Det hela började i måndags.
Vi repeterade på teatern och det var ett tag kvar till lunch.
Vi tog en liten paus för att de som ville skulle få "ta lite frisk luft" som det kallas när man gå ut och suga i sig en blandning av nikotin, kolmonoxid, vätecyanid, bensen, arsenik, amoniak och 4000 andra roliga ämnen.
Eftersom jag aldrig förstått tjusningen med denna hobby tog jag ett äpple istället. Usch, nu framstår jag som världens renlevnadsmänniska, vilket jag inte är. Det råkade stå en fruktskål i fikarummet och någon sa "ta ett äpple" och så gjorde jag det.
Det smakade konstigt, och hade en konstig yta. Jag sköljde det två gånger och fortsatte äta. Efter en stund fick jag ont i magen och kände mig konstig men jag genomled dagen ändå. Det var någonting som sa mig att det inte var äpplet som var orsaken till att jag hade ont. Det var något som var skumt.
På kvällen mådde jag dock bättre.

Nästa dag hade jag nästan glömt bort hela äppelhistorien och repade som vanligt. Jag sufflerade inte, utan vi repade en av mina scener. Vi ändrade på en spark som jag skulle få i magen, och jag var inte beredd, men det gick väldigt bra ändå. Vi gick igenom den en gång, tillsammans med konfliktkoreografen Linus och så prövade vi en gång till.
Det gjorde ont.
Jag sa att vi fick bryta och så blev jag lite ompysslad.
Jag väntade lite och så gick vi igenom det igen, när jag var redo, och sen gick det bra. På kvällen spelade vi upp tre scener för lite gymnasielärare och då gick det bra med sparken.
Jag hade fortfarande en konstig känsla i magen, och på vägen hem kom jag på att det ju faktiskt var nästan samma känsla som efter jag hade ätit äpplet.

På onsdagen gick vi igenom det igen. Noga. Det kändes bra och jag var nöjd. På kvällen visade vi fyra scener för skådebanan. Då gjorde jag lite fel. Jag tänkte inte alls på hur jag skulle göra med magen, så jag fick ont igen. Men det var något som inte stämde då heller. Det var något annat som gjorde ont. Redan innan jag gick in på scenen var det något konstigt med magen, och jag tror inte det var nervositet.

Vi fick bryta i sista scenen för att någon i publiken svimmade. Det visade sig att hon varit och lämnat blod tidigare på dagen, och fått ett blodtrycksfall. Vi bröt, och så pysslades hon om och alla var nöjda ändå. Det bjöds på mat, men min matlust var borta. Jag pratade med regissör-Jenny, och bestämde att jag skulle åka till Accessakuten. Jag gick till teatern och hämtade mina grejer. För säkerhets skull kollade jag öppettiderna på nätet. Jag lästa att de hade öppet dygnet runt, och så hittade jag en länk till "kölapp online" eller något liknande. Det stod att väntetiden var 56 minuter, så jag tog en kölapp online och skrev in mitt mobilnummer.

När jag satt på spårvagnen fick jag ett SMS som sa att "nu är det bara 20 minuter kvar". Jag kom in på Accessakuten och gick fram till en kassa där jag frågade vart jag skulle. Jag blev hänvisad bort till änden av en annan korridor. När jag gick bort i korridoren kom mitt nummer upp på en skärm och jag kom fram till disken precis i tid.
Jag skrevs in och blev informerad om att väntetiden var minst tre timmar. Klockan var nio, så efter midnatt skulle det bli min tur. Jag ringde hem och sa att jag skulle åka hem och vänta. När jag pratade i telefon halkade en tant på trotoaren framför mig, så jag bad mamma vänta i luren och hjälpte "den äldre damen" upp och försäkrade mig om att hon kunde fortsätta gå själv.

Jag åkte hem och pratade med mamma och pappa som hade lagt sig. Mamma föreslog att jag skulle åka in nästa morgon istället, och jag kände mig bättre, så jag försökte ringa till Accessakuten och säga att jag inte skulle komma. De hade ingen telefontid så sent, så jag tänkte att de nog själva märker att jag inte kommer eftersom jag inte skulle komma....

Jag har sovit länge inatt och på morgonen visade det sig att mamma var hemma. Hon har tagit ledigt för att hon också har ont i magen. Det verkar vara samma värk som jag hade, men mamma har inte fått någon spark i magen. Mamma har dessutom fått huvudvärk och feber som extra bonus. Jag kikade på repschemat och insåg att jag egentligen inte behövs så jättemycket på teatern idag, så jag SMS:ade regissör-Jenny och sa att jag helt fräckt tog ledigt, men det var OK.

Så idag ska jag ta det lugnt, och så tror jag att jag ska gå till teatergrejen ikväll iallafall. Jag är med i en fri teatergrupp som träffas på torsdagskvällar, och om jag orkar ska jag dra dit.

Jag skiter i akuten. De kan nog inte göra något ändå. Om jag ångrar mig så får jag sticka dit innan måndag, för då fyller jag 20 och då får jag betala för mig på sjukhuset.
Vi får se.

Jag misstänker en skön blandning av stress, lite nervositet och sparkar i magen.
But what am I, a doctor?

Igår var en konstig dag.
Jag vaknade nyss upp och känner mig schleten och hungrig.

Kostymprov och referensgrupp
Igår kom jag till teatern kvart över tio. Då var det kostymprov. Det var riktigt skoj. Jag spelar ju två roller, och har därför två olika "kostymer". Det var riktigt kul att se sig själv i kläder man aldrig ens tänkt tanken på att ta på sig. Som vanligt vill jag inte avslöja för mycket. Kom och se föreställningen istället. En måste ju leva på Angereds Teater. Premiär 9:e februari.
Efter kostymprovet spelade vi upp tre scener för vår nya referensgrupp. Anders Lönnbro, som är med i pjäsen, är lärare på någon gymnasieskola i någon stad som börjar på K.
Hans elever har fått äran att vara vår referensgrupp, så vi spelade tre scener och det var en häftig upplevelse, eftersom det är första gången vi spelar för "utomstående" publik.

Pluto...
Pjäsen börjar med att Minna och Roger kommer in på scenen och diskuterar vad de ska göra. Ett förslag är att dra till Pluto. Det är ingen Science fiction-pjäs. Pluto är en klubb. Eftersom Pluto är ett "negerhak" (har vi fått förklarat för oss) är inte Minna och Roger så sugna på att dra dit.
Min kompis Art har ett band som heter Krakow Kasanovas, och jag är deras webbmaster. Jag fick för någon månad sedan veta att de ska spela på Pluto i Ulricehamn, den tolfte januari.
Jag blev mycket misstänksam, och efter viss efterforskning visar det sig att Jonathan Lehtonen, manusförfattaren till En måste ju leva, är uppvuxen i Ulricehamn. Därför måste negerhaket Pluto i pjäsen vara samma ställe som Krakow Kasanovas skulle spela på.
Eftersom jag både var nyfiken på Pluto och på hur Krakow Kasanovas låter (eftersom jag är deras webbmaster känns det ju lite konstigt att inte ha någon aning om hur de låter) tänkte jag ta mig till Ulricehamn.

...vs. Nöjesguidens fest på Brädgår'n
Jag klurade på om det var fysiskt möjligt att ta sig till Ulricehamn. En annan relevant fråga var om det var fysiskt möjligt att ta sig hem igen. Det senare kändes viktigast.
Mitt i det här fick jag höra att teatern hade biljetter till Nöjesguidens fest. Samma kväll.
Den skulle hållas på Brädgår'n i Göteborg. (Stället heter egentligen Trädgår'n, men det blev lite vajsing med mängden virke vilket resulterade i att stället ser ut som... öh... jag vet inte vad.)
Först skulle det vara prisutdelning till årets klubb, årets teaterpjäs, o.s.v. The Mental States of Gothenburg (den förra uppsättningen på Angereds Teater) var nominerad till årets pjäs. Efter prisutdelningen var det alltså fest på Brädgår'n, och det fanns en biljett till mig.

Nu hade jag två val:
1. Åka till världsmetropolen Ulricehamn för att höra en kompis spela musik som jag inte vet hur den låter, på ett ställe som nämns i förbifarten i en pjäs jag är med i. Jag misstänker också att bandets alla tre medlemmar kommer vara förklädda till kvinnor, vilket inte lockar mig. Alltså, jo, kvinnor lockar, men inte män utklädda till kvinnor.
Om jag gillar kvinnor utklädda till män har jag inte tagit ställning till ännu.
2. Gå på Nöjesguidens fest tillsammans med kulturmänniskor jag inte känner. Dock skulle mina sköna kollegor från teatern vara där, och Ramtin skulle dyka upp.

Valet var inte helt lätt. Eller, jo det var det. Men jag tänkte igenom det några gånger ändå.

Albin goes to Nöjesguidens fest
Jag var trött när jag kom hem, trots att jag slutade tre eller nått. Jag satt vid datorn ett tag (förvånad över att jag fortfarande inte fått besked om koderna till Krakow Kasanovas webbsajt har kommit), men till slut lade jag mig i sängen och "power napade" i en halvtimme tills mitt mobilalarm väckte mig. Då vaknade jag, stängde av alarmet och sov en halvtimme till.
Jag gick nyvaken ner till köket och micrade den pizza mamma och pappa hade köpt hem till mig. De hade inte velat väcka mig när jag sov så sött. Efter pizzan kände jag mig ganska pigg. Jag hade dock glömt om jag skulle komma till festen klockan tio, eller halv tio.
Jag slängde iväg ett SMS till Lisa N, och fick svaret "Halv tio vi vann!". Det var faktiskt inte oväntat. Varken att det var halv tio eller att Mental States vann.
Jag bytte om och promenerade till bussen. Det var full storm ute, men jag kände mig väldans pigg och på festhumör. Jag sprang nästan dansande till bussen. Inget kunde stoppa mig.
På bussen träffade jag min gamla vän Ylva, som skulle åka och jobba (på 7-eleven).

Jag kom fram till Brädgår'n och hejade på regissör-Jenny i kön. Sen ringde jag Lisa N som var där inne med min biljett. Hon hörde knappt någonting av vad jag sa i telefonen. Det var fullt ös där inne, men hon kom iallafall ut med min biljett.

Albin finally enters the Nöjesguidens fest
När jag kom in började festen. Nä, nu ljög jag.
Jag kom in, hängde av mig rocken och lyckades ta mig genom folkmassan fram till ett bord där några ur teaterpersonalen satt. På bordet stod ett antal champagne-flaskor och alla som välkomnade mig såg stolta ut och sa "Vi vann!". Det var skön stämning. Jag småpratade lite med dem, och sen minglade jag runt en del. Jag begav mig ut på en expedition.
I Nöjesguiden stod det lite om alla nominerade, samt en bild på olika representanter för de nominerade klubbarna och teaterpjäserna. Nedanför bilden fanns namnen på alla som var med på bilden. Bland alla namnen stötte jag på... Albin Olsson.
Det är ju jag!
Mannen på bilden, som utgav sig för att vara Albin Olsson var inte jag. Det stog att han jobbade på Teater Tamauer (har jag för mig). Jag minglade runt och försökte hitta honom. There's not enough room for the two of us in this town. Tyvärr hittade jag honom inte, men jag hittade Nicole (som är med i samma fria teatergrupp som jag (L.I.M, eller Den fria teatergruppen Lås In Mig)), Johan (som var ledare för oss som gick vidare från UKM i Göteborg) och så såg jag en gammal skolkamrat som heter Rickard.
Johan nämnde något om sitt band (Fontän), och jag frågade om de hade släppt skivan som han hade nämnt i somras när vi var i Alingsås. Skivan var släppt och de hade med sig några till försäljning, så jag köpte en för 100 kronor. Ett bra pris för en ny skiva. I skrivande stund sitter jag och lyssnar på den.

Det var mycket folk på festen. Lite för mycket folk.
Det kändes som att det var två sorters människor där. De som stod mitt i gången och pratade och totalignorerade de som ville gå förbi, och de som skulle ta sig förbi till varje pris.
Och så jag.
Jag försökte ta mig fram där det gick att ta sig fram, och så släpper jag förbi någon, och smiter förbi när den personen har passerat. Men ibland när jag stod där och väntade, p.g.a. total trafikstockning, kommer det någon som bara plogar sig fram med armbågarna och bara måste fram. Hade de haft en machete hade de använt den för att komma fram.
Kanske är det kulturmänniskor som använder armbågarna för att ta sig uppåt i kariären?

Klockan blev mycket och jag funderade på att bege mig hemåt. Något band började spela på scenen. Ett konstigt band. Jag vet inte vad jag tyckte. Musiken var väl OK. Har jag för mig. Ingen låt som fastnade, men jag har för mig det var godkänt. Först stod någon tjej och sjöng. Halva ansiktet var vitsminkat och halva var kolsvart. Under tiden var det någon snubbe med en hästmask på sig som dansade konstigt. Sen kom en kille upp och sjöng. Han var helt kolsvart. Sminkad alltså. Under tiden stod hästmannen och twoface-tjejen och dansade bland avspärrningstejp som var uppspänt från scengolvet upp till taket. Väldigt flummigt. Lite väl flummigt. Flummigt för flummighetens skull.
Jag smög därifrån tillsammans med några andra som antingen såg konfunderade ut eller himlade med ögonen.

Jag promenerade genom ett blåsigt Göteborg och kom fram till "Nisse E." som Pab kallar det - Nils Ericssonterminalen, that is - fem minuter innan min nattbuss skulle gå. Perfekt tajming. Promenaden från bussen var blåsig. Jätteblåsig. Men jag kom hem oskadd och somnade vid tretiden efter att ha legat i sängen och lyssnat på min nyinköpta CD.

Nu är det på tiden att jag gör något åt hejs.

Hejs!

Den 9:e februari smäller det!
Då har föreställningen En måste ju leva premiär på Angereds Teater. Det smäller för att det är premiär och så kommer en hel del smällar att delas ut på scen.
Det är en våldsam pjäs. Men bra.
Själv spelar jag två små roller, och har iochmed det fått lite stryk. Mina armbågar var blåa efter repetitionerna i torsdags. Allt för konsten. Dessutom fick jag en spark i magen av en skådespelare som jag låter vara anonym. Men det gjorde inget.
Förresten står mitt namn äntligen med på Angereds Teaters hemsida.
För någon vecka sedan gick jag in på "ensemble" och där stod alla skådespelares namn. Utom mitt. Nu står det med, och på sidan om pjäsen står jag också med!
I'm playing with the big boys now.

Kostymören ringde och frågade om jag hade några bra skor för mina roller, men jag hade inga som passade, så hon köper det åt mig. Så snällt.

Dessutom känner jag mig långhårig, men jag vågar inte klippa mig. Jag måste ta kontakt med maskören och fråga om hon har några idéer. Det är ju dumt om jag snaggar mig och hon vill att jag ska ha hästsvans.

Sist men inte minst har Art och Stefan ännu inte skickat in alla papper för hemsidan. De har köpt en domän till sitt band, Krakow Kasanovas. Jag är deras webbmaster och jag kan inte lägga upp sajten förrän alla koder och lösenord kommer. I onsdags erbjöd jag mig att faxa papprena från jobbet, men Art ville skicka iväg det med brev. Tyvärr glömde han nått med att brevet skulle ha porto så att det kunde färdas hela vägen till Danmark. På fredagen sa han att det var ivägskickat, men idag sa Stefan att de hade glömt bort det. Jösses.

Jaja. Det var nog allt för idag.