"Lägger Arvikafestivalen ner? Tyckte jag hörde det på radio nyss..."

Nej, det kan inte stämma, tänkte jag. Senast i torsdags pratade jag med min vän, tillika huvudansvarig för Arvikafestivalen 2011, Viktoria. Och det lät inte så deppigt. Jag gick snabbt in på Sveriges Radios webbsajt och såg direkt rubriken "Arvikafestivalen ställer in".

Så deppigt!
I år hade jag tänkt låta bli att åka till Arvikafestivalen. Efter att ha jobbat där sex år kände jag att det räckte. Men så blev Viktoria huvudansvarig, och så bokades Slagsmålsklubben (som tidigare var en självklarhet på Arvikafestivalen, men som inte spelat där de senaste åren), så jag hade tänkt åka dit som besökare.

Men nu blir det ingenting.
Det känns som att något har gått lite sönder inom mig.
En liten bit av mitt hjärta har brustit. Det är faktiskt jättetrist. Arvika betyder mycket för mig, och nu är det så klart mycket upprörda känslor. Förra året ställde Hultsfredsfestivalen in, och folk blev jätteupprörda och tyckte att det var elakt. Nu är det Arvikafestivalen, och de känner också att de inte kan genomföra festivalen. Då finns det ingen annan utväg. Tyvärr.

Jag tänker på alla de som ska jobba, och har jobbat med Arvikafestivalen 2011. De som jobbat och som nu inte kommer få se resultatet av sitt slit. De som planerat att jobba, och som antagligen får att mail av sina nyckelfunktionärer där det står "Tyvärr. Det blir inget."

Och så tänker jag på Viktoria som är kapten för det stora skeppet, som har styrt denna stora festival och som nu blivit tvungen att fatta beslutet om att det inte blir något. Att den stora båten inte kommer att komma i hamn.

Urs! Det är verkligen superdeppigt! Arvikafestivalen betyder mycket för mig.
Jag ska försöka klippa klart videobloggarna från festivalen 2009 och 2010. Det vore ju alltid nåt...

Josie skulle vara ledig, men fick plötsligt veta att hon skulle jobba ändå, så hon var på jobbet större delen av dagen. Jag hade tvättid, och blev faktiskt inte inringd för att jobba (som jag blivit de senaste fyra gångerna jag skulle tvätta). Jag började med att lägga i en tvätt, och sen när jag kom tillbaka till lägenheten tänkte jag diska och dammsuga.

När jag skulle diska upptäckte jag att det inte kom något varmvatten. Kallvattnet kom som vanligt, men när jag vred kranen till varmvattenläget kom det ingenting. Alltså kunde jag inte diska, och inte heller duscha. Suck! Jag ringde till Bostadsbolaget, och de visste om problemet och jobbade på det.

När jag skulle dammsuga visade displayen bara bokstaven L när jag satte i sladden, och dammsugaren ville inte starta. Jag vet inte vad det betydde, och hittade inte instruktionsboken. Jag försökte hitta intruktionsboken på nätet, men jag var tvungen att söka på serie- eller modellnummer, och inget av de tydligt skrivna numren på undersidan av dammsugaren ville fungera. Då ringde jag till Electrolux, och fick prata med nån support. Hon hittade inte heller min dammsugare. Jag har en Electrolux. Det vet jag.

För några veckor sedan ringde jag till HP för att få hjälp med min skrivare, men när jag sa modellens namn insåg jag att jag faktiskt har en Lexmark-skrivare. Det var lite klantigt, men det är en annan historia.

Electroluxtjejen sa att de hade problem med sitt datorsystem och att hon skulle ringa upp mig istället.

Efter en stund ringde hon upp mig och försökte söka på modell- och serienummer igen. Datorn hittade ingenting, så hon kopplade mig till nån verkstad eller nåt. Det gick fram massvis med signaler, och undertiden testade jag att dra ut sladden till dammsugaren och sätta i den igen. Jag tänkte att jag nog hade gjort det förut, eller...? Nej, det hade jag inte testat innan, för plötsligt visade displayen det den brukar, och dammsugaren fungerade som den skulle.

Det blev några vändor till tvättstugan. Vit och svart tvätt, ljusa färger, mörka färger, torkskåpet, tummlaren... Eftersom Josie var på jobbet körde jag lakanen i tummlaren och startade det automatiska programmet "skåpstorrt". När min tvättid gck ut var det fortfarande inte färdigt, så jag avbröt programmet och norpade en annan tvättstuga som var ledig. När jag kom tillbaka efter en timme var det fortfarande inte färdigt, och när lakanen hade varit inne i torktummlare nummer två i en timme och 40 minuter avbröt jag det programmet också, men då var de torra.

Jag fick syn på kvartersvärden också och han sa att det var en vattenläcka som borde vara fixad nån gång på eftermiddgen.

Vid fem slutade Josie eftersom vi skulle på bio klockan sex. Innan dess gjorde jag mig iordning för att åka till stan, och då kom varmvattnet tillbaka så att jag kunde tvätta mig och göra mig fräsch. Gött!

Men det blev mer konstigheter! Innan jag åkte kollade jag mailen för att hitta information om när filmen egentligen började. Var det 18:00 vi hade bokat, eller var det 18:20? Jag hittade inte bekräftelsemailet. Mycket skumt. Men det har varit många bokningar. Bion vi skulle på igår, och så ska vi på sista Potter-filmen när den har premiär, och så bokade vi tågbiljetter för ikväll. Jaja, det löser sig tänkte jag.
När vi kom till bion stoppade jag in mitt kort i en bioautomat, men fick meddelandet att det inte finns några biljetter köpta med mitt kort! Jag gick fram till kassan och hon sa att det kanske var lite krångel med chipet. Jag tänkte att jag kanske hade missat något steg i bokningen. Kanske inte klickat på sista knappen. Det förklarade i så fall varför jag inte hade fått något mail. Jaja, det var väl bara att köpa en biljett på plats. Det var en halvtimme tills filmen började, och när jag kikade på datorn hemma fanns det gott om lediga platser.
Kassörskan sa att hon fick fram biljetterna, så då var det ju ingen fara. Gött!

Hon sträckte fram biljetterna och sa "Sådär! Två biljetter till X-Men First Class klockan tre".
Nu sa hon fel, tänkte jag.
Nu var något fel, tänkte hon.

Det visade sig att vi hade bokat en visning klockan tre, eftersom Josie egentligen skulle vara ledig hela dagen. Fan. Men det skulle gå att ordna. Tjejen gick iväg och letade efter sin chef, kom tillbaka utan att ha hittat chefen, och fixade biljetter till 18:00-visningen. Så det löste sig. Men fan vad klantigt!

Vi såg filmen och vi tyckte båda att den var väldigt bra. Jag hade ganska låga förväntningar, men jag gillade den. Den utspelade sig på 60-talet, och det var en härlig 60-talskänsla över hela filmen. Och så var det två sköna cameo-framträdanden också, men de tänker jag inte berätta om.



Det blev en bra dag till slut, och när vi kom hem tog vi det lugnt. Josie såg första X-Men filmen på DVD, och jag diskade och spelade TV-spel (dock inte samtidigt).

Ikväll ska vi till sommarstugan i Glava och fira midsommar.

Efter att ha tappat mobilen i havet och fått ut en struntsumma på försäkringen började jag lite motvilligt jakten på en ny telefon.

Innan jag köpte min HTC Legend gjorde jag mycket research. Min gamla Sony Ericsson W910 var riktigt risig, och startade om sig själv i tid och otid. Det var dags att köpa en ny telefon och jag var riktigt sugen på en Android-mobil eftersom jag hade läst om Android och tyckte att det verkade hur häftigt och bra som helst. Efter att ha jämfört och stått och vägt mellan en HTC Legend och en HTC Desire blev det till slut en Legend. Och vilken telefon! Helt underbar!

Senare skaffade Josie en Desire, och hon är supernöjd.

Nu har det alltså redan blivit dags igen att köpa ny mobil. Lite jobbigt, men lite kul. Det är svårt att välja, eftersom jag inte (tro det eller ej) är typen som byter telefon ofta. Jag har en telefon tills den blir riktigt risig och jag måste köpa en ny. I högstadiet var det en del som fick en ny mobiltelefon nästan varje månad. Det är ju sjukt!

Jag har iallafall kikat i olika butiker och på nätet och jämfört priser och modeller. I slutändan stod det mellan HTC-modellerna Desire HD, Incredible S och Sensation. I en butik på Frölunda torg fick jag snacka med en trevlig kille som gav mig en del kloka råd och sa saker som han nog inte skulle sagt om jag inte hade jobbat på torget. När jag frågade om man kunde få känna på en "Incredible S" tog han upp sin egen mobil i fickan så att jag fick testa menyerna och känna på hur telefonen ligger i handen och så. Vilken service!

Jag har även kikat i Telenors butik, the Phone House och i Tele2-butiken. Just för att titta på telefonerna. Men det är svårt att gå in i en sån butik och ställa frågor om telefoner när personalen hela tiden frågar "Vad ringer du med idag?", "Vad har du för operatör idag?", "Vad har du för abonnemang idag?". Alla verkade avråda mig från att köpa HTC Desire HD, eftersom den verkar vara en utgående modell och att den börjar bli "gammal".

Min telefon, som jag köpte när den var helt ny för lite drygt ett år sedan, säljs inte längre hos The Phone House. Den är för gammal! Inte Desire heller, och den kom lite senare än min! Visserligen finns ju Desire S, Desire HD och Desire Z, men ändå! De är ju bara ett år gamla modeller, och redan ur produktion!

Jag fick rådet att köpa en Incredible S, eftersom att den är 500 kronor billigare än Sensation. Jag jämförde lite till, läste lite recensioner, och så bestämde jag mig för en HTC Sensation! Den släpptes faktiskt i tisdags (i vissa butiker), och jag bestämde mig på tisdagseftermiddagen.

Först och främst var rutan med orderstatus tom. Helt tom! Det står alltid nåt, men inte den här gången. Så jag skickade ett mail till kundtjänst genom deras formulär på onsdagen. Jag fick svar på torsdagen och de beklagade att jag fått vänta, och då stod det på leveransstatusen att "varorna packas". Sen stod det att den hade skickats, och jag fick ett kollinummer för att spåra paketet.

Det gick så klart inte att spåra paketet. Då kontaktade jag deras chattsupport och den jag fick chatta med sa att det var nåt som var fel. I systemet var det ett paket, men kollinumret tillhörde ett brev. Hon tyckte jag skulle "skapa ett ärende", men jag kände att det inte var så himla viktigt.

Klockan 07:32 vaknade jag av att jag hade fått ett SMS. Mitt SIM-kort sitter i min gamla W910. I SMS:et stod det att jag kunde spåra paketet, och så stod kollinumret (som jag redan hade fått). När jag vaknade igen senare kollade jag upp numret, och det gick att spåra. Och ännu bättre, det stod att min mobil var i Västra Frölunda! Senare stod det att min mobil fanns att hämta ut på Hemköp på Frölunda Torg! Wohoo! Jag cyklade iväg snabbt som blixten och skulle äntligen få min fina mobil!

Väl framme på Hemköp tog jag en kölapp och väntade. Och väntade. Till slut blev det min tur och jag gav kassörskan kollinumret och mitt ID-kort. Hon gick iväg och hämtade ett litet paket som hon ställde på disken. Där i låg min nya, fina mobiltelefon. Hon knappade lite på datorn och sen bad hon sin kollega om hjälp. Det var nåt som inte stämde. Kollegan förklarade att det var ett så kallat "avtalsbrev", så därför kunde jag inte hämta ut det utan avi. Fan.

Så jag fick vänta ännu längre. Jag cyklade hem och fortsatte med min tvätt, och sen cyklade jag tillbaka till torget för att jobba. När klockan var ungefär fyra hade jag rast, så jag cyklade hem igen för att hämta min avi, som förhoppningsvis hade kommit med posten. När jag kom hem hade det inte kommit någon post. Alls. Fan!

Så jag måste vänta till måndag. Om jag får avin då. Man vet aldrig...
Det känns rätt surt. Mobilen låg ju i en ask precis framför mig!

Ett YouTube-klipp med en recension av min nya mobil. Jag kikar på klippet på Josies mobil.

Jaja... Jag får helt enkelt bita ihop och hålla ut. Men hela den här grejen är så fruktansvärt retlig.

I förrgår skrev jag om när jag tappade min mobiltelefon i havet, och inlägget slutade med "Fortsättning följer". Det var nämligen inte slut på historien där.

Telefonen hamnade i havet på lördagen, alltså för en vecka sedan. Mitt försäkringsbolag, Trygg-Hansa, hade stängt över helgen (inklusive nationaldagen), så jag fick otåligt vänta på besked. Hur mycket pengar skulle jag få?

Jag försökte att inte ha för höga förhoppningar. Josies morbror Jonas sa att försäkringsbolag i vissa fall kan betala ut hela telefonens värde, om man köper en ny telefon av samma modell. Då bevisar man ju lite att man inte låtsas att mobilen gått sönder eller blivit stulen bara för att man ska får pengar att köpa en nyare modell. Trots att mobilen bara är lite mer än ett år gammal är den riktigt bra. Förlåt, VAR den riktigt bra innan jag tappade den i havet. Så jag kunde mycket väl tänka mig att köpa en likadan igen.

När så äntligen tisdagen kom ringde jag till Trygg-Hansa på morgonen innan jag skulle gå till jobbet. Jag försökte som sagt inte ha för höga förhoppningar. Jag köpte telefonen för lite drygt 4500 kronor, och tänkte att jag kanske bara får 3000 om jag har otur.

Jag fick prata med en handläggare och berättade vad som hänt. Jag letade fram ordern från när jag köpte telefonen och berättade datum, pris, ordernummer och var jag hade köpt den. Hon kikade lite i sitt system och sa att en HTC Legend idag kostar 4300 kronor, enligt deras siffror. Alltså skulle min telefon ha kostat 200 kronor mindre, ett år efter att jag köpt den. Det lät ju bra! Jag kanske får rätt mycket, tänkte jag.

Eftersom telefonen är mellan ett och två år gammal drog de av 40% på det priset. Ouch! Och sen drog de självrisken på 1500 spänn... Så då skulle jag få 1380 kronor. (Nu när jag räknade blev det bara 1080 kronor, men hon sa att jag skulle få 1380).

1380 kronor för en mobil som kostade 4300! Fy fan! A slap in the face. Det kändes riktigt, rikigt deppigt.

Jag gjorde den här bilden som innehåller mycket symbolik. Förutom att "det är botten" så visar den en livboj, som är gjord för att flyta. Men som inte gör det.

Jag frågade om det där med att köpa en likadan mobil och få betalt för hela mobilen, men så gick det tydligen inte till. "Men då tar jag ditt kontonummer, så sätter vi in 1380 kronor på ditt konto!" sa hon, och jag svarade, lite försiktigt och lite chockad, att "Jaa... Det finns väl inga andra alternativ?".

När jag har berättat om hur löjligt lite pengar jag skulle få har många tyckt att det var konstigt och dåligt. Min pappa, och Josies mamma, som båda har mer livserfarenhet än jag, verkade inte förvånade. Det är så det är, sa de båda två.

Efter beskedet letade jag upp den här låten, från filmen Monopol:

Sen var det en jävla massa krångel när jag väl beställde en telefon, men det tar jag nästa gång...

Jag hade tänkt ta årets första dopp förra helgen, men min telefon hann före.

Så här var det:

Eftersom söndagen följdes av nationaldag blev det extra lång helg, och Josie och jag åkte upp till hennes familjs sommarstuga i Kragenäs på lördagen. På söndagen gick vi ner till stranden för att kanske bada. Vi var inte jättesugna, eftersom vattentemperaturen enligt rykten skulle vara runt femton grader.

Jag hade på mig badshorts, T-shirt, och crocs (foppatofflor), så jag var redo att hoppa i. När vi kom fram till bryggan bestämde vi oss dock för att vänta med att bada, så vi satte oss bara på bryggan och tittade ut mot havet. Mellan oss var en stor stock som höll uppe bryggan, så jag flyttade mig närmare Josefin. Jag lutade mig åt sidan för att släpa mig närmre, och då hör jag en dov duns, följt av ett plask. Jag fattade inte riktigt vad det var, och tittade oförstående på Josefin som ser chockad ut och säger "Din mobil!".

Badshortsen har en ficka på ena benet. Det är ingen bra ficka. Jag kände på fickan och insåg att telefonen glidit ur och ramlat ner i vattnet. Jag slängde av mig tröjan och sedan slängde jag mig själv ner i vattnet. Temperaturen var okej. Lite kallt. Jag dök ner och försökte se telefonen, men det var för mörkt och för djupt. Jag dök ner några gånger, men så fort jag lyckades nå botten med händerna kände jag att det var dags att hämta luft. Det var runt tre meter till botten, och dessutom var min puls rätt hög, så jag lyckades inte hålla andan så värst länge. Ju längre jag försökte, desto kortare tid kunde jag hålla mig under ytan. Dessutom var jag inte helt säker på vilken sida den stora diagonala stocken mobilen hade hamnat. Jag gav upp efter några minuter och Josie försökte ringa till sin morbror som är dykare, och som strax innan hade åkt iväg med sin nya båt, från bryggan där jag just tappat min mobil.

Väldigt många tankar hade hunnit susa igenom mitt huvud.
Finns det någon som helst chans att den kommer att fungera efter det här? Det är ju trots allt saltvatten.
Om jag ändå får tag på SIM-kortet...
Och minneskortet...
Och så kom jag på att alla mina kontakter har synkats med mitt Google-konto, så de är inte försvunna.

Vi gick upp till stugan och berättade för de andra vad som hade hänt. Josies pappa Börje letade snabbt fram cyklop och snorkel. Fästet till snorkeln gick sönder precis när han tog fram det, så jag fick klara mig utan. Jag har knappt använt snorkel, så det gjorde inget.

Sen återvände vi till bryggan, trotts att jag inte var speciellt hoppfull. Jag trodde att en vattentät ficklampa hade varit nödvändig, och kanske tillochmed en tub med luft. Jag hoppade i igen, och bara en meter ner kunde jag tydligt se botten. Och min mobil! Den hade hamnat med den silverfärgade baksidan uppåt, så jag såg den tydligt. Tre meter ner låg den. Jag försökte dyka ner, men jag var alldeles för stressad för att kunna hålla andan. Jag simmade upp till ytan och försökte lugna ner mig. Jag är vanligtvis väldigt bra på att hålla andan under vattnet, och efter att jag lugnat ner mig en liten stund dök jag ner och lyckades nå telefonen. Jag återvände med ytan med ena armen uppsträckt, och i handen hade jag mobilen. Jag kände mig riktigt stolt när jag kom upp till ytan.

När jag simmade till stegen höll jag mobilen ovanför vattenytan. Varför jag gjorde det kan man fråga sig. Det frågade jag mig själv under tiden, och sa till Josie att "jag vill ju inte att mobilen blir blöt!".


Jag fick upp telefonen! Jag ser glad ut, men på insidan är jag mycket, mycket ledsen.

Samtidigt som jag dök pratade Josie med sin morbror. Han sa att jag skulle lägga mobilen i sötvatten en stund för att skölja ur saltet. Så det gjorde jag, trots att det kändes lite konstigt.


Mobilen läggs i blöt efter att ha badat. Det kändes mycket skumt.

Det var bäst att lyda Josies morbror Jonas. Han har tydligen tappat många mobiler i sjön, och när det gäller elektronik vet han nästan alltid vad han pratar om. Så jag fyllde en skål med sötvatten och stoppade försiktigt ner telefonen. Det kändes väldigt skumt att stoppa ner den i vatten när jag äntligen fått upp den ur havet. Och bara grejen att sänka ner en mobiltelefon i vatten kändes väldigt, väldigt fel.


Nu är det bannemej färdigbadat!

Efter mobilens andra bad fick mobilen ligga och torka i den starka solen. Jag la SIM-kortet och minneskortet under ett glas, så att de inte skulle blåsa bort eller stjälas av ondskefulla insekter, och så uppstod nog någon form av växthuseffekt inne i glaset, som gjorde att de torkade extra fort.

Mobilen ligger på den nybyggda altanen och solar.

Efter en dags solande försökte jag få liv i mobilen. Ingenting hände. Inga vibrationer. Inget ljus från någon lampa. Jag testade att sätta i laddaren. Men inget resultat. Suck. Den är stendöd. När vi kom hem i måndags grävde jag fram min gamla telefon. En Sony Ericsson W910. Den är inget vidare jämfört med min HTC Legend. Om man bortser från det faktum att min HTC Legend är stendöd.

Mitt försäkringsbolag hade stängt hela helgen, och öppnade först på tisdagen. Hur det gick med försäkringen berättar jag i nästnästa blogginlägg.

Men hur var det då att vara utan smartphone? Ja, i skrivande stund har jag fortfarande ingen smartphone.

Det dröjde inte länge innan jag fick abstinensbesvär. Nästan direkt efter att jag tappade den i vattnet kände jag för att uppdatera min Facebookstatus. Det hade ju faktiskt hänt en ganska stor grej. Jag hade väl tänkt mig något i stil med "Albin Olsson tänkte ta årets första dopp, men hans mobiltelefon hann före".
På kvällen tittade vi på TV och någon frågade "Vad har den där skådespelerskan varit med i? Jag känner igen henne!". Då tänkte jag direkt att jag skulle använda min IMDb-app och ta reda på det. Men det kan jag ju så klart inte göra utan en fungerande telefon.

På ett sätt var det nyttigt att vara utan mobilen ett tag. jag använder den så klart till en del onödiga saker. Men det är faktiskt så att jag använder mobilen till väldigt mycket. Förutom telefonsamtal (jo, jag använder faktiskt telefonfunktionen i min mobil) och SMS, så kollar jag mailen och Facebook. Även Facebook hånas ju av många, men det är där folk umgås. Det är en social plats där folk umgås och kommunicerar. De som inte använder Facebook missar väldigt mycket. Fester och andra evenemang, aktuella samtalsämnen, nyheter, vad som händer med vänner och bekanta, och mycket, mycket mer. Det går inte att förneka.

Ja, det var verkligen ett äventyr. Men det var inte riktig slut där.

Jag skulle kontakta försäkringsbolaget också.

Fortsättning följer...