Albin söker Wendelsberg igen
Senast bloggade jag om bloggkrångel, och nu när det är löst är det nog dags att jag bloggar om Wendelsberg. Nej, förresten! Det är inte helt löst.
Vissa av sidor på min blogg har flyttats, och det påverkar bland annat Google. Arkivsidan för augusti hade förut adressen albin.webblogg.se/m_082007.html, men nu är den http://albin.webblogg.se/2007/august/. Den gamla adressen fungerar inte, men det tar ett tag för Google att uppdatera. Nu verkar Google ha börjat uppdatera, men förr hade jag betydligt fler träffar på Google. Eftersom jag skriver om allt möjligt dyker min blogg upp i alla möjliga sökresultat, men senaste dagarna har folk klagat på att de inte hittar bloggen på Google. Attans!
Anyway...
För ett år sedan sökte jag in till Wendelsberg, gick vidare till andra provdagen och det kändes bra. När jag äntligen fick brevet med antagningsbeskedet stod det att jag blev reserv. Det var ett antiklimax som heter duga. Jag var tvungen att vänta ännu längre på att någon tackade nej eller hoppade av. Men icke. Alla ville ha sina platser, och jag började jobba på Posten vilket ledde till ryggont och depression. Igår fick jag dessutom frätande diskmedel på händerna, men det sköljde jag bort och det skrevs en anmälan till företaget som skickat det i en läckande förpackning, och dessutom inte hade tilläggstjänst 3 (som man måste ha för att få skicka "begränsade mängder farligt gods").
I september förra året frågade en gammal klasskamrat (Ida) om jag ville börja "Kultur drama" på Wendelsberg. Några av de som inte kommer in på Wendelsberg blir erbjudna att gå Kultur drama istället. Det är en utbildning på lite lägre nivå, och förutom teater läser man matte, svenska och lite andra gymnasieämnen, så det är lite som IV-programmet. Jag klurade ett tag på om jag skulle börja den utbildningen, men det kändes inte rätt.
Efteråt har jag insett att det var ett klokt beslut. På Wendelsberg är KD-eleverna (KD = Kultur drama) längst ner i näringskedjan och ganska mobbade. Att gå där skulle nog vara lite förnedrande.
Dessutom visade det sig att en jättejobbig kille från sökningen året innan hade hamnat i KD. Tydligen var han inte så omtyckt av sina klasskamrater heller. Hade jag blivit erbjuden en plats där hade jag sett det som en förolämpning.
Anyway...
Tillbaka till i år.
Jag hade kollat upp vilka datum inträdesprovet var och vilka prov man skulle göra. Av någon anledning har jag börjat få någon form av audition-fobi och fick en jobbig känsla i hela kroppen så fort jag tänkte på inträdesprovet. Jag försökte ta tag i det och börja leta scener men mådde bara illa. Jag vet inte varför. Jag försökte verkligen men klarade helt enkelt inte av det. Jag fick magsmärtor och knaprade Novalucol i flera veckor. Jag var sjukskriven och sökte upp läkare. De tog massor av prover men hittade inget onormalt. Förutom att jag stundtals hade jävligt ont. Jag fick en ny magmedicin och den hjälpte ett tag. Men jag försökte ändå ta tag i inträdesprovet. Till slut pratade jag med Lisa Gröön på Angereds Teater. Jag skämdes eftersom jag inte kommit igång. Hon peppade mig och jag lyckades på något sätt ändå hitta två scener jag ville göra.
Jag hade isolerade mig lite från omvärlden, i vanlig ordning, och bara läste, läste, läste. Till slut kunde jag texterna och jag lyckades få några timmar att repa med Lisa. En av de dagarna jag tagit ledigt just för rep inför provet. Det blev så klart en annan grej att börja lägga scenerier samtidigt som jag skulle kunna texten, men till slut kändes det riktigt bra. Vi hade en scen ur Woyzeck och jag kunde replikerna och kunde göra en rolig och bra scen. Det kändes jättebra. Dessutom hade vi jättebra idéer till andra provet. En omarbetad version av en scen ur Stinsen Brinner där hembygdsföreningens ordförande Torgny Assarsson (det där är en länk till min egen GAS-wiki, och länken innan den är till ett YouTube-klipp jag laddat upp).
Nu hade jag något att komma med och kände att det skulle gå jättebra. I could not fail.
Istället för att skicka in ansökan lämnade jag in den personligen. Jag bor ju i Mölnlycke nu och cyklade till Wendelsberg med ansökningsblanketten, ett foto och mina betyg i ett fint kuvert.
Fredagen den 16 maj hoppade jag upp på cykeln och trampade iväg till Wendelsbergs folkhögskola ganska tidigt på morgonen. När jag kom dit träffade jag Angelica som går på Angeredsgymnasiet och Ida som gick i min klass på Angeredsgymnasiet. Ida är hon som går Kultur drama och försökte få in mig där också. Det var upprop och alla delades in i gupper. Det var kanske 70-80 sökande skulle jag tro. Några sökte teater, några sökte musikal och några sökte både och. Angelica och jag hamnade i sista gruppen för teater, men hon bytte eftersom hon skulle spela föreställning på kvällen och vara på plats senast klockan 18:00 i Angered. Första infon var att vi skulle få göra sista delen av provet tidigast klockan 18:00, så Angelica bytte till den gruppen som var först istället.
Vi skulle först göra våra monologer. Eftersom det var några timmar kvar tills det var vår tur såg vi en föreställning på Wendelsbergs teater. "K + M + R + L" som Mattias Andersson har skrivit. Jag har faktiskt sett den föreställningen tre gånger i olika uppsättningar. Dessutom har jag pratat med Mattias. En trevlig persson som har berömt mina skådespelarinsatser i föreställningen En måste ju leva.
Anyway...
Att se den föreställningen var ett bra sätt att slå ihjäl tiden. Några av de andra som var där kunde dock inte koncentrera sig alls på handlingen utan var bara nervösa inför sina prov. Föreställningen var bra. Men en av skådespelarna var jobbig. Samma sak förra året när jag såg "Fånga på nätet" på Wendelsbergs teater i väntan på att få göra mitt prov. Då var en av skådespelarna väldigt jobbig och dålig. Men sånt får man inte säga.
Anyway...
Efter föreställningen gick vi och åt, och därefter var det vår tur att göra provet. Vi satt och väntade i ett rum där någon startade en skiva med Håkan Hellström. Det märktes att folk inte kunde koncentrera sig på sina texter till Håkans skrän. Musiken var jätteskön. Det var ju Håkan. Men sången skar i mina öron. Så falskt! Det var ju Håkan.
Hon som skulle vara min motläsare tittade på pappret med repliker. Sen förklarade hon för mig att hon skulle läsa utan inlevelse (så är det alltid på inträdesprov, just för att inte motläsarens skådespelartallanger ska påverka den sökande).
-Ja, jag vet, sa jag.
-Okej. bara så du inte tänker, vad konstigt hon läser! förklarade hon.
-...hur fan kom hon in här? fortsatte jag, och hon kunde inte sluta skratta på tre minuter.
Till slut blev det min tur att gå in till juryn. de var fem eller sex. Jag minns inte riktigt. de sa att jag kunde börja när jag kände mig redo. Jag började och körde min scen. Det kändes jättebra och min motläsare var jätteduktig. Juryn sa bara tack så mycket och vi lämnade rummet. De får inte säga något om framträdandet. Inte min motläsare heller, men hon sa "Men gud vilken rolig doktor du gjorde!" (Jag spelade doktorn i Woyzeck).
Då var det gjort. Sedan följde väntan igen. Om jag gick vidare skulle jag få göra andra scenen på söndagen.
Jag kände igen några från året innan. Den där Tobbe som jag träffade förra året (han som läste min blogg, och dessutom fick jobb hos konkurrenten City Mail när jag fick jobb på Posten) var där och snackade lite med mig. Han sökte också förra året, men han kom in. Inte jag. "Vi kanske syns på söndag" sa jag. "Klart vi ses på söndag!" sa Tobbe med en övertygande ton. Jag såg också en kille som heter Billy och en som heter Alexander. de var i min grupp förra året och vi gjorde vår improvisationsövning tillsammans andra provdagen. De hade kommit in båda två. Jag snackade lite med Billy. Trevlig kille. Han kom ihåg mig och trodde att jag lätt skulle komma in i år.
Efter några timmar var det dags för improvisation. Först fick vi göra lite övningar till musik. Sedan fick halva vår grupp göra en gruppövning tillsammans och den andra halvan tittade på. Sedan såg vi på när de andra gjorde sin övning. Det var skoj.
När det var klart var det hejdå. Alla åkte hem för att invänta besked. Några där var riktigt sköna människor som jag gärna hade velat ha i min teaterklass. Alla hade fått var sitt ansökningsnummer och jag antecknade några av de andras nummer för skojs skull.
Sen cyklade jag hem.
Väntan igen. Jag kom hem och var alldeles svettig efter gruppövningarna. Jag hade haft det kul och det kändes bra. Alla som kände igen mig var glada att se mig och alla var övertygade om att vi skulle träffas på söndagen. Jag ringde till Wendelsbergs telefonsvarare där Bo Widell (som jobbar på Wendelsberg och också är inblandad i gbgimpro) hade talat in ett meddelande. Han sa ungefär att "Här kommer vi snart att läsa upp de nummer som gått vidare till andra provomgången. Tyvärr är vi ännu inte klara med detta...". Det meddelandet hörde jag många gånger under kvällen.
Jag och Josie turades om att ringa massor av gånger.
"Tyvärr är vi ännu inte..." *klick*
"Tyvärr är vi ännu inte..." *klick*
Plötsligt fick Josie ett spännt ansiktsuttryck när hon ringde. Jag fick telefonen och lyssnade noga. Bo läste upp de nummer som gått vidare. Jag antecknade alla nummer på datorn. Han närmade sig mitt nummer och det verkade som att han hoppade över det. Jag gick igenom listan med de nummer jag skrivit upp. Sen ringde jag igen.
Jag var inte med! Hade de glömt mitt nummer? Vad hade hänt?
Jag skickade ett SMS med texten "Jag gick inte vidare" till mamma, pappa och Lisa Grön. Sedan stängde jag av mobilen och gick och lade mig. Trots att klockan bara var halv nio.
Jag kunde inte somna och kännde mig jättekonstig. Jag fick en liten chock. Men jag tror jag förväntade mig en annan reaktion så jag gick också och väntade på en större chock och var samtidigt chockad av att den stora chocken inte kom.
Jag var deppig iallafall.
Josie också. Hon var nästan deppigare än jag. "Du som kämpade så! Det är ju det här du vill göra!"
Jag kände att jag bara ville isolera mig. Låsa in mig i Josies rum och aldrig komma ut. Någonsin.
Mina magsmärtor kom tillbaka och jag var deprimerad. Jag åt mina Omeprazol, plus ett gäng Novalucol om dagen. Magen krånglade och umöret var i botten. Jag ville inte göra någonting. Jag gick runt här i huset och hade massor av TV-spel som jag äntligen hade tid att spela. Men jag ville inte. Ville inte göra någonting. Men ändå. Jag ville göra någonting. jag var rastlös med ingenting var roligt. Jag mådde verkligen skit. Och visste att jag kommer att jobba kvar på Posten ett tag till. Det som skulle vara några veckor har redan hunnit bli sisådär tio månader. Fy faan.
Jag ska hålla på med teater! Så är det bara. Det vet alla.
Jag träffade Ida på bussen härom dagen. Eftersom hon går KD går hon automatiskt vidare till andra provdagen. Hon var förvånad över att jag inte kom i tid till andra provdagen. Sedan märkte hon att jag inte kom dit alls. Hon begrep ingenting. Var är Albin?
Jisses. Det känns som det var jättelängesedan.
Sedan dess har min kära mor föreslagit att jag ska söka någon journalistutbildning. Ju mer jag tänker på det desto bättre känns det. Men det är för sent att söka nu, så jag ska söka en annan kurs först.
Jag har tagit tag i Albin & Art igen. Det var närmare två år sedan jag började med det tredje programmet och det får faktiskt bli klart någon gång. Nu när jag har hållit på med det ett tag (några timmar om dagen) känns det jättebra.
Dessutom har Art blivit kontaktad av någon från Sjuhäradsfestivalen. Arts band, Krakow Kasanovas ska spela där, men inte nog med det... De vill att Albin & Art-programmen ska visas! Först visste jag inte så mycket. Vad ska vi visa? Alltså, vad hinner vi visa? Nu har jag fått veta att vi har en timme på oss. Kanon! Då kan jag ju visa båda de första programmen, och klipp från det tredje programmet.
Men... Jag måste ta ledigt från jobbet för att kunna vara med.
Häromdagen ringde Linus som var "konfliktkoreograf" på föreställningen En måste ju leva. Det var han som lärde oss slåss på scen så att det såg så verkligt ut som möjligt. Skillad kille.
Han håller på med något lajv-projekt för i Angered. Futuretopia heter det. Barn i Angered får vara med men de har också några skådespelare på plats som är lite fasta rollfigurer. De hade fixat folk, men några hoppade av och så fixade de nya och så hoppade de av. Nu ville han att jag skulle vara med och spela nån ascool professorfilur som har minnesförlust och är rädd för trappor. Hur coolt som helst!
Jag sade att jag gärna ville, men jag var tvungen att ta ledigt en dag. Jag lämnade in ledighetsansökan på studs (i förrgår), och tjatade på Johan (som är snäll och vice lagledare) och han skulle titta på den så fort som möjligt.
Jag fick dock inte tillbaka den förrän igår. Jag ringde direkt (i smyg. Jag pratade i handsfree samtidigt som jag jobbade) till Linus och sade att jag fick ledigt. Ajajaj, sa han. Han hade precis fixat en annan. jag skulle ringt 20 minuter tidigare. Fan.
Ett litet skådespelarjobb, liksom. Men han lät verkligen ledsen. som om han hellre velat ha med mig. han sade flera gånger att jag hade varit perfekt för rollen. men jag sade att om han hoppar av så är jag iallafall ledig då, så jag kan hoppa in.
Men ändå... Skit.
Jaja. Men nu ska jag sikta in mig på att komma in på svenskakursen på GU, och så ska jag lägga ner tid på Albin & Art. Min hjärna har kommit igång och jag har massvis med idéer!
Over and out!
Företagsbråk orsakar bloggproblem för Albin (och andra)
Hej!
Bloggen har krånglat en hel del.
Inte för er, kanske men jag har inte kunnat blogga på ett bra tag.
Jag har gjort inträdesprov på Wendelsberg och innan dess var det det enda jag hade tid att koncentrera mig på. Då hade jag varken tid eller lust att blogga.
Sen, när jag väl kände att jag ville blogga... Då började allt krångel. När krånglet verkade ha löst sig kunde jag logga in och blogga och då skrev jag ungefär det här inlägget som du läser nu. Men när jag hade sparat det visade det sig att blogen inte uppdaterades ändå. Inga ändringar jag gjorde syntes i bloggen. Den var som förstenad.
Då mailade jag till supporten och de sa att de skulle fixa det. och nu verkar det vara klart, bara det att det inlägget jag skrev efter krånglet bara försvann.
Så nu har jag fått "den förstenade versionen", men jag kan ändra på den. Men alla små ändringar jag gjorde efter "försteningen" är borta, så därför får jag nu skriva om det här inlägget igen. Det är det jag gör nu.
Okej...
Det som hände var följande:
Blogg Esse AB är de som har hand om min blogg. Systemet (eller "bloggverktyget") jag använder för att blogga är utvecklat av Desktop Headlines AB.
Blogg Esse betalade Desktop Headlines för att använda tjänsten, men kontraktet löpte ut 30 mars 2008. I augusti 2007 började Blogg Esse knåpa ihop ett eget bloggverktyg i en övergiven militärbunker (byggd på en gammal indiankyrkogård). Precis innan kontraktet med Desktop Headlines gick ut påbörjade Blogg Esse en flytt till det sprillans nya bloggverktyget.
Natten mellan 31 mars och 1 april hade flytten krånglat i 47 timmar. Blogg Esse insåg att det helt enkelt inte funkade och tänkte "fuck this shit". De avbröt flytten och fortsate använda Desktop Headlines system ett litet tag till. De var övertygade om att de skulle kunna kompromissa om att använda det gamla bloggverktyget i en månad till. Men där trodde de fel... (Spännande).
Den 10 april träffades Desktop Headlines och Blogg Esse i Oslo. De träffades, tog i hand och båda log brett. Desktop Headlines hade sin finaste kostym på sig. Mötet började och Blogg Esse frågade ytterst blygsamt "är det lugnt eller?". Desktop Headlines leende byttes omedlebart ut mot en mycket arg min. "I helvete heller!" röt Desktop Headlines så att lite, lite saliv från hans mun träffade Blogg Esse i pannan. Desktop Headlines ville stänga av tjänsten med omedelbar verkan, men detta kunde inte Blogg Esse acceptera. Han drämde näven i bordet och sa, mycket dramatiskt att "Tänk på de stackars bloggare vars liv kommer slås i spillror!". Därefter gjorde han en mycket dramatisk sorti.
I media nämns att Desktop Headlines vill ha ett års betalning för att Blogg Esse använde tjänsten i en månad för mycket, men detta vill inte Blogg Esse gå med på.
I vilket fall som helst drabbades inte vi blogganvändare av detta.
Tills Blogg Esse började dra igång flytten igen. Vi bloggare erbjöds att ställa oss i kö för en flytt, och de som inte ställde sig i kö kunde blogga på som vanligt. Jag passade på att ställa mig i kö, och fick veta att själva flytten tog max tre timmar, men köandet innan dess kunde hålla på i ett dygn.
Under köandet kunde jag inte logga in på min blogg, och således inte blogga. Efter två eller tre dagar kunde jag fortfarande inte logga in, men till slut fick jag ett mail som sa att bloggen var flyttad och jag lyckades logga in.
Då skrev jag en text som hade många likheter med texten ovan. Jag klickade för att publicera texten, och i listan över blogginläggen fanns mitt nya blogginlägg, markerat "publicerat".
På bloggen syntes däremot ingen skillnad. Inlägget om krocken var fortfarande överst. Jag prövade att ändra bloggens rubrik till "Albin Olssons trevliga blogg", och i kontrollpanelen stod det att rubriken var ändrad. Men på bloggen syntes ingen skillnad. En kille kommenterade ett blogginlägg, och i bloggen synstes hans kommentar, men i kontrollpanelen var hans inlägg inte med. Kontrollpanelen verkade inte vara sammankopplad med min blogg. Jag kontaktade supporten och fick till svar att de skulle fixa det.
Efter någon dag fick jag ytterligare ett mail som var identiskt med det förra. Att bloggen var flyttad. Jag loggade in, och kan nu blogga och ändra i bloggen. Men det långa inlägget jag skrev om företagsbråk som skapar bloggproblem, det är borta. Men nu har jag skrivit ett nytt. Och det är det du läser nu.
Och nu är det slut.
Albin bevittnar en krock
Goddag.
Igår (tisdag) jobbade jag i vanlig ordning mellan klockan 06:30 och 11:00. Efter jobbet blev jag i vanlig ordning skjutsad till busshållplatsen "Slamby". Den ligger precis vid korsningen Landvetter/Partille/Mölnlycke. Istället för att vänta på bussen i 20 minuter gick jag bort till refugen (den fina blå pricken som jag ritat i mitten av bilden) för att lifta. I förrgår (måndags) fick jag skjuts med en trevlig fiollärare och jag hoppades alltså på att ha lika tur även på tisdagen.
En fin flygbild, stulen från Eniro.
Jag står på refugen och fiftar med tummen. Några få bilar kör förbi utan att plocka upp mig. Efter några minuter kommer en silverfärgad Opel Frontera från Landvetterhållet och saktar in i korsningen. Uppifrån Partillehållet kommer en silverfärgad Volvo V70. Opeln svänger in mot Mölnlycke och jag tänker ungefär att "Det där var inte smart." och att det kommer bli lite tight för honom att hinna över vägen före Volvon.
PANG! lät det. Volvon kör med fronten rakt in i sidan på Opeln. Volvon studsar tillbaka en bit och Opeln snurrar runt 180 grader. Jag ser att den äldre mannen (80+) i Opeln verkar oskadd och att den yngre mannen (~30+) i Volvon kliver ut ur sin bil. Jag frågar om han är okej och han verkar helt oskadd. Det ser inte ut som att det är någon mer i bilen, men plötsligt hör jag en gråtande bebis och tänker att "Nej! Inte ett skadat barn!". Det första mannen gör när han kommer ut ur bilen är att springa runt och öppna höger bakdörr. Jag springer samtidigt fram och ser honom lyfta ut en liten pojke som sitter i en bakåtvänd barnstol. Pojken ser oskadd ut och slutar ganska snabbt att gråta när han får sin napp. Under tiden har den äldre mannen hunnit kliva ur sin bil. Han stapplar fram lite långsamt men säger att han mår bra. Han letar efter en lapp med numret till bärgning.
Någon gång under de här få sekunderna då jättemycket hinner hända ringer jag SOS. Jag får prata med en kvinna som faktiskt inte verkar förstå vad jag menar när jag, så tydligt det bara går, beskriver var jag är. Jag förklarar att det är korsningen Partille/Landvetter/Mölnlycke och att det står Partillevägen på en skylt. Jag berättade att det var tre inblandade, två män och en bebis, men att ingen verkade allvarligt skadad. Hon frågade flera gånger vad det är för korsning och jag berättar lugnt och sansat tre, fyra gånger var vi är. Det är verkligen inte svårt att hitta. Det är en vältrafikerad väg. Jag lämnade över till Volvoföraren och han förklarar på samma sätt som jag. Några gånger, verkar det som. Till sist säger han att om de skickar någon från Öjersjö brandstation och de åker mot Landvetter så ser dem oss. Och vet var vi är. Det kändes inte bra att hon på SOS inte förstod var vi var, eller bara kunde vidarebefodra våra uppgifter till räddningspersonalen om var vi var, för de kände till platsen.
Opeln. Inne i bilen kan man (om man tittar jättenoga) se lite av en kofångare från bilen som ramlade av och föraren lade in i bagageutrymmet.
Volvon. Det var kylarvätska och små metal-, plast- och glasbitar över hela vägen.
Efter en liten stund hörde vi sirener och en brandbil kom först till platsen och precis bakom den en ambulans. Brandmännen spärrade av och en rökdykare med andningsmask och lufttuber gick fram till bilen. Skumt.
Jag sa till en av brandmännen att jag inte hade bråttom någonstans, och det tyckte han var bra för då kunde jag stanna tills polisen kom så att de kunde ställa lite frågor. Jag hade ju "första parkett" som en av ambulansmännen uttryckte det.
Det hade bildats lite köer och bilarna lyckades försiktigt slingra sig förbi. Sen kom även buss 611 mot Mölnlycke. "Min" buss. Den blev stående en ganska bra stund, men sedan åkte den iväg utan mig. Efter en stund kom en polisbil och efter ytterligare en stund kom ännu en ambulans, en polisbil till och en polis på motorcykel. Det var ganska lugnt och jag fick stå och vänta ett bra tag. Den lilla bebisen, som hette Emil, var inte alls ledsen. Han tittade intresserat på ambulanserna och all räddningspersonal som promenerade omkring. En av ambulansförarna försökte underhålla Emil, men då blev han bara sur.
Polisen ställde lite frågor till de inblandade och till sist blev jag också "intervjuad" av motorcykelpolisen. Till sist sade jag lite försiktigt att jag skulle till Mölnlycke, men att det dröjde 45 minuter tills nästa buss kom. Han föreslog att jag frågade en av de andra poliserna som skulle till Mölndal. Han sa att han skulle vara kvar ett bra tag och vänta på bärgningsbilarna, men sa att om jag var kvar då så fick jag "naturligtvis åka med honom".
Ambulanspersonalen från den första ambulansen försökte övertyga den gamle mannen att följa med i ambulansen men han ville vänta på bärgningsbilen hellre än att sitta och vänta på akuten i flera timmar. Jag frågade ambulansmännen vart de skulle åka sen och de skulle åka en annan väg, men de sa att de kunde åka via Mölnlycke om jag var snäll. "Jag är rätt snäll" sa jag. Bara två minuter senare var det dags att åka, så jag fick hoppa in bak i ambulansen och sitta i stolen bredvid båren. Det var lite häftigt.
Jag åker ambulans. Det var lite häftigt.
Ja, det var lite skojigt att åka ambulans.
Det var lite häftigt att se en krock, men jag blev verkligen rädd när jag hörde lille Emil gråta inifrån V70:n.
Jaja. Lärdomar: Gamlingar kan vara ganska farliga i trafiken och Volvobilar är säkra grejer.
Over and out!
Fantomen på operan på hjärnan
Igår tittade Josie på filmen The Phantom of the Opera (eller Andrew Lloyd Webberin Oopperan kummitus som den heter på finska). Hon såg den på datorn och jag satt en bit ifrån och pillade med min dator samtidigt som jag hörde ljud och musik från filmen. Jag har aldrig sett varken filmen eller musikalen, men någon gång har jag hört snuttar ur musiken. Och när jag satt där och pillade med helt andra saker hörde jag ändå den underbara musiken och laddade ner soundtracket från filmen. Jag försökte också ladda ner musiken från musikalen på svenska och japanska, mest för att det är skoj. Tyvärr har jag inte lyckats få ner alla låtar från de två senare. Men vilken härlig musik.
Jag har fått två av låtarna på hjärnan. The Phantom of the Opera is there inside my mind.
Rader ur låten "Music of the Night" upprepas i mitt huvud, gång på gång. Men det är bra musik. Det är jobbigare när man har skitmusik på hjärnan (Som när man äntligen hade fått bort "Boten Anna" ur skallen och åkte till Arvika och hör den jävla skitlåten ur varenda rostig Volvo som åker förbi på kvällen).
Igår var vi dessutom på Chalmersspexet Bob. De spelade "Picasso", och det var roligt. Inte riktigt lika bra som förra året (då de spelade Hannibal). Skådespelarna från förra året var riktigt bra, men de nya var sådär. Men det är alltid kul med sista föreställningen (som detta var) då folk bakom scenen (snickare, manusförfattare, kostymörer, mfl.) kommer upp på scenen och spexar med skådespelarna som inte vet alls vad som kommer att hända.
Exempelvis var det en scen där en av skådespelarna säger en kort mening om Cirkusdirektören "Blasko". Alla ord i meningen börjar på bokstaven B, och när meningen är slut kommer en man in på scenen och börjar läsa Claes Erikssons Bara ben (med den enda skillnaden att namnet Basker-Bosse var utbytt mot Blasko).
Referenser till Galenskaparna & After Shave är uppskattade. Och dessa förekommer tydligen ofta i spexen. Jag har tyvärr bara sett detta och förra årets spex.
En annan detalj var att Tigertämjaren "Vera" (spelad av samme man som spelade Belltini i spexet "Hannibal") sade att hon hade matat tigrarna exakt 13:37. När hon sagt detta sträckte två personer i orkestern upp var sin sylt med texten "LOL". Det tyckte jag var kul.
På vägen hem från detta spex hade jag fortfarande "Music of the Night" på hjärnan.
När vi kom hem satt vi en stund framför TV:n och zappade. Vi såg några minuter på Så ska det låta, och i ett av lagen tävlade en man jag kände igen från Melodifestivalmusikalen som var "pausnumret" i Melodifestivalen förra året. Mannen heter Fred Johanson och är en jävel på att sjunga.
När det var dags att välja två av sex bilder och sedan sjunga till dessa valde Fred Music of the Night ur musikalen Phantom of the Opera. När han tog de första tonerna tittade jag på Josie och sken upp. "Det är ödet!" sa Josie.
Jag spelade in det hela och lyckades efter lite tekniskt strul ladda upp det hela på YouTube.
Så här har ni det, mina damer och herrar...
Fred Johanson - Music of the Night:
Självklart är det nu bara Fred Johansons version som upprepas i huvudet.
Over and out!
