Nu är jag 20 år!
För 20 år sedan konstaterades att bebisen i Viviannes mage låg med huvudet "uppåt", och att de därför fick snitta henne (inte ghetto-style, utan kirurg-style). När de hade öppnat såg de att bebisen där inne hade vänt sig om. Nu hade de ju redan öppnat och rullat ut den röda mattan på magen, så då klev bebisen ut genom just magen.
Bebisen var en pojke.
Gossebarnet Werner var pojkens första namn. Efternamnet Werner fick gossebarnet av sin mor som hade fått det av sin man, som egentligen inte alls var släkt med det nyfödda gossebarnet.
Gossebarnet fick sedan namnet Albin Olsson.
Det är jag det.

Tjugo år senare sitter jag här och minns tillbaka på den är dagen, som jag faktiskt inte minns alls. Typiskt att man ska glömma bort en så viktig dag. För att inte 20-årsdagen ska falla i glömska på samma sätt skriver jag om den här i min blogg.

Dagen började med att jag som vanligt steg upp. Idag vid niotiden, eftersom jag började elva. Mycket lyxigt.
I köket hade någon ställt fram en talrik med en liten bakelse på. Eller en kaka. Jag vet inte riktigt vad det var, men gott var det. Innan jag åt den åt jag yoghurt och drack saftsoppa. En mycket mystisk frukost som jag aldrig förut prövat. Jag har nog aldrig druckit saftsoppa utan att den omgärdat en portion gröt. Detta är en stor dag i många avseenden.
Jag gick som vanligt till bussen, och den var som vanligt lite sen. Jag som vanligt av vid Gustavsplatsen, där antagligen en lastbil hade kört på busshållplatsskylten, eftersom den låg krökt på marken med en lastbilsstänkskärm bredvid sig.
Jag gick som vanligt från Gustavsplatsens busshållplats till Ejdergatans spårvagnshållplats och väntade på åttan, som jag gjort i tre och ett halvt år. Alltså jag har inte väntat så länge, utan jag har väntat några minuter varje dag. Och den har kommit varje dag. Ja, ni fattar.
Idag kom den dock inte. Jo, men inte när den skulle. Jag missade åttan precis, och det ska komma en till efter sisådär tio minuter, men idag dröjde det tjugo minuter. Jag kom iallafall fram till Angered tio över elva och då gick jag in på Jerkstrands konditori och köpte två tårtor. En gräddtårta och en prinsestårta.
Jag gick in på teatern och i fikarummet satt de andra och väntade. Grattis! sa regissör-Jenny och så ställde de sig upp och sjöng. Jag satte mig på en stol och tyckte det var fint. Alla fyra klämde i för fulla halsar. Det var Jenny Andreasson, Anders Lönnbro, Kave Foladi och Julia Marko Nord. Det var väldigt fint.

Sen började vi repa den andra fabriksscenen (scen sju) i föreställningen En måste ju leva.
Om mindre än två veckor är det premiär. Jisses.
Iallafall repade vi, och vid halv ett gick jag och åt i bamba (vilket jag nog inte får) och så satte jag mig vid teaterettorna som gratulerade mig. Efter maten träffade jag några andra teaterettor som gratulerade mig och insåg att jag kunde köpa ut åt dem, men det tänker jag inte göra.

Sen gick jag tillbaka till Angeredsteatern och då skulle de andra äta. Jag ringde till teaterns kontor och sa att om tjugo minuter kunde de komma ner och äta tårta.
Jag gick till teaterprogrammets uppehållsrum och hängde med några teaterelever, och sen gick jag tillbaka till teatern och så åt vi tårta. Lisa Gröön kom med en present från teatern. En bok skriven av David Batra. Den innehöll massor av roliga insändare från olika tidningar från 60-talet och framåt. Det var en rolig bok. Sen kom Lisa Nowotny och teaterchefen Ulrich och gratulerade mig och det var väldans trevligt. Sen repade vi lite till och sen tog vi rast och sen repade Julia och Ove och sen fick jag vara med på scenen för att vi skulle repa min första scen.

Sen blev klockan sisådär sju och då gick jag och Ove till restaurang Gyllene Måsen och köpte mat. Vi fick vänta jättelänge på vår mat, och när vi stod där var det en kille som krävde att få tala med chefen. "Han står där och låtsas jobba, säg åt honom att jag vill tala med honom". När chefen till slut kom så skällde killen ut honom och frågade hur chefen såg på att tre tjejer hade sagt upp sig på grund av sexuella trakasserier. Chefen fick inte svara för då sa killen "Jag lyssnar inte på vad du säger, men om jag hade vetat att jag pratade med en vettig människa hade jag lyssnat på dig..." och så babblade han vidare och lät inte chefen försvara sig. Ett spännande skådespel som bevittnades av alla gäster som frös till och tittade på. Även kassörskorna stannade upp för att titta på spektaklet.
Killen sa att han skulle gå till polisen och till tidningarna och "hur långt som helst"...
Spännande grejer.

Efter en kvart eller nått fick vi vår mat och gick tillbaka till teatern och åt den. Sen satt vi där och hade det trevligt, Jenny, Ove, Julia och jag. Vilken trevlig födelsedag! upprepade jag när jag smaskade i mig min Big Tasty. Sen fick jag gå hem om jag ville, och eftersom klockan var sisådär halv åtta ville jag det.
På vägen hem läste jag i boken jag just fått. Den var rolig.
Hemma såg mamma och pappa på Saltön, så jag satte mig vid datorn och det var några stycken som gratulerade mig på MSN. Christian, Goblin, Charbel, Pablo, Karin och Pontus.
Sen ropade mamma och pappa att min kollega var på TV. Jag begrep ingenting och sprang ner till TV-rummet för att se Anders Lönnbro sälja ett rep i TV-serien Saltön.
Sen satte jag mig vid datorn för att lägga upp dagens bilder i billdagboken. Sen såg jag, mamma och pappa på två Simpsonsavsnitt ur säsong åtta, som jag fick på DVD igår. I det ena hittar Homer ett paket med det japanska tvättmedlet "Mister Sparkle" som har en Homer-liknande figur som logotype. En klassiker.

Innan jag började med det här blogginlägget beställde jag böcker på Internet för första gången i mitt liv. Det är en stor dag i många avseenden.
Jag köpte böckerna Kamikazekaniner 1 och 2, eftersom jag inte fick dem i födelsedagspresent. Men jag köper dem för pengarna jag fick av mormor.

En bra födelsedag.
Jag har fått gratulations-SMS av Pappa, Art, regissör-Jenny, Erika, Chrill, Goblin och Charbel.
Tackar så mycket!

Nu ska jag sova.