Jag har svårt att tycka synd om henne
Jag fick nyss reda på nånting som egentligen inte är så nytt, men jag blev ändå chockad.
Runt årskiftet 2008-2009 (alltså snart ett år sedan) greps två svenskar i Thailand, efter att de gjort inbrott och stulit runt 250 tröjor. De två svenskarna var ett par, en kille på 24 och en tjej på 21.
Jag fick reda på det här nyss (alltså för några timmar sedan) eftersom den då 21-åriga tjejen nu är 22 och en av mina Facebook-vänner. Som ni förstår har vi inte så mycket kontakt, eftersom hon har varit fast i Thailand i ett år utan att jag visste nånting.
Enligt en Facebook-grupp som vill hjälpa tjejen har folk som känner till henne skrivit elaka saker på nätet och lämnat ut namn och andra uppgifter. För enkelhetens skull ska jag här kalla henne S. Och så ska jag försöka vara snäll, men realistisk.
S och jag är jämngamla och vi gick på samma gymnasium. Hon och jag var två av de 11 elever som var med i Nicaraguaprojektet. När vi var i Nicaragua i en månad (i början av 2005) var hon väldigt tystlåten, så vi i gruppen lärde inte känna henne så bra. Efteråt har jag förstått att någonting (jag vet inte vad) hade hänt strax innan resan, så S var inte riktigt sig själv. Alltså fick vi inte lära känna den riktiga S. Så jag kan inte alls säga att jag känner henne.
Tydligen har hon iallafall träfat en tre år äldre kille som flera gånger fällts för brott i Sverige (misshandel, narkotikabrott och rattfylleri), och tyckte att det var en bra idé att bli ihop med honom. Det är här jag första gången börjar fundera på om det är synd om henne eller inte. Många tjejer väljer kriminella killar, och det brukar sluta illa. Fråga Pernilla Wahlgren.
Det är svårt, alltså. Å ena sidan är de (ibland) unga och tycker kanske att det är spännande med en kriminell kille. Å andra sidan så får de ju faktiskt tänka sig för.
Sen åkte iallafall S med sin kriminelle pojkvän till Phuket i Thailand, och där gjorde de inbrott och stal 250 t-shirts.
Det var inte smart. Någon aggressiv bloggare skrev att det inte heller är så smart att stjäla tröjor "i ett land där kläder kostar en spottstyver för oss turister". Så sant.
Paret från Ulricehamn transporteras på polisbilens flak och mannen bär handbojor. Till höger står butiksägaren. Foto: Thaifoto (Norpad från bt.se)
Tydligen har paret lyckats förhandla sig till att det bara handlade om två tröjor. En del tidningar har bara skrivit att det bara handlade om att de stulit två tröjor, och det gör ju det hela till en betydligt större snyfthistoria än det egentligen är.
Bloggaren Damon skrev ett blogginlägg med titeln Nåshjälten och osanningar i media om en händelse där en man, enligt tidningarna räddade en kvinna från att bli överfallen av en annan man, och att denne man sedan blir straffad och att det är sjukt och fel och hemskt. Damon förklarar dock i sitt inlägg att det ligger mycket mer bakom, som att mannen som utmålas som hjälte hade varit osams med Man 1, blivit dömd för misshandel tidigare, och att både tingsrätten och hovrätten dömer honom till misshandel.
Folk läser skräptidningen Aftonbladet och "rasar". De bildar Facebookgrupper där de diskuterar och blir arga för att denne "hjälte" blir dömd för misshandel. Och de vet ingenting om vad som ligger bakom. Bara det Aftonbladet har skrivit.
För att återgå till S...
Jag vet inte heller alla detaljer om vad som hände eller händer i Thailand. Jag är mest lite chockad över att det här är en person som jag (nästan) känner. Och jag har svårt att bestämma mig för om det är synd om S som har dragits in i en massa skit av en kriminell pojkvän eller om hon borde ha förstått det innan hon blev ihop med honom.
Jag tänker iallafall inte låta tidningarnas vinklingar bestämma vad jag tycker.
Jag avslutar med en bild som jag stulit från S. Jag hittade den på hennes Facebook:
Jag har lite svårt att förstå hur hon tänker. Det är klart man inte får uppleva så mycket frihet om man gör inbrott och stjäl 250 tröjor! I Thailand!
Jisses. Jag är nog mest upprörd. Men jag har inte bestämt mig för vad jag är upprörd över.
Jag tror det är S.
Ingen julstämning
Jag bara jobbar och jobbar. Men det är kul. Riktigt kul. Kollegorna är roliga och trevliga och jag lär mig mer och mer om olika böcker och var man hittar olika böcker i butiken.
Trots att jag slagit in en väldans massa julklappar så blir jag lika förvånad varje gång en kund säger "god jul". "Ja, just det! Det är jul snart!" tänker jag och drar ut ännu mer rött Bokiaomslagspapper till ännu en julklapp.
Vi slår dock inte in fler paket nu. Det har varit lite olika bud fram och tillbaka. Ett tag skulle vi erbjuda alla kunder att slå in de böcker de köper av oss, men sen bestämde vi att vi bara slår in om vi har tid, och sen skulle vi erbjuda alla igen. Det var rörigt, men nu är det stopp.
Många kunder har frågat om jag kan slå in deras paket, och jag har svarat att vi inte gör det, men att jag kan skicka med lite omslagspapper, och det har hänt iallafall tre gånger att personen i kassan bredvid mig då frågar "sin" kund "Vill du att jag slår in det åt dig?". Första gången fick jag en småsur blick, men de två andra gångerna har kunderna blivit arga på mig, och då får man glatt förklara att det är de order jag har fått.
Många kunder blir glada när jag säger att jag kan skicka med lite julpapper, men vissa blir sura och förstår inte alls varför jag inte kan ge dem den servicen. en, som en kollega sa; Är de sura efter att ha väntat tio minuter i kö, så borde de förstå att de hade fått vänta betydligt mycket längre om jag hade slagit in allas paket.
Nu är det alltså julafton i övermorgon! Helt galet!
Jag har jobbat så mycket att jag inte hunnit tänka på julen. Men jag längtar verkligen till julafton.
När jag var liten längtade jag också efter julafton. Efter alla paket! Så klart.
Ordspråket "Det är bättre attge än att få" tyckte jag var löjligt. Det är klart det är bättre och roligare att få grejer! Mina önskelistor var långa och fyllda med datospel, tekniska prylar och dyra legomodeller.
Men så bodde jag ju i ett av Sävedalens finare områden där alla kompisar fick allt de pekade på av sina rika föräldrar. Leksaker och TV-spel i överflöd. Och mina kära föräldrar sa varje år att vi ine skulle få så dyra julklappar just det året.
Något år fick vi någon dyr present, men då fick vi inte mycket annat. Men jag var glad ändå. Men gladast blev jag när jag en jul fick legoflygplatsen som jag hade önskat mig. Den var så stor, och dyr, så jag trodde aldrig att jag skulle få den. Men det fick jag, och det var en av de få gånger i mitt liv jag har gråtit av lycka.
Och mina äldre syskon tyckte att jag var en bortskämd skitunge som grät och inte var nöjd trots att mamma och pappa hade köpt de stora flygplatsen. Men jag var mer än nöjd.
Jag tror det var nån uppgift i syslöjden som alla var tvugna att göra. Vi skulle sy små gosedjursfår som vi fyllde med vadd. Jag fick för mig att jag skulle ge mitt får i julklapp till min lillebror.
På julafton var jag som vanligt spänd på vad jag skulle få, men jag minns fortfarande att det var någoting som var annorluna. Det var spännande att se hur Lillebror reagerade på sin present. Från mig.
Det var då jag började förstå att det nog var sant. Det är bättre att ge än att få. Jag minns inte om jag gav bort någon julklapp året därpå. Jag hade väl inte direkt några egna pengar, men de senast åren har jag fokuserat på att ge. Förra året var nog mamma lite sur för att jag inte hade skrivit någon önskelista. Jag tänkte juinte på vad jag ville ha. Jag fokuserade på vad jag skulle ge till alla andra. Och främst Josie.
I år har jag inte heller någon önskelista. Men jag längtar till julafton, för då ska jag ge julklappar till Josie! Och jag är så nervös! Det ska bli så spännande! Jag kan knappt hålla mig! Jag ska inte avslöja någonting än. Men det är den absolut största anledningen till att jag längtar till julafton.
När jag var liten skrev jag önskelistor i god tid. Någa år skrev jag tydlig information om alla önskningar så att det skulle bli rätt. Jag var nog inte gammal när jag även skrev till Clas Ohlsons artikelnummer på önkelistan. Jag har aldrig varit som andra barn.
Imorgon ska jag jobba igen. Till 20:15. Och då missar jag sista avsnittet av För alla åldrar. Det ska tydligen vara det bästa avsnittet säger folk i teamet som redan har sett det. Men jag får kika på SVT Play.
God natt och god jul!
Albin har jobb och bostad
Den uppmärksamme har kanske noterat att jag inte har bloggat på väldigt länge. Sorry.
Det har varit mycket den senaste tiden.
Efter att ha bott ett och ett halvt år i Mölnlycke har jag flyttat till en lägenhet i Västra Frölunda. Nu har jag bott här med Josie i fem veckor. Eller? Är det så länge? Ja, tiden går fort. Vi trivs och har det riktigt mysigt i vår tvåa på 55 kvadrat.
Området verkar trevligt, även om det har varit regnigt och grått och vi mest har hållit oss inomhus. Och så blev videbutiken, som ligger här i närheten, rånad i lördags kväll.
Efter att ha varit arbetslös i drygt ett halvår har jag lyckats få ett jobb! Jag jobbar lite extra på Bokia i Frölunda Torg, och eftersom det är juletider och mycket kunder så får jag jobba ganska mycket. Och det är riktigt kul. Jg har ju sök en del butiksjobb, men för att få butiksjobb måste man ha erfarenhet av butiksjobb.
Och jag har inte någon erfarenhet av butiksjobb, eftersom jag inte har fått några butiksjobb, eftersom jag inte har erfarenhet av butiksjobb. Så funkar det.
Men jag lyckades ändå få provjobba på Bokia, och fick sedan många dagar och timmar att jobba. Och det har gått bra, och kollegorna är snälla. Så även om det inte blir en fortsättning där efter nyår, så har jag iallafall butikserfarenhet.
Jag jobbar gärna kvar, men helst vill jag ju syssla med skådespeleriet.
Idag var jag förresten statist i en film som heter "Jävla pojkar". Jag ska vara statist på onsdag och torsdag också. Det är rätt kul.
Och i onsdags visades teknikavsnittet av För alla åldrar, och det var riktigt bra. Tidigare var kärleksavsnittet min favorit, men teknik var bättre. Jag har inbillat mig att jag kan vara objektiv, och tycker då att teknikavsnittet var bra på flera punkter. Det var nog den bästa Ungdomspensionärerna (se klipp nedan), och Åldersgränsarn var jäkligt kul också. Mamma och pappa skrattade högt åt Rydbergs förvånade min. Och jag tyckte att jag fick till Lilltjejen riktigt bra. Det kändes som att hon var rolig och skön. En hel del bra improvisation också. Och slutet var också rätt mysigt mellan Farfar och Lilltjejen.
Och om jag inte ska vara lika objektiv, så var det kul att jag fick vara med så mycket. Det var min längsta insats. Jag dök upp som "skåning" i Åldersfajten när Lilltjejen och Farfar tävlar om vem som först får kontakt med en skåning. Och sen när jag ändå var där fick jag en klippning också, så jag fick vara med riktigt mycket.
Programmet finns på SVT Play tillochmed den 1 januari 2010.
Här är Ungdomspensionärerna från teknikavsnittet:
Tyvärr har YouTube problem med en bugg just nu som gör att ljudet ibland försvinner när man laddar upp klipp. Jag försökte ldd upp Åldersgränsarnklippet från teknikavsnittet, men ljudet ville inte funka. Sorry.
