Hejs!
Jag är tillbaka från Sjuhäradsfestivalen. Det blev en snabbvisit, och festivalen gjorde ett dåligt första intryck och ett uruselt andra intryck.

Som jag skrev i förra inlägget var det en jäkla massa krångel inför resan. Svårt att ta sig dit, och så ville inte DVD-programmet fungera, men efter att ha ringt min före detta medialärare (som nu har blivit någon slags mentor och support), Daniel Viklund, så lyckades jag få datorn att göra en DVD. Det skulle ta ett tag och datorn ville inte ge mig någon hint om hur lång tid det skulle ta.
Jag bokade hotell och lyckades övertala Josie att följa med, trots att vi var tvugna att åka med bussen sju minuter över tre, för att visa en film klockan tio. Jag tog med datorn så att hon kunde spela datorspel på hotellrummet. Det var det enda kravet. Art SMS:ade och skrev att han inte kommer dyka upp. Det var längesedan jag träffade honom. Bland annat för att han aldrig dyker upp. Han skrev dock att jag kunde ringa om det var något, men som vanligt svarade han inte i telefon på hela dagen.

Josie och jag fick stressa lite för att hinna med bussen. Josie jobbar på lördagar och hann knappt komma hem. Bara några minuter innan vi gick till bussen visade datorn att bara halva DVD-bränningsprocessen var klar, men så plötsligt gick sista delen på någon minut och datorn matade ut en färdig skiva precis i tid.
Vi hann med bussen in till Göteborg.
Därifrån buss till Borås. Där hade vi ungefär en timmes väntetid så vi käkade på en kinarestaurang. Sedan åkte vi till Ulricehamn och det visade sig att hotellet låg jättenära busshållplatsen, som i sin tur låg jättenära festivalen.

Festivalen var en besvikelse. Efter att ha installerat oss på rummet gick jag iväg för att kika lite, samtidigt som Josie spelade lite på min dator. Jag gick bort till festivalen som visade sig vara en stor gräsplätt omringad av ett högt staket. Vid ingången sa de att jag var tvungen att gå runt till andra änden för att få mitt artistarmband. Promenaden var inte direkt lång. En liten festival. I direkt anslutning till festivlaen låg campingen. Gräs, sräs, gräs och några tält. Jättefå tält som stod utspridda och ensamma. Jag insåg att den här festivalen var liten. Ingen Arvikafestival direkt.
När jag fick mitt band traskade jag in och såg till slut filmtältet.


Ett litet, litet tält för filmvisning.

Jag hade lämnat filmkameran hemma, men ångrade mig när jag såg tältet. Skulle jag visa film där inne? Jag hade föreställt mig en aula, men eftersom det var en festival insåg jag att det nog var mindre än så. Mardrömsscenariot hade varit ett tvåmannatält med en liten TV och plats för en åskådare. Det trodde jag visserligen inte att det skulle bli, men blev ändå besviken på tältet på Sjuhäradsfestivalen.


Inne i det lilla, lilla tältet.

Var hade jag hamnat? Nu ser tältet faktiskt ganska stort ut på bilden här ovanför, men det var väldigt litet. Projektorn visade bilden mot tältets vägg och i mitten av väggen gick en av tältets stolpar. Mitt i bilden. Jag blev dock informerad av att det skulle komma en projektorduk, men den var utlånad.

Jag gick tillbaka till hotellet och på vägen ut från festivalområdet paserade jag lastbilsscenen som stod utanför filmtältet. Där stod en kille som verkade köra någon blandning av poetry-slam och stand-up. Det satt kanske tjugo personer på asfalten framför scenen, och de tittade nyfiket. Killen på scenen sa något och tog en paus och jag såg på honom att pausen var till för att publiken skulle få skratta. Men de satt där tysta och jag, som ändå bara gick förbi, tyckte att situationen var ytterst obekväm.

På vägen till hotellet undrade jag var jag hade hamnat. Hade jag suttit i en vecka för att färdigställa så mycket som möjligt av det ofärdiga TV-programmet, bokat ett hotellrum för 800 spänn, tvingat med mig Josie och stressat iväg till bussen för att visa filmen i ett pyttelitet tält med plats för tio personer? Dessutom såg det inte ut som att det var några besökare på festivalen alls! Jag hade velat filma för att visa den absurda situationen. Den absurda festivalen.

Vid niotiden promenerade vi till festivalområdet och Josie fick ett artistband. Det var hon som var "+1" bredvid Albin.
När vi promenerade till incheckningen, och sedan därifrån in på festivalområdet verkade Josie också besviken. Var hade hon hamnat? Vart hade jag släpat henne? Jag pekade på filmtältet, och Josie såg inte imponerad ut. På lastbilsflaket bredvid filmtältet stod ett gäng killar som var fulla. De improviserade och låtsades prata danska. De skrek Tuborg så ofta de bara kunde och deras skrän i mikrofonen skramlade ut ur högtalarna, ut över asfaltsplanen och ekade mellan höghusen. Jag tyckte jättesynd om de som bodde där. Två av killarna på scenen var kompisar till Art.


Pinsamt, jobbigt, plågsamt.

Jag tittade på människorna som stod framför scenen. Det kanske var tjugo personer. De stod utspridda. Som om de ville se vad som hände, men ändå ville vara på behörigt avstånd. Mer än hälften var funktionärer. Jag undrade varför ingen stoppade dem. Plötsligt kom en tjej upp på scenen. Hon var funktionär och såg lite besservisser-aktig ut. Hon hade funktionärströja, kjol och en ful cowboyhatt. Äntligen ska någon få tyst på dem, tänkte jag och så säger tjejen att hon ska sjunga...
Hon började sjunga någon Metallica-låt och de fullaste personerna i publiken sjöng med. Kanske tre personer. Hon sjöng ganska okej, men det var ändå pinsamt utan musik eller nånting och efter ett tag tog hon i så att högtalarna började rassla.

Klockan närmade sig tio, men ingen människa närmade sig filmtältet. Josie och jag tittade på varandra och kände att vi lika gärna kunde åka hem. Två "alternativa" tjejer gick upp på scenen och skrek en sång i mikrofonen. Texten gick något i still med "Hon slet upp sin f_tta i mitt ansikte". Det ekade över hela Ulricehamn och ingen gjorde någonting. Ingen skrattade. Ingen stoppade dem. Ingen brydde sig. Bakom lastbilen hittade jag en kille som var lite ansvarig. Han sa att det var "Öppen mick" och att vem som helst får ta micken och säga något eller sjunga. Tidigare år hade det gått lite lugnare till. Nu visste han inte vad de skulle göra. Plötsligt kom några vakter och sa "Vi drar ut pluggen när du säger till".
Sedan gick de upp på scenen och informerade dem på scenen att de antingen fick hålla sig över bältet, eller så drar de ut strömmen. De fortsatte prata låtsas-danska och två poptjejer fnissade och sjöng en sång de gjort själva och som de själva tyckte var jättebra. Den lät precis som alla andra egenskrivna sånger jag hört poptjejer sjunga.

En av Arts kompisar räckte över micken till mig några gånger och jag sa väl något i stil med att alla som vill se något annat var välkomna till filmtältet för att se på några filmer. Sedan fick jag veta att samtidigt som jag skulle visa film skulle de fortsätta tramsa på scenen precis utanför. Jag och Josie gick mot tältet och jag frågade om hon ville se på film. Ingen annan var där. Först trodde jag att de fortfarande inte hade fått dit någon projektorduk, men sedan såg jag att den hängde där. I Göteborg kallas de för lakan.

När jag skulle starta igång snubblade några av Arts kompisar in. Nu var det kanske sex personer i bortersta hörnet av tältet. De kanske satt tre meter ifrån mig. Vilken tur att det fanns en mikrofon där inne! Förutom dessa sex kom det in två funktionärs-tjejer och satt sig längst fram. Jag hälsade alla välkomna och förkarade lite snabbt att jag skulle visa Albin & Arts Luciaspecial och lyckades desutom stoppa en av de fulla punkarna från att röka genom att hitta på att det var rökförbud i tältet. Dock intygade den ansvarige för tältet att detta stämde. En av tjejerna där inne såg precis ut som en kompis flickvän. Kritvitt smink i ansiktet, röda läppar, svartfärgat, axellångt hår med rak lugg. Svarta kläder. Väldigt "alternativ". Jag frågade försiktigt vem hon var och det visade sig att hon var flickvän till en av Arts kompisar. "Jaja, ni ser likadana ut allihopa" sa jag vänligt och drog igång filmen, och efter några minuter tittade de två funktionärstjejerna på varandra och gick. Josie gav mig en tröstande blick. Det kom någon annan som satte sig och tittade och folk tyckte att det var ett roligt TV-program.

Sedan visade jag Alla hjärtans dagspecialen och det kom en del personer som tittade in. Någon stannade och någon gick vidare. Den var också uppskattad.

Till slut var det äntligen dags för det tredje programmet, och det satt faktiskt lite folk i tältet. Jag drog igång filmen och det dröjde inte länge förrän folk skrattade högt. Det kändes bra. Josie är nog den enda som har fått se mycket av det tredje programmet, men mycket av det hade hon inte sett. Hon skrattade också. Alla verkade tycka att det var roligt. Alla verkade gilla programmet! Någon kom in och frågade någon där inne om hur länge det höll på. En kille svarade "Jag har ingen aning, men det är jävligt bra!".
När filmen var slut applåderade folk. För det satt faktiskt lite folk inne i tältet, och de hade faktiskt haft det roligt. De verkade gilla filmen. Det var en härlig upplevelse. De hade gillat min film. Jag pratade lite om filmen och sade också att klockan närmade sig elva och att det snart var dags för nästa film. Det var någon som skulle visa en zombiefilm, men ingen kände till något om den. Då fortsatte jag att prata lite om filme och om hemsidan, och då reste sig besserwisser-tjejen med cowboyhatt (hon hade tydligen tittat på min film) och sa att hon faktiskt skulle visa en film som hette Zombie Mayhem. "Men jag frågade ju precis om någon skulle visa en zombiefilm! Du får ju vara med lite här!" och så tog jag ut min DVD-skiva och gick. Samtidigt gick alla andra ut ur tältet och den stackars funktionärsbesserwisserzombiecowboytjejen lämnades ensam i tältet.

Jag var lycklig!
Jag gick mot hotellet, hand i hand med Josie. Jag hade visat det tredje programmet och folk hade tyckt det var jättebra och Josie tyckte det var jättebra och pratade massor om det och ställde frågor och gav beröm. Vi ångrade inte längre att vi hade kommit dit.

Nästa morgon åt vi frukostbuffé på det fina hotellet. Olle Waller från TV-programmet Fråga Olle satt också och åt frukost.
Josie funderade på om man skulle våga gå fram och be om att få ta ett kort, men vi beslöt oss för att inte störa honom i frukosten. Och jag kom genast på vad jag skulle göra om jag hade lyckats övertala honom att vara med tio sekunder i Albin & Art-programmet.

Vi åkte hem strax efter tio och bakom oss på bussen satt Olle. Vi kom hem efter två timmar och vi kände att den här resan inte hade varit så pjåkig iallafall.

Snart ska jag till Ulricehamn för att visa film på Sjuhäradsfestivalen.
Av någon anledning har jag och Art blivit tillfrågade om vi vill/kan visa våra TV-program på festivalen. Jag har klippt och knåpat och gjort klart nästan hela "Program 3" som fortfarande inte är helt klart, men det som är färdigt kommer att visas på festivalen.
Det är iallafall tanken.
Det har varit lite krångel. Jag och Josie ska åka upp, och tanken är att vi skulle sova över hemma hos Art i Borås. Josie sa att den där Art inte är så pålitlig. Det kan hända att det inte går några bussar från Ulricehamn (där festivalen är) till Borås, och att vi blir stående i Ulricehamn mitt i natten utan någonstans att bo.
Nyss SMS:ade Art och skrev att det inte går några bussar.
Jag har ringt till Turistbyrån och sedan till Ulricehamns finaste hotell, så nu har jag bokat ett dubbelrum till mig och Josie. Lyxigt värre.

Sedan ville inte DVD-programmet fungera. Härligt. Jag har suttit i många timmar för att få ihop det tredje programmet, samt gjort finjusteringar på Lucia- och Alla hjärtans dagspecialen och så kan jag inte bränna ut det på en skiva! Frustrerande. Har försökt installera om programmet och pilla och trixa, men nu kör jag en enklare variant. Den håller på att konvertera filerna nu, och det kan ta några timmar.
Jag har bokat tågbiljetter också. Hoppas DVD:n är klar innan vi åker. Och hoppas att den fungerar!

När jag kommer hem kommer jag antagligen att fortsätta klippa ihop videobloggen från Arvikafestivalen. Over and out!

Ett av alla konstiga samtalsämnen under Arvikafestivalen var kloakdjur.
Några av mina funktionärer är naturare och en av dem skulle förklara för en annan av mina funktionärer vad ett kloakdjur är.
"Ett kloakdjur är ett djur som använder samma hål till alla saker..." började hon. De andra funktionärerna såg fortfarande frågande ut, så jag fortsatte: "Ungefär som USB".

Suck.
Fortfarande inget spår av datorn.

Mina båda äldre syskon, Lisa och Daniel, frågade samma sak: "Varför tar man med en dator till Arvikafestivalen?"
De ställde frågan till mamma, så jag behövde inte svara. "Du skulle sagt till Lisa att jag tog med den för att blogga. Då kommer hon nog bli väldigt förstående" sa jag ironiskt till mamma. Lisa hatar bloggar. Hon har nog aldrig läst min. Vet inte om hon har läst någon blogg.

Naturligtvis har jag tänkt igenom saken innan jag åkte. Naturligtvis tar man inte med en dator till en festival utan vidare.
Jag hade den inte i tältet, utan på ett ställe där bara vissa speciella hade tillgång. Jag kännde alla som var där och säkerhetspersonalen vaktade. Det var noga med vem som kom in där och inte.
Jag tog fram datorn och satte mig på ett av kontoren och klippte och laddade upp YouTube-klipp på Internet. När jag var klar packade jag ner alltihopa  min datorväska och placerade den på ett hemligtställe (där inte vem somhelst kan komma in).

Sista festivaldagen satt jag på kontoret och klippte. Några kom in och skulle ha ett möte. Tror det var ordningsvakter. Jag stängde av datorn och packade ihop det mesta. Hörlurar, strömsladd och andra prylar som var ivägen. På "min" plats stod min dator, datormusen, musmattan, min lilla externa hårddisk och sladden som satt melan datorn och hårddisken.

Jag tänkte gå tillbaka ganska kort därefter, men det var en massa annat att göra. Det var ju sista dagen på festivalen. Det var lite grejer här och där, men til slut var jag klar för dagen. Vi stängde kassorna ganska tidigt, så det var "fri lek" relativttidigt på natten. Funktionärerna som jag hängde mest med gick runt lite och letade efter Hannas försvunna mobiltelefon, men den var inte upphittad. Till slut tänkte de gå till sora campingen men jag kände att jag hellre gick till kontoret och tittade till min dator. Vi gick in och jag lyckades få ta med mig My och Hanna. På bordet låg min datormus, musmatta och sladden som ska sitta mellan datorn och hårddisken. Men datorn var inte där.
"Oj, den är borta" skojade jag, men insåg snabbt att den kanske faktiskt var borta. Jag tittade runt och frågade några av kollegorna i närheten, men ingen hade sett den. Min datorväska var orörd. I den låg en annan liten hårddisk och en jäkla massa sladar. Men datorn var borta.

Alla är informerade. Chefer, ansvariga och alla möjliga personer i närheten av kontoret. Istället för att gå och lägga mig tidigt letade jag eftermin kära dator. Min trotjänare som varit med mig i över tre år, och fortfarande fungerade helt okej.
Ingen hade sett något, men de flesta trodde att någon hade flyttat på den eller bra tagit fel dator.
Men den dök inte upp. Till slut gick jag och la mig.
Närmare fem på morgonen.

På natten/morgonen blev jag uppringd och SMS:ad av folk som beklagade och några som trodde sig ha hittat min dator. Arvikafestivalens webchef har en dator och dessutom en gammal skräpdator som han inte verkar använda. Den stod i ett hörn och samlade damm. En Dell Inspiron 6400. Repig sak.
Min kära dator, "Albins Trollerilåda" var en Dell Inspiron 6000. Inte dammig, och inga repor. Eftersom den datorn stod i samma rum som min gamle trotjänare var det många som trodde att de hittat min datoroch stolt ringde mig för att glädja mig. Men icke. Inte min dator.

Efter det inträffade fortsatte jag att filma, men jag har ingen dator att tanka in och redigera filmen på.
Jag var kvar i Arvika tills måndagen då jag åkte till Josies sommarstuga i Kragenäs. Där är jag nu också.
Idag har jag ringt runt till alla möjliga. Först och främst polien. Sedan Trygg Hansa. Hos dem har jag tydligen någon form av olycksfallsförsäkring. Eftersom jag har flyttat hem till min fästmö Josie gäller inte den fina hemförsäkring som pappsen har. Så, vad har jag för hemförsäkring? Jag ringde Länsförsäkringar där Josies familj har sin hemförsäkring. Men icke. Ingen försäkring där heller.
Crapcrapcrap.

Så...
Ingen dator. Ingen försäkring. Jag har försökt få tag på chefen för festivalen men han svarar inte på mobilen idag.
Förhoppningsvis har festivalen en fin försäkring. I vilket fall som helst har jag faktiskt, tro det eller ej, köpt en ny dator. Redan. Men den kommer inte förrän om tio dagar. En Dell XPS. Specialbyggd monstermaskin med de delar jag vill ha. Och lite fina försäkringar. Dock inte för stöld.

Jag måste skaffa hemförsäkring.
Så fort jag kan ska jag klippa och ladda upp fortsättningen av videobloggen.

Måtte Djävulen ta alla tjuvar!
Over and out!

Hejseli hejsan!
Nu kommer fjärde delen i videobloggen från Arvika, och det är den andra delen om 3 juli.

Okej. De första två delarna var inte så roliga, men det blir bättre!
Första festivaldagen var ganska händelserik, och jag filmade totalt en timmes material, så nu kommer bara första delen av 3 juli.
I det här klippet innehåller tyvärr också lite "Interlace flicker", men väldigt lite. Desutom står det fel datum i början. Det står "Torsdag 4 juli" men det ska stå torsdag 3 juli.

Jag har med kameran till Arvikafestivalen i år, och jag ska blogga så mycket jag hinner. Det blir oregelbundet och lite halvdåligt klipp. Men det är bättre än inget. Tror jag.