagt till nicaraguanerna att en dag... En dag kommer jag tillbaka till Nicaragua.
Om det blir om ett, tio, tjugo eller trettio år vet jag inte, men en dag ska jag dit igen och söka upp dem. Med fredliga avsikter förståss...
Ja, som vanligt kan ni kommentera inlägget.
Jag lyckades hålla mig vaken hela tiden, men jag var nära att somna några gånger.
När seminariet var över gick vi till skolan och Maria Elena och Ania packade ihop de sista grejerna där. Maria Elena hade med sig en sanslöst stor väska som lätt hade kunnat innehålla en person eller två.
Sedan gick vi; Ania, Maria Elena, Katarina och jag. På väg till spårvagnen träffade vi Annah. Hon öljde också med. Den gigantiska väskan, och en massa andra släpade vi med oss i mittenvagnen på spårvagnen. Vid Hammarkullen skulle så klart två mammor med barnvagnar på vagnen. En mamma hade dessutom med sig en liten kille på cykel. Man får egentligen inte ha cykel på spårvagnen, men de trängde sig in ändå.
Vi kom fram till Centralen och släpade vidare på väskan. Vi stod vid spår 6 och väntade på tåget. Annah träffade sin pojkvän som kom med ett annat tåg. Efter en stund gick de och hämtade gratiste som Lipton eller några andra tetroll hade gjort och delade ut gratis inne i Centralen. Jag gick och köpte vit choklad till de nicaraguanska damerna. Tåget kom och vi lyckades få ombord den gigantiska väskan. Ania fick fönsterplatsen, men där var skarven mellan två fönster, så hon kunde inte titta ut ändå. Vi sa hejdå och vinkade när tåget gav sig av. Den här gången sprang jag inte.
Jag vinkade till Ania genom den lilla pyttebiten fönster som hon kunde titta ut genom, och det var som dagen innan när jag vinkade till spårvagnen när Ania försvann bort, men nu skulle vi inte ses på länge. Kanske aldrig.
Jag har ändå sagt till nicaraguanerna att en dag... En dag kommer jag tillbaka till Nicaragua.
Om det blir om ett, tio, tjugo eller trettio år vet jag inte, men en dag ska jag dit igen och söka upp dem. Med fredliga avsikter förståss...
Ja, som vanligt kan ni kommentera inlägget.
05102005 - ¡Adios, amigos de Nicaragua!
Onsdag 5 oktober
Jahapp... Så försvann de.
In i dimman. Ja, bokstavligt talat.
En kylig och dimmig dag. Jag hade fortfarande inte insett att nu åker de utan att komma tillbaks.
Jag började skolan 11:30, men redan klcokan sju skulle alla inblandade i nicaraguaprojektet samlas på Centralstationen. Pappa börjar ju jobba tidigt, så han körde oss med bilen. Det var som att gå med Nelly till skolan vilken dag som helst. Jag visste ju att de skulle ta tåget till Stockholm och därifrån åka en massa flygplan hem till Nicaragua, men jag hade ändå inte insett att när tåget åker, så kommer de inte tillbaka. Då är det inga fler studiebesök som måste tolkas till spanska. Inga fler fester hemma i någons lägenhet där hälften pratar spanska och hälften svenska och det bjuds på gallo pinto, som jag inte tycker om. Inga fler inbjudningar till fester där man är den enda som heter Olsson och inte har föräldrar som är födda i Syd- eller Centralamerika.
Det var som att jag följde mina nicaraguanska vänner till ännu en skojig aktivitet, bortsett från att det var ovanligt tidigt och att alla hade med sig resväskor.
Det brukar vara så när en del saker händer mig. Jag förväntar mig att jag ska reagera på ett visst sätt, och så gör jag inte det och då blir allt konstigt och jag vet inte hur jag ska reagera. Då går jag och väntar på den reaktionen jag hade "planerat" att få, trots att den kanske aldrig kommer.
Alla nicas utom Maria Elena och Ania skulle åka. De två skulle nämligen stanna kvar en dag för att vara med på ett litet seminarium dagen därpå (mer om detta i nästa blogginlägg).
Jag köpte en kopp varm vit choklad till Nelly (och en till mig själv). Jag hade fått titeln "chocolate" av Maria Elena. Hon sa nån gång att jag var söt, men jag fattade inte då vad ordet betydde (hon pratar ju spanska). Då förklarade hon att ordet var som godis, socker och choklad. Då fattade jag, och hon sa att jag var hennes chokladbit. Sedan dess har hon alltid kallat mig sin chokladbit och jag förklarar varje gång att jag är kritvit och att hon och de andra nicaraguanerna är mer lika choklad. Jag är i så fall snarare vit choklad.
Pamela står på perrongen och filmar.
Efter ett tag var det så dags att gå ombord. Alla nicaraguaner utom Maria Elena och Ania klev ombord på tåget och vi andra stod utanför. "De måste väl komma ut igen och säga hejdå?" tänkte jag, men insåg att det skulle de inte göra, så jag hoppade ombord och tog hastigt farväl av allihop. Det kändes dumt. Jag skulle vilja säga ett mer personligt farväl till dem, en och en, men det hade vi inte tid med och jag kan ändå inte någon vidare spanska. Jag fick knappt krama om Nelly, som satt längst in vid fönsterplatsen. När jag skulle lämna tåget kommer Isabel rusande. Försenad som vanligt, tillochmed en dag som denna. Efter någon minut visslar stinsen och tåget ska åka. Vi bankar på rutorna och ropar till isabel att nu får hon gå av tåget. Hon hoppar ut ur dörren sekunden innan den stängs och tåget glider iväg.
Vi går bredvid tåget och vinkar. Tåget ökar farten och vi springer bredvid.
Det är en lång perrong. Till slut ger alla upp utom jag, och jag springer allt jag kan bredvid tåget, som om jag kämpar för livet. Till slut är perrongen slut, och jag stannar. Anfådd måste jag nästan sätta mig ner. Jag tar några kort på tåget som åker iväg bort i dimman. Det är väldigt dimmigt. Då släpper det lite. Jag inser att nu kommer de inte tillbaka. Nio vänner från ett annat land och en annan kultur som jag har tillbringat en helt underbar månad med här i Sverige och innan det en månad i Nicaragua full med äventyr. Nu kommer de inte tillbaka. Jag skäms väl lite för att erkänna det, men jag började gråta där i den spetsiga änden av perrongen. Jag satt där ensam och såg bort i dimmarn. Det var som en film.
När jag känner att en situation i mitt liv känns som en film brukar jag tänka "Fan, vilken dålig skitfilm" för mig själv. Nu när jag tänker på det hade det nog blivit en rätt vacker scen.
Jag grät inte mycket. Bara pyttelite. men det var skönt. Jag ville gråta mer, men det gick inte. Jag lunkade tillbaka på perrongen till de andra. Stämningen var lite konstig, men ändå rätt slapp, liksom. Jahapp. Så var de borta...
Jag åkte hem och sov någon timme. Sedan åkte jag till skolan. Jag pratade lite med Maria Elena och Ania och Nelly hade lämnat en väska hemma hos mig som Maria Elena kanske skulle ha, så hon ville gärna hämta den. Då bjöd jag hem dem till mig, och efter skolan gav vi oss av. Jag ringde pappa, som var på väg hem och bad honom köpa lite fika. När vi kom hem skulle han iväg direkt till något föräldramöte.
De började tjata om att de hade bråttom, men de sa aldrig varför, och det visade sig att Maria Elena skulle hem till Lena Bolin (hon bor hos henne) och äta vid sju. Klockan tio över sex började vi äta fika, och bussen gick tjugo över, så vi skulle aldrig hinna. Jag ringde Lena Bolin och förklarade läget. Hon väntade tydligen med mat, och sa att OK, då. Innan halv åtta fick hon allt lov att komma hem.
Ojsan hoppsan! Jag fick förklara för Maria Elena att hon skulle vara hemma innan halv åtta, men att jag skulle fixa det. Dessutom sa jag att hon nog inte skulle äta för mycket bullar, eftersom Lena Bolin hade mat hemma. Det vore ju dumt om hon kom hem och var mätt.
Min snälla pappa hade köpt kanelbullar (två per man), damsugare (två per man) och småkakor (säkert tusen per man). Jättegott, men varken han eller jag visste att de hade bråttom iväg. De åt iallafall och Maria Elena sa att hon nog fick plats med lite mer mat i magen hemma hos Lena Bolin. Sedan gav vi oss av till bussen och jag följde med dem. De berömde vårt fina hus och Maria Elena sa att om hon kom tillbaka till Sverige skulle hon vilja bo i mitt hus. Det sa jag var OK, men hon fick gärna ringa och förvanna mig först.
Vi följde Maria Elena till Redbergsplatsen. Därifrån promenerade hon hem till Lena Bolin. Jag och Ania tog ettan och jag hoppade av vid Svingeln. Jag förklarade att om två hållplatser är det Centralen. Då skulle hon gå av och resa vidare hem till sin egen Lena (Ania bor hos en annan Lena). Sedan lämnade jag henne, och spårvagnen försvann iväg, likt tåget hade gjort tidigare den dagen.
Som ni säkert vet kan ni kommentera inlägget!
Jahapp... Så försvann de.
In i dimman. Ja, bokstavligt talat.
En kylig och dimmig dag. Jag hade fortfarande inte insett att nu åker de utan att komma tillbaks.
Jag började skolan 11:30, men redan klcokan sju skulle alla inblandade i nicaraguaprojektet samlas på Centralstationen. Pappa börjar ju jobba tidigt, så han körde oss med bilen. Det var som att gå med Nelly till skolan vilken dag som helst. Jag visste ju att de skulle ta tåget till Stockholm och därifrån åka en massa flygplan hem till Nicaragua, men jag hade ändå inte insett att när tåget åker, så kommer de inte tillbaka. Då är det inga fler studiebesök som måste tolkas till spanska. Inga fler fester hemma i någons lägenhet där hälften pratar spanska och hälften svenska och det bjuds på gallo pinto, som jag inte tycker om. Inga fler inbjudningar till fester där man är den enda som heter Olsson och inte har föräldrar som är födda i Syd- eller Centralamerika.
Det var som att jag följde mina nicaraguanska vänner till ännu en skojig aktivitet, bortsett från att det var ovanligt tidigt och att alla hade med sig resväskor.
Det brukar vara så när en del saker händer mig. Jag förväntar mig att jag ska reagera på ett visst sätt, och så gör jag inte det och då blir allt konstigt och jag vet inte hur jag ska reagera. Då går jag och väntar på den reaktionen jag hade "planerat" att få, trots att den kanske aldrig kommer.
Alla nicas utom Maria Elena och Ania skulle åka. De två skulle nämligen stanna kvar en dag för att vara med på ett litet seminarium dagen därpå (mer om detta i nästa blogginlägg).
Jag köpte en kopp varm vit choklad till Nelly (och en till mig själv). Jag hade fått titeln "chocolate" av Maria Elena. Hon sa nån gång att jag var söt, men jag fattade inte då vad ordet betydde (hon pratar ju spanska). Då förklarade hon att ordet var som godis, socker och choklad. Då fattade jag, och hon sa att jag var hennes chokladbit. Sedan dess har hon alltid kallat mig sin chokladbit och jag förklarar varje gång att jag är kritvit och att hon och de andra nicaraguanerna är mer lika choklad. Jag är i så fall snarare vit choklad.
Pamela står på perrongen och filmar.
Efter ett tag var det så dags att gå ombord. Alla nicaraguaner utom Maria Elena och Ania klev ombord på tåget och vi andra stod utanför. "De måste väl komma ut igen och säga hejdå?" tänkte jag, men insåg att det skulle de inte göra, så jag hoppade ombord och tog hastigt farväl av allihop. Det kändes dumt. Jag skulle vilja säga ett mer personligt farväl till dem, en och en, men det hade vi inte tid med och jag kan ändå inte någon vidare spanska. Jag fick knappt krama om Nelly, som satt längst in vid fönsterplatsen. När jag skulle lämna tåget kommer Isabel rusande. Försenad som vanligt, tillochmed en dag som denna. Efter någon minut visslar stinsen och tåget ska åka. Vi bankar på rutorna och ropar till isabel att nu får hon gå av tåget. Hon hoppar ut ur dörren sekunden innan den stängs och tåget glider iväg.
Vi går bredvid tåget och vinkar. Tåget ökar farten och vi springer bredvid.
Det är en lång perrong. Till slut ger alla upp utom jag, och jag springer allt jag kan bredvid tåget, som om jag kämpar för livet. Till slut är perrongen slut, och jag stannar. Anfådd måste jag nästan sätta mig ner. Jag tar några kort på tåget som åker iväg bort i dimman. Det är väldigt dimmigt. Då släpper det lite. Jag inser att nu kommer de inte tillbaka. Nio vänner från ett annat land och en annan kultur som jag har tillbringat en helt underbar månad med här i Sverige och innan det en månad i Nicaragua full med äventyr. Nu kommer de inte tillbaka. Jag skäms väl lite för att erkänna det, men jag började gråta där i den spetsiga änden av perrongen. Jag satt där ensam och såg bort i dimmarn. Det var som en film.
När jag känner att en situation i mitt liv känns som en film brukar jag tänka "Fan, vilken dålig skitfilm" för mig själv. Nu när jag tänker på det hade det nog blivit en rätt vacker scen.
Jag grät inte mycket. Bara pyttelite. men det var skönt. Jag ville gråta mer, men det gick inte. Jag lunkade tillbaka på perrongen till de andra. Stämningen var lite konstig, men ändå rätt slapp, liksom. Jahapp. Så var de borta...
Jag åkte hem och sov någon timme. Sedan åkte jag till skolan. Jag pratade lite med Maria Elena och Ania och Nelly hade lämnat en väska hemma hos mig som Maria Elena kanske skulle ha, så hon ville gärna hämta den. Då bjöd jag hem dem till mig, och efter skolan gav vi oss av. Jag ringde pappa, som var på väg hem och bad honom köpa lite fika. När vi kom hem skulle han iväg direkt till något föräldramöte.
De började tjata om att de hade bråttom, men de sa aldrig varför, och det visade sig att Maria Elena skulle hem till Lena Bolin (hon bor hos henne) och äta vid sju. Klockan tio över sex började vi äta fika, och bussen gick tjugo över, så vi skulle aldrig hinna. Jag ringde Lena Bolin och förklarade läget. Hon väntade tydligen med mat, och sa att OK, då. Innan halv åtta fick hon allt lov att komma hem.
Ojsan hoppsan! Jag fick förklara för Maria Elena att hon skulle vara hemma innan halv åtta, men att jag skulle fixa det. Dessutom sa jag att hon nog inte skulle äta för mycket bullar, eftersom Lena Bolin hade mat hemma. Det vore ju dumt om hon kom hem och var mätt.
Min snälla pappa hade köpt kanelbullar (två per man), damsugare (två per man) och småkakor (säkert tusen per man). Jättegott, men varken han eller jag visste att de hade bråttom iväg. De åt iallafall och Maria Elena sa att hon nog fick plats med lite mer mat i magen hemma hos Lena Bolin. Sedan gav vi oss av till bussen och jag följde med dem. De berömde vårt fina hus och Maria Elena sa att om hon kom tillbaka till Sverige skulle hon vilja bo i mitt hus. Det sa jag var OK, men hon fick gärna ringa och förvanna mig först.
Vi följde Maria Elena till Redbergsplatsen. Därifrån promenerade hon hem till Lena Bolin. Jag och Ania tog ettan och jag hoppade av vid Svingeln. Jag förklarade att om två hållplatser är det Centralen. Då skulle hon gå av och resa vidare hem till sin egen Lena (Ania bor hos en annan Lena). Sedan lämnade jag henne, och spårvagnen försvann iväg, likt tåget hade gjort tidigare den dagen.
Som ni säkert vet kan ni kommentera inlägget!
03102005-04102005 - Gråtkalas och presenter.
Måndag 3 oktober
Efter skolan gav vi oss iväg till dansfröken Johanna. Det var lite svårt att hitta, men Alexandra gick rakt fram till en skum gubbe som stod och väntade på någon. Hon frågade om vägen och han förklarade länge. Det verkade krångligt, men vi försökte. Vi gick och gubben gick strax bakom. Han var skum. Han skulle tydligen inte vänta längre. Vi gick rakt uppåt och där skulle man gå längre upp och sedan vänster och då kom man dit bort, där borta till höger. "Kan man inte bara gå rakt dit till höger direkt istället?". Jo det kunde man ju också göra, sa gubben. Han var otäck. Vi gick direkt till höger, men gubben gick rakt fram. Han var otäck.
Vi kom hem till Johanna. Det var trevligt. Alla nicas och nästan alla svenskar. Sedan åt vi och efter ett tag satt vi i en ring och då fick alla, en i taget, prata lite om deras upplevelser i projektet. Det blev ett litet gråtkalas. Jag grät ingenting. Inte för att vara matcho, utan för att jag inte riktigt hade insett att de faktiskt skulle åka. Jag kunde helt enkelt inte gråta.
Efteråt var det meningen att vi skulle mingla och dansa, men någon skulle hem, och på fem minuter var lägenheten tömd på folk. Alla hade stuckit. Det var bara några få kvar, däribland jag. Först pratade jag med Mats om seminariet på torsdag och sedan pratade jag med Malin, Ylva och Johanna om lite allt möjligt. Sist ville Katarina prata med mig och eftersom jag satt i sängen i vardagsrummet med massa kuddar i bad jag Katarina sätta sig där och så satt vi och myste medan hon förklarade att hon skulle vilja att jag och Malin köpte presenter till nicaraguanerna för skolans pengar (mer om detta senare).
Sedan ville Nelly gå och Vanessa skulle hem till Maria. Nelly sa att hon skulle följa med.
-Men ska inte du med mig hem? frågade jag.
-Nej, du ville ju stanna här. Jag åker med Vanessa till Maria.
-Nej, men jag ska dra nu också!
-Det gör inget. Stanna du, jag klarar mig.
-Men jag ska dra nu!
Till sist fattade hon att jag verkligen hade tänkt gå och inte bara sa det för att hon skulle bli glad. Då kom de på att jag kanske också kunde följa med till Maria. Det var nog kanske OK, sa Vanessa, men Maria viste inte att jag skulle komma. Ylva och Jasmine (En kompis till Ylva som plötsligt dök upp) ville också följa med. Det viste inte Vanessa om det var så bra, eftersom egentligen bara några få nicaraguaner var inbjudna, men vi stack dit ändå. Vi fick komma in och det var trevligt.
Den coola lilla killen som dansade breakdance på festen låg och sov ovanpå en stor dubbelsäng i ett rum i lägenheten. Många av Marias släktingar var där och de var trevliga allihop. Juvert var också där. Vi snackade lite med dem och de bjöd tillochmed på lite mat. Leonardo och Linda var också där och Linda hade bakat en tårta. Den var väldigt god. Jag kollade Västtrafiks hemsida för att se när sista bussen gick och då visade det sig att det var dags att gå.
Ett förslag på sidan var att jag skulle ta vagnen några hållplatser till Bellevue och där vänta på nattbuss 591 till Partille Centrum och vänta där i 03 timmar och 58 minuter på 513 som skulle ta mig hem.
Nej tack.
Vi missade precis spårvagn nummer 11 och då skulle vi få vänta ca 25 minuter på nästa, men plötsligt kom sjuan. Det hade inte Västtrafiks hemsida sagt något om, och den klaffade jättebra med bussen hem.
Tisdag 4 oktober
På morgonen hade jag lektion och efter den träffades Katarina, Malin och jag i skolan och åkte gemensamt till Nordstan. Vi skulle köpa presenter för 100 kronor per nicaraguan. Alla skulle få samma sak. Rektorn skulle nämligen ge nicaraguanerna var sinn T-shirt från skolan och en present.
Vi irrade runt lite och klurade på vad vi skulle köpa. På turistbyrån hittade vi massageälgar (den längst till höger på bilden) som vi funderade på att köpa. De kostade 79 kronor, så vi skulle bra ha 20 kronor kvar per nicaraguan. Vi velade runt länge och kom på att några snygga nyckelband med texten "Sverige" på nog hade varit fint. De billigaste kostade 29 kronor och var fula. Vi tänkte att man kanske kunde köpa dem också och be de andra svenskarna bidra med en liten peng. Vi funderade på saken och Katarina skuttade iväg på något annat ärende. Jag och Malin gick till Åhléns för att Malin skulle köpa en stavmixer till Linda. Vi frågade hur man kunde göra med elen (i Sverige har vi 220 volt och i Amerika ca 110). Åhléns stavmixers klarade bara av 220. Då gick vi till Clas Ohlson. De hade billigare stavmixers, men bara för 220 volt. Vi frågade om det fanns omvandlare, men det hade de inte. Det fanns i andra butiker, men de kostade nästan 1000 spänn, så då fick det vara. Vi gick till turistinformationen och köpte elva massageälgar. Sedan gick vi till en souvenirbutik och klurade på de där nyckelringarna. Efter en del räknande och tänkande kom vi fram till att vi skulle skita i det. Vi tänkte ett tag köpa någon annan billig liten pryl, men vi hittade inget som passade. Jag funderade på att köpa något mer till Nelly (för mina egna pengar såklart). Malin kom på att hon några dagar tidigare hade köpt ett snyggt och billigt halsband av en guldsmed i Nordstan. Vi gick till den guldsmeden och så köpte jag ett sånt till Nelly. Det ingick örhängen också. Jättebra. Malin köpte ett dyrt halsband till Linda, istället för en stavmixer.
Sedan åkte vi tillbaka till skolan, men först köpte vi fem bullar för 20 kronor, det var ju kanelbullens dag.
När vi kom till skolan var det ju möte halv ett, och vi hade tio minuter på oss, så vi hann inte till Bamba, men hungriga var vi, så vi köpte mat på McDonalds.
På mötet delade rektorn ut presenterna. Det fanns inte tillräckligt många skol-T-shirts så några fick Ny Musik-tröjor istället. det tyckte jag var knäppt.
Sedan var jag tvungen att springa för klockan ett var det teater. "100 000 skattefritt" hette den. Riktigt rolig. Allt var bra utom en av skådespelarnas clownröst. Ja, han spelade clown en pytteliten del av pjäsen, men när han inte gjorde det var han jättebra. Alla var bra. Elmira Arikan (min kompis) var med och hon var också jättebra. Sofia Pekkari var också med och hon var också jättebra. Jag är avundsjuk å henne för hon ska vara med i Galenskaparna & After Shaves nya film. Den vill jag också vara med i!
Om ni inte har förstått det, så vill jag ännu en gång påminna om att detta, precis som alla andra blogginlägg, går att kommentera!
Efter skolan gav vi oss iväg till dansfröken Johanna. Det var lite svårt att hitta, men Alexandra gick rakt fram till en skum gubbe som stod och väntade på någon. Hon frågade om vägen och han förklarade länge. Det verkade krångligt, men vi försökte. Vi gick och gubben gick strax bakom. Han var skum. Han skulle tydligen inte vänta längre. Vi gick rakt uppåt och där skulle man gå längre upp och sedan vänster och då kom man dit bort, där borta till höger. "Kan man inte bara gå rakt dit till höger direkt istället?". Jo det kunde man ju också göra, sa gubben. Han var otäck. Vi gick direkt till höger, men gubben gick rakt fram. Han var otäck.
Vi kom hem till Johanna. Det var trevligt. Alla nicas och nästan alla svenskar. Sedan åt vi och efter ett tag satt vi i en ring och då fick alla, en i taget, prata lite om deras upplevelser i projektet. Det blev ett litet gråtkalas. Jag grät ingenting. Inte för att vara matcho, utan för att jag inte riktigt hade insett att de faktiskt skulle åka. Jag kunde helt enkelt inte gråta.
Efteråt var det meningen att vi skulle mingla och dansa, men någon skulle hem, och på fem minuter var lägenheten tömd på folk. Alla hade stuckit. Det var bara några få kvar, däribland jag. Först pratade jag med Mats om seminariet på torsdag och sedan pratade jag med Malin, Ylva och Johanna om lite allt möjligt. Sist ville Katarina prata med mig och eftersom jag satt i sängen i vardagsrummet med massa kuddar i bad jag Katarina sätta sig där och så satt vi och myste medan hon förklarade att hon skulle vilja att jag och Malin köpte presenter till nicaraguanerna för skolans pengar (mer om detta senare).
Sedan ville Nelly gå och Vanessa skulle hem till Maria. Nelly sa att hon skulle följa med.
-Men ska inte du med mig hem? frågade jag.
-Nej, du ville ju stanna här. Jag åker med Vanessa till Maria.
-Nej, men jag ska dra nu också!
-Det gör inget. Stanna du, jag klarar mig.
-Men jag ska dra nu!
Till sist fattade hon att jag verkligen hade tänkt gå och inte bara sa det för att hon skulle bli glad. Då kom de på att jag kanske också kunde följa med till Maria. Det var nog kanske OK, sa Vanessa, men Maria viste inte att jag skulle komma. Ylva och Jasmine (En kompis till Ylva som plötsligt dök upp) ville också följa med. Det viste inte Vanessa om det var så bra, eftersom egentligen bara några få nicaraguaner var inbjudna, men vi stack dit ändå. Vi fick komma in och det var trevligt.
Den coola lilla killen som dansade breakdance på festen låg och sov ovanpå en stor dubbelsäng i ett rum i lägenheten. Många av Marias släktingar var där och de var trevliga allihop. Juvert var också där. Vi snackade lite med dem och de bjöd tillochmed på lite mat. Leonardo och Linda var också där och Linda hade bakat en tårta. Den var väldigt god. Jag kollade Västtrafiks hemsida för att se när sista bussen gick och då visade det sig att det var dags att gå.
Ett förslag på sidan var att jag skulle ta vagnen några hållplatser till Bellevue och där vänta på nattbuss 591 till Partille Centrum och vänta där i 03 timmar och 58 minuter på 513 som skulle ta mig hem.
Nej tack.
Vi missade precis spårvagn nummer 11 och då skulle vi få vänta ca 25 minuter på nästa, men plötsligt kom sjuan. Det hade inte Västtrafiks hemsida sagt något om, och den klaffade jättebra med bussen hem.
Tisdag 4 oktober
På morgonen hade jag lektion och efter den träffades Katarina, Malin och jag i skolan och åkte gemensamt till Nordstan. Vi skulle köpa presenter för 100 kronor per nicaraguan. Alla skulle få samma sak. Rektorn skulle nämligen ge nicaraguanerna var sinn T-shirt från skolan och en present.
Vi irrade runt lite och klurade på vad vi skulle köpa. På turistbyrån hittade vi massageälgar (den längst till höger på bilden) som vi funderade på att köpa. De kostade 79 kronor, så vi skulle bra ha 20 kronor kvar per nicaraguan. Vi velade runt länge och kom på att några snygga nyckelband med texten "Sverige" på nog hade varit fint. De billigaste kostade 29 kronor och var fula. Vi tänkte att man kanske kunde köpa dem också och be de andra svenskarna bidra med en liten peng. Vi funderade på saken och Katarina skuttade iväg på något annat ärende. Jag och Malin gick till Åhléns för att Malin skulle köpa en stavmixer till Linda. Vi frågade hur man kunde göra med elen (i Sverige har vi 220 volt och i Amerika ca 110). Åhléns stavmixers klarade bara av 220. Då gick vi till Clas Ohlson. De hade billigare stavmixers, men bara för 220 volt. Vi frågade om det fanns omvandlare, men det hade de inte. Det fanns i andra butiker, men de kostade nästan 1000 spänn, så då fick det vara. Vi gick till turistinformationen och köpte elva massageälgar. Sedan gick vi till en souvenirbutik och klurade på de där nyckelringarna. Efter en del räknande och tänkande kom vi fram till att vi skulle skita i det. Vi tänkte ett tag köpa någon annan billig liten pryl, men vi hittade inget som passade. Jag funderade på att köpa något mer till Nelly (för mina egna pengar såklart). Malin kom på att hon några dagar tidigare hade köpt ett snyggt och billigt halsband av en guldsmed i Nordstan. Vi gick till den guldsmeden och så köpte jag ett sånt till Nelly. Det ingick örhängen också. Jättebra. Malin köpte ett dyrt halsband till Linda, istället för en stavmixer.
Sedan åkte vi tillbaka till skolan, men först köpte vi fem bullar för 20 kronor, det var ju kanelbullens dag.
När vi kom till skolan var det ju möte halv ett, och vi hade tio minuter på oss, så vi hann inte till Bamba, men hungriga var vi, så vi köpte mat på McDonalds.
På mötet delade rektorn ut presenterna. Det fanns inte tillräckligt många skol-T-shirts så några fick Ny Musik-tröjor istället. det tyckte jag var knäppt.
Sedan var jag tvungen att springa för klockan ett var det teater. "100 000 skattefritt" hette den. Riktigt rolig. Allt var bra utom en av skådespelarnas clownröst. Ja, han spelade clown en pytteliten del av pjäsen, men när han inte gjorde det var han jättebra. Alla var bra. Elmira Arikan (min kompis) var med och hon var också jättebra. Sofia Pekkari var också med och hon var också jättebra. Jag är avundsjuk å henne för hon ska vara med i Galenskaparna & After Shaves nya film. Den vill jag också vara med i!
Om ni inte har förstått det, så vill jag ännu en gång påminna om att detta, precis som alla andra blogginlägg, går att kommentera!
30092005-03102005 - Fester och sånt...
¡Hola!
¡Madre mia! Soy muy cansado. No mucho dormir. Solo fiesta, fiesta, todos la noches. ...Un otra cosa. No sueco. ...Si, un poco, pero mas o menos solo español. Un poco dificil, pero yo aprender mucho. Gracias Nelly.
Ja, just det. Svenska. Det var ett tag sedan. Nej, skämt åsido. Klart man snackar svenska, men det blir en hel del spanska. Några förvånade kompisar och lärare har man ju, som märker att jag kan kommunicera rätt bra på spanska. Tack vare att Nelly bor här har jag lärt mig massor. Jag går alltid med ordboken i fickan, men jag använder den mer och mer sällan. Jag kan kommunicera med nicaraguanerna riktigt bra nu. Rätt coolt. Har lärt mig otroligt mycket på bara två veckor.
Nu är jag hemma.
Vilket hårdrockarliv man lever.
Uppe tidigt, lägger mig sent. Fester hela tiden. Dålig sömn. Brudar som klänger på en. Latinobrudar. I'ts the life I've chosen.
Idag är jag sjukanmäld. Jag gick upp och käkade frukost med Nelly. Hon åkte själv till Centralen där nicaraguanerna träfades klockan åtta för att åka till Styrsö. När hon åkt sov jag lite till. Jag började 10:10 idag, men när veckarklockan rinde orkade jag inte gå upp. Försökte efter någon timme. Det gick inte heller. Nu har jag sovit ett bra tag och tänker sova ännu mer. Skippar skolan idag. Jag har ju ändå 100% närvaro, så lite ledighet kan jag nog unna mig utan att någon blir arg.
Tidigare i veckan:
Fredag 30 september
Stora avskedsfesten.
Stor show på Andra stället i Angered. Jag var konferenciär tillsammans med Leonardo.
Det gick ganska bra. Jag pratade svenska och han engelska. Jag skrev härom dagen en väldans massa om denna dag, men p.g.a. problem med nätet försvann allt som jag inte hade sparat. Därför är jag lite sur och jag orkar inte skriva så mycket om det. Dessutom är utrymmet på bloggen fullt, så jag kan inte lägga upp fler bilder om jag inte betalar. Det tänker jag göra, men det fanns inga betalsätt som tilltalade mig men jag får lösa det nån gång.
Iallafall var festen lyckad och jag har bilder på datorn, samt en DVD-film som inte funkar. Jag ska be mediatomtarna göra en ny.
På festen uppträdde först elever från Angered. Först var det danstjejer (+Linda och Nelly från Nicaragua) som dansade en Nicaraguansk dans, och sedan var det Art som dansade en egenpåhittad dans (med frukthatt på huvudet. Frukterna ramlade över hela golvet), sedan ny musik och sist Malin och Lee som dansade cool streetdance.
Sedan var det CECIM (utbildningscentret i Nicaragua) som först visade folkdans, lite musik, en kort teaterpresentation om deras resa till Sverige och sedan lite mer dans.
Sist var det Kulturatom. Det var deras lokaler, "Andra stället", vi höll till i. På Kulturatom får ungdomar mellan 16 och 20 år dansa, spela musik, filma, m.m. De visade iaf två danser. Först tre breakdansare och sist "Night Kids", de som vann årets upplaga av Göteborgstalangen (kategorin dans). De är jättebra. Fyra kineser. Jag kallar dem "Sushi boys".
Sist skulle ett band spela, men de var försenade så vi slängde in extranumret med några jonglörer som ville göra reklam för någon kulturskola. När de var kalra hade bandet fortfarande inte kommit, så Antonio (musiklärare från Nicaragua) fick sjunga "Nicaragua Nicaragüita". När han hade sjungit sa vi att folk kunde få gå och äta (vi sålde mat för 25 kronor. Pengarna gick till CECIM) och senare kom bandet och då minglade och dansade folk. Jag med. Inte för att jag kan några danser, men jag improviserade.
En kille som inte kan ha varit mer än en halvmeter lång dansade runt på dansgolvet och körde lite breakdance. Riktigt bra för en kille i den åldern. Väldigt imponerande.
En väldigt härlig och mysig kväll!
Lördag 1 oktober
Uruguayansk eller uruguansk fest. Jag vet inte vad det heter. Iallafall var det fest av och med folk från Uruguay. I Hammarkullen var det. Det var trevligt. Alla kunde spanska. Jag hade ingen aning om att det fanns så många latinos i Göteborg. Visserligen borde jag ha anat att det fanns en del i Hammarkullen.
På festen träffade jag en kille som hette Juvert eller nått (är inte det minsta säker på stavningen). Han gick tvåan i gymnasiet och är född i Nicaragua. Maria, som jag nog nämnt innan, var hans faster. Den lilla killen som dansade på festen dagen innan var hans kusin. Juvert var jättetrevlig. Hiphopkille med säckiga byxor, stor hood-tröja och keps. Han var jättetrevlig. Visnackade mycket och jag tror han blev lite imponerad av min spanska. På kvällen åkte vi hem vid elva, halv tolv kanske. Det kändes inte alls farligt att vara i Hammarkullen så sent. Det var hur lugnt som helst.
Söndag 2 oktober
Opera. Ingen höjdare.
Vi hade varit på Göteborgsoperan några dagar tidigare på studiebesök, men nu skulle vi se en föreställning. "K. Beskrivning av en kamp" hette den. Jag viste inget om den, bara att Kafka hade skrivit den.
När den började visade det sig att den var helt och hållet på tyska. Längst upp på scenen satt en skärm som visade svensk text, så man fattade ungefär vad det handlade om.
Detta var så klart irriterande och förutom detta var det riktigt riktigt tråkigt. Det var många som somnade. Inte bara vi, även andra besökare.
Nicaraguanerna tyckte inte det var någon höjdare. Alltså inte så bra. Högt upp satt vi däremot. Tredje balkong. Högst upp. Billigast. Det hade nog inte hjälpt om vi hade suttit där nere. Det endda som var bra var scenografin. Den var rätt häftig. Den hade nog inte sett lika cool ut om man satt nere på parkett.
Nu ska jag sova.
Godnatt!
Om ni inte har förstått det, så vill jag påminna om att detta, precis som alla andra blogginlägg, går att kommentera!
¡Madre mia! Soy muy cansado. No mucho dormir. Solo fiesta, fiesta, todos la noches. ...Un otra cosa. No sueco. ...Si, un poco, pero mas o menos solo español. Un poco dificil, pero yo aprender mucho. Gracias Nelly.
Ja, just det. Svenska. Det var ett tag sedan. Nej, skämt åsido. Klart man snackar svenska, men det blir en hel del spanska. Några förvånade kompisar och lärare har man ju, som märker att jag kan kommunicera rätt bra på spanska. Tack vare att Nelly bor här har jag lärt mig massor. Jag går alltid med ordboken i fickan, men jag använder den mer och mer sällan. Jag kan kommunicera med nicaraguanerna riktigt bra nu. Rätt coolt. Har lärt mig otroligt mycket på bara två veckor.
Nu är jag hemma.
Vilket hårdrockarliv man lever.
Uppe tidigt, lägger mig sent. Fester hela tiden. Dålig sömn. Brudar som klänger på en. Latinobrudar. I'ts the life I've chosen.
Idag är jag sjukanmäld. Jag gick upp och käkade frukost med Nelly. Hon åkte själv till Centralen där nicaraguanerna träfades klockan åtta för att åka till Styrsö. När hon åkt sov jag lite till. Jag började 10:10 idag, men när veckarklockan rinde orkade jag inte gå upp. Försökte efter någon timme. Det gick inte heller. Nu har jag sovit ett bra tag och tänker sova ännu mer. Skippar skolan idag. Jag har ju ändå 100% närvaro, så lite ledighet kan jag nog unna mig utan att någon blir arg.
Tidigare i veckan:
Fredag 30 september
Stora avskedsfesten.
Stor show på Andra stället i Angered. Jag var konferenciär tillsammans med Leonardo.
Det gick ganska bra. Jag pratade svenska och han engelska. Jag skrev härom dagen en väldans massa om denna dag, men p.g.a. problem med nätet försvann allt som jag inte hade sparat. Därför är jag lite sur och jag orkar inte skriva så mycket om det. Dessutom är utrymmet på bloggen fullt, så jag kan inte lägga upp fler bilder om jag inte betalar. Det tänker jag göra, men det fanns inga betalsätt som tilltalade mig men jag får lösa det nån gång.
Iallafall var festen lyckad och jag har bilder på datorn, samt en DVD-film som inte funkar. Jag ska be mediatomtarna göra en ny.
På festen uppträdde först elever från Angered. Först var det danstjejer (+Linda och Nelly från Nicaragua) som dansade en Nicaraguansk dans, och sedan var det Art som dansade en egenpåhittad dans (med frukthatt på huvudet. Frukterna ramlade över hela golvet), sedan ny musik och sist Malin och Lee som dansade cool streetdance.
Sedan var det CECIM (utbildningscentret i Nicaragua) som först visade folkdans, lite musik, en kort teaterpresentation om deras resa till Sverige och sedan lite mer dans.
Sist var det Kulturatom. Det var deras lokaler, "Andra stället", vi höll till i. På Kulturatom får ungdomar mellan 16 och 20 år dansa, spela musik, filma, m.m. De visade iaf två danser. Först tre breakdansare och sist "Night Kids", de som vann årets upplaga av Göteborgstalangen (kategorin dans). De är jättebra. Fyra kineser. Jag kallar dem "Sushi boys".
Sist skulle ett band spela, men de var försenade så vi slängde in extranumret med några jonglörer som ville göra reklam för någon kulturskola. När de var kalra hade bandet fortfarande inte kommit, så Antonio (musiklärare från Nicaragua) fick sjunga "Nicaragua Nicaragüita". När han hade sjungit sa vi att folk kunde få gå och äta (vi sålde mat för 25 kronor. Pengarna gick till CECIM) och senare kom bandet och då minglade och dansade folk. Jag med. Inte för att jag kan några danser, men jag improviserade.
En kille som inte kan ha varit mer än en halvmeter lång dansade runt på dansgolvet och körde lite breakdance. Riktigt bra för en kille i den åldern. Väldigt imponerande.
En väldigt härlig och mysig kväll!
Lördag 1 oktober
Uruguayansk eller uruguansk fest. Jag vet inte vad det heter. Iallafall var det fest av och med folk från Uruguay. I Hammarkullen var det. Det var trevligt. Alla kunde spanska. Jag hade ingen aning om att det fanns så många latinos i Göteborg. Visserligen borde jag ha anat att det fanns en del i Hammarkullen.
På festen träffade jag en kille som hette Juvert eller nått (är inte det minsta säker på stavningen). Han gick tvåan i gymnasiet och är född i Nicaragua. Maria, som jag nog nämnt innan, var hans faster. Den lilla killen som dansade på festen dagen innan var hans kusin. Juvert var jättetrevlig. Hiphopkille med säckiga byxor, stor hood-tröja och keps. Han var jättetrevlig. Visnackade mycket och jag tror han blev lite imponerad av min spanska. På kvällen åkte vi hem vid elva, halv tolv kanske. Det kändes inte alls farligt att vara i Hammarkullen så sent. Det var hur lugnt som helst.
Söndag 2 oktober
Opera. Ingen höjdare.
Vi hade varit på Göteborgsoperan några dagar tidigare på studiebesök, men nu skulle vi se en föreställning. "K. Beskrivning av en kamp" hette den. Jag viste inget om den, bara att Kafka hade skrivit den.
När den började visade det sig att den var helt och hållet på tyska. Längst upp på scenen satt en skärm som visade svensk text, så man fattade ungefär vad det handlade om.
Detta var så klart irriterande och förutom detta var det riktigt riktigt tråkigt. Det var många som somnade. Inte bara vi, även andra besökare.
Nicaraguanerna tyckte inte det var någon höjdare. Alltså inte så bra. Högt upp satt vi däremot. Tredje balkong. Högst upp. Billigast. Det hade nog inte hjälpt om vi hade suttit där nere. Det endda som var bra var scenografin. Den var rätt häftig. Den hade nog inte sett lika cool ut om man satt nere på parkett.
Nu ska jag sova.
Godnatt!
Om ni inte har förstått det, så vill jag påminna om att detta, precis som alla andra blogginlägg, går att kommentera!
