Skivpriserna som gör mig arg (och några få som gör mig glad)
Jag skrev ju en bloggpost innan om vad som hänt under veckan, och så kom jag in på ett litet sidospår i slutet, där jag nämnde Åhléns och skivpriser.
Mina vänner Goblin och Krishna:
...kommenterade det hela med att påstå att de blir jätteglada av att betala överpris på CD-skivor. Ja, ungefär så skrev de. Kanske inte riktigt, men något åt det hållet.
Jag har länge klurat på det där med skivpriser, och nyss kom jag på att jag skulle skriva en bloggpost om fenomenet skivpriser.
Skivpriser som gör mig glad:
Begagnade skivor. T.ex. brukar jag köpa singlar för 5 kronor styck i skivbutiken i Arvika. Dessutom köpte jag Dub Swedens album för 99 kronor! Inte begagnat! Billigt och bra. Tydligen hade skivbutiken i Arvika en liten deal med Dub Swedens skivbolag, så att de kunde sälja skivan så billigt. Billiga skivor är bra!
På den gamla goda tiden kostade skivor 139 kronor på Bengans, men det känns som en evighet sedan.
Skivpriser som gör mig arg:
Idag kan en skiva kosta 189 kronor. Det är inte ovanligt. Skivbolagen påstår att de måste höja priserna för att de förlorar på att folk laddar ner. De flesta jag har pratat med håller med om att en sänkning (han såg sliskig ut) istället vore ett bättre alternativ.
Jag minns samhällslektionerna i ettan. Då fick vi bland annat lära oss om tillgång, efterfrågan och pris. T.ex. att om man säljer en vara och den säljer dåligt... Då ska man sänka priset. Då säljer man bättre och tjänar mer. Vår lärare, Janneponken, gjorde en liknande bild på tavlan:
Det är rätt underligt att skivbolagsnissarna inte begriper att vill folk inte köpa dyra skivor, så SÄNKER man priset istället. Det är korkat att tänka att "Ja, men höjer i priset får vi in pengar från de idioter som fortfarande köper skivor". Visserligen finns det talanglösa hiphoppare som har egna skivbolag. Jag passar på att namedroppa några av de mest kända, talanglösa hiphopparna: Nelly, 50 Cent, Jay-Z. Av dessa tre muppar har iallafall Jay-Z eget skivbolag. Dessa muppar har mest sprungit runt och knivhuggit varandra istället för att vara på lektionerna och lära sig hur man sköter ett företag (t.ex. skivbolag) eller att man ska sänka priserna om försäljningen av skivor minskar. Tyvärr verkar det om att det inte gör något eftersom hip-hopare tjänar pengar i USA och kan fortsätta sälja dyra skivor och skita i prissättningen och lägga ner mer tid åt gängbråk. Jaja. Jag hatar deras musik, så jag köper inte deras skivor även om de hade kostat 50 cent. Jag laddar inte ens ner skiten. Det finns ju bra hiphop, t.ex. Timbuktu och Las Palmas.
Men det är konstigt att välutbildade feta skivbolagsdirektörer, som går omkring i kostym istället för keps och för stora byxor, inte bryr sig om vad samhällslärare, ekonomer och konsumenter säger, och faktiskt sänker priserna.
Nu framstår jag kanske som rasist eller nått, men jag hatar de där killarnas musik. Med de "där killarna" menar jag de ovan nämnda hip-hoparna. Och så hatar jag dyra skivor och skivbolagens idioti.
Klart slut!
En vecka i skolan och en helgdag
Vaknade nyss.
Lördag idag. Har gått i skolan en vecka nu, om man inte räknar uppropet på fredagen förra veckan. Det är rätt gött att vara tillbaka, även om skolan känns annorlunda. Några nya ämnen och några nya lärare. Dessuyom bygger de om en del och... Icke att förglömma: Nya elever. En hel drös ettor och jag har ännu ingen aning om vilka av de små filurerna som är teaterelever. 31 elever har de tagit in till teaterprogrammet i år. Eller... I år heter det inte program på Angeredsgymnasiet. Det heter "passioner". Det låter flummigt, men det är nog bra. (Klickar man på den gula bilden under "passioner", eller väljer "blandade passioner" i passioner-menyn, så är det jag på bakgrundsbilden!).
Iallafall är de 31 elever, varav fem killar i den nya teaterklassen. I tvåan går det bara två killar. Den ena började i år, och honom har jag inte träffat ännu. Den andre heter Gustav och han är snäll och ser ut så här:
Om Gustav skulle råka stava sitt namn med F, så ber jag om ursäkt!
Förresten måste jag bara skryta om att jag köpte en T-shirt av Ylva. Hon jobbar i en affär som säljer T-shirts och jag köpte en riktigt snygg tröja som jag har haft i skolan och många har kommenterat den och sagt att den är cool!
Så här ser tröjan ut. I like it! Sexig dubbelhaka jag får när jag tittar neråt så där.
Det har varit en rätt skojig vecka. Kul att träffa alla gamla kompisar och klasskamrater.
I går, fredag, hade vi den första teaterlektionen på hur länge som helst. Riktigt skoj.
Sista delen av lektionen gick ut på att vi var två och två och skulle spela upp en scen. Alla fick samma manus, och alla spelade upp den på sitt sätt.
Manuset var ungefär:
-Vakna!
-Oj! Hur mycket är klockan?
-Alldeles för mycket!
-Oj jag försov mig.
-Upp med dig nu och hoppa i klädera.
-Var inte så glad!
-Glad? Jag är förbannad!
-Skrik inte!
-Jag skriker så mycket jag vill!
-Sluta!
-Det är tredje gången
denna veckan. Det är pinsamt!
-Lägg dig inte i. Jag tar hand om mit eget liv.
-Visa det då!
SLUT!
Inte så roligt, kan tyckas. Men det var rätt skoj att se eftersom alla gruppers versioner blev olika. Och sedan... Det roliga. När en grupp hade spelat upp sa han t.ex. spela upp den igen, men som musikal. Eller Spela upp den igen i slow-motion. Det var riktigt skoj. Man fick ingen tid att öva på den nya uppgiften. Bara spela som man övat in, med nya förutsättningar. Jag fick så klart rock-opera. Det var skitkul. Vaaaaaknaaa! skrek/sjöng jag med tungan ute och gjorde hårdrocks-tecken med händerna.
De övriga replikerna sjöngs med luftgitarr och tungan ute. Det var hur kul som helst, och det tyckte publiken också. Efter mig (och Maria. Tack för en bra insats!) var det Arvid och Ida. De fick balettopera. De försökte sjunga så gott det gick, och så hoppade de runt och dansade och Arvid fick in några snygga piruetter. Riktigt sköj.
Sedan kom man hem, och skolveckan var slut.
Pappa till Claes Ohlson och köpa ett USB-minne, och då passade jag på att följa med. På vägen hem ringde jag och bestälde kinamat. Vi beställer alltid nummer 21 på Wha Yan, Friterad anka med annanas i sötsur sås. 81 kronor. Det är alltid ett jäkla antiklimax att snacka med killen som står i kassan och svarar i telefon där. Man förväntar sig att han ska ha ett sån där härlig kinesisk brytning, men icke. Han är ju kines, men han snackar flytande svenska med lite göteborgsdialekt. Tråkigt.
Han är snäll och säljer god mat, så han är förlåten sitt landsförräderi.
Innan vi hämtade kinamaten stack vi in på Willys vid Munkebäcksmotet. Där har jag aldrig varit innan. Vi köpte smör och lite ölkorv. När vi kom in i affären hamnade vi först vid fruktdisken. Där fick alla barn ta bananer!
Jag funderade på att ta en, men vi skulle ju äta kinamat och den blir man väldigt mätt av. Dessutom har jag ju fyllt arton, så hade de kollat mitt leg hade jag nog fått betala för bananen.
När vi hade ätit ringde Pablo och frågade om jag ville följa med hem till Goblin. Visst, sa jag och pappa, som skulle åka och hämta mamma i stan, fick skjutsa mig till Östra sjukhuset. Där skulle vi träffas och åka tillsammans. Det regnade utav bara helsike, så vi satt inne och väntade på att alla skulle dyka upp. Eftersom jag hade med min dator kom vi på att vi lika gärna kunde se ett avsnitt av Little Britain.
Vi satt helt enkelt på en bänk innanför ingången till Östra Sjukhuset, med datorn på golvet framför oss, och såg på Little Brittain (som jag har laddat ner). Till slut kom Charbel och då hade vi precis missat spårvagnen, så vi promenerade jättelångt hem till Goblin.
Där spelade vi så klart Mario Party och såg på ännu mer Little Britain, och lite Anders och Måns.
Vi sov i Goblins rum och på morgonen vaknade jag av att någon startade TV:n i Goblins rum. Bildröret tjöt en del. Vi såg på lite allt möjligt, bland annat Simpsons. Vi såg ochs nåt MTV-program om rika kändisar. De räknade upp hur mycket pengar olika kända amerikaner hade, och till sist kom de ju fram till Bill Gates. De sa ungefär (jag minns inte riktigt sifrorna) att om han drog sig tillbaka idag skulle han ha tusen dollar att spendera, OM DAGEN i mer än sextio år. OCh då skulle han ändå ha mer pengar än Oprah, P.Diddy (Jag bara HATAR den fula tönten), JLo, (och en massa andra kändisar de räknade upp) tillsammans! Killen har pengar!
Vi såg på TV och åt frukost:
Pizza. Det kan nog ha varit första gången jag åt pizza till frukost, men jag vet inte.
Gott var det iallfall.
Senare på dagen, när vi hade spelat lite Mario Kart, hälsade vi på Charbel i hans pappas affär.
Så här ser den ut. Jag kanske har manipulerat skylten i datorn.
Charbels pappas affär är bra. Där jobbar Charbel.
Så här ser en glad Charbel ut.
Det bästa med affären är att man tar vad man vill ha, går fram till Charbel och säger "Vad kostar den här?". Charbel har ännu inte lärt sig vad vi menar, så han svarar alltid vad varan kostar. "Men vad ska jag betala för den?" frågar man då, och då svarar han något annat, lägre pris. Då blir man glad. Mest är det glass man köper. Det är gott. Kulglass.
Vi satt i rummet bakom kassan och tittade på Little Britain på min dator, och sedan gick vi hem. Nu ska jag snart sova. Såg nyss Byfånen. Bra film. Jag vill varna för att länken leder till Åhléns, och där köper man inte film och skivor. De är oftast dyrast, men fyller ändå en funktion i världen eftersom de gör reklam i TV, så att man vet vilka skivor och filmer som finns. Köper film gör man på andra ställen. Skivor köper man inte om de inte kostar under 125 kronor. Det gör de oftast inte, så därför laddar man ner dem.
Om någon undrar om filmen Incredibles som jag i förra bloggposten skrev att jag skulle se, kan jag meddela att den var bra. Man märker att tekniken går frammåt och den var riktigt snyggt gjord. Lite löjligt att alla tjejer i filmen var avlånga och bokstavligt talat trådsmala, men Disney har alltid haft en rätt knäpp kvinnosyn och alla disneys tjejer är smala och vackra (ja, utom Pocahontas, då!) så att alla amerikanska flickor tidigt lär sig hur de ska se ut.
Nu är klockan mycket.
Godnatt, Världen!
Glass i stora lass
Nu kanske ni tror att inte jag har bloggat sedan bröllopet, men det är lite fel.
Jag bloggade i måndags eller nått, men det gick inte så bra. Jag råkade nämnligen trycka på "bakåt" i min webbläsare, så allt jag hade skrivit försvann. Jag brukar säkerhetskopiera det jag skriver, men just i måndags tyckte jag inte att det behövdes. Gänget skulle ut och bada och jag skulle hänga med, men jag blev på så djävulskt dåligt humör av detta nederlag att jag stannade hemma och var sur.
Vad jag då skulle skriva var att jag hade börjat skolan lite mer på riktigt. Det var måndag och jag hade faktiskt börjat i fredags. Konstigt men sant. Det var upprop, men utan handuppräckning. Och så fick vi en massa papper. Scheman, almanackor, busskort och sånt. Eller inte scheman. Schemata har jag hört att schema heter i plural. Men det är det inte många som säger, och språket måste utvecklas.
I måndags hade vi bara en lektion. Bettan var där (Varför jag nämner Bettan kommer jag till snart). Och Sara. Efter uppropet stack jag och Sara till stan. Det var ju en stor dag. Nya Claes Ohlsonkatalogen kom. Både datorkatalogen och huvudkatalogen var nya. Jag tog två av varje. En gång frågade jag hur många som trycks, och de trycker tydligen 1½ miljon kataloger varje år! Det ni!
På stan träffade vi Bettan igen. Hon promenerade omkring med Penus. En annan klasskompis, som jag förresten träffade i Arvika. Senare skulle jag åka hem.
Vem träffade jag på bussen, om inte: Bettan! Igen! Hon jobbar på Triumfglass. Det ligger nära där jag bor. Men hon skulle börja 15:00 och klockan var 13:30 så jag trodde inte att jag kunde hälsa på henne.
Vilken tur att hon inte hade något att göra och stack till jobbet mycket tidigare. Då fick hon ju träffa mig!
Hon föreslog att vi skulle ta en glass tillsammans, och jag skojade och föreslog att det skulle vara gratis för mig. Det sa hon att det kunde bli. När jag förklarade vad jag ville ha, föreslog hon att jag iallafall kunde betala en tia. Det tyckte jag var OK.
När vi kom dit fick jag gå backstage och äta i personalrummet. Värsta V.I.P.! Jag hälsade på Bettans kollegor och jag kände igen dem allihop. En av dem hade jobbat på min låg- och mellanstadieskola och hennes pappa jobbade där fortfarande. "Jo, min brorsa hade honom" sa jag. "Jo, jag vet" sa hon, och jag sa att det var värst vad hon hade koll. "Din brorsa var förresten här nyss och köpte en bägare med fyra kulor och noisettesås". Då blev jag lite rädd. Hon hade tydligen mer koll än jag trodde.
Det var gott med glass. En halvliter åt jag. Sedan hade de glass med kort datum. Den var billig, men eftersom datumet redan hade gått ut fick jag gratis. Jag tog fyra halvliter med sån glass. Youghurtchokladglass.
Två dagar senare smet jag in igen och köpte fyra till. Ja, köpte. Tio spänn för fyra. Det är ett bra pris.
Nu tänkte jag se på The Incredibles på DVD, eftersom jag fick den på posten nu. Jag hyr film på nätet. Det är en lång historia. Jag ska iallafall se filmen och äta youghurtchokladglass.
Hejdå!
Kommentera gärna! (Klicka på "Kommentarer" här nedanför).
Bröllopet
Fy bubblan vad bra det blev!
Kusin Jonas fick sin Sofia och de kommer förhoppningsvis leva lyckliga i alla sina dagar.
Jag har länge varit orolig för hur det skulle gå. Jag hade ju fått uppdraget att vara toastmaster. Jag jobbade hela förra veckan och när jag kom hem sov jag en stund och sedan var det öva på sånger som gällde. När vi åkte kändes det bra med sångerna, men jag hade inte planerat någonting vad jag skulle säga. Tänkte köra på improvisation. Det har funkat förr. Vi hade hyrt en minibuss som vi satt 8½ personer i. Mamma, pappa, broder Emil, broder Daniel, Daniels Jessica, syster Lisa, Lisas Jimmy, jag och lilla Leon (Lisa och Jimmys bebis). Vi tog plats och åkte genom Sverige till bröllopet.
Vi kom fram och häsade på alla som var där och som kom senare. En väldans massa folk blev det till slut. Vi hade ännu inte träffat Emelie, som skulle sjunga med oss och vi undrade vem det kunde vara. Precis när Emil sagt något i stil med "Vi får se sen om vi hittar Emelie" ser jag tjejen som står en meter från Emil hälsa på någon och säga att hon heter Emelie. Det märker inte Emil, men jag hälsar på henne och vi pratar och hon hade läst igenom texten och tror att hon klarar av att sjunga med oss. Bröllopet gick snabbt och smidigt. Båda sa ja.
Ingen återvändo. Foto: Daniel Werner
Emelie sjöng två sånger i kyrkan. På den första märkte man att hon var lite nervös, men att hon kunde sjunga och den andra sången gick jättebra.
Här är en bild på Emelie, och även den här bilden har Daniel Werner tagit.
Sedan tog folk kort utanför kyrkan och jag fick mitt första uppdrag. Jag skulle organisera välkomnandet av brudparet vid festlokalen. När alla kommit till festen fick gästerna ställa sig på två led. Ett med herrar och ett med damer. Herrarna fick var sin ballong och damerna var sin spik. Sedan kom brudparet och de fick gå mellan raderna av folk och under ballongerna. Damerna smällde ballongerna ovanför huvudet på brudparet och då ramlade det ner havre på dem. (Det var havre istället för risgryn. Fåglarna mår tydligen inte bra av att äta risgryn). Det uppdraget lyckades jag med gallant. Folk gjorde som jag sa.
Jag pratade mycket med kusin Mats (Jonas bror) och morbor Staffan eftersom de var mest inblandade i planeringen.
Så här kunde det se ut när jag pratade med Mats.
Även här är det Daniel Werner som har plåtat.
Det var några som anmälde tal till mig och då var det mitt uppdrag att presentera dessa talare. Jag pratade med en kvinna i kökspersonalen och vi skrev en lista på när vem skulle tala. T.ex. att då blir det vin och sedan talar den personen och sedan är det förrätt och sedan talar han och sedan vin och sedan hon, o.s.v. Det gick bra.
Först talade brudens far, och senare brudgummens far (min morbor Staffan). Andra talare var bl.a. brudgummens mor och brudgummens bror (min kusin) Mats. Riktigt bra tal allihop. Efter Mats tal presenterade jag mamma som "Vivianne Werner, före detta Tegebäck, före detta Gustavsson" (hon har hetat alla de namnen) och hon gick upp och talade (väldigt överdrivet) om hur duktiga barn hon hade och så drog hon upp mig och Emil och så sjöng vi "Nu grönskar det". Vi sjöng i vacker och avancerad stämsång, men vi såg väldigt, väldigt uttråkade ut. Det blev succé. Folk ropade "Omstart! Omstart!", så vi fick sjunga den igen, men den här gången gjorde vi det mer "seriöst" och det var också uppskattat.
Senare sjöng vi rövarsången ur Ronja Rövardotter. Väldigt maffigt och uppskattat. När folk hade fått i sig lite mer alkohol och vi var säkra på att mormor inte hörde sjöng vi "Balladen om Theobald Thor" som hängde och slängde sin kuk. Den var också omtyckt. En del på festen var ju studenter och sa att de har plågats av den sången under hela sin studietid, men de hade aldrig hört den i stämmor. Den blev väldigt fin i stämmor, trots den vulgära texten.
Senare, när alla hade hållit tal var det dags för bandet. Jag hade hälsat på dem precis när vi kom till festlokalen, och de skulle åka därifrån efter soundcheck. Innan dess hade jag inte träffat dem, men vi skulle nu sjunga två låtar med dem, utan att ha övat med dem. Emil hade mailat låtarna, texterna och noterna, så de hade övat. Först sjöng vi en låt som Jonas hatar, men jag presenterade den som hans favoritlåt som har varit med honom genom livet och hjälpt honom i svåra stunder. Den hette Nattkorv och polka och den låg tydligen på svensktoppen ett tag, men det var längesedan. En hemskt glad låt. Emelie sjöng verserna och Emil och jag tog refrängerna. Bandet var jättebra och jag blev riktigt förvånad över att det gick så bra, trots att vi inte hade övat med varken Emelie eller bandet.
Efter det bytte vi kavajer och Emil och jag sjöng "Dröm om kärlek". En dansbandslåt som är en parodi på dansband. Skriven av Claes Eriksson. Det var också uppskattat, och folk tyckte den var rolig, vilket var tanken. Vi hade på oss röda kavajer och sjöng den så smörigt, dansbandsaktigt vi bara kunde.
På bilden syns Jonas och Sofia dansande. Eftersom inte Emil tillät att jag lade upp någon bild på honom utan att fråga först, lade jag upp bilden på när jag och Michael Jackson sjunger istället (det är vi till vänster, i röda kavajer). Foto: Daniel Werner
Sedan körde bandet själva med en sångerska.
Foto: Daniel Werner
Folk dansade glatt. Alla dansade. Bl.a. kusinerna Camilla och Annika, men det ska jag inte skriva för mycket av, eftersom jag hört att Camilla ibland hänger i min blogg. Nej, men jag dansade med både Camilla och Annika och det var skitkul. Jag kunde tydligen dansa. Jag dansade även med mormor. Och jäklar vad jag skrattade. Hon dansade glatt till YMCA, trots att hon fyller 90 i mars nästa år. Men hon hoppade tunt och försökte göra rörelserna. Hon är helt otrolig.
På bilden syns Jessica närmast till vänster, bredvid henne en kille som jag inte får publicera bilder på utan att fråga, och i blått har vi min snart 90-åriga mormor. Bredvid henne, kusin Camilla, morbor Staffan och det som sticker fram till höger, närmast kameran är min syster, Lisa. Foto: Daniel Werner
Jag dansade som sagt en hel del, t.ex. med kusin Annica.
Lite längdskillnad mellan mig och Annica (Annica till vänster. Jag till höger), men hennes man är tre meter längre än vad jag är... Längdskillnaden löste jag genom att...
Helt enkelt lyfta upp Annica i luften. Nu faller ljuset på den här bilden lite dåligt, så man ser inte riktigt att Annicas underkropp bara hänger i luften.
Kvällen var helt otroligt rolig. Folk kom fram hela tiden och sa att vi sjöng bra och att vi var duktiga. Ja, nu skryter jag, men det var så jäkla kul. Dagen efter var det barndop, men det var inte så mycket röj då, så det blir nog ingen intressant blogg.
Tack alla för en fantastisk dag, och tack broder Daniel Werner (och även Jessica) för bilderna!
Nej, men här är de ju! Daniel och Jessica, alltså.
Klart slut!
Klicka på kommentarer här nedanför för att kommentera!
Dagen innan bröllopet
Jag
Emil (bror)
Lisa (syster)
Jimmy (syster lisas sambo)
Leon (syster Lisas son)
Daniel (bror)
Jessica (broder Daniels sambo)
Mamma
Pappa
Dagen börjar segt.
*gäsp*
Det här verkar inte bli någon höjdardag.
Visst, jag vaknar upp och datorn som står på har laddat ner fyra avsnitt av Anders och Måns, och jag såg ett på morgonen som jag inte hade sett förut. Men sedan började dagen bli trist.
Trist 1 - Jag hade tänkt skaffa en egen domän. Alltså www.någonting.se eller .com. Jag har klurat länge på en adress och kom på en någorlunda skojig. Jag har ringt support och frågat lite grejer om vad som ingår, och igår började jag tillochmed bygga en hel del på sidan. Jag fick nyss veta att underdomäner inte ingick i det billiga priset. Då sprack hela skiten. Tanken var att jag skulle ha en adress (av någon knäpp anledning vill jag inte avslöja vilken), vi kan kalla den www.apa.se. Och där skulle jag ha en fin "välkommen"-grej och länkar och skit. Sedan skulle jag ha mina andra sidor som underdomäner, alltså skulle FPBH-sidan få ligga på adressen fpbh.apa.se och Flaur paur-sidan skulle ligga på flaurpaur.apa.se. Tyvärr ingick inte detta (underdomäner, som det så vackert heter) utan då skulle jag behöva skaffa webbhotell för ca 700 spänn/år. Det vill ajg inte, så där sprack den drömen jag har haft i säkert tre dagar nu.
Trist 2 - Morsan fyller 50 imorgon. Det är ju inte jättetrist, men hon skickade in en rolig grej till GP som de förstörde. Min mamma kan också vara lite rolig och det följande är sant. GP skickade hem ett papper där de förklarade att eftersom hon fyllde 50 fick hon ha med det i GP (Typ som alla har. "Olle fyller 50. Han gillar skogspromenader") gratis. Hon skickade med en bild och skrev ungefär "Vivianne Werner (min mamma heter så) fyller 50 år den 8.e augusti. Hon är legitimerad sjuksköterska (pappa tycker nämnligen det ser så löjligt ut med folk som tvunget ska ha med sin titel för att visa hur bra utbildning de har) och hennes intressen är skogspromenader, mysiga hemmakvällar och gyttjebrottning". Ja, det var ju lite roligt. Men idag kom Gp och då är det en bild på mamma och så står det
Vivi-Anne
Werner
50 år
den 8 augusti,
Granliden 37, Säve-
dalen. Hon är leg
sjuksköterska.
Hennes intressen
är bland annat
skogspromenader.
Det var allt. Det stod bara så. Inget om gyttjebrottning. Det som var poängen med hela annonsen. Mamma ringde förut (från Azorerna, där hon är med pappa och firar) och blev lika sur som jag över att det inte stod mer. Nej, hon blev surare förståss.
Detta har förstört min dag lite. Dessutom kommer jag ner till köket och brödet är slut, så jag får äta mjölk och flingor, vilket jag inte ätit på länge och jag blir oftast seg av det. Ingen näring alls. Bara socker. Dessutom ser köket ut som fan. Brorsan har lämnat halfulla glas och någon tesked på det smuliga bordet. I resten av huset ligger tidningar som ingen har läst. han har bara lagt dem i trappan och i någon soffa och överallt. Jag är på dåligt humör. Orkar inte ens lägga in knäppa länkar i det här inlägget (som i förra bloggen, där jag lyckades klämma in länkar till Island, koncentrationsläger, två negrer, en SCART-kontakt och Afrika, bla.). Nä. Idag blir nog en seg dag. Inte ens Sven-Melanderspelet kan pigga upp mig.
Kompismarathon
KOMPIS #1
KOMPIS #2
KOMPIS #3
KOMPIS #4
KOMPIS #5
Goblin, Pablo, Charbel.
Pab, Gob och Chab spelade fotboll och jag tittade på. De körde straffar och det är jag så dålig på att jag valde att inte vara med. Sedan gick vi mot badbryggan för att kanske bada. På vägen såg vi hästbajsspår. Det var hästbajs som hade gått förbi. Vi kom till bryggan och där satt två fiskare och fiskade fisk. De asen! Vi ville ju bada! Jag tänkte att de borde flytta på sig, eftersom det faktisk är en badbrygga. Jag började prata väldigt högt om att "Oj vad härligt det ska bli att bada", men de gick inte därifrån ändå. Vi satt en bit ifrån bryggan och snackade, och efter ett tag stack Charbel hem. Efter ett tag stack vi tre som var kvar till en annan brygga och badade och hittade en tejprulle. När vi slutade bada kom vi på att vi kunde dra hem till Goblin. Pablo ville inte först för han skulle till Stockholm och slåss nästa dag, men sen ringde någon och plötsligt skulle han inte till Stockholm. Vi ringde Charbel och Krishna, och tyvärr kunde Charbel, men inte Krishna.
Pab gick hem till sig och jag och Goblin hem till mig. Jag tog med min dator, för att jag skulle kunna skicka American Dad-avsnitt till Goblins dator. förutom det tog jag bara med en jacka. Jag tänkte ju gå hem på kvällene ftersom jag skulle träffa Nina dagen efter. Sedan gick vi till spårvagnen och på vägen mötte vi Charbel och Pablo. Vi tog vagnen till Gobbsi och väl där kopplade jag in min bärbara dator till Goblins Widescreen-skärm. Sedan undersökte jag hans skärm extra noga. Han har haft den ganska länge (studerar man bilden i länken noga, så ser man att bögen invandrade ca 500 före kristus), men ingen har lyckats koppla in något TV-spel i den, utan bara datorn. Alla har förjäves letat efter en SCART-kontakt, men inte lyckats. Denna dag kände jag att turen var med mig och plötsligt upptäcker jag att skärmen har RCA-kontakter! Jag kopplade in TV-spelet och plötsligt kunde vi för första gången spela Nintendo 64 på Goblins stora TV!
Bilden är egentligen lite fejkad. Som ni ser sitter alla tre på bilden och spelar, men på bilden nedan ser man att spelet är inställt på 2-player! Charbel poserade bara på förra bilden för att ni som läser min blogg skulle tro att han spelade Nintendo vid tillfället då bilden togs.
Då ringde jag upp Anneli igen och sa att jag skulle försöka träffa dem. jag packade mina grejor och skuttade iväg (med datorn, som är jobbig att bära i längden) till spårvagnen.
Anneli, Lisa, Rasmus
Jag gick mot bussarna och på vägen kommer Anneli, Lisa och Rasmus gående så jag behöver inte gå så långt. Vi hälsade och ställde in deras väskor i ett förvaringsskåp i Nils Ericsonterminalen, och sedan gick vi till McDonalds. Där köpte Rasmus tre cheeseburgare, men han orkade bara äta två.
En av Cheeseburgarförpackningarna är tom, som synes, men cheeseburgaren gömer sig bakom läsken.
Här är en föreställande Rasmus och Anneli. Jag måste tyvärr säga att jag inte fick några bilder på Lisa. Tyvärr. Ni får hålla till godo med bilden från Arvika där Anneli, Lisa och jag syns. På en bild skulle jag göra en grimas när Anneli tog kort, men jag han inte göra grimasen, så det blev enhalvgrimas. Mycket skumt. alltså ett aniktsuttryck precis mellan "vanligt" ansikte och en grimas. Det har jag aldrig sett på kort innan.
Sedan gick vi (Rasmus, Anneli, Lisa och jag) på stan och kollade i klädaffärer. Jag och rasmus satt och pratade medan tjejerna tittade på kläder. Sedan fick vi säga om kläderna satt bra eller inte. Vi fick lära oss något väldigt bra. Om man är med en tjej som provar kläder får man tafsa på henne. Det sa iallfall Lisa och Anneli, men Rasmus och jag är sådana gentlemän att vi inte tafsade ändå. När vi skulle gå ut ur en affär kom en kille och en tjej in. Killen stirrade jättekonstigt på mig. Jag har ingen aning om vad blicken betydde. Sedan vände han sig mot tjejen, när de stod längre bort och jag såg att han sa något till henne. Då tittade hon också på mig. Jävligt skumt. Kände han igen mig? Hade jag en konstig hatt på mig? Nej. Fan vad skumt.
Sedan tog han på sig en skinnväst till, men den fick jag inte ta kort på, så jag bröt mig in i provhytten och tog kort ändå.
Nina
Jag kom med nästa buss till hållplatsen vid Triumfglass och där väntade Nina. Jag tog inte några bilder då, tyvärr. Vi åt iallfall glass och pratade. Vi hade inte sets på över en månad, så jag berättade om Arvikafestivalen och en massa annat som hänt, och hon berättade om sin sommar och Krokstrand. Sedan tog vi en promenad och pratade ännu mer. Hon fick berätta om Kalle, sin nya kille. Hoppas han är snäll. Jag berättade om överaskningen jag hade till henne, att jag har laddat ner Kalle och Chokladfabriken, den nya, med Johnny Depp. Vi bestämde att vi skulle se den någon dag. Sedan visade jag bilder från Arvika. Jag hade ju datorn med mig (hade ju inte varit hemma och lämnat den). det var något Nina och jag pratade om, och jag skulle visa henne det på datorn. Vi gick in i Glashuset (ett hus i Sävedalen med butiker i) och satte oss vid ett fikabord och jag startade datorn. Innan jag skulle visa henne den där grejen visade jag bilderna från Arvika och när jag hade gjort det hade båda glömt av vad jag skulle visa från början. Jag har inte kommit på det ännu. Sedan var hon tvungen att gå och träffa sin Kalle. Vi sa hejdå och samtidigt såg jag Lisette och några killar från min brorsas högstadieklass komma gående.
Lisette, Daniel Olsson, Holén, Stefan (+en liten guest starring av Emil Karlsson)
Jag gick fram och hälsade på Lisette och hon blev jätteglad över att se mig. Hon gick också i brorsans klass i högstadiet och Lisette och jag är rätt bra kompisar. Grabbarna är jag också lite kompis med.
Utanför glashuset. Längst upp: Lisette. Sedan är det (från vänster) Daniel, Jonas Holén och Stefan.
(Tyvärr blir upplösningen värdelös när man laddar upp bilder här. Sorry.) Jag hade inte träffat någon av dem på länge så vi stod och snackade om sommaren och allt möjligt. Stefan sa att de hade inte tänkt att göra någonting och undrade om jag ville vara med. Jag funderade på saken och följde iallfall med in på Billhälls när de handlade godis. De skulle tydligen hem till Daniel och dega, och eftersom jag inte hade något för mig kunde jag lika gärna hänga med. De är schyssta. Vi kom dit och snackade, degade, såg på TV. Det var rätt nice. Vi såg på Simpsons. Sen försökte vi koppla ihop min och Daniels bärbara datorer men det funkade inte. Dessutom dök Emil Karlsson upp en stund. Sedan försökte vi koppla min dator till TV:n för att se på Lemony Snickets Berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv, en film jag har på datorn. Det gick inte jättebra p.g.a. krångel med kablar, men till slut lyckades vi. Bra film, som jag iofs sätt två eller tre gånger nu. Jim Carrey är en duktig skådis som jag ser upp till. Tyvärr smittar hans sprallighet av sig, och jag brukar springa på väggarna och hoppa upp och ner efter att jag sett någon film med honom. Anyway... Jag snackade mycket med min kära väninna Lisette om allt möjligt. Det var ju som sagt ett tag sedan. Jag vet inte hur vi kom fram till det, men vi räknade ut att det var en jävla bit att gå från Daniel hem till mig (Jag har ingen aning om var hans hus låg, jag bara följde gruppen), men ganska nära hem till Lisette, och hon var ensam hemma, så när natten kom bestämde vi att jag skulle sova över hos henne.
Lisette
Eftersom kompismarathon är en väldigt ny sport/hobby/grej så har jag inte bestämt om Lisette skulle räknas som en egen "kompis" nu eftersom hon redan ingick i kompisgruppen jag precis hade träffat, men eftersom jag nu skulle hem till henne utan de andra räknas hon som en ny "kompis" i mitt lilla marathon.
Mums! Bröd utan smör eller pålägg!
Lisette åt OCKSÅ bröd!
Alla skådespelare i familjen är bra utom storasyster Anna. Hon är inte bara dålig, hon är dessutom minst 18 år och ska spela 14. Pappa Rudolf är hur bra som helst, och så klart Håkan.
Ni får gärna kommentera det här blogginlägget! Klicka bara på "Kommentarer"-knappen här nedanför.
