Jag är lite halvt nyvaken och känner att jag vill blogga lite.

Igår cyklade Josie och jag till Biopalatset och såg premiären av Sex And The City 2. Jag tyckte den var bra och rolig. Jag är så manlig att jag har sett alla avsnitt av TV-serien och jag tycker den är hur bra som helst!
Idag skriver Göteborgsposten att filmen var "rena öken" och ger den bara en fyr. Josie verkade ta det personligt.
Efter filmen cyklade vi hem. Klockan var ungefär halv tolv på natten, men vi hade våra cykellampor igång så att vi både var lagliga, syntes och såg var vi cyklade.

När vi kom hem tänkte vi sova direkt. Jag skulle bara kolla mailen, men blev sittande en stund efter som min vän Nelly var online på MSN. Nelly bor i Nicaragua och det var hennes familj jag bodde hos när jag var i Nicaragua i mars 2005, och hon bodde hemma hos mig i två veckor när hon var i Sverige i oktober samma år.

Ibland skriver hon nån liten rad på MSN. Då svarar jag väldigt kort. Hon skriver nämligen på spanska, och min spanska är inte så bra. Alls. När hon bodde hemma hos mig bläddrade jag så intensivt i min ordbok att en del fastnade, och i slutet av perioden kunde jag faktiskt sitta och prata lite hackigt med Nicaraguanerna. Det var häftigt. Och det är en helt annan sak att prata direkt med människor än att ha en tolk emellan.

Iallafall var Nelly online och vi började skriva. Jag antar att det jag skrev lät ovanligt konstigt, eftersom jag använde Google Translate. Nu när jag tänkte skriva ett exempel för att visa hur tokigt den översätter så översätter den så klart prickfritt, men det känns ändå som att de spanska meningarna jag skickade var rätt konstiga.

Jag försökte iallafall skriva att jag hade varit på bio, och först trodde jag att hon skrev att hon aldrig varit på bio, men sen tror jag att hon skrev att hon var på bio för två eller tre veckor sedan och såg La Yuma, som är inspelad i Nicaragua. Och jag tror också att hon skrev att några elever som gått på hennes universitet var med i filmen. Jag försökte också förklara att jag extrajobbar på Bokia. Först tror jag att det jag skrev betydde att jag jobbade på ett bibliotek, men efter att jag försökte förklara frågade hon om jag skriver böcker.

Jag länkade till klippet där jag träffade Lilltjejen när jag kom tillbaka till Stockholm och klippet från För alla åldrar när Farfar fyller år. Det andra klippet kommenterade hon med "Jag förstod ingenting, men grattis!" och tydligen var Nellys dotter med vid datorn och tittade och tyckte att Lilltjejen var söt. Lilltjejen på spanska är förresten "La Chiquita" direktöversatt. Om någon undrade.

Jag gick och la mig runt ett och somnade ganska snabbt. Vaknade vid fyra av att ett billarm drog igång. Sen lyckades jag somna om, och plötsligt var jag i Nicaragua igen. Jag stod där på ett torg i Ciudad Sandino och tänkte att "Shit! Jag kan inte fatta att jag är tillbaka igen! Det är så häftigt!" och så träffade jag alla igen. Nicaraguaner och tjejerna från Angeredsgymnasiet som var med. Och lärarna. Det var så häftigt och kul! Och så kom jag på att jag skulle hälsa på på utbildningscentret CECIM igen. Jag hann tyvärr inte dit innan jag vaknade. Jag vet inte varför, men det var en annorlunda dröm. Kanske för att det var så mycket känslor på nåt sätt. Återförening med folk man inte trodde man skulle få se igen, nästan på andra sidan Jorden.

Jag brukar ofta lägga märke till detaljer, men inte när jag drömmer. Mina drömmar brukar vara rätt luddiga när det gäller detaljer, så egentligen vet jag inte vilka människor jag träffade där i Nicaragua. Det var bara suddiga figurer som jag bara visste var "tjejerna från Angeredsgymnasiet". Men det var kul att träffa dem. Och torget i Ciudad Sandino var i drömmen bara nån stor asfaltsplätt. Men det var ändå häftigt.
Drömmar är konstiga...

Undrar när jag ska åka dit igen. På riktigt.

Nu är jag hemma i Frölunda igen.
Jag har inte varit på blogghumör på länge, trots att det är mycket som har hänt.

Efter sista inspelningsdagen flyttade BLA Stockholm från studion. Vi höll på ända från måndagen till fredagen med att flytta saker. Rekvisita, dockor, datorer och möbler. Det var slitigt, men vi hann. När vi skulle köra dockorna från studion packades de ner i speciella lådor och surrades fast på en släpvagn. Vi släppte av en kollega vid Brommaplan, och när vi skulle åka vidare kopplade vi loss vagnen i en vändzon, vände bilen, vände släpvagnen för hand och kopplade ihop dem. Jag satte på släpvagnen lite löst på kroken och trodde att Petter såg det och skulle sätta fast den ordentligt. Det såg ut som att han gjorde det, och sen åkte vi. Efter bara några meter hörde vi ett konstigt ljud. När jag tittade i backspegeln på passagerarsidan såg jag hur släpvagnen såg ut att vilja köra om bilen på insidan, alternativt köra upp på gångvägen. Som tur var fanns det inga personer på gångvägen, och en bra bit bakom bilen var trafikljusen röda, så den vanligtvis hårt trafikerade Drottningholmsvägen var fri från andra bilar just då. Vi skuttade ut ur bilen och satte fast släpet ordentligt. Alla lådor satt kvar på vagnen och allt gick bra.
Det kunde gått illa för Franke, Ester, Lipton, Silvia, Abbe, Bebbe och en massa andra dockor som enligt mig är en bit svensk TV-historia. Förresten kostar dockorna från ungefär 50.000 kronor och uppåt. Styck.


Släpvagnen med de dyrbara dockorna.

På fredagkvällen kom Josie med X2000 från Göteborg. Jag mötte henne på tågperrongen och sen gick vi ner till tunnelbanorna. Josie visste inte vart vi skulle. Det visste jag. Vid Medborgarplatsen sa jag plötsligt att vi skulle gå av, och när vi kom upp ur underjorden svängde jag snabbt in på hotellet Scandic Malmen. Där bodde vi sedan i två nätter. På lördagkvällen såg vi Iron Man 2 på bio, och på söndagen hade vi lite långtråkigt, så vi gick på bio igen och såg Kick Ass.
Innan Josie skulle komma funderade jag på hur jag skulle ta mig hem. Petter (min chef) sa att när Josie skulle komma till Stockholm, så slutar jag och får åka hem när jag vill. Jag skulle få bo kvar i Petters gäststuga och Josie skulle få bo där också. Hon hade bokat en bussresa hem. Det skulle ta runt sex timmar, men jag var inte sugen på att åka buss. Skulle jag åka med henne eller skulle jag ta flyget som tar 45 minuter (Bromma - Landvetter)? Bussresan kostade strax över 300 spänn, flyget 499, och tåg kostar ungefär 700 kronor och uppåt. Jag klurade ett tag men beslutade mig till sist för att köpa en flygbiljett till mig, och en till Josie.

Efter filmen (Kick Ass) hade vi lagom mycket tid att ta oss till hotellet, hämta väskorna, och åka till Bromma flygplats. När vi kom till hotellet stod det vakter utanför och inne i lobbyn var det fullt av folk. Och champagneglas. Jag tängde mig fram till disken och fick en nyckel till bagagerummet. Vi satte i nyckelkortet i hissen och kortläsaren gav ifrån sig det coola hightech-ljudet och hissen åkte ner. Vi kom fram till bagagerummet, men när vi satte in nyckelkortet i dörren hände ingenting. Inget coolt ljud, och dörren gick inte att öppna. Jag åkte upp och fick ett annat kort. Även det fungerade i hissen, men inte på dörren till bagagerummet. Det blev mer och mer folk i lobbyn och alla verkade göra sitt bästa för att stå ivägen och ingen ville flytta på sig.
Tjejen bakom disken ringde på vaktmästaren. Jag åkte ner och väntade vid bagagerummet. Efter en kvart hade vaktmästaren inte kommit, så Josie åkte upp och frågade i lobbyn. Hon kom ner och sa att vaktmästarn hade myckt att göra. Tydligen hade många kort krånglat, och folk kom inte in på sina rum.
I de tomma korridorerna i källaren kom till slut en kvinna gående, och när vi frågade henne låste hon upp bagagerummet så att vi kunde gå in och hämta våra väskor.

Det började bli bråttom, så jag ringde en taxi som snabbt var på plats. Halvvägs till flygplatsen hade taxametern tickat på ganska bra och jag insåg att vi hade sparat rätt mycket pengar på att ta tunnelbanan till Brommaplan och ta taxi därifrån. Vi kom iallafall fram till flygplatsen och hade lagom lång tid att sitta och vänta innan vi fick kliva på planet. En bit ifrån oss satt en liten kille som åkte ensam. Bredvid honom en lite äldre kille och en kvinna med gipsat ben. Den lilla killen väsnades hela resan. Först satt han och sparkade benen i väggen och sen satt han och skrek och pratade jättehögt med en riktigt pipig och irriterande röst. Den lite äldre killen nämnde flera gånger att han inte ville vara kompis med lillkillen och många på planet hoppade till när han skrek till. Jävla unge. Jag fick lock för öronen av tryckskillnaderna så att jag knappt hördehonom, så jag lyckades somna. Jag vaknade och kände mig lie konstig i öronen, så jag tryckutjämnade och hörde plötsligt den lilla killen prata nonstop och såg den stackars gipsade kvinnan som nog hade slagit ihjäl killen om inte hennes kryckor hade legat uppe på bagagehyllan.


Josie och några andra på väg till planet på Bromma flygplats.

Vi kom iallafall hem oskadda och det var underbart att vara hemma igen.
Inspelningen är slut för den här gången, men vi fortsätter faktiskt spela in efter sommaren, så säsongsstarten kommer inte att äga rum förrän i början av 2011 nån gång.

Igår var jag en sväng hos mamma och pappa och tittade på pappas gamla cykel som jag skulle få om jag ville ha den. Jag hade tänkt köpa en ny cykel, eftersom Josie köpte en för några veckor sedan. Men pappas cykel var fin och bra, så den ville jag ha. Då körde vi den faktiskt till Mölnlycke, av alla ställen, och lät den stå där ett tag. Sen åkte jag hem till Frölunda och senare på eftermiddagen åkte jag, tillsammans med Josie, till Mölnlycke där både min och hennes cyklar stod och så cyklade vi hem till Frölunda. Det tog lite drygt två timmar, och jag tror det var ca 1,3 mil. Det var roligt och nyttigt.


Vi tog en glasspaus i cyklandet.

I fredags beställde jag förresten en Playstation 3 Slim och den dök upp i tisdags. Riktigt trevlig sak.
I onsdags (igår, alltså) ramlade spelet Little Big Planet ner i brevlådan och för några timmar sedan dök en av Postens lastbilar upp här utanför och levererade en ny TV. Så nu sitter Josie i soffan och tittar på Avatar på BluRay i full HD på vår nya fina 47-tummare.


Jag och min nya PS3:a.

Over and out!