I dag fyller mormor 90 år och igår var det kalas.

Hela släkten, på hennes sida, var samlad. Det var trevligt. Mycket folk och en väldans massa barn. De busade med mig och klättrade och sprang omkring. Jag blev en levande klätterställning. Det var rätt kul, men jag fick rejält ont i ryggen senare på dagen.
Det togs många kort. Vi lyckades samla ihop oss allihop och ta ett gruppfoto. Det kortet har inte jag ännu.
Det blev också en bild på alla mormors barnbarnsbarn. Fjorton stycken hittills. Det är inte illa. Alla lyckades sitta still på kortet också.

Mormor är hon längst till höger.


Det var många som ville ta kort på de små barnen.

Efter kalaset för mormor skulle jag hem till min kompis Lisette. Det var ett tag sedan vi sågs. Stefán skulle också komma dit. När jag skulle gå hade jag min bluetooth handsfree i fickan. Jag tänkte att jag nog inte skulle behöva det, men beslöt mig ändå för att ta med det.

Jag tog en sväng förbi Statoil och köpte Ahlgrens bilar, och sen traskade jag vidare hem till Lisette.
Lisette bestämde sig för att baka kladdkaka, och jag protesterade inte alls. Efter en stund kom Stefán och vi bestämde oss för att se på Kalle och Chokladfabriken som jag hade med mig. Den var så klart bra, och det var vi överens om alla tre.
Sen pratade vi lite och så såg vi ett Simpsons-avsnitt på DVD. Det var också bra.

Sen var klockan mycket. Jag och Stefán snackade massor om allt möjligt. Vi har ju inte setts på ett tag. Lisette var väldigt trött och orkade inte lyssna, så medan Stefán och jag satt och snackade gick hon iväg och borstade tänderna och till slut gick vi hemåt...

Stefán och jag pratade vidare på vägen och när vi kom fram till det lilla huset som en gång i tiden var Frejakiosken, stod vi där och pratade i nästan en timma.
Efter en stund kom Stefán på att vi kunde gå lite för att slippa frysa för mycket, så vi tog en långpromenad runt delar av Sävedalen. Vi snackade om gamla minnen och vad som hänt de senaste åren. Det var ett trevligt samtal. Till slut var klockan runt två eller tre på natten, så vi sa hejdå och så gick vi hem.
När jag kom hem var klockan ungefär halv tre. Eller kanske halv fyra, eftersom det nog hade hunnit bli sommartid så dags.
Jag klev in genom dörren och upptäckte att min handsfree var borta.
Jag undersökte fickorna på tröjan, jackan och byxorna. Flera gånger. Jag tittade på golvet, men hittade den inte. När jag och Stefén hade promenerat hade jag tagit upp mössan ur fickan (där handsfreen låg) och sedan stoppat ner den igen lite senare, och tagit på mig den igen. Jag mindes plötsligt tydligt hur jag drog upp mössan så att fickan vändes helt ut och in.
Jag hade troligtvis tappat handsfreen på marken, men jag hade ingen aning om var.
Crap!

Jag beslöt mig för att ge mig ut igen. Jag åt två riskakor, hämtade min stora ficklampa, tog på mig halsduk, vantar och mössa och gav mig av. Jag hade på vägen hem från Lisette känt att Stefáns och mitt snack hade varit trevligt och givande och jag hade gått med en nöjd min hemmåt och känt att "nu ska jag hem och sova". Nu var jag på väg ut igen. Jag hade inte längre någon nöjd min. Klockan var hur mycket som helst och jag hade ingen aning om var jag skulle leta.
Jag började med Statoil. De hade ju stängt, men jag kikade in genom glasdörrarna. Jag hade ju tagit av mig mössan där inne när jag köpte godis, men nu såg jag ingen handsfree där inne.

Jag promenerade vidare och undrade vad sjutton jag sysslade med. Skulle jag söka igenom hela Sävedalen? Skulle jag sätta upp efterlysningslappar om "Borttappad handsfree"? Klockan var sanslöst mycket, det var kallt, och jag gick omkring med en ficklampa och letade efter en liten elektronikpryl som kunde vara var som helst.
Tanken att stå utanför Lisettes hus och lysa med ficklampa lockade inte. Det hade nog varit lite skumt.
Efter en lång promenad i ett kyligt, mörkt Sävedalen gav jag upp. Jag lunkade hem och somnade direkt. Ont i ryggen hade jag också efter släktträffen där alla barn använde mig som klätterställning.
Det försvann en timma inatt iochmed att vi gick över till sommartid, men för mig förvann minst en timma till eftersom jag letade genom hela Sävedalen efter min handsfree istället för att sova.

Nästa morgon (idag) vaknade jag upp vid nio och kom ihåg att min handsfree var borta. Efter att ha somnat om och vaknat närmare tolvtiden ringde jag Lisette och berättade lite kortfattat. Jag bad henne kika i hallen bland skorna och utanför dörren. Hon sa att hon skulle ringa upp, och när jag kommit ner i köket för att äta frukost ringer hon tillbaka och säger att hon hade hittat den!
Den låg på marken vid hennes brevlåda.

Senare på dagen åkte vi och handlade, och så tog vi en sväng förbi Lisette och plockade upp handsfreen.
Den fungerar bra, trots en natt i snön.
Gött!

Vet inte varför, men jag tyckte följande händelser var roliga:

I morse lyssnade jag som vanligt på musik i min MP3-spelare. I morse var det Michael Jackson som gällde. Samtidigt som han sjöng "Do you remember the time..." frågade en gubbe mig vad klockan var.

För några månader sedan hände en liknande sak. Jag kollade jag på klockan när jag väntade på vagnen, och precis när jag hade sett hur mycket den var började Madonnas låt "Hung up". Den börjar med ett tickande ljud och textraden "Time, goes by... So slowly... Time goes by.. So slowly...". Det tyckte jag var skoj. Men jag är ju som jag är.

Idag blev jag av någon konstig anledning sugen på Trocadero. Det är sant.
Jag tog en sväng förbi ICA Kvantum Angered för att köpa en flaska och frågade Eddie om han ville följa med. Han svarade att han hade bråttom till sin buss "och dessutom har jag övertrakasserat mitt ICA-kort".
Det tyckte jag också var skoj.
Det visade sig att han inte skojade, utan helt enkelt inte kom ihåg att det hette "övertrasserat".
Det visade sig också att Trocadero var gott.

Hej igen!
Jag har sett en skitbra film!
Dessutom var jag strax innan det med om något som var som en film.
Jag har sett trailern för Bröderna Wachowskis (de som gjorde Matrix-filmerna) nya film, "V för Vendetta". Idag såg jag recensionen i GP och sen gick jag in på Filmkrönikans hemsida och såg en recension av den där. GP gav den tre fyrar, men Emma på Filmkrönikan (Hon som inte kan säga "R") gav den hela fem stolar! Jag snubblade alldeles nyss in på Moviezine.se och rubriken på deras recension löd "En visuell orgasm".

Jag tänkte att jag borde försöka få mina vänner Pablo, Arash, Charbel (som jag nu mera kallar Pepparkakistanierna), samt Goblin och Chrill att se på den. Senare på dagen gick jag in på nätet och chattade med dem. Det första som händer är att Charbel frågar om vi ska gå på bio. Han föreslår "V för Vendetta". Perfekt! Alla bestämmer sig ganska snabbt och vi åker in till stan vid åtta. Filmen började 21:15.
Innan filmen börjar gick vi till McDonalds för att äta. När jag skulle beställa tänkte jag att kassörskan faktiskt var rätt snygg. Jag tänkte inte så mycket mer på det, utan tog min mat och så sa hon att jag skulle få vänta tre minuter på min hamburgare. "Du kan sätta dig. Jag kommer ut med den". Vi sätter oss och snackar och i högtalarna spelas lite rockig musik. Efter några minuter säger jag till Pablo "Lyssna på musiken och titta på henne". Vi börjar skratta båda två, eftersom det är som en film. Kassörskan kommer gående likt en filmstjärna... I slow motion... och musiken passar perfekt.
Det blev ingen erotisk stämning eller så... Det såg bara så himla roligt ut... Det var precis som en sån där uttjatad filmsekvens.

Sen gick vi och såg filmen.
Jösses!
Den var så j-vla bra! Det var helt otroligt. Jag älskade verkligen Matrix, och det var en helt otrolig känsla när jag kom ut ur biosalongen efter V för Vendetta. Jag och Christian diskuterade filmen, och vi var båda överens. Filmen var skitbra! Och han brukar vara ganska kritisk till de flesta filmer.
Jag vet inte vad jag kan säga mer. Den var bara... Helt underbart jättebra!
Det var inte alls mycket action. Det var precis lagom.

Huvudpersonen var ascool och jag måste verkligen få tag på en sån där mask...

Hej igen!

Idag är det onsdag. Jag tar det lugnt. Klockan är fem i halv tolv och jag ska inte ge mig av på ungefär två timmar.

Den senaste tiden har varit stressig. Är det en tillfällighet att mitt liv helt plötsligt har blivit stressigt? Förr har jag tagit det rätt lugnt och haft mycket fritid. Ungefär när nicaraguanerna kom som det började. Det var en stressig och intensiv period, men det var väldigt väldigt kul och väldigt väldigt lärorikt.
När de hade åkt var allt ganska lugnt. Man kunde koppla av, men efter ett tag började det komma massor av grejer. Jag minns inte allt nu, men det har varit skolarbeten blandat med inträdesprovansökningar och inspelningar av TV-program och fan och hans moster.

Sist var det Alla hjärtans dagspecialen som tog upp all tid. Tre dagar av mitt sportlov tillbringade jag i skolan, och när det var över var det dags att sätta fart för att Sense of Sweden-sidan skulle bli färdig. Vips var det skola igen. Jag försökte ta det lugnt, men kände på mig att "snart kommer det nått mer att stressa ihjäl sig för".

Vips var det dags för Malin och Aurelia i danstrean att göra sitt projektarbete: En dansföreställning i den stora teatersalen. Jag hade tackat ja till erbjudandet om att sköta ljuset.
Det var illa.
Jag visste inte hur mycket tid det skulle ta.
Jag skulle offra förmiddagen i lördags. Jag var i skolan klockan tio.
Till min hjälp hade jag Arvid. Jag hade bett honom och han kunde hjälpa till. Arvids projektarbete går bl.a. ut på att sätta ljuet till vår föreställning, så jag tänkte att han nog kunde fixa ljuset här med. Han hade nog mest koll på grejorna så jag tänkte assistera honom. Egentligen var det ju som så att det var HAN som skulle assistera MIG. Det hade jag glömt bort lite.
Jag kände mig helt lost med alla knappar och reglage.
Arvid var tvungen att sticka vid två, eftersom det var svensexa för hans brorsa.
Jag klarade mig rätt bra, och utan honom var jag tvungen att klara allt själv och på så sätt lärde jag mig knapparna riktigt bra (Lite som när nicaraguanen Nelly bodde här och jag blev tvungen att lära mig spanska).

Tjejerna dansade och dansade och övade och blev inte klara, trots att klockan blev jättemycket... Säkert hundra. Minst.
Vi fick bryta klockan halv nio. Jag tog vagnen till Gamlestaden. På vägen ringde jag Arvid och meddelade att  vi borde vara i skolan klockan nio nästa dag. Han var full, glad och förvånad över att jag hade varit kvar så länge. Han sa att han aldrig skulle orka till skolan till nio (det tar ett tag att åka från Hönö). Jag sa att det var OK. Jag kunde ju grejorna nu. Jag kom till Gamlestan och upptäckte att min buss skulle gå om tre minuter. Vagnen som skulle ta mig till busshållplatsen skulle komma om elva minuter. Jag ville inte vänta en halvtimme på nästa buss, så jag tog en ca halvkilometers springtur från Gamlestadstorgets hållplats bort till Gustavsplatsens. När jag närmade mig var bussen redan där, och åkte förbi hållplatsen. Som tur var lyckades jag stoppa den en bit framför hållplatsen så att jag fick hoppa på. Jag stämplade, tackade och slängde mig i ett säte. Min kondition är inget vidare alls och jag hade blodsmak i munnen.

Jag kom iallafall hem och nästa dag (söndagen) var jag i skolan tio igen. Då fick vi bryta vid halv åtta och då fick jag skjuts hem, eftersom pappa ändå var ute med bilen för att hämta mamma.
Tjejerna var så klart inte klara med allt, så vi fick fortsätta på måndagen också. Det kändes som att det mesta satt då, så att på torsdag och fredag, när det är föreställning på riktigt, kommer det nog gå bra.
Även på måndagen fick jag skjuts hem eftersom pappa var ute med bilen och hämtade Emil på kören.

På tisdagen var det studiedag så vi var lediga. Då var pappa och jag barnvakter åt Leon, min söta systerson. Det gick bra. Det var en ganska lugn dag. Jag somnade en stund i soffan och det gjorde pappa och Leon också.


Vad söta de är.

Det var en bra och soft dag. Emil fick sin handdator som vi lekte lite med. Vi prövade Bluetooth och lyckades koppla in den i hemmanätverket.

Min teaterlärare, Claes, har sportlov den här veckan så jag har bara "nutida konst". Det är kanske inte jättekul, men idag ska vi på konstmuséet vid tre, så den här dagen är också soft.

Gårdagen och idag får bli min helg.

Nu ska jag publicera bloggen, ta det lugnt och sen åka till stan. Imorgon blir det stressigt igen, men det blir nog bra. Nu lyssnar jag på 50 hertzs senaste skiva (som man kan ladda ner gratis på deras hemsida). Just nu rullar låten "Adam Svanell Will Never Go To Hell". Den innehåller den störtsköna textraden:

Doktor Kjell opererar i timmar
Det är så blodigt att sjuksystrar svimmar