Jag har fått kommentarer, mail och telefonsamtal från oroliga människor som läst förra blogginlägget och trott att jag är världens mest deprimerade människa.

Jag var inte på topphumör när jag skrev det. Det mesta kändes jobbigt, och jag mådde nog lite bättre efter att ha bloggat om det. Pappa ringde och sa att han kände igen sig från när han var arbetslös. Han frågade om jag kom ihåg det, men jag var knappt ett år gammal då, så det minns jag inte.

Nu mår jag faktiskt riktigt bra!
Inte bara för att jag har fått A-kassa idag.
Jag har ju fått stöttande mail om blogginlägget, jag har fått ännu fler fina kommentarer och mail om videobloggen från årets Arvikafestival, och jag har äntligen fått tillbaka den sköna känslan när jag klipper videobloggen!
De förra delarna av videobloggen har jag ju haft lite blandade åsikter om, men oavsett om jag tyckt att resultatet varit bra eller dåligt, så har jag haft kul när jag klippt dem. Men sen har jag haft ett litet uppehåll i klippandet, och när jag började med del sex, så har den där sköna känslan varit som bortsprungen. Det kändes som att jag inte alls prioriterade videobloggen (Vilket enligt vissa är bra. Jag borde ju lägga all vaken tid till jobbsökande.) och när jag väl satte mig ner för att klippa så kändes det inte kul. Det kändes som att jag bara gjorde det för att få det avklarat. Bli av med skiten, liksom.

Men härom dagen gjorde jag ett nytt försök, och även om jag inte satt och klippte så länge som jag brukar, så kändes det riktigt kul. samtidigt som jag kände att "det där blir bra" och "det där blir snyggt" och den lilla känslan av att jag är "king of the world", en jäkla videotrollkarl, så var det vissa saker som inte funkade riktigt och sådär, men så har det varit varje gång. Det är alltid smågrejer som inte blir så himla bra, men det är så det är. Men det är mycket som känns riktigt bra, och jag tror att jag hittat musik som passar riktig bra.

Jag har ju haft "Get Mama A House" på hjärnan ett tag, och letade efter en instrumentalversion att ha med i videoboggen. Den gick inte att få tag på, så jag ringde Parik i Teddybears, och i förrgår mailade han över den. Kanon! Jag insåg dock snabbt att låten var mycket coolare i original, med sång. Så jag gör nån liten blandning. Jaja...

Jag mår bra iallafall.
Var inte oroliga för mig!

Over and out!

Hej!

Jag är lite nere.
Jag har inte bloggat på evigheter. Det beror inte på att jag är upptagen med annat. Jag får ingenting gjort överhuvudtaget.

Jag har säkert glömt att berätta att min kamp för att få A-kassa är över, och att jag nu faktiskt får lite pengar varje månad.
Jag har inte hunnit berätta att TV-programmet För alla åldrar börjar sändas onsdagen den 7:e oktober, och tolv veckor famåt. Jag spelar Lilltjejen och några anra småroller.

Jag är fortfarane arbetslös och har så gott som tappat all jobbsökarenergi. Efter gymnasiet trodde jag att jag skulle få praktisera på Angeredsgymnasiet, men facket SKTF beslutade, utan att fylla i några papper alls, att jag inte fick det. De skickade inte tillbaka några blanketter, utan sa det till mig i telefon när jag näsan av en slump ringde de.
Efter det sökte jag jobb i två månader utan att få något. Oftast inte ens något svar. Dt slutade med att någon kom på att jag fortfarande hade ett beslut från kommunen om att jag skulle få praktisera, och sökte då praktikplats på Angereds Teater som gärna tog emot en ung skådespelare som deinte behövde ge någon lön.

Nu är jag ju arbetslös igen och har besökt några butiker, skickat mail och läst massvis med jobbannonser. Det är inte de bästa tiden att vara arbetslös, och det känns som att alla tycker att jag är en lat jävel som parasiterar på samhället och Josies familj. Det känns inte så underbart.

Alla annonser jag hittar är för lagerarbete, och bortsett från att jag jobbat på Posten och nästan pajat ryggen, så måste man ändå ha truckkörkort på alla ställen som söker folk.
Är det inte lagerarbete så är det telefonförsäljare för oseriösa företag eller andra jobb som kräver erfarenhet från massor av yrken jag aldrig provat på. Det är massvis med krav på de sökande. Även om man ska räkna skruvar.

Jag har kontaktat några företag jag gärna vill jobba på, men de söker inte folk och vägrar ta emot mail eller brev. Man måste registrera sig på ders hemsida och hamna i en databas där man klumpas ihop med massor av människor och blir ett litet obetydligt namn i en oändlig lista med människor som också vill jobba på just det företaget.

Det känns hopplöst och jag känner mig rätt värdelös.
Därför verkar jag lat och får höra att jag borde anstränga mig mer.
Då känner jag mig mer hopplös och värdelös.
Om jag i denna hoppöshet kommer på något att syselsätta mig med, såsom ett datorspel eller klippa nästa del av videobloggen från Arvikafestivlen (som alla verkar vänta på) så får jag höra att jag borde söka jobb istället.
Då känner jag mig mer hopplös och värdelös.

Nä, nu har jag inte tid att blogga mer. Jag måste söka jobb.
Men var?

Okej, jag ska gå in på arbetsförmedlingens hemsida igen.
Härryda. Första annonsen. Det här är på riktigt, vad det står i den första annonsen:
"Buddistföreningen Wat Buddha Udayana i Härryda söker två st thailändska munkar för handledning i theravadabuddism, buddistisk rådgivning m m.
Sökande ska vara godkända för buddistiskt arbete i främmande land av ordförande och styrelsen för samtliga buddistiska munkar i Thailand."
Sen söker olika företag:
"Sakkunnig inom VVS"
"Musiklärare till Ekdalaskolan, Mölnlycke"
"Mötesbokare, extrajobb". Ja, varför inte? Jahapp: "OBS! Tidigare erfarenhet av försäljning eller arbete över telefon är ett krav!"
"Reparatör av grävmaskiner"
Sen är det ett säljarjobb där man ska åka runt i hela Sverige och sälja rengöringsmedel. Låter faktiskt okej. Men det krävs att man har körkort.

Nä, jag får leta vidare och se om det finns nåt som jag skulle kunna söka utan att bli bortsorterad direkt p.g.a. att jag inte har körkort, inte är thailändsk munk eller "behärskar mycket goda kunskaper i hantering av olika hästar".

Vi hörs...

En gång i tiden gick jag i gymnasiet.
Då hade jag en väldans rolig och snäll klasskamrat som hette Sara Johannesson.
Sara hittade en kille som kallades Tobbe och när de varit ihop i några år bestämde de att de skulle gifta sig. Med varandra.

De frågade mig om jag ville vara toastmaster, och det ville jag gärna! Vilken ära! Jag har faktiskt varit det en gång tidigare, men det var ju nåra år sedan. Men det gick bra, tycker jag nog. Förutom resan till bröllopet.

Josie och jag skulle åka buss till Eriksdal och där bli upphämtade med bil av tärnorna och bruden. På väg hemifrån till bussen kom jag på att mitt 100-kort inte låg i kavajen, utan i jackan som hängde hemma. Josie sa att hon kunde betala, men sen kom hon på att hennes plånbok också låg hemma. Hon hade bara sitt busskort.
Så det var bara att gå hem igen.

Vi missade bussen och skulle bli en halvtimma försenade till Eriksdal. Men bruden och tärnorna hade ju bråttom, så de kunde inte vänta på oss. Först köpte jag ett månadskort för 580 spänn, och sedan tog vi en annan buss in till stan, och tänkte där ta spårvagnen till bussen Röd Express som gick nästan hela vägen till kyrkan. Spårvagnen var framme vid Nils Ericsonterminalen efter att Röd hade gått. Vad skulle vi göra? Jag gick fram till en taxi och frågade hur mycket det skulle kosta att åka till Jörlanda kyrka. Han gissade på runt 600 spänn. Fy fasen. Men vi hade inte några andra alternativ. Vi hade bråttom, och ville inte komma för sent till bröllopet.

Vi kom i god tid till kyrkan, men det kostade 730 spänn med taxin, och precis innan hade jag laggt 580 spänn på ett busskort. Jaja. Bröllopet var väldigt fint iallafall. Jag lyckades filma en del, men det blev lite skakigt och rätt dåligt ljud.

Det gick väl rätt bra att vara toasmaster. Jag fick beröm för mitt "toastmasteri" och för att programbladet var så roligt. Det hade tärnan Johanna och jag knåpat ihop. Men mest hon.
Jag sa att alla som ville hålla tal fick komma fram till mig och anmäla detta till mig. Brudens moster kom fort fram och jag antecknade lite. Sen kom... Ingen mer. Jag frågade brudens föräldrar och de sa, lite skräckslagna, nej. Brudgummens föräldrar ville inte heller. Jag hade gjort en jättefin mall, så jag började med att själv hålla ett tal enligt den:


Den fina mallen, som jag själv knåpat ihop.

Det blev riktigt fint. Sen höll Saras moster tal, och efter henne ville tärnan Johanna också hålla ett tal efter min fina mall. Innan talen presenterade jag talarna, men innan det drog jag korta fakta om brudparet. Jag berättade till exempel att när Tobbe föddes, så höll jag honom i min famn och tänkte att den här pojken förtjänar en fin fru, och det fick han ju! Och så berättade jag om att när Sara var två år gammal frågade jag henne två veckor innan julafton om vad hon önskade sig. Hon svarade att hon allra helst ville ha en man som hette Berg i efternamn. Och det har hon nu fått!

Vissa tycker att det finns logiska luckor i mina historier. Hur skulle jag kunna fråga Sara det, när vi båda var två år, och vi ju inte träffades första gången förrän i gymnasiet. Och hur skulle jag kunna hålla en nyfödd Tobbe i min famn, om han fddes sju år före mig? Ja, det tänker jag inte försöka förklara.

Jag lämnar helt enkelt över till den fina filmen jag klippte ihop.
Det är tärnan Johanna som sjunger i kyrkan. Det var fint, men varken akustiken i kyrkan eller mikrofonen på kameran var så bra, så det rasslar lite på några ställen. Men här är iallafall en kort film från Sara och Tobbes bröllop:


Och nu heter hon Sara Berg.
Over and out!