Hejs igen!

Nu är klockan massor.
Jag stack till Dublin igår.
Innan jag stack skulle jag kolla mailen och blogga lite. När jag kom in hit till datorrummet, och precis hade satt mig, kom en ledare in med massa barn och sa att aktiviteten "Creation Station" skulle hållas i datorrummet (det är ett ganska stort rum med några datorer i en tredjedel av rummet. Resten är tomrum som ibland används för aktiviteter).
Jag fick gå ut och hade inte nått speciellt för mig.
Jag frågade efter en telefon och en av ledarna visade mig till telefonkiosken. Plånboken i stugan, så jag fick springa och hämta den. Väl tillbaka vid telefonen visade det sig att jag bara hade några småmynt, men det stod ett nummer på telefonen så att man kan be den man ringer att ringa tillbaka.
Tyvärr svarade ingen hemma.
Jag kom på att de kanske är i sommarstugan, men jag kom inte ihåg riktnumret till Arvika, så jag skippade det. Jag tänkte pröva datorn i volontärernas "uppehållsrum", men den datorn var upptagen och nån sa att den tydligen är sjukt långsam. TV:n i uppehållsrummet var på och de visade ett avsnitt av Scrubs som jag såg i svensk TV för någon månad sedan. Jag såg fram till scenen när J.D. försöker kommunicera med en patient som bara kan tyska. J.D. tänker "Jag önskar det fanns nått sätt att nå honom" och man ser en tankesekvens där de båda hoppar omkring i rummet till "neun und neunzig luftbalongs" och rummet är fyllt med röda ballonger.

Den tyska dansen som jag var med i gick bra. Vi bytte om efter maten och så gick vi upp på den lilla scenen som finns i matsalen, och så dansade vi en tysk dans när man hoppar med höga knän och klappar på sina fötter. Tyskarna sjöng sin nationalsång.

Jag bad en av grabbarna att filma med min nya, fina digitalkamera.
Här har ni resultatet:
http://hejs.se/media/tysk_dans.mov
För att se filmen krävs Quicktime.

Under dansen sprack de svarta byxorna jag hade lånat i kostymförrådet. Gylfen sprack, inte helt oväntat, men jag hade tagit på mig svarta kalsonger (eftersom jag kände på mig att byxorna skulle spricka) så det märktes nästan inte.

Efter dansen sprang jag och bytte om och sen träffade jag "Nann" från Norge och Eugenia från Grekland De hade också hade ledigt. Vi ringde taxi och åkte till grannbyn Ballymore.
Jag slängde in min väska i bakluckan på taxin och skulle sätta mig på passagerarsätet i fram, men där satt taxichaffören. Knasigt. Det kändes konstigt att sitta till vänster i fram och bara åka med.
Från Ballymore tog vi buss till Dublin. Den gick 20:00, och det var den sista för dagen. Vi hann med den. Vid busshållplatsen stog två isländska damer som också hade ledigt från Barretstown. Bussresan tog lite mer än en timme. Väl framme letade vi först upp ett vandrarhem som Islänninganran hade hört om.
Vi andra tyckte inte det verkade så jättebra, utan gick för att leta upp ett hotell som Eugenia hade hört om. Vi märkte att islänningarna ville vara för sig själva så vi sa att vi skulle träffas dagen efter vid bussen som gick tillbaka till Ballymore.
Vi hittade hotellet, och portiern (eller vad det heter) var hur kul som helst. Många likheter med John Cleese. Samma accent, samma sorts humor. Han skämtade hela tiden.
Vi fick ett rum med tre sängar. €32 per person. Inklusive frukost.
Vi delade badrum med de andra rummen, på den våningen, men de rummen var lediga, så vi hade badrummet för oss själva. Inne på rummet hade vi TV, ett tvättställ, och en hylla med koppar, tepåsar och vattenkokare. Så Brittiskt.
På kvällen gick vi ut och gjorde ett snabbt besök på en pub, och sen åt vi på restaurang. Burger King hette den.

Jag sov ganska gott. Jag vaknade för tidigt och hade svårt att somna om. Vi gick upp och åt frukost (som ingick i priset) och sen gick vi runt på stan väldigt länge.
Nann och jag pratade massor. Norska är ju enkelt att förstå. Hon sa nått om någon som var glad, "Gøy", och då sa Eugenia "Don't call him that", för hon trodde att Nann stod och kallade mig för gay.

I Dublin tittade vi i affärer. Massor av affärer. Vi delade på oss och jag kollade i en massa skiv- och filmaffärer. Jag köpte ingenting, dock.

Vi träffade islänningarna vid busshållplatsen 15:15. Bussen skulle gå 15:25. Islänningarna hade väntat sedan 15. Vi stod och pratade och väntade och det kom massor av bussar, men inte vår buss 65.
Bara 65B, men den skulle inte vi ta.
En buss med nummer 65 som hade kommit från Ballymore stod och väntade en bit bort. Vi trodde vi skulle ta den, men 15:35 ändrades den bussens skylt till "Out of service". Vi frågade någon bussledarfilur där, och han sa att bussen redan hade gått. En busschaufför sa att den kan vara sen, eftersom han själv var 40 minuter sen med sin buss.
Vid fyra pratade vi med bussledarfiluren igen. Han ringde med sin walkie-talkie och fick till slut veta att busschauffören bara hade kört förbi hållplatsen. Den föraren hade tydligen gjort samma sak två veckor tidigare. Nästa buss gick 18:05. Bussen tar ju lite mer än en timme, det tar ca 30 minuter att gå från Ballymore till Barretstown, och vi skulle vara tillbaka 18:00.

Bussledarfiluren hade koll. Förutom walkie-talkien svarade han i en mobil som han hade i fickan, och plötsligt ringde ytterligare en mobil i andra fickan. Dessutom hade han en fin slips med massa bussar på.

Bussledarfiluren sa att vi kunde ta en annan buss till en annan by, så skulle han fixa så att en liten buss väntade på oss där, och att den skulle ta oss vart vi ville. Till slut fick vi dock gå på en dubbeldäckare som körde oss raka vägen till Ballymore. Bara vi på bussen. Raka vägen. Inga stopp. Vi behövde inte betala någonting. Jag somnade på bussen och vaknade trettio sekunder innan vi var framme. Klockan var fem i sex och vi gick hela vägen tillbaka. Inga bilar stannade. En bil från Barretstown stannade och hon som körde pratade med Nann. De bode tydligen i samma stuga. Hon sa att de varit oroliga för oss. Sen kom en bil bakom, så hon fick köra undan. Men hon ropade "See you at lunch!" och körde iväg. Hennes lediga dag hade precis börjat.
Jag och Nann stod bara och tittade på varandra. Helt paffa. Vi trodde vi skulle få lift. Vi fortsatte gå. Skitsura. "Får man göra så?" frågande Nann.

Vi klättrade över den låsta grinden vid stallet och gick en genväg till Barretstown. När vi gått tio meter hörde jag en bil och såg en Toyota-van, med plats för massor av folk, köra förbi utanför grinden. Mot Barretstown. Jag sa det till de andra, men de svarade "Don't look back".
Vi gick grusvägen från stallet till slottet, och det tog en kvart. Vi hann äta och det fanns mat kvar.

Over and out!