Idag är det världsteaterdagen.

Varför är jag bara bra på saker man inte tjänar pengar på?
Eller, bra och bra...
Varför håller jag på med saker man inte tjänar pengar på?
Varför tycker jag om att göra saker man inte tjänar pengar på?

Jag har ju en fot i skådespelarbranschen, och tänker sticka in båda fötterna och helst hela mig.
Som skådespelare tjänar man i regel väldigt lite, om man nu har turen att alls få några skådespelarjobb.

Förutom skådespeleriet har jag en väldans massa mer eller mindre genomtänkta projekt på gång på Internet.
jag har ju dragit gång en GAS-wiki och en poesiblogg förutom min vanliga blogg (den här) och så har jag en egen domän där jag samlar de flesta av Internetprojekten. På hejs.se har jag också ett antal sajter jag gör för att fördriva tiden.
Jag lägger, som ni kanske vet, ner en väldans massa tid på de här projekten.
I vissa fall lägger jag ner en väldans massa tid på en sajt, och sen "lämnar" jag den på nätet utan att den ändras alls, och nästan glöms bort.

Det här intresset för Internet, HTML, CSS och webbdesign i allmänhet genererar heller inte några pengar. Inte för mig iallafall. Jag har ingen briljant affärsidé till en sajt med miljonomsättning. Inte för tillfället.
Hejs.se kostar pengar. Inte mycket, men jag drar inte in ett öre på sajten.
Det hade varit gött om jag var bra på - och intresserad av - något annat som man enkelt kunde tjäna pengar på. Men icke. Jag var iochförsig webbdesigner för en sajt som en av mina kusiner drog igång. Då fick jag lite småpengar, men sen lades det projektet ner.

Det finns naturligtvis många som tjänar stora pengar på webbsajter. De flesta av dem är dock folk som kommit på något helt nytt. Några har dock gjort en efterapning av något annat, och det känns löjligt. Communities, till exempel. Att starta en ny community är ju inte så originellt.
Det är en djungel av communities på nätet. Det finns vissa galningar som är medlem i flera stycken. Väldigt onödigt enligt mig. Ser man bara till att vara medlem på de största så behöver man inte tramsa runt på hallonsaft, skunk och allt vad skiten heter. På "Helgon" har jag de flesta vänner, men nu är jag nästan aldrig inne. Förr var det ju Lunarstorm, men det har blivit så väldigt, väldigt kommersiellt att man blir illamående.

Jag hatar sajter som är för plottriga och som är överfyllda med reklam. Spray, till exempel. När man loggar in kommer man först till en sida med reklam. Den får man först klicka bort. Sen kommer man till mailen. Har jag sett. Jag har nämnligen inte skiten själv.

Jag har dock gått lite emot mina egna principer genom att jag för någon vecka sedan lade till två små reklamrutor här på bloggen i förhoppning om att kanske tjäna en liten, liten peng. Sorry. Djävulen verkar ha tagit över min kropp.

Har någon en idé som involverar stora pengar, så ring.

Hejs!

Nu är det dags att blogga igen. Jag är ledig idag och ska vila upp mig. Jag mår väldigt bra, faktiskt.

I tisdags var det dagföreställning av En måste ju leva.
Först bytte jag om från "mitt vanliga jag" till "Svenne". Jag gjorde min scen och sen bytte jag om till Slava. Efter Slavas scen bytte jag om för att komma ut som "Svenne" i applådtacket.
En grupp elever stannade kvar efter föreställningen för "samtal". Några av skådespelarna sitter på scenen och svarar på frågor och har en liten diskussion. Det är oftast väldigt kul och intressant. Jag har varit med på alla samtal utom ett. Det som var i tisdags.

Efter föreställningen var jag tungen att byta om till Prinsen. Det var nämnligen dags för genomdrag av Yvonne, prinsessa av Burgund. Vi körde ett genomdrag, och det gick bra. Sen hade vi "rast" i ca en halvtimme eller nått. Sen blev klockan halv sju och då var det samling. Dags för genrep av Yvonne. Genrep med publik.
Det gick också bra. Det blir bättre för varje gång. Mamma och pappa satt i publiken och tyckte att det var väldigt bra. Så bra att jag fick följa med hem i bil.
Klockan var ca nio när vi kom hem och jag tog det lugnt framför datorn. Jag har startat upp en GAS-wiki, och mitt mål är att den ska bli jättestor och jättebra.

I onsdags var det premiär.
Jag var inte så värst nervös, men innan vi började var några av eleverna jättenervösa och det smittade av sig lite, men det gick bra. Föreställningen kändes jättebra. Efteråt skulle alla sminka av sig. Jag sminkade av mig på teatern, och plötsligt var alla borta. De sminkade tydligen av sig nere på gymnasiet. När jag var klar skyndade jag mig bort till Andra stället eftersom jag trodde att alla väntade på mig där. Men icke. De höll fortfarande på att sminka av sig.
Däremot var många från teaterns personal där. Och skolans rektor. De hade ställt fram vegansmörgåstårtor och champagne. Men champagnen fick de plocka bort, efter lite diskussion mellan rektor och teaterchef.
Alla elever har fyllt arton, de har slutat skolan för dagen och de är utanför skolans område. Men icke. Champagnen togs bort och så åkte den alkoholfria cidern fram.
Sen var det fest med tal och mingel. Smörgåstårtan var faktiskt god.
En trevlig tillställning.

Efteråt åkte alla till sitt och jag gick tillbaka till teatern. Jag skulle ju ha en föreställning till.
Klockan sju var det dags att spela En måste ju leva igen. Väl på teatern berättade de som varit med på tisdagens samtal att eleverna hade frågat varifrån jag kom. Ingen trodde på att jag var från Sävedalen. De trode jag var kroat eller serb. Ett väldigt gott betyg på min insats som Slava. Synd att jag inte kunde vara med på samtalet.
Efter onsdagens föreställning av En måste ju leva hejade jag som hastigast på Nina som suttit i publiken. Sen var jag tungen att byta om och så var det samtal med en dramagrupp från Burgårdens gymnasium. Ännu ett ganska trevligt och givande samtal.

Det hade varit en bra dag. Jag kände mig pigg hela dagen, trots att både jag och andra hade förväntat mig/sig att jag skulle somna av utmattning. Nu tänkte jag ringa till några av tjejerna i Yvonne-ensemblen för att höra om de var i stan och festade.
Det var de.
Jag beslutade mig för att följa åka in till stan och festa med dem. Ett dåligt beslut. Jag träffade några av tjejerna på Centralen. De var högljudda och fulla, och vi tog oss till Rockbaren, ett ställe jag aldrig varit på innan. Det var dock inget jag sörjde.

Jag kom in på Rockbaren och hängde in min rock. Hela undervåningen luktade urin, och musiken var hög och skränig. Det satt gott om ensamma fyllon i diverse hörn. Vi gick upp till övervåningen där några av de andra i ensembeln befarades hålla till. Efter ett tag träffade jag på tjejkompis X från ensembeln. Hon var lite nedstämd eftersom någon i personalen hade avbrutit henne då hon hade sex på en av toaletterna. Resten av kvällen hade flera i personalen givit henne kontiga blickar och skrattat åt henne. Det gjorde jag också.
Tjejkompis Y stod i ett hörn och hånglade med någon främmande kille. Lite senare stod de på dansgolvet och hånglade. Då drog killen ner Y:s urringning och sedan hennes BH. Det verkade dock inte bekymra Y att hennes bröst blottades, utan hon avslutade istället hånglet med att byta telefonnummer med gentlemannen.
Själv blev jag tvungen att hänga med de tjejer jag kom med. De hade inga pengar, utan försökte på olika sätt flirta med olika killar för att få gratis drinkar. Efter en halvtimma desperata försök lyckades en av dem få en öl.
Jag beslutade mig för att bege mig hemåt och stannade tills tio minuter innan min buss skulle gå från Heden. Då hade tjejkompis X börjat hångla med en annan kille, samtidigt som killen hon haft sex med leende tittade på.
Dagens ungdom...

När jag lämnade stället kände jag att min rock luktade rök, något jag inte varit med om sedan rökförbudet infördes sommaren 2006. Dessutom slog det mig ännu en gång vilken frätande urindoft som känndes i hela undervåningen.
Nä. Aldrig mera rockbaren.

Jag kom hem och var på dåligt humör. Jag somnade dock ganska gott och imorse vaknade jag utvilad.

Idag mår jag bra och är glad. Jag ska bara ta det lugnt. Imorgon ska jag spela Yvonne, prinsessa av Burgund klockan 13 och En måste ju leva klockan 19. Efter morgondagens föreställning ska jag nog abdikera och överlåta rollen som prinsen till Tommy, eftersom han är frisk och troligtvis har repat så pass mycket att han kan hoppa in.

Det här har varit tre spännande, slitsamma och roliga veckor.
Adjö!

Hejs!

Sist meddelade jag om att jag ska hoppa in i rollen som prins i Yvonne, prinsessa av Burgund som teatereleverna i trean på Angeredsgymnasiet ska sätta upp på Angereds teater. Nu har vi repat i ca två veckor, och det känns bra. jag kan nästan alla repliker, och jag tror att det här kan gå vägen.

Idag har jag som vanligt spelat En måste ju leva, och det gick bra. Dock gjorde jag min första miss. Jag har ju två roller, men i den andra rollen ska jag ha en mössa på huvudet. När jag står på scenen och pratar inser jag att jag inte har någon mössa på huvudet. Där står jag ombytt och omsminkad, men med precis samma frisyr som min första roll. Det kändes väldigt dum och jag var väldigt arg på mig själv. Det var kanske ingen som brydde sig, men det kändes dumt.

På tisdag ska jag spela nästa föreställning av En måste ju leva klockan 13.00. Efter föreställningen städas scenen och görs redo för Yvonne. Vi har nämnligen ett genomdrag av den nån gång mellan halv fyra och fyra ungefär. Efter det genomdraget är vi lediga en liten, liten stund. Sen är det genrep med publik ca halv sju.
Alltså nästan tre föreställningar samma dag.

På onsdag är det premiär av Yvonne klockan 13.00. Sen har jag en kvällsföreställning av En måste ju leva klockan 19.00.

Hur det blir sen vet jag inte. Jag har inga andra speltider för Yvonne, men jag ska spela premiären och föreställningen efter det. Sen ska jag spela Yvonne tills Tommy blir helt frisk och hunnit repa upp så pass mycket att han kan spela rollen "som vanligt".

Jag trodde först att jag skulle klara att lära mig allt på 2½ vecka, men efter några dagar kände jag att det är omöjligt, men nu känner jag att det kommer att gå. Jag kan ju nästan all text.

***

Förresten har min kompis Maurits redan varit med om två intervjuer för jobb på Liseberg. Tanken var att han och jag skulle vara nyckelfunktionärer på Arvikafestivalen, och bossa över entrén, men om han får jobb på Liseberg kommer han nog att tacka nej. Han prioriterar ett betalt jobb framför volontärarbete, vilket är ganska logiskt.
Vad jag ska göra utan Maurits vet jag inte. Jag får ringa Agnes (som har en rank högre än mig) och fråga vad jag ska ta mig till. Näst bäst hade det varit om jag fick jobba med henne.

***

För övrigt har jag ännu en gång anmält en bild till Bilddagbokens senaste tävling, och denna gång kommit med. Ämnet är "ordvitsar", och folk har tagit massvis med bilder. Själv tog jag en gammal bild som jag redan hade laddat upp för ett år sedan, och bilden kom med bland de 30 som användarna får rösta på.

De här två bilderna laddade jag upp den 20:e januari 2006.
Bildtitlarna var "Min utsikt i morse 1" och "Min utsikt i morse 2".

Man kan bara anmäla en bild till tävlingen, så jag valde bild nummer två (med morsekoden), och trots att det inte är ett riktigt foto valdes den alltså ut bland 29 andra bilder. 

På listan med alla bilder hamnade min bild tyvärr sist. Längst ner till höger. Dessutom har redan två personer besökt min bilddagbok och kommenterat med "Jag fattar inte". Jag känner att jag inte har stora chanser att vinna (1:a pris är en digitalkamera, 2-10 pris är biobiljetter). Några av konkurenterna är lite roliga, men jag känner att det inte är så jättehög nivå. De flesta andra bilderna är nog tagna speciellt för tävlingen, och bygger på gamla ordvitsar som man hört många gånger förr (exemplevis en bild på någon som håller en katt och någon som håller fram pengar. Bildtext: Misshandel).
Men ännu är inte tävlingen över (i skrivande stund, alltså) och det är ju dumt att ta ut förlusten i förskott.

Vi hörs om jag överlever tisdagen.

Over and out!