Hej igen!

Idag är det onsdag. Jag tar det lugnt. Klockan är fem i halv tolv och jag ska inte ge mig av på ungefär två timmar.

Den senaste tiden har varit stressig. Är det en tillfällighet att mitt liv helt plötsligt har blivit stressigt? Förr har jag tagit det rätt lugnt och haft mycket fritid. Ungefär när nicaraguanerna kom som det började. Det var en stressig och intensiv period, men det var väldigt väldigt kul och väldigt väldigt lärorikt.
När de hade åkt var allt ganska lugnt. Man kunde koppla av, men efter ett tag började det komma massor av grejer. Jag minns inte allt nu, men det har varit skolarbeten blandat med inträdesprovansökningar och inspelningar av TV-program och fan och hans moster.

Sist var det Alla hjärtans dagspecialen som tog upp all tid. Tre dagar av mitt sportlov tillbringade jag i skolan, och när det var över var det dags att sätta fart för att Sense of Sweden-sidan skulle bli färdig. Vips var det skola igen. Jag försökte ta det lugnt, men kände på mig att "snart kommer det nått mer att stressa ihjäl sig för".

Vips var det dags för Malin och Aurelia i danstrean att göra sitt projektarbete: En dansföreställning i den stora teatersalen. Jag hade tackat ja till erbjudandet om att sköta ljuset.
Det var illa.
Jag visste inte hur mycket tid det skulle ta.
Jag skulle offra förmiddagen i lördags. Jag var i skolan klockan tio.
Till min hjälp hade jag Arvid. Jag hade bett honom och han kunde hjälpa till. Arvids projektarbete går bl.a. ut på att sätta ljuet till vår föreställning, så jag tänkte att han nog kunde fixa ljuset här med. Han hade nog mest koll på grejorna så jag tänkte assistera honom. Egentligen var det ju som så att det var HAN som skulle assistera MIG. Det hade jag glömt bort lite.
Jag kände mig helt lost med alla knappar och reglage.
Arvid var tvungen att sticka vid två, eftersom det var svensexa för hans brorsa.
Jag klarade mig rätt bra, och utan honom var jag tvungen att klara allt själv och på så sätt lärde jag mig knapparna riktigt bra (Lite som när nicaraguanen Nelly bodde här och jag blev tvungen att lära mig spanska).

Tjejerna dansade och dansade och övade och blev inte klara, trots att klockan blev jättemycket... Säkert hundra. Minst.
Vi fick bryta klockan halv nio. Jag tog vagnen till Gamlestaden. På vägen ringde jag Arvid och meddelade att  vi borde vara i skolan klockan nio nästa dag. Han var full, glad och förvånad över att jag hade varit kvar så länge. Han sa att han aldrig skulle orka till skolan till nio (det tar ett tag att åka från Hönö). Jag sa att det var OK. Jag kunde ju grejorna nu. Jag kom till Gamlestan och upptäckte att min buss skulle gå om tre minuter. Vagnen som skulle ta mig till busshållplatsen skulle komma om elva minuter. Jag ville inte vänta en halvtimme på nästa buss, så jag tog en ca halvkilometers springtur från Gamlestadstorgets hållplats bort till Gustavsplatsens. När jag närmade mig var bussen redan där, och åkte förbi hållplatsen. Som tur var lyckades jag stoppa den en bit framför hållplatsen så att jag fick hoppa på. Jag stämplade, tackade och slängde mig i ett säte. Min kondition är inget vidare alls och jag hade blodsmak i munnen.

Jag kom iallafall hem och nästa dag (söndagen) var jag i skolan tio igen. Då fick vi bryta vid halv åtta och då fick jag skjuts hem, eftersom pappa ändå var ute med bilen för att hämta mamma.
Tjejerna var så klart inte klara med allt, så vi fick fortsätta på måndagen också. Det kändes som att det mesta satt då, så att på torsdag och fredag, när det är föreställning på riktigt, kommer det nog gå bra.
Även på måndagen fick jag skjuts hem eftersom pappa var ute med bilen och hämtade Emil på kören.

På tisdagen var det studiedag så vi var lediga. Då var pappa och jag barnvakter åt Leon, min söta systerson. Det gick bra. Det var en ganska lugn dag. Jag somnade en stund i soffan och det gjorde pappa och Leon också.


Vad söta de är.

Det var en bra och soft dag. Emil fick sin handdator som vi lekte lite med. Vi prövade Bluetooth och lyckades koppla in den i hemmanätverket.

Min teaterlärare, Claes, har sportlov den här veckan så jag har bara "nutida konst". Det är kanske inte jättekul, men idag ska vi på konstmuséet vid tre, så den här dagen är också soft.

Gårdagen och idag får bli min helg.

Nu ska jag publicera bloggen, ta det lugnt och sen åka till stan. Imorgon blir det stressigt igen, men det blir nog bra. Nu lyssnar jag på 50 hertzs senaste skiva (som man kan ladda ner gratis på deras hemsida). Just nu rullar låten "Adam Svanell Will Never Go To Hell". Den innehåller den störtsköna textraden:

Doktor Kjell opererar i timmar
Det är så blodigt att sjuksystrar svimmar