Den jävligaste måndagen på länge
Det sägs att måndagar är jobbiga, men jag har nog aldrig riktigt tänkt på att de är värre än andra dagar.
Det är ju så klart det där med att helgen är slut, men för övrigt är måndagar rätt okej.
Back in the days, när jag trivdes i skolan och på de jobb jag haft, kunde jag längta till måndagen då jag äntligen fick komma tillbaka till klasskamraterna, teaterlektionerna eller den roliga arbetsplatsen.
Nu har jag inte världens mest stimulerande jobb. Iallafall inte för en skådespelare.
Iochmed att treskiftet har försvunnit har jag börjat med tvåskift. När jag jobbar kvällsvecka börjar jag jobba 14:30 istället för 16:00 som de flesta andra. Detta innebär att det är svårt att ta sig till jobbet. Väldigt svårt. För alla som börjar 16:00 går det en buss från Partille Centrum.
Jag tänkte åka med en kollega jag brukar åka med. Han jobbar natt varannan vecka (när jag jobbar dagpass) men vi har samma kvällsveckor. Jag ringde honom imorse, men det visade sig att han börjar 16:00.
Då ringde jag lagledaren, men han visste inte vem jag skulle prata med. Ingen åker via Mölnlycke. Då kom jag på att jag kanske kunde ta buss 751 mot Partille och hoppa av någonstans på vägen och bli upplockad av någon som kör den vägen. Jag kikade på Eniro och lyckades hitta en kvinlig kollega som bor i närheten av Furulund. Jag ringde och vi bestämde att hon skulle plocka upp mig vid Fritidsvägen runt klockan 14. Som tur var gick 751:an då. Den går bara under vissa perioder på dygnet.
Framåt eftermiddagen klev jag på bussen och åkte iväg. Jag hade glömt bort vilken hållplats jag skulle av på, men det var nog den efter Furulund. Eller var det den innan? Jaja. Jag kunde ju se vad det stod på hållplatserna. Trode jag. Det var snö överallt och rutorna på bussen var också täckta. Jag såg ingenting. Jag höll dock utkik. När vi närmade oss Furulund blev jag lite orolig och vid hållplatsen Furulund frågade jag busschauffören om vad nästa hållplats hette. "Slättenvägen" sa hon, och det lät inte bekant. Jag skulle av på en hållplats som började på F.
Jag hoppade av bussen och tittade på tidtabellen. Inga fler F-hållplatser efter Furulund. Men den innan hette Fritidsvägen. Den hade jag åkt förbi. Faan.
Vad skulle jag göra nu? Det blåste och snöade och jag hade inte telefonnumret till min kollega. Jag använde min mobiltelefon för att gå in på hitta.se. Sidan laddades jättelänge, så jag gav upp och prövade Eniro istället. Där hittade jag min kollegas mobilnummer. Jag kunde inte kopiera numret, så jag tog upp kartongen med min frysta Dafgård-portion och skrev på den. På kartongen alltså. När jag ringde visade det sig att numret inte användes. Jag prövade hemnumret, men ingen svarade. Då ringde jag lagledaren som letade och hittade det nya numret.
Jag ringde, och hon svarade. Hon hade sett bussen komma, men ingen Albin klev av. Då hade de åkt iväg och nu var hon i omklädningsrummet på jobbet.
Jahapp. Då ringde jag lagledaren igen och frågade vem som åkte via Partille. De föreslog till slut en annan kollega, och jag kladdade ner numret på Dafgårdkartongen.
Den andra kollegan hade åkt längre, men de skulle vända och plocka upp mig. Jag sprang över till andra sidan vägen för att ställa mig vid rätt busshållplats. Jag fick snö i ögonen och kisade så att jag inte såg någonting.
Sen upptäckte jag att jag inte hade någon mössa eller några vantar. Vafaan? Jag letade i fickorna och i plastpåsen med mat. Näe.
Jag hade ju haft på mig mössa och vantar tidigare. Antagligen hade jag tappat dem på bussen när jag gick fram till föraren och allt var så rörigt.
Mina fina dödskallevantar. Ytterst sällsynta. Jag måste hitta dem!
Till slut kom kollegorna och vi kom till jobbet några minuter för sent.
På jobbet var det ganska segt. Massor av bemanningspersonal. Av 69 personer var det hela 17 personer från bemanning.
Många som aldrig jobbat hos oss förr, så de gjorde fel hela tiden och hade massor av problem så man fick hjälpa till till höger och vänster.
Det kom ett konstigt paket som var öppet i ena änden, men jag lyckades stänga det. I paketet låg det patroner till laserskrivare, och patroner till bläckstråleskrivare får vi inte köra på banan. Det läcker färgpulver ur dem och de ligger i speciella kartonger. Men inte den jag fick. Jag tänkte att det var säkrast att fråga lagledaren. Jag förklarade att jag hade sett innehållet i paketet och frågade vad jag skulle göra. Gick det på banan?
Skicka det till "Kvalité och service" sa han. Det är där de lagar trasiga paket. Men det här paketet var ju inte trasigt. Varför det? frågade jag. Skicka det till Kvalité och service sa han igen och lät sådär taskigt som han gör ibland. Jag har märkt att han verkar uppfatta mig som trögtänkt. Oavsett hur mycket beröm jag får av kollegor, eller hur bra jag sköter mig så lyckas han alltid dyka upp när jag gör något litet fel eller om jag behöver fråga något. Därför tror han att jag inte kan någonting.
Jag försökte förklara att paketet inte var trasigt, men att jag frågade honom eftersom det var skrivarpatroner i paketet. Samtidigt som jag försökte förklara detta kom en kollega som skulle "skoja" med mig. Han började knuffa på mig och frågade varför jag bråkade med lagledaren. Jag sa åt honom att sluta och försökte förklara för lagledaren som var irriterad, stressad och såg mig som en idiot. Samtidigt fortsatte kollegan och det var verkligen inte rätt tillfälle att "skoja". Lagledaren hörde inte vad jag sa och röt ännu en gång åt mig att jag skulle skicka paketet till Kvalité och service. Det hela var lite tumultartat och han såg mig ännu mer som en idiot och jag blev riktigt förbannad på min kollega. Lagledaren tittade på paketet och sa att "Det är ju inte alls trasigt". Som jag sa.
Senare på dagen smet jag på toa i några minuter. När jag kom tillbaka kom lagledaren och berättade att folk hade klagat på att de tomma burarna stod ivägen. Just det passet var det min uppgift att ställa undan tomburar och det hade jag gjort väldigt bra och alla burar var borta när jag gick iväg på toa.
Under det halvåret jag jobbat har jag haft "tombur" flera gånger och jag vet precis hur man gör och har fått beröm av truckförarna för att jag gör ett bra jobb.
Men nu kom lagledaren och fick höra att jag inte hade gjort ett bra jobb. "Tänk dig för innan du gör folk sura" sa han.
Okej, sa jag. Men efter en stund tänkte jag att "Vad fasen menade han med det?" Då frågade jag nästa gång han gick förbi, vad han menade. Då berättade han hur man skulle göra när man hade tombur och så gav han mig en del tips, trots att jag sa att jag visste hur man gjorde och efter varje "tips" sa jag att jag redan visste om det och att jag själv gjorde precis så som han visade.
Under dagen blev jag bara mer och mer förbannad och det kändes som den längsta arbetsdagen någonsin.
Jag är trött. Och arg.
Världens tråkigaste jobb?
Hejs igens!
Igår när Josie och jag hade gått och lagt oss sa hon att hon hade svårt att sova. Hon frågade om jag kunde berätta lite om hur det går till på mitt jobb. Jag skrattade och sa att det kunde jag väl göra...
Jag började med att berätta om inbanorna där man lastar paketen som kommer in, och i början lyssnade hon intresserat och ställde frågor. Sedan fortsatte jag att berätta om hur paketen åker upp i maskinen och landar på brickorna som åker runt och tippar ner paketen till utbanorna och fickorna. Jag berättade om vilka postnummer som tillhör vårt spridningsområde och om vad man gör på natten, dagen och kvällen.
Jag hörde hur hon sa "Okej..." och "Jaha..." och lät intresserad, men hon lät tröttare och tröttare och efter en stund fick jag bara svaga "Mmm..." till svar och till slut somnade hon.
Det dröjde inte länge förrän jag själv somnade.
Mitt jobb är inte jättespännande.
Jag vill ju jobba på en teater igen!
Jag tror jag lovade mig själv att aldrig gå på Friskis
När jag och lillebrorsan var små hände det att vi fick syn på folk som gick på "Friskis & Svettis".
På somrarna vågade de sig - av någon outgrundlig anledning - ut för att gympa utomhus. De hoppade och skuttade och såg störtlöjliga ut. Jag och brorsan skrattade när de inte såg. Vilka töntar. En hel del tjockisar. Som hoppade upp och ner och fram och tillbaka och gjorde tramsiga rörelser till musik. Och i mitten stog nån fåne med röd tröja och såg sådär löjligt glad och energisk ut.
Jag tror att jag lovade mig själv att aldrig gå på Friskis.
Eller gjorde jag det?
Vid närmare eftertanke tror jag att jag nog inte ens behövde lova mig själv det. Det fanns ändå ingen risk att jag ens skulle komma på tanken. Det är ungefär som att lova mig själv att aldrig äta plåt. Det kommer man ändå aldrig att överväga ändå. Antagligen.
Mamma och pappa gick på Friskis för ett par år sedan. "Näe? Är det sant?" sa brorsan och jag och skämdes, när de sa att de skulle börja med sånt. Hur kunde våra egna föräldrar förnedra sig så? Och förnedra oss så? Det var hemskt! Men vi slapp vara med och vi tänkte väl inte så mycket på det.
Idag har jag varit på Friskis & Svettis för andra gången. Egentligen var jag för trött. Jag var lite trött efter jobbet, så jag sov en stund vid halv sex ungefär. Josie skulle väcka mig och det gick inte så bra. Jag var helt däckad. Jag orkade verkligen inte vakna. Till slut hade hon lyckats tjata och dra på mig träningsbyxorna och tröjan, och när det var dags att åka var jag tillräckligt pigg för att följa med.
Det var Josie, jag och svärmor.
Jag följde med en gång för några veckor sedan, men efter det har jag antingen jobbat eller haft ont i foten. Och när jag hade ont i foten sa tillochmed svärmor att jag inte borde följa med, så det var ingen lögn. Jag har nån konstig värk ungefär i hälen. Mystiskt.
Iallafall har jag varit på Friskis två gånger. Det är helt okej. Riktigt trevligt. Folk i olika åldrar, olika viktklasser, och olika bra taktkänsla. Precis när jag känner att "nu börjar det bli lite väl jobbigt. Jag orkar inte jättelänge till" så är det dags att sluta. De är inte så löjligt som jag tyckte när jag var liten. Jag känner faktiskt att det är nyttigt. Jag mår bra av det. Dessutom känns det lite kul att gå till "det lokala Friskis & Svettis" nu när jag blivit Mölnlyckebo. Nästa gång ska jag köpa årskort, och posten bidrar med sisådär 1200.
Jepp. Det är sant. Jag går på Friskis.
Men säg det inte till nån.
När vattnet inte funkar och man har glömt mobilen
Hej hej!
Igår blev en snurrig dag.
Vattnet stängdes av, som planerat. Det är dags att byta värmepanna, och då blir det ingen värme till varken huset eller vattnet. Och i samma veva stängdes allt vatten av i huset. Det känds lite jobbigt. Man inser hur beroende man är av vatten.
Det är klart att jag vet att man måste dricka vatten, men allt annat... Det går inte att tvätta. Det går inte att diska. Man kan inte tvätta händerna och man kan inte spola. Det finns två toaletter och det fanns vatten i behållarna bakom, så att vi hade en spolning per toalett. Lite som Expedition: Robinsson, där ena laget vann någon form av tändare, och det andra laget fick en tändsticksask med en enda tändsticka. Men det kändes bara lite så.
Vi fick iallafall vara sparsamma med spolningarna. Jag lyckades hålla mig och överlät en spolning till Josie, så att hon slapp promenera till biblioteket bara för att använda toaletten.
Men det kändes konstigt att inte ha vatten i kranen. Man är så van. Man känner sig verkligen sårbar. Lite som när det blir strömavbrott, och senast jag var med om strömavbrott var 2005. Det bloggade jag om.
Igår skulle jag dessutom stressa iväg till jobbet. Jag sprang iväg till bussterminalen och insåg att jag inte skulle hinna springa och handla mat på två minuter. Jag skulle dessutom köpa duschkräm, eftersom jag tänkt duscha på jobbet. Funderade på att ringa Josie, men då insåg jag att jag glömt telefonen hemma. Attans.
Jaja. Jag kan köpa mat på jobbet också. Visserligen är det lite dyrare, men det får duga.
På bussen kom jag på att jag ville SMS:a Josie, men det kunde jag inte. Om den första bussen är sen kan jag ringa till en kollega på den andra bussen jag ska ta och be dem vänta på mig, eller säga att jag hoppar på vid Björndammen (där bussen inte ska stanna egentligen). Men jag kunde ju inte ringa någon.
Bussen var i tid och jag kom till jobbet.
Jobbdagen gick rätt bra, men sista passet fick jag lite jobb jag längst bort, vilket medförde att jag och den andre som stod där blev bland de sista ut, eftersom vi inte ser när de andra går.
Som tur var stod en av kollegorna kvar, han som brukar skjutsa mig efter jobbet. Han brukar alltid duscha efter jobbet, så jag får alltid vänta på honom. Men idag skulle ju jag också duscha.
Jag passade på att gå på toaletten, eftersom det inte är så lätt att göra det hemma. Sedan duschade jag och tog tvål från handfatet bredvid duschen. Jag försökte skynda mig så gott jag kunde, men de flesta hade redan bytt om när jag kom in i omklädningsrummet och när jag hade duschat färdigt och klätt på mig var det tomt vid entrén till terminalen. Alla hade åkt. Jag sprang ut och kikade bort på parkeringen. Kollegan jag skulle åka med hade åkt utan mig. Och jag kunde ju inte ringa honom!
Vem skulle jag då åka med? Det var bara några få bilar kvar. Efter en stund kom en kollega förbi och han skulle åka till Partille, så jag fick åka med honom. Och jag kunde inte ringa till Josie och säga att jag blir sen.
Jag blev avsläppt vid Allum, och 751:an hade slutat gå för dagen, så jag blev tvungen att ta den långa omvägen via stan. Jag fick vänta tio minuter på Blå Express, och när jag klev av den vid Svingeln sprang jag ifatt 8:an, men den skulle in till garaget efter Svingeln. Jag fick vänta ca 10 minuter vid Svingeln och sedan åka till Korsvägen. Där fick jag vänta i ca 20 minuter. Under tiden gick jag in på Pressbyrån och köpte en korv med bröd. Jag bad också om att få låna en telefonkatalog.
Det är lite fånigt egentligen, men när jag var liten kunde jag alla kompisars telefonnummer utantill. Men sedan jag fick mobiltelefon har jag inte lärt mig ett enda telefonnummer. Alla nummer finns ju i telefonen, och man bara klickar på ett namn så slås numret automatiskt. Alltså: Jag kan inte telefonnumret till min egen flickvän. Eller hennes hemnummer. Och jag bor där själv nu. Alltså kan jag inte mitt hemnummer, kan man säga.
Jag hittade iallafall telefonnumret och skrev upp det på en lapp. Sedan gick jag till myntautomaten och ringde. Det var min svärfar som svarade. Jag meddelade att jag var rätt sen, men att Josie inte behöver vara orolig. Hon var nämnligen lite orolig.
Till slut kom bussen och jag åkte hem. Jag kom hem kvart över elva, istället för tio. Gött.
Mina svärföräldrar sa att de kunde hämtat mig på jobbet, men jag hade ju ingen telefon eller deras nummer. Så typiskt.
Jag kunde inte gå på toaletten på kvällen, och jag dricker mycket vatten på jobbet, men jag lyckades hålla mig. Att kissa i trädgården var det inte fråga om. Det hade känts fel. Tänk om någon granne hade sett mig. De kanske inte ens vet att jag bor där. "Titta! Det står en kille och pissar i Larssons trädgård! Ring polisen!" "Nej, det behövs inte! Räck mig hagelbössan..."
På morgonen behövde jag använda toaletten men lyckades härda ut. Jag vaknade av att några hantverkare brötade nere i källaren. Jag somnade om och vaknade några gånger igen. Jag hörde lite mumlande där nerifrån, men plötsligt hörde jag att den ene sa "Vi sätter på vattnet..." och svärfar sa "Ska ni göra det nu?". "Jajemän".
Jag flög upp ur sängen och visade Josie att vattenkranen fungerade, även om den till en början puffade ut lite luft blandat med vattnet. Sedan fick jag kissa. Det var trevligt.
Men man märker hur sårbar man blir utan vatten. Som ett litet U-land. Och utan telefon är man också sårbar, när man anpassat sig till ett liv med mobiltelefon. Jag hade kunnat ringa och bett dem hämta mig, eller sagt att jag blir sen och inte lämnat Josie eller flytt landet.
Men nu har jag både vatten och telefon. Men tydligen blir det inte varmvatten förrän senare under dagen.
Men jag klarar mig.
Melodifestivalen 2008 - deltävling 4, Karlskrona
Okej. Nu har vi sett den sista deltävlingen. Snart börjar allvaret. Men först vill ju alla veta vad jag tyckte...
Låtarna (i startordningen):
1 - Niklas Strömstedt - För många ord om kärlek
Är det Per Gessle? Det låter så. Och ser ut så.
Sedan påminde flöjten om låten Answer med Pauline Kamusewu (om någon minns den).
Nä, tråkig låt. Strömstedts alltså. Inte Paulines.
2 - Calaisa - If I Could
Irländsk folkmusik? Country? Ballad? Vad är det här? Tråkig låt.
Boooring!
Ännu ett sånt där band med ett gäng tjejer som ingen hört talas om och som åker ut direkt.
3 - Daniel Mitsogiannis - Pame (Πάμε)
Nja... Vet inte riktigt vad jag tycker. Skulle kunna vara Greklands bidrag.
4 - Linda Bengtzing - Hur svårt kan det va?
Oj! Först låter det som en direktöversättning av Mikas debutsingel "Grace Kelly".
I could be brown, I could be blue, I could be violet sky. I could be hurtful, I could be purple, I could be anything you like. Bengtzings låt började nästan precis så. Men på svenska.
Jag kan va' varm, jag kan va' kall, jag kan va' allt du vill ha. Hur svårt kan det va'?
Men i vilket fall... Bengtzing är alltid Bengtzing. Svängig låt. Rätt snygga kläder. Den här var bra!
5 - Nordman - I lågornas sken
Jorå. Den var bra. Svängig melodi. Som jag faktiskt fortfarande kommer ihåg.
Lite löjligt att några kristna hade hört av sig och klagat på att det skulle bli häxbränning.
6 - Sibel - That's Where I'll Go
Ballad+ Ingen bra idé. tråkigt.
Kanske lite maffig andra gången jag hörde den (i snabbgenomgången). Men bara lite.
7 - Fronda - Ingen mår så bra som jag
Nej, nej, nej.
I något program i SVT (det kan ha varit Nöjesnytt) intervjuades någon som inte heller gillade Fronda. Han sade att man inte skrattar med Fronda, utan åt honom. Nästan så att man får dåligt samvete.
8 - Charlotte Perrelli - Hero
Rätt bra. Den började med att scenen var blå och Charlotte Perelli var svartvit. Ett klassiskt filmtrick, men det blev riktigt effektullt här. SVT är bra grejer.
När jag hörde låten andra gången, i snabbgenomgången, kände jag att den var riktigt bra. Riktig schlager.
Startfältet hade kallats "dödens grupp" eftersom alla var så bra, men det kan jag inte hålla med om. Det var inte så bra låtar. Bara tre av låtarna var något att ha. Linda Bengtzing, Nordman och Charlotte Perelli.
Bengtzing och Perelli gick till final. Det var ganska väntat, men det var bra låtar.
Charlotte vann ju hela Eurovision Song Contest med "Tusen och en natt"/"Take Me To Your Heaven" och Bengtzing kan nog klassas som en Schlagerräv. Tredje gången hon är med med en rätt svängig låt. Vars låttitel också rimmar på de tidigare titlarna. "Alla flickor utom jag", "Jag ljuger så bra" och "Hur svårt kan det va?" (fast egentligen heter den första låten bara "Alla flickor").
För ganska jättelängesedan lade någon upp ett kul klipp på YouTube, och det har Bengtzing "rasat" mot. Mer om det längre ner.
Alla låtar börjar med en kort presentation, och presentationen av den första låten var riktigt rolig. En liten parodi på när programledaren för programmet "Nattliv" kräktes i direktsändning. Det klippet med parodin har jag inte hittat på YouTube, men nu har jag lyckats ladda upp det själv. Tyvärr var det väldigt krångligt, så det är lite dåligt klippt.
Pausunderhållningen bestod som vanligt av estetisk dans. För djupt för medelsvensson. Mycket estetisk dans med mycket estetiska kläder och estetisk sminkning. Och de fyra danserna (en i varje deltävling) handlade om de fyra elementen. Så djupt. Och kulturellt.
För att citera en scen ur Galenskaparna & After Shaves "Stöpet" (som jag alldeles nyss laddat upp på YouTube) där teatergruppen "Smink & Bjällra" framför en sång: "De ser ut att ha mycket höga kulturbidrag."
Kristian Luuk pratade lite med koreografen Anna Vnuk, och hon uppmanade Kristian att dansa med henne. Resultatet var mycket imponerande. Naturligtvis inrepeterat, men mycket snyggt och Kristian Luuk spelade bra. Man fick intrycket av att det var helt improviserat.
Detta var ett av de få grejer som inte fanns på YouTube, så det har faktiskt jag laddat upp:
Mycket imponerande och rätt roligt.
Appropå YouTube så har ju Melodifestivalen haft problem med att låtarna laggts upp där. Exempelvis fick ju jag tag på Rongedahls låt till ett av mina tidigare inlägg, men SVT tar krafttag mot detta, så det klippet togs bort. I gårdagens Melodifestival sa Kristian Luuk att SVT, på grund av att låtarna hamnar på nätet så snabbt, tänker stänga ner Internet de kommande veckorna. Jobbigt läge.
Allas vår Björn Gustafsson var inte i toppform denna vecka. Hans framträdande var halvkul. Det fanns poänger, men han var inte så bra på att spela full. Jag säger inte att jag skulle gjort det bättre själv, men det var inte så himla bra. Men lite kul var det allt, så han får vara med i min blogg idag igen:
Och så det där med Bengtzing...
För herrans längesedan (juni 2006) lade någon upp ett klipp på YouTube. Detta klipp har i skrivande stund setts 132,709 gånger (och har dessutom laddats upp av flera. Mycket onödigt). Väldigt nyligen blev Linda Bengtzing mycket upprörd över detta klipp. Här är en kort intervju med henne ur "Nöjesnytt":
Alltså blev Linda upprörd över klippet, och rädd att folk skulle tro att hon var "rasist".
För det första är rasist och nazist inte samma sak och om någon ser klippet och drar slutsatsen att Linda är nazist, ja då har man inte alla indianer i kanoten.
Jag var den förste som kommenterade klippet, och jag skrev så här:
"Det har laggts upp många kopior på klippet 'Alla flickor utom Eva Braun', men på just det klippet som man kan se i det här inslaget står det faktiskt 'CAUTION - SARCASM AHEAD'.
Tanken med klippet är väl ändå att det ska föreställa att det är Eva Brauns ord i texten, inte Linda Bengtzings.
Så Linda behöver inte vara ledsen och arg.
Om man ser det här klippet och sedan tror att Linda är nazist, ja då kanske man inte har alla bestick i lådan.
Man får ju tänka lite. "
Någon "lustigkurre" som skrev efter mig har skrivit:
"Kan man bli mer nazist än Bengtzing?"
Jag hade iallafall laggt upp klippet här, men nu har det tagits bort. Så löjligt!
Varför ska folk vara så trångsynta och bara "Oj. Någon tror att Linda är Nazist. Varför förklara att personen i fråga bara missuppfattar och har en slutledningsförmåga som är ur funktion, när man bara kan göra allt för att försöka ta bort klippet från YouTube?"
Jag orkar inte leta upp klippet igen, men det finns på nätet och ingenting försvinner egentligen. Folk har det på sina datorer, och det finns på alla möjliga sajter.
Det var allt!
Nästa vecka är det "Andra chansen" och sen är det final!
Över och ut.
