Svensexan
I samband med Josies möhippa funderade jag på om jag skulle få någon svensexa, och misstänkte att jag skulle bli utan. För några dagar sedan SMS:ade min vän Goblin (Albin J) att han och grabbgänget skulle hitta på någonting för mig på lördagen (igår), och i förrgår fick jag veta att vi skulle ses på Golden Days klockan 17.
Jag visste ju ingenting om vad som skulle hända, men tänkte att det så klart hade varit kul om de drog iväg mig på någon kul aktivitet, samtidigt som jag kände att det faktiskt bara hade varit kul att sitta och hänga. Jag hade varit nöjd ändå.
Jag kom till Golden Days ungefär 16:55, och såg inte till grabbarna. 17:00 SMS:ade jag och frågade "Vad ska jag göra nu?" och fick till svar att jag skulle ta fem steg bakåt och snurra. Det gjorde jag, men inget hände. Förutom att jag fick ett SMS till om att de skulle komma om tre minuter. Sedan kom Goblin och Arash och strax efteråt Charbel och Chrill (Christian).
Vi satte oss ner och jag fick välja vad jag ville ha. Jag sa att jag var hungrig, men fick veta att vi inte skulle äta där, utan bara dricka lite. Jag valde en Appletini, och de andra tog var sin öl.
Det var första gången jag drack Appletini. Det var inte speciellt gott.
När vi hade druckit upp promenerade vi iväg. Jag visste inte vart. Det var spännande. Efter en stunds promenad hamnade vi på Star Bowling för lite discobowling. Det var riktigt kul. Jag har inte bowlat på några år.
Vår fina resultattavla. Christian blev lite sur för att hans namn var felstavat. Även Chab var felstavat, men han brydde sig inte.
Det var UV-ljus i hela lokalen, vilket var lite fräckt. Tyvärr var det nästintill omöjligt att ta bra bilder. Efter en rond började nästa automatiskt, men poängen följde med. Mitt i matchen blev klockan sju, alla banor stängdes av, och resultattavlan försvann, så vi vet inte vad ställningen blev. Men jag är rätt säker på att Charbel vann. Och att jag kom sist.
Goblin in action.
Glad Albin.
Det blev lite awkward stämning när vi upptäckte att vi alla hade likadana skor.
Efter bowlingen promenerade vi lite till, och åkte lite spårvagn. Jag följde med och visste som vanligt inte vart vi skulle. Sedan stannade vi utanför en pastarestaurang. Jippie! Men vi var för tidiga, så vi tog en liten promenad i området och kom tillbaka efter en stund.
Jag beställde en Tagliatelle montagnola, och det var väldigt gott. Men jag blev väldigt mätt. På menyn fanns även den spännande Spaghetti al tournedos med oxfilé, vodka, bacon, champinjoner, vitlök & grädde. Mycket underligt, men det var det ingen av oss som beställde.
Tagliatelle montagnola: "Parmaskinka, salami, mozzarella, champinjoner, färska tomater, basilika & olivolja toppas med färskriven parmesan".
Vi pratade och hade jättetrevligt. Och så pratade vi en del sköna minnen under hela kvällen. Minnen från högstadiet (vi gick i samma klass allihop) och från TV-spelskvällar och en massa andra grejer vi varit med om. Någon gång under kvällen sa jag att jag var jättenöjd med svensexan, och att jag hade nöjt mig med att bara spela Nintendo 64 med dem. Då sa Chrill lite frågande "Spela Nintendo 64 på din svensexa?" som att jag var knäpp. Och det är jag ju också.
Efter den trevliga maten skulle vi vidare igen. Vi gick hem till Chrill en snabbis för att han skulle fixa nåt, och sedan promenerade vi och åkte buss och hamnade i en liten servicebutik där de köpte en stor flaska Coca Cola till mig och så pekade de på hyllorna med chips och sa att jag fick välja vilken sort jag ville. Och hur många påsar jag ville, men max två. Sedan promenerade vi ytterligare en stund och hamnade till slut hemma hos Arash. Charbel öppnade väskan som han hade släpat runt på hela dagen och det visade sig att han hade med sitt Nintendo 64! Och det visade sig vara en av de stora planerade höjdpunkterna under kvällen.
Charbel hade släpat runt på sitt Nintendo 64 hela dagen utan att jag visste om det.
Vi började med Mario Kart och eftersom det bara finns fyra kontroller fick den som kom sist inte vara med i nästa lopp, och så turades vi om så. Men eftersom jag var huvudpersonen för kvällen behövde jag inte byta, utan fick vara med hela tiden. Så jag passade på att komma sist hela tiden.
Sen spelade vi Mario Tennis, och det var också jättekul. efter det visade det sig att alla hade tagit med var sin laptop. Varför det? Jo, plötsligt skulle vi spela Counter-Strike. Jag fick låna en laptop av Arash, och så satt han vid sin stationära och så spelade vi alla fem i ett lokalt nätverk, och efter en stund gav vi oss ut på nätet och spelade mot andra spelare. Det var faktiskt jättekul.
CS-lan i Arashs kök. Nördigt värre. Men väldigt kul.
Sedan var det dags för lite mer Nintendo 64. Mario Party närmare bestämt. Jag valde 20 rundor, eftersom jag kännde att det började bli väldigt sent. När vi var klara blev det lite mer Mario Tennis, men sedan kollade jag busstider och insåg att det skulle bli klurigt att komma hem. Klockan var runt fyra. Jag hade bråttom till hållplatsen, och skulle behöva byta spårvagn två gånger, och det skulle ta lite drygt en halvtimme att komma hem, om jag lyckades ta mig till hållplatsen på sju minuter. Men det skulle ta minst åtta. Lurigt, lurigt.
Men jag gav mig ut i natten, i ett område jag inte kände till och lyckades faktiskt hitta en Styr & Ställ-station. Tyvärr var det ingen betalstation, så jag promenerade en bit till och hamnade på Korsvägen där jag startade ett tredagarsabonnemang för tio kronor, tog en cykel och cyklade iväg i natten. Jag cyklade ända till Linnéplatsen och tänkte att jag kanske skulle hinna med en spårvagn där. Kanske skulle jag få vänta någon halvtimme. Precis när jag ställt cykeln i stället ser jag ettan komma åkande. Perfekt!
Ettan på ingång, och min cykel är på plats. Vilken tajming!
Jag tog vagnen hem och smög mig in i lägenheten. Jag ville inte väcka Josie, men upptäckte att hon var på toaletten. Jag knackade på toalettdörren för att hon skulle veta att jag var hemma. Annars hade hon öppnat dörren och fått en chock av att det stod någon i hallen. Men när jag knackade blev hon chockad ändå. Jag hörde hur hon hoppade till där inne och sa "Du får inte skrämmas så!".
Jag gjorde mig iordning lite snabbt och kröp till sängs. Klockan var ungefär fem på morgonen.
Knappt fem timmar senare buffade Josie på mig. Det var dags att gå upp och tvätta. Jag kunde knappt röra mig. Jag kunde knappt prata. Hon pratade med mig och det kom bara mummel ur min mun. Till slut gick Josie iväg och bokade om tvättiden till 13 istället för 10, så att jag fick sova lite till. Det var snällt. Men efter nån timme började grannen lyssna på musik på högsta volym, så då kunde jag inte somna om. Och Josie kunde inte plugga.
Jaja... Det var en väldigt rolig svensexa. Kanske inte så traditionell. Kanske inte en typisk svensexa, men det var en bra svensexa som jag tyckte var bra anpassad för mig. Jag hade inte velat gå runt i fåniga kläder och sälja pussar eller förnedras på nåt annat sätt. Det här var kanon. Bowling, god mat, Nintendo 64, och CS. Jag vet att Nintendo 64 och CS låter lite töntigt, men att spela Nintendo 64 är en fin gammal tradition vi har i gänget, men det var längesedan sist. Och CS har vi spelat ganska oseriöst i omgångar sedan vi gick ur högstadiet ungefär, men vi har aldrig spelat ihop så här förut. Bara var och en hemma hos sig. Så det här var mycket lyckat!
Tack, boysen!
Jag visste ju ingenting om vad som skulle hända, men tänkte att det så klart hade varit kul om de drog iväg mig på någon kul aktivitet, samtidigt som jag kände att det faktiskt bara hade varit kul att sitta och hänga. Jag hade varit nöjd ändå.
Jag kom till Golden Days ungefär 16:55, och såg inte till grabbarna. 17:00 SMS:ade jag och frågade "Vad ska jag göra nu?" och fick till svar att jag skulle ta fem steg bakåt och snurra. Det gjorde jag, men inget hände. Förutom att jag fick ett SMS till om att de skulle komma om tre minuter. Sedan kom Goblin och Arash och strax efteråt Charbel och Chrill (Christian).
Vi satte oss ner och jag fick välja vad jag ville ha. Jag sa att jag var hungrig, men fick veta att vi inte skulle äta där, utan bara dricka lite. Jag valde en Appletini, och de andra tog var sin öl.
Det var första gången jag drack Appletini. Det var inte speciellt gott.
När vi hade druckit upp promenerade vi iväg. Jag visste inte vart. Det var spännande. Efter en stunds promenad hamnade vi på Star Bowling för lite discobowling. Det var riktigt kul. Jag har inte bowlat på några år.
Vår fina resultattavla. Christian blev lite sur för att hans namn var felstavat. Även Chab var felstavat, men han brydde sig inte.
Det var UV-ljus i hela lokalen, vilket var lite fräckt. Tyvärr var det nästintill omöjligt att ta bra bilder. Efter en rond började nästa automatiskt, men poängen följde med. Mitt i matchen blev klockan sju, alla banor stängdes av, och resultattavlan försvann, så vi vet inte vad ställningen blev. Men jag är rätt säker på att Charbel vann. Och att jag kom sist.
Goblin in action.
Glad Albin.
Det blev lite awkward stämning när vi upptäckte att vi alla hade likadana skor.
Efter bowlingen promenerade vi lite till, och åkte lite spårvagn. Jag följde med och visste som vanligt inte vart vi skulle. Sedan stannade vi utanför en pastarestaurang. Jippie! Men vi var för tidiga, så vi tog en liten promenad i området och kom tillbaka efter en stund.
Jag beställde en Tagliatelle montagnola, och det var väldigt gott. Men jag blev väldigt mätt. På menyn fanns även den spännande Spaghetti al tournedos med oxfilé, vodka, bacon, champinjoner, vitlök & grädde. Mycket underligt, men det var det ingen av oss som beställde.
Tagliatelle montagnola: "Parmaskinka, salami, mozzarella, champinjoner, färska tomater, basilika & olivolja toppas med färskriven parmesan".
Vi pratade och hade jättetrevligt. Och så pratade vi en del sköna minnen under hela kvällen. Minnen från högstadiet (vi gick i samma klass allihop) och från TV-spelskvällar och en massa andra grejer vi varit med om. Någon gång under kvällen sa jag att jag var jättenöjd med svensexan, och att jag hade nöjt mig med att bara spela Nintendo 64 med dem. Då sa Chrill lite frågande "Spela Nintendo 64 på din svensexa?" som att jag var knäpp. Och det är jag ju också.
Efter den trevliga maten skulle vi vidare igen. Vi gick hem till Chrill en snabbis för att han skulle fixa nåt, och sedan promenerade vi och åkte buss och hamnade i en liten servicebutik där de köpte en stor flaska Coca Cola till mig och så pekade de på hyllorna med chips och sa att jag fick välja vilken sort jag ville. Och hur många påsar jag ville, men max två. Sedan promenerade vi ytterligare en stund och hamnade till slut hemma hos Arash. Charbel öppnade väskan som han hade släpat runt på hela dagen och det visade sig att han hade med sitt Nintendo 64! Och det visade sig vara en av de stora planerade höjdpunkterna under kvällen.
Charbel hade släpat runt på sitt Nintendo 64 hela dagen utan att jag visste om det.
Vi började med Mario Kart och eftersom det bara finns fyra kontroller fick den som kom sist inte vara med i nästa lopp, och så turades vi om så. Men eftersom jag var huvudpersonen för kvällen behövde jag inte byta, utan fick vara med hela tiden. Så jag passade på att komma sist hela tiden.
Sen spelade vi Mario Tennis, och det var också jättekul. efter det visade det sig att alla hade tagit med var sin laptop. Varför det? Jo, plötsligt skulle vi spela Counter-Strike. Jag fick låna en laptop av Arash, och så satt han vid sin stationära och så spelade vi alla fem i ett lokalt nätverk, och efter en stund gav vi oss ut på nätet och spelade mot andra spelare. Det var faktiskt jättekul.
CS-lan i Arashs kök. Nördigt värre. Men väldigt kul.
Sedan var det dags för lite mer Nintendo 64. Mario Party närmare bestämt. Jag valde 20 rundor, eftersom jag kännde att det började bli väldigt sent. När vi var klara blev det lite mer Mario Tennis, men sedan kollade jag busstider och insåg att det skulle bli klurigt att komma hem. Klockan var runt fyra. Jag hade bråttom till hållplatsen, och skulle behöva byta spårvagn två gånger, och det skulle ta lite drygt en halvtimme att komma hem, om jag lyckades ta mig till hållplatsen på sju minuter. Men det skulle ta minst åtta. Lurigt, lurigt.
Men jag gav mig ut i natten, i ett område jag inte kände till och lyckades faktiskt hitta en Styr & Ställ-station. Tyvärr var det ingen betalstation, så jag promenerade en bit till och hamnade på Korsvägen där jag startade ett tredagarsabonnemang för tio kronor, tog en cykel och cyklade iväg i natten. Jag cyklade ända till Linnéplatsen och tänkte att jag kanske skulle hinna med en spårvagn där. Kanske skulle jag få vänta någon halvtimme. Precis när jag ställt cykeln i stället ser jag ettan komma åkande. Perfekt!
Ettan på ingång, och min cykel är på plats. Vilken tajming!
Jag tog vagnen hem och smög mig in i lägenheten. Jag ville inte väcka Josie, men upptäckte att hon var på toaletten. Jag knackade på toalettdörren för att hon skulle veta att jag var hemma. Annars hade hon öppnat dörren och fått en chock av att det stod någon i hallen. Men när jag knackade blev hon chockad ändå. Jag hörde hur hon hoppade till där inne och sa "Du får inte skrämmas så!".
Jag gjorde mig iordning lite snabbt och kröp till sängs. Klockan var ungefär fem på morgonen.
Knappt fem timmar senare buffade Josie på mig. Det var dags att gå upp och tvätta. Jag kunde knappt röra mig. Jag kunde knappt prata. Hon pratade med mig och det kom bara mummel ur min mun. Till slut gick Josie iväg och bokade om tvättiden till 13 istället för 10, så att jag fick sova lite till. Det var snällt. Men efter nån timme började grannen lyssna på musik på högsta volym, så då kunde jag inte somna om. Och Josie kunde inte plugga.
Jaja... Det var en väldigt rolig svensexa. Kanske inte så traditionell. Kanske inte en typisk svensexa, men det var en bra svensexa som jag tyckte var bra anpassad för mig. Jag hade inte velat gå runt i fåniga kläder och sälja pussar eller förnedras på nåt annat sätt. Det här var kanon. Bowling, god mat, Nintendo 64, och CS. Jag vet att Nintendo 64 och CS låter lite töntigt, men att spela Nintendo 64 är en fin gammal tradition vi har i gänget, men det var längesedan sist. Och CS har vi spelat ganska oseriöst i omgångar sedan vi gick ur högstadiet ungefär, men vi har aldrig spelat ihop så här förut. Bara var och en hemma hos sig. Så det här var mycket lyckat!
Tack, boysen!
En väldans massa nostalgi
För några dagar sedan fick jag ett mail från Nelly i Nicaragua. På knackig engelska förklarade hon att en ny grupp Nicaraguaner kommer till Sverige snart, och att en av dessa Nicaraguaner är dansläraren Linda som besökte Sverige 2005, när jag gick på Angeredsgymnasiet. Då var jag med gruppen varenda dag hela månaden de var här, och jag deltog i nästan alla aktiviteter.
Det var verkligen nostalgiskt. Förutom alla minnen från Nicaraguaresan i början av 2005, och nicaraguanernas besök i slutet av samma år, så var det väldigt kul att vara tillbaka på Angeredsgymnasiet! Efter gymnasiet var jag ju där ganska mycket. Först trodde jag att jag skulle få jobba som lärarassistent på Angeredsgymnasiet, så då "tjuvstartade" jag genom att vara där innan jag fick besked, och sedan när jag fick jobb på Angereds teater så hängde jag ju i Angered i ytterligare ett halvår. Angered var nästan som hemma för mig. Jag trivdes bra, och var där nästan varje dag i fyra år. Men det var längesedan nu, och mycket har förändrats. Det var jättekul att vara tillbaka.
Köpcentrat är lite ombyggt, och jag kände knappt igen mig. Grinden som förhindrar att bilar kör fram till skolans huvudentré var kvar, och betongklumpen den är fastgjuten i. I betongklumpen var mitt handavtryck kvar från 2005-2006 nån gång. Mycket är sig likt, men man behöver passerkort överallt. Om man inte slinker in genom dörrar när elever eller lärare öppnar dem med sina passerkort.
Angereds jättefina teaterlinje flyttade i år till Schillerska, och även dansprogrammet har flyttat dit. Det känns jättetrist, tycker jag. Men jag lyckades smita in i A17, den stora, fina teatersalen där jag haft så många roliga lektioner och föreställningar. Det var jättehäftigt att vara där igen. Att stå i gamla, fina, stora A17. Jag älskade verkligen den lokalen.
Vi hade svarta stolar i A17 på min tid. Jag älskde verkligen den där salen.
Jag filmade lite på danslektionen.
Det var en bra dag. Jag fick veta att jag kan bättre spanska än jag trodde, och jag funderar på att återvända till Nicaragua. Men jag vet inte riktigt hur. Jag är inte tillräckligt bra på spanska för att kunna åka själv. Men det hade varit väldigt, väldigt häftigt och spännande att åka dit igen. Vi får se.
Och så tänker jag på läraren som har fått en tumör.
Och så tänker jag på att jag gifter mig om elva dagar, och sedan åker till Venedig.
Ja, det är mycket i skallen nu.
Over and out!
Jag googlade lite och hittade en blogg som läraren Mats har skapat där han publicerar information om vad som händer i projektet, och där fick jag veta att Nicaraguanerna skulle komma till Sverige redan den 17:e augusti. Detta fick jag reda på den 16:e augusti. Eftersom jag är ledig idag åkte jag till Angeredsgymnasiet tidigt imorse för att träffa de tillfälliga gästerna från Centralamerika.
Det var verkligen nostalgiskt. Förutom alla minnen från Nicaraguaresan i början av 2005, och nicaraguanernas besök i slutet av samma år, så var det väldigt kul att vara tillbaka på Angeredsgymnasiet! Efter gymnasiet var jag ju där ganska mycket. Först trodde jag att jag skulle få jobba som lärarassistent på Angeredsgymnasiet, så då "tjuvstartade" jag genom att vara där innan jag fick besked, och sedan när jag fick jobb på Angereds teater så hängde jag ju i Angered i ytterligare ett halvår. Angered var nästan som hemma för mig. Jag trivdes bra, och var där nästan varje dag i fyra år. Men det var längesedan nu, och mycket har förändrats. Det var jättekul att vara tillbaka.
Köpcentrat är lite ombyggt, och jag kände knappt igen mig. Grinden som förhindrar att bilar kör fram till skolans huvudentré var kvar, och betongklumpen den är fastgjuten i. I betongklumpen var mitt handavtryck kvar från 2005-2006 nån gång. Mycket är sig likt, men man behöver passerkort överallt. Om man inte slinker in genom dörrar när elever eller lärare öppnar dem med sina passerkort.
Angereds jättefina teaterlinje flyttade i år till Schillerska, och även dansprogrammet har flyttat dit. Det känns jättetrist, tycker jag. Men jag lyckades smita in i A17, den stora, fina teatersalen där jag haft så många roliga lektioner och föreställningar. Det var jättehäftigt att vara där igen. Att stå i gamla, fina, stora A17. Jag älskade verkligen den lokalen.
Vi hade svarta stolar i A17 på min tid. Jag älskde verkligen den där salen.
Utanför teatersalen var väggarna fortfarande täckta av affischer från olika föreställningar som spelats på alla möjliga scener i stan. Och faktiskt ganska många exemplar av affischerna till min klass slutföreställningar i trean, 2006. Min vän Artur gjorde ena gruppens affisch till pjäsen "Sårskorpor" och jag gjorde affischen till "Jaktscener" som andra halvan av klassen spelade. Men jag var med i båda.
På den tiden tyckte jag att det var den coolaste affischen som någonsin skådats. Jag hade svartvia fotografier på en tapetmönstrad bakgrund för att få en gammaldags känsla över den. Det var en väldigt grå pjäs som utspelade sig i Bayern efter andra världskriget.
Jag träffade också en del lärare, och det var jättekul. För det mesta. Men jag träffade en av mina absoluta favoritlärare, och frågade hur det var med honom, och han berättade att han i fredags fick veta att han har en tumör i magen, och det är ännu oklart vad det är för typ av tumör. Han sa att oavsett vad det är för tumör kommer han att få vara sjukskriven i minst ett halvår. Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag sa det. Att jag inte visste vad jag skulle säga. Men han fick en extra kram, och det kändes som att han kramades lite extra hårt den gången. Jag hoppas verkligen att allt går bra. Det är så jävla många jag känner som har cancer nu, eller har dött i cancer ganska nyligen. Fy fan.
Men i övrigt var det en bra dag. Faktiskt. Jag träffade nicaraguanerna, och då även Linda, som jag inte sett på sex år. Och så lärde jag känna några av de busiga nicaraguanska grabbarna i gruppen. Och jag har faktiskt suttit och pratat lite med några av dem, och insett att jag kan mer spanska än jag tror. Även om det är väldigt, väldigt lite. Men det är ett kul gäng. Jag följde med på rundtur på skolan. Med spansktalande guide. Så jag förstod inte jättemycket. Sen var det besök i skolchefens kontor. Hon berättade om skolan på engelska, och en svensk lärare översatte till spanska. Jag förstod inte riktigt varför engelska kom in i bilden. När nicaraguanerna hade frågor tolkade läraren till svenska, skolchefen svarade på engelska, och läraren tolkade till spanska. Lite märkligt, tyckte jag.
Vi åt i bamba, och hälsade på Ny musik-programmet och sist åkte vi till Schillerska gymnasiet inne i stan för att dansa. Innan lektionen började låg de nicaraguanska eleverna och sov på en tjockmatta. De var rejält trötta allihop, och fortfarande jetlaggade efter resan (Tidsskillnaden är 8 timmar). Men sen började lektionen, som Linda höll i. Nicaraguanerna var med, och ett gäng danselever som gick på Schillerska. Ja gtittade på, men efter ett tag var jag med lite och dansade lite med Linda och sedan med en duktig danselev. Och så pratade jag med en annan nicaraguansk lärare som jag, och en danstjej från Schillerska, försökte lära räkna på svenska. Det gick inte jättebra.
Jag träffade också en del lärare, och det var jättekul. För det mesta. Men jag träffade en av mina absoluta favoritlärare, och frågade hur det var med honom, och han berättade att han i fredags fick veta att han har en tumör i magen, och det är ännu oklart vad det är för typ av tumör. Han sa att oavsett vad det är för tumör kommer han att få vara sjukskriven i minst ett halvår. Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag sa det. Att jag inte visste vad jag skulle säga. Men han fick en extra kram, och det kändes som att han kramades lite extra hårt den gången. Jag hoppas verkligen att allt går bra. Det är så jävla många jag känner som har cancer nu, eller har dött i cancer ganska nyligen. Fy fan.
Men i övrigt var det en bra dag. Faktiskt. Jag träffade nicaraguanerna, och då även Linda, som jag inte sett på sex år. Och så lärde jag känna några av de busiga nicaraguanska grabbarna i gruppen. Och jag har faktiskt suttit och pratat lite med några av dem, och insett att jag kan mer spanska än jag tror. Även om det är väldigt, väldigt lite. Men det är ett kul gäng. Jag följde med på rundtur på skolan. Med spansktalande guide. Så jag förstod inte jättemycket. Sen var det besök i skolchefens kontor. Hon berättade om skolan på engelska, och en svensk lärare översatte till spanska. Jag förstod inte riktigt varför engelska kom in i bilden. När nicaraguanerna hade frågor tolkade läraren till svenska, skolchefen svarade på engelska, och läraren tolkade till spanska. Lite märkligt, tyckte jag.
Vi åt i bamba, och hälsade på Ny musik-programmet och sist åkte vi till Schillerska gymnasiet inne i stan för att dansa. Innan lektionen började låg de nicaraguanska eleverna och sov på en tjockmatta. De var rejält trötta allihop, och fortfarande jetlaggade efter resan (Tidsskillnaden är 8 timmar). Men sen började lektionen, som Linda höll i. Nicaraguanerna var med, och ett gäng danselever som gick på Schillerska. Ja gtittade på, men efter ett tag var jag med lite och dansade lite med Linda och sedan med en duktig danselev. Och så pratade jag med en annan nicaraguansk lärare som jag, och en danstjej från Schillerska, försökte lära räkna på svenska. Det gick inte jättebra.
Jag filmade lite på danslektionen.
Det var en bra dag. Jag fick veta att jag kan bättre spanska än jag trodde, och jag funderar på att återvända till Nicaragua. Men jag vet inte riktigt hur. Jag är inte tillräckligt bra på spanska för att kunna åka själv. Men det hade varit väldigt, väldigt häftigt och spännande att åka dit igen. Vi får se.
Och så tänker jag på läraren som har fått en tumör.
Och så tänker jag på att jag gifter mig om elva dagar, och sedan åker till Venedig.
Ja, det är mycket i skallen nu.
Over and out!
Nyckeln som blåste bort
Ibland när Josie kommer hem ringer hon mig när hon står nedanför balkongen. Då går jag ut och slänger ner tvättstugenyckeln så att hon kan gå och boka en tvättid utan att behöva gå upp för alla trappor, ner igen, boka tvättid, och sedan upp igen.
För att lätt hitta nyckeln när den slängs ner har jag någon gång tidigare satt fast en liten plastpåse i nyckelringen, så att nyckeln vackert sänks ner till marken som i en fallskärm.
I onsdags ringde hon igen och ville att jag skulle slänga ner nyckeln, och jag satte fast en påse i nyckelnringen, gick ut på balkongen och kastade. Men nyckeln dalade inte ner mot marken. Den slungades upp i luften och blåste iväg. Det var Katias fel. Orkanen som drog över landet i veckan som gick. Orkanen som gjorde att våra fönster skallrade, och resulterade i min oerhört roliga Facebookstatus (och tweet) "Albin Olsson kan bara konstatera att Katia var vild inatt". En Facebookstatus som Josie INTE tyckte var rolig alls.
Nyckeln försvann iallafall iväg bortåt andra sidan huset. Faan, tänkte jag, drog på mig skorna och rusade ner för alla trappor. Josie var redan på baksidan och letade. Hon var så klart inte glad, och undrade varför jag hade gjort som jag gjorde. Det undrade jag med. Plastpåsen var vit, och borde synas rätt bra, men vi såg den ingenstans. Josie var övertygad om att den var fast på taket, men jag trodde att den hade blåst iväg på andra sidan huset, och kanske seglat iväg ännu längre. Iallafall gav vi upp, och jag försökte ringa ett journummer för att se om någon kanske kunde hjälpa mig att komma upp på taket, men det var det ingen som kunde.
Nästa morgon gick jag på en liten promenad innan frukost för att se om jag, från någon vinkel, kunde se taket på vårt hus. Det kunde jag, men ingen påse syntes till. Sedan promenerade jag lite på baksidan av huset och tittade lite i träd och buskar, men inget spår av fallskärmen. Jag gav upp, men tog en liten omväg hem och fick plötsligt syn på:
Vad är det där för påse som nån har hängt på staketet?
En mystisk påse! Kan det vara...? Jag gick fram till påsen, som hängde inom tio meter från vår port, och såg att det var min fallskärm. Och i änden satt nycklarna. En av nycklarna var lite rostig, påsen hade ett extra hål i sig, och den lilla fågeln på nyckelknippan hade fått några små skrubbsår. Tyvärr fanns det ingen "svarta lådan", så jag har ingen aning om vad den varit me dom. Men jag är väldigt nyfiken. Var landade den? Vem hittade den? Kanske blåste den ner på någons balkong?
Jajemän. Där hänger de!
Jag med nyckeln hem, och precis när jag kommit in vaknade Josie och frågade om jag skulle gå till jobbet, och jag förklarade att jag precis kommit hem. Och så visade jag vad jag hittat, och Josie blev glad. Jag åt frukost och skyndade mig till jobbet.
Så nu hänger nyckeln på sin plats. Fågeln är tillbaka i sitt bo och alla är nöjda och glada, och vi kan boka tvättid när vi vill.
Nyckeln på plats igen.
Over and out!
För att lätt hitta nyckeln när den slängs ner har jag någon gång tidigare satt fast en liten plastpåse i nyckelringen, så att nyckeln vackert sänks ner till marken som i en fallskärm.
I onsdags ringde hon igen och ville att jag skulle slänga ner nyckeln, och jag satte fast en påse i nyckelnringen, gick ut på balkongen och kastade. Men nyckeln dalade inte ner mot marken. Den slungades upp i luften och blåste iväg. Det var Katias fel. Orkanen som drog över landet i veckan som gick. Orkanen som gjorde att våra fönster skallrade, och resulterade i min oerhört roliga Facebookstatus (och tweet) "Albin Olsson kan bara konstatera att Katia var vild inatt". En Facebookstatus som Josie INTE tyckte var rolig alls.
Nyckeln försvann iallafall iväg bortåt andra sidan huset. Faan, tänkte jag, drog på mig skorna och rusade ner för alla trappor. Josie var redan på baksidan och letade. Hon var så klart inte glad, och undrade varför jag hade gjort som jag gjorde. Det undrade jag med. Plastpåsen var vit, och borde synas rätt bra, men vi såg den ingenstans. Josie var övertygad om att den var fast på taket, men jag trodde att den hade blåst iväg på andra sidan huset, och kanske seglat iväg ännu längre. Iallafall gav vi upp, och jag försökte ringa ett journummer för att se om någon kanske kunde hjälpa mig att komma upp på taket, men det var det ingen som kunde.
Nästa morgon gick jag på en liten promenad innan frukost för att se om jag, från någon vinkel, kunde se taket på vårt hus. Det kunde jag, men ingen påse syntes till. Sedan promenerade jag lite på baksidan av huset och tittade lite i träd och buskar, men inget spår av fallskärmen. Jag gav upp, men tog en liten omväg hem och fick plötsligt syn på:
Vad är det där för påse som nån har hängt på staketet?
En mystisk påse! Kan det vara...? Jag gick fram till påsen, som hängde inom tio meter från vår port, och såg att det var min fallskärm. Och i änden satt nycklarna. En av nycklarna var lite rostig, påsen hade ett extra hål i sig, och den lilla fågeln på nyckelknippan hade fått några små skrubbsår. Tyvärr fanns det ingen "svarta lådan", så jag har ingen aning om vad den varit me dom. Men jag är väldigt nyfiken. Var landade den? Vem hittade den? Kanske blåste den ner på någons balkong?
Jajemän. Där hänger de!
Jag med nyckeln hem, och precis när jag kommit in vaknade Josie och frågade om jag skulle gå till jobbet, och jag förklarade att jag precis kommit hem. Och så visade jag vad jag hittat, och Josie blev glad. Jag åt frukost och skyndade mig till jobbet.
Så nu hänger nyckeln på sin plats. Fågeln är tillbaka i sitt bo och alla är nöjda och glada, och vi kan boka tvättid när vi vill.
Nyckeln på plats igen.
Over and out!
Elbrist och solceller
Igår åkte jag InterCity-tåg till Stockholm. Det tar många långa timmar, och när det var ca en och en halv timme kvar var det nästan ingen ström kvar i min mobil. Jag är van vid att det finns eluttag på tåg, men inte på det här gamla, långsamma tåget.
Jag till Bistrovagnen och frågade snällt om det fanns några eluttag någonstans. Den första kvinnan i kassan sa nej, men hennes kollega sa kanske. Sen kikade hon i några papper och sa mycket vänligt att det faktiskt fanns två platser i en annan vagn som var lediga, och där fanns det el. Jag tackade så mycket och hittade platserna. De var i förstaklassvagnen. Najs! Vid varje plats fanns ett eluttag, så jag satte mig och kopplade in laddaren.
Ingenting hände.
Jag testade med en annan laddare som jag hade i väskan. Ingenting. Sen testade jag med ett annat uttag på en annan plats. Ingenting. Jag frågade några andra passagerare som hade olika laddare och sladdar inkopplade till uttag i väggen, och alla sa att de fungerade tidigare, men nu verkade det vara dött. Suck!
Jag fick tag på ett uttag, men det fanns ingen ström i det.
Jag gick tillbaka till Bistrovagnen för att meddela att eluttagen var strömlösa. En av damerna i kassan sa att "jo, det finns el där" och verkade inte förstå skillnade mellan eluttag och el. Den andra damen sa något i stil med "vad synd".
Jag återvände till min plats och tänkte att om jag hade en nyckel till det lilla skåpet vid dörren till vagnen hade jag öppnat det och kollat jordfelsbrytarna. Antagligen hade det bara varit att dra ner en av dem, och så hade allt varit löst. Men eftersom jag inte hade någon nyckel twittrade jag istället.
Ganska strax efteråt tog batteriet slut, och min mobil stängde av sig själv, så jag såg inte om jag fick något svar.
Tåget var faktiskt framme några minuter för tidigt(!), och jag hade lite svårt att hitta vart jag skulle gå eftersom jag hade tänkt förlita mig på GPS:en i min mobil. Adressen hade jag i mailen, men jag kom faktiskt ihåg den eftersom jag sökt på den i Google Maps. I mobilen.
Solen lyste och det i kombination med mitt urladdade mobilbatteri gav mig idén att gå till Clas Ohlson. Där köpte jag en solcellsladdare. Det är en liten manick med solcell och ett inbyggt batteri. Den går att ladda med solljus eller genom en USB-sladd genom att kopplas in till exempelvis en dator. När det är ström i den kan den ladda olika enheter via en USB-kabel. Exempelvis min mobil. Kanon, eftersom solen gassade ute och jag behövde ström.
När jag kom ut ur butiken började det regna. Så klart. Det kändes som att det inte var meningen att jag skulle få någon ström. Den lilla manicken hade dock fått i sig lite ström av att hänga i butiken, så jag kunde faktiskt börja ladda telefonen direkt. Det kändes dock lite dumt att få regn på solpanelen.
Jag till Bistrovagnen och frågade snällt om det fanns några eluttag någonstans. Den första kvinnan i kassan sa nej, men hennes kollega sa kanske. Sen kikade hon i några papper och sa mycket vänligt att det faktiskt fanns två platser i en annan vagn som var lediga, och där fanns det el. Jag tackade så mycket och hittade platserna. De var i förstaklassvagnen. Najs! Vid varje plats fanns ett eluttag, så jag satte mig och kopplade in laddaren.
Ingenting hände.
Jag testade med en annan laddare som jag hade i väskan. Ingenting. Sen testade jag med ett annat uttag på en annan plats. Ingenting. Jag frågade några andra passagerare som hade olika laddare och sladdar inkopplade till uttag i väggen, och alla sa att de fungerade tidigare, men nu verkade det vara dött. Suck!
Jag fick tag på ett uttag, men det fanns ingen ström i det.
Jag gick tillbaka till Bistrovagnen för att meddela att eluttagen var strömlösa. En av damerna i kassan sa att "jo, det finns el där" och verkade inte förstå skillnade mellan eluttag och el. Den andra damen sa något i stil med "vad synd".
Jag återvände till min plats och tänkte att om jag hade en nyckel till det lilla skåpet vid dörren till vagnen hade jag öppnat det och kollat jordfelsbrytarna. Antagligen hade det bara varit att dra ner en av dem, och så hade allt varit löst. Men eftersom jag inte hade någon nyckel twittrade jag istället.
Ganska strax efteråt tog batteriet slut, och min mobil stängde av sig själv, så jag såg inte om jag fick något svar.
Tåget var faktiskt framme några minuter för tidigt(!), och jag hade lite svårt att hitta vart jag skulle gå eftersom jag hade tänkt förlita mig på GPS:en i min mobil. Adressen hade jag i mailen, men jag kom faktiskt ihåg den eftersom jag sökt på den i Google Maps. I mobilen.
Solen lyste och det i kombination med mitt urladdade mobilbatteri gav mig idén att gå till Clas Ohlson. Där köpte jag en solcellsladdare. Det är en liten manick med solcell och ett inbyggt batteri. Den går att ladda med solljus eller genom en USB-sladd genom att kopplas in till exempelvis en dator. När det är ström i den kan den ladda olika enheter via en USB-kabel. Exempelvis min mobil. Kanon, eftersom solen gassade ute och jag behövde ström.
När jag kom ut ur butiken började det regna. Så klart. Det kändes som att det inte var meningen att jag skulle få någon ström. Den lilla manicken hade dock fått i sig lite ström av att hänga i butiken, så jag kunde faktiskt börja ladda telefonen direkt. Det kändes dock lite dumt att få regn på solpanelen.
Regn på en solpanel. Det känns lite dumt.
Jag kom dock på att jag hade ett litet paraply i väskan. Ett paraply köpt på Clas Ohlson.
Jag fick igång telefonen och kunde hitta till kontoret dit jag skulle på möte. Väl där kunde jag plugga in en laddare i väggen. Efter mötet såg jag att SJ hade svarat på min tweet:
De kunde ju iallafall försökt, tycker jag.
Tåget hem var ett X2000 som gick raka vägen till Göteborg utan att stanna. Och det fanns eluttag överallt. Det var gött. Jag kunde kommunicera med Josie, lyssna på en podversion av Verkligheten i P3 och även Jonas Jonassons sommarprogram som jag hade laddat ner. Gött!
Over and out!
Barberare
Om man går till en barerare för att raka sig, kostar det då mer ju fler hakor man har?
