Hejs!
Sedan jag bloggade sist, för ca en vecka sedan, har det faktiskt hänt lite grejer.

Audition nummer 1
Viktoria, en god vän till mig, tipsade om en annons på Filmcafé.
Musse Hasselvall, programledare för TV-programmet Yippee Ki-Yay MF i TV6, söker en ny sidekick. Det skulle vara audition i Stockholm på lördagen och all info skulle man få på plats.
Man fick komma när man ville mellan 11:00 och 16:00.
Jag funderade på att åka dit. Jag visste ju ingenting om det, och att åka till Stockholm är inte gratis. Jag kikade på SJ:s hemsida och hittade några biljetter för 990 kronor. Enkel resa. Fy fasen. Den billigaste kostade 555 kronor. Jag tänkte satsa på sista minutenbiljetter, men de kan tidigast köpas 24 timmar innan avresa, så det var bara till att vänta och bestämma sig dagen innan om det var värt att åka dit.
Fortsättning följer snart...

Audition nummer 2
För några dagar sedan ringde min mobil när jag var hemma hos Josie. Det var en kille från SVT. Han ville att jag skulle komma och provfilma för en liten, liten roll i en miniserie som heter "Stormen". Det var mycket smickrande. Han hade hittat mig på Filmcafé och ville att jag skulle komma på audition på måndagen klockan 11:15.
Wohoo!
Jag sa att jag visserligen skulle jobba natten innan, men att jag skulle infinna mig i TV-huset.

Stockholm (audition 1)
I fredags skulle jag bestämma mig. Jag gick in på SJ:s hemsida och lyckades hitta tågbiljetter från Göteborg till Stockholm för ett ganska acceptabelt pris. Strax under 800 kronor tur och retur med X2000. Det duger.
Morgonen därpå klev jag upp vid halv fem, ungefär.
Kvällen innan hade jag konverterat avsnitt av olika TV-serier och laggt in i min iriver Clix. Några avsnitt av Prison Break (säsong 3) och Heroes (säsong 2). Därför hamnade jag i säng väldigt sent och fick inte många timmars sömn alls. Dåligt.
Tåget gick ca tjugo i sju på morgonen och jag var framme i Stockholm vid tio. Vid elva skulle jag vara på audition så jag promenerade runt på Centralstationen och Plattan. Stockholm var kallt och skräpigt. Och ganska tråkigt. Och folk pratade fånigt.


Jag på Sergels torg.

Efter ett tag tog jag tunnelbanan till hållplatsen Gärdet och promenerade över Gärdet. Jag lyckades hitta rätt ganska snabbt och stod utanför entrén och väntade med några andra som också skulle in och visa att de var rätt sidekick för Musse.
Strax efter elva öppnades dörren och en man ställde ner en stor datorskärm som dörrstopp. Vi åkte upp med hissen och där fick vi lite kort info. Vi fick en lapp var. Vi fyllde i namn, adress, längd och sånt där och på lappen fanns också ett nummer. Jag hade nummer fyra, så jag behövde inte vänta så länge på min tur.
När vi väntade såg vi en lapp med lite "instruktioner". När vi kom in skulle vi berätta om oss själva, berätta varför vi ska vara med i programmet, göra några armhävningar, visa om vi kunde behärska nunchacku, skjuta med soft airgun, göra nån slags rullning (som jag inte minns vad den hette), göra ett valfritt stunttrick samt säga sin favorit action-replik,

Jag hade ganska gott om tid att tänka och lyckades till slut komma på vad jag skulle göra.
Jag väntade i kanske... En halvtimme. Då och då kom två killar in och filmade. Den ena med en kamera på axeln och den andra med en mikrofonbom. Killen emd mikrofonen gjorde lite småintervjuer med oss som väntade. Dock inte med mig. *snyft*
Det var ganska blandat med folk. Jag var kanske yngst. Det var några grabbar med olika kroppsbyggnad, och så några få tjejer också. Jag visste ju inte vad de sökte, så jag trodde att det skulle vara lilla jag och 40 bodybuilders där, men icke.

Sen ropades jag upp. Nummer fyra.
Jag kom in i ett stort rum och Musse Hasselvall hälsade mig välkommen. Han sate fast en sändare på mina byxor och en mygga ppå min t-shirt. Sedan satte han sig bakom ett avlångt bord tillsammans med två andra herrar, som någon slags jury. I rummet fanns också en kille med mikofon och en med en stor kamera på axeln. Långt borta i hörnet av rummet satt några barn på golvet och spionerade nyfiket.
Jag fick presentera mig själv och säga varför jag ville vara med.
Sen gjorde jag några armhävningar, och det gick riktigt bra. Till min stora förvåning. Det var nog adrenalinet eller nåt.
På ett bord låg en sån där nunchacku, och jag blev ombedd att visa vad jag kunde. Jag tittade på den och sade att jag faktiskt inte kunde hantera en sån. En av jurymedlemmarna sa att han trode alla gick runt med såna i Göteborg. Iallafall fick jag ta upp pistolen som låg på bordet. Och skyddsglasögonen.
När jag gjorde det tog alla jurymedlemmar också på sig skyddsglasögon. Det såg roligt ut.
Jag skulle skjuta på en liten pyramid av burkar som stod några meter bort. Första skottet träffade en av de nedersta burkarna, så att alla burkar utom en välte. Sen sköt jag ner den sista burken också. Det kändes bra.
Sen skulle jag göra någon form av rullning som jag inte riktigt visste var det var, men de förklarade och jag gjorde som jag blev tillsagd och de verkade nöjda.

Till sist skulle jag göra ett stunttrick. Jag hade tänkt springa in i en vägg och sedan ramla bakåt. Det är alltid nåt, liksom. Bakom mig fanns en stor, orange vägg och jag sprang mot den. Bang! Rätt in i väggen. Det gjorde inte ont eller någonting. Sen ramlade jag bakåt och på väg mot golvet såg jag att det var ett litet hål i väggen. Det hade inte varit där innan.
Jag kom av mig och min landning blev lite konstig. "Oj!" sa jag och tittade på hålet och sen på juryn.
De började asgarva. Och jag med. Husse kom fram till mig och såg orolig ut. "Gick det bra? Gjorde du illa dig?" Jag förklarade att det gick bra, men att jag blev väldigt chockad.
Juryn skrattade. Fotografen skrattade också. Han filmade hålet i väggen, vred kameran mot juryn och sen mot mig. Ja, jisses. Barnen längst bort i rummet viskade och pekade.
Till sist skulle jag säga en actionreplik och då kom jag bara på "Save the cheerleader, save the world" från TV-serien Heroes.
Det blev ett litet skrattkalas, kan man säga. Och jag fick en fin bild på Musse och hålet i väggen.


Musse Hasselvall och ett fint hål i väggen, gjort av mig.

Sen tackade de så mycket. Jag sade att det var osis att ajg hade skrivit min adress, eftersom de då kan skicka en räkning på väggen. Musse såg orolig ut och verkade inte förstå att jag skojade. Han sa tröstande att de inte ska skicka någon räkning och han verkade orolig för att jag hade slagit mig.

Ja, vi får se vad det blir av det här. Antagligen blir det något Idol-aktigt inslag där man får se några av de sökande, och i så fall kommer jag antagligen med. Killen som sprang in i väggen och gjorde ett hål.
Jaja. Jag har iallafall gjort avtryck.

***
UPPDATERING:
Här är vad som visades i TV: http://www.youtube.com/watch?v=4wpBwoauxxQ
***

Efter detta fick jag lov att gå, och hade då sisådär fem timmar att slå ihjäl innan tåget hem gick.
Jag strosade runt i Stockholm och hade faktiskt riktigt tråkigt. Dessutom var min systerson Leon hemma hos oss och jag ville både träffa honom och min söta Josie, men jag var fast i Stockholm. Det gick inte att boka om en sista minutenbiljett och en ny biljett hem kostade 990 kronor.
Jag ringde Fexxe från Braskit.se. Jag lyckades väcka honom. Han bode inte alls i Stockholm, som jag trode, men han var i Stockholm just denna dagen. Dock sov han. Och var upptagen. Han blev visserligen glad och förvånad över att jag ringde.

Jag gick till datorerna inne på Centralstationen och köpte en timmes surftid för en tjuga och så kikade jag på Facebook och chattade på med Josie på MSN. En snubbe kom fram och frågade om man kunde stoppa in USB-grejer i datorerna, men jag sa att det inte verkade så.
Han sa att jag såg ut vetande ut.
"Ser jag proffsig ut?"
"Ja, du ser ut som en riktig hacker."
"Taaack!"
Och innan han gick sa han "Du, gå in på http://www.tillit.info/ ska du få se på kul grejer."
Jag har kikat in som hastigast, och det verkar väl vara en bra sajt.

Senare ringde Fexxe igen och sa att han hade lyssnat på dialektmannen (mig) på nätet och var mäkta imponerad och förvånad. Han sa dessutom att jag kunde kika in på Kulturhuset där det finns en massa utställningar, som dessutom är gratis.
Jag surfade klart och sen gick jag till Kulturhuset och tittade på några utställningar som väl var okej. På en våning hade Jan Stenmark en utställning. Det var skoj. De flesta bilderna hade jag sett, men det var några nya och roliga bilder där också. Eller gamla, som inte blivit publicerade.


En skön bild från Stenmarks utställning.

Efter många timmar av planlös vandring i Stockholm var det äntligen dags att åka hem. Nä, Stockholm är ingen höjdare.

Tio minuter innan tåget var hemma i Göteborg ringde pappa och väckte mig och frågade om jag ville att han skulle hämta mig på stationen. Han och Leon var ute och åkte. Jag fick följa med hem och jag satt i baksätet och pratade med Leon. Jag berättade att Musse hade en annan sidekick i förra säsongen av programmet. "En finsk snubbe", sa jag. "Fisk!" sa Leon och skrattade.

Dagen därpå (i söndags) var jag i Slottskogen med Josie och på kvällen var jag tvungen att åka till jobbet. Det var ytterst plågsamt att jobba natt efter en veckas ledighet. Dessutom var jag brutalt trött och natten kändes hemsk.
På morgonen åkte jag hem och sov i en och en halv timme. Jag blev väckt av att telefonen ringde. Det var någon av tjejerna på Christerredaktionen. Hon sa att de skulle prata om dialekter nästa dag och undrade om jag ville vara med. Jomenvisst sade jag. De skulle ringa nästa dag klockan tolv och planera lite med mig.
Hon verkade ledsen över att hon hade väckt mig, men hon hade lyckats ringa tio minuter innan min väckarklocka ringde. Jag skulle upp och gå på audition!
Jag kom på att jag ju skulle till TV-huset och där sitter ju Christerredaktionen. Jag ringde tillbaka till Christerredaktionen och sa att jag skulle dit idag. Jag förklarade att jag verkligen inte ville tränga mig på, men om de ville kunde jag ju faktiskt vara med i studion. Hon sa att de inte brukar ha gäster i studion, och att det funkar bäst på telefon, men jag fick gärna komma och hälsa på.

Audition nummer 2
Jag åkte iväg till det nya TV-huset på Lindholmen. Jag har inte varit där förut, men i det gamla TV-huset har jag varit många gånger. Jag kom in i receptionen och fick sitta ner och vänta. Sen kom en kille och hämtade mig. Vi gick in i några jättekonstiga slussdörrar och sen gick vi upp någon våning eller två. Vi kom in i ett konferensrum där killen ville veta mer om mig och han var intresserad av vad jag gjort tidigare och sådär. Sedan berättade han lite vad som skulle hända. Jag skulle skälla ut en kille som har snott mina cigaretter.
Efter en stund kom den lilla killen in. Han skulle gå i sjuan. Han var väl i trettio-, fyrtioårsåldern. Mycket besynnerligt.
Den förste killen filmade när jag skällde ut "sjuan". Sedan tog vi det igen och sen en tredje gång. Då hade jag hunnit bli lite piggare och det kändes som att det blev helt okej.

Inför Dialektmannens återkomst
När jag var klar fick jag sitta i receptionen och fylla i lite kontaktuppgifter. När jag lämnade in dem bad jag en av damerna i receptionen att ringa till Christerredaktionen. Efter en stund kom självaste Morgan (en av de som är med i programmet Christer) och hämtade mig. Han visade mig upp till redaktionen och där stod ett litet gäng och jobbade. Producenten Ylva Lindvall, researchern Emma Olsson Feuk (som jag pratat i telefon med några gånger) och även självaste Christer.
Det var så underligt. Det var rätt häftigt att träffa Morgan och Christer och även tjejerna på redaktionen, men när de skulle hälsa på mig var det som om de allihop var ivriga att få hälsa och att det på något sätt var de som tyckte det var häftigt. De tog alla i hand och Christer bad att få ett smakprov. "Kan man få höra lite skånska?" sa han och jag sa, på skånska, att det kunde man. "Värmländska då?" frågade han och så gav jag honom ett smakprov på det också. "Nämen, det är ju helt otroligt!" skrattade han och såg väldigt imponerad ut. Jösses. Det var en fin egoboost. Där kom lilla jag och störde och så visade det sig att de var imponerade över att ha mig där.
De hade dock lite ont om tid och var tvugna att jobba, men det var helt okej att jag tog kort.


Här står tjejerna på Christerredaktionen och jobbar flitigt. Längst bort står researchern Emma Olsson Feuk (som jag pratat i telefon med några gånger) och närmast, med ryggen hitåt, står producenten Ylva Lindvall. Ylva har en bild på Christer på pelaren bredvid sig.


Och här sitter Morgan Larsson och Christer Lundberg som troligtvis också jobbar jätteflitigt.

Eftersom jag var dödstrött åkte jag hem och sov. Det var skönt. När kvällen kom åkte jag till jobbet och det var härligt att känna sig pigg och utvilad på jobbet.

Dialektmannens återkomst
På morgonen kom jag hem från jobbet och sov i några timmar. Tre eller fyra. Sen gick jag upp strax innan klockan tolv och det dröjde inte länge förrän Christer ringde. Han gick igenom lite snabbt vad han skulle säga och frågade vilka dialekter jag kunde ge smakprov på. Han skrev lite och så sa han att jag fick välja en text jag kunde läsa ur. Som demonstration tog jag fram Wikipedias artikel om Sveriges Radio och läste ur och Christer var ännu en gång imponerad.

Vid ett ringde de upp igen och jag fick vänta i luren. Efter låten fick jag vara med och demonstrera mina färdigeter. Då läste jag ur "Bilens historia" från Claes Erikssons bok Alster - en stunds texter. Jag hade markerat de bästa punkterna, som:

1890 - Bilen uppfinns. Uppfinnaren får motorstopp och konstaterar jublande: Bilen har kommit för att stanna!
1892 - Svenska kyrkan protesterar mot den första svenska ångbilen och menar att det bara är Jesus som kan gå på vatten.
1895 - Carl Larsson målar en väg, men blir tvungen att hänga upp den på väggen så att den inte ska vara i vägen.
1899 - Häst skjuts. Hästskjuts omodern.
1904 - Den japanske maskinisten Toy Ota tar en kisspaus och upptäcker strålkastaren.

Christer tackade skrattande och bad lyssnarna ringa in och demonstrera sina egna dialekter. Inga imitationer, utan "riktiga" dialekter. Jag var inbjuden som inspiration.

Jag spelade naturligtvis in det hela och slängde upp det på Dialektmannen.se innan jag åkte hem till Josie.
Så, är det någon som vill höra på framträdandet går det alldeles utmärkt att ladda ner det som MP3-fil:
23 oktober 2007 - Dialektmannen i Christer om dialekter (5,08MB)

Ja, det var en del som har hört det. Det känns bra att kunna, och få, underhålla. Det är inte så himla kul att jobba på Posten när man helst av allt vill agera, stå på en scen, vara med på film, på TV, eller i radio.

Jag har ju gått teaterlinjen på gymnasiet där jag trivdes otroligt bra, och sedan jobbade jag på Angereds Teater och kariären började gå rätt bra. Långsamt uppåt. Men så hamnade jag på Posten.
Men nyligen blev jag ihop med Josie och det kändes som att när karriären gått dåligt ett tag har jag plötsligt fått tur i kärlek. Men nu har jag varit på två auditions och varit med i radio ännu en gång, så man vet aldrig.
Inatt när jag jobbade kom jag på att jag ska köpa en trisslott. Om jag vinner något betyder det att jag helt plötsligt har tur i både kärlek och spel (det har jag aldrig haft förut) men att jag nog får slita på Posten ett tag till.
Om jag inte vinner något betyder det nog att det kanske kommer hända något med min karriär.
Bara som ett test, liksom.

Jaja. Det har varit några händelserika dagar minsann.

Over and out!

Tjohopp!
Nu är jag tillbaka igen.

Jag har inte haft något att skriva om direkt, men sen fick jag plötsligt en del att skriva om men då hade jag inte tid.
Jag har knappt hunnit lägga upp bilder i bilddagboken, och då är det illa!
Idag fick jag dock lite tid över och då passade jag på att lägga upp en hel drös.
Imorgaon är det exakt fyra veckor sedan jag bloggade, och faktiskt är det ganska många som sagt åt mig att jag får blogga igen. Det finns tydligen en efterfrågan, och det känns jättekul!

Okej...
Efter senaste inlägget jobbade jag en vecka kväll, och kom hem från jobbet vid tio. Veckan därefter jobbade jag morgnar och började halv sju på morgonen och slutade redan vid elva, ungefär. Den veckan tog jag dessutom ledigt på onsdagen för att gå på premiär. Jag blev nämnligen bjuden av Angereds Teater att komma till Angereds Teater och se på premiären av barnföreställningen Pingvinen. Premiären var halv tio på förmiddagen (eller morgonen om man så vill) och det var några skolklasser med barn som tittade och både de och de vuxna i publiken var imponerade av Phax när han, sminkad som en pingvin, dansade och berättade en slags version av sitt liv.
Jag hade fått två biljetter, men ingen kunde följa med mig. Alla pluggade eller jobbade.
Efter föreställningen fick jag följa med bakom scenen där alla inblandade (och jag) fick dricka champagne och äta god mat. Trevligt, trevligt. Jag saknade verkligen teatern. Både att stå på scen och hela... Hela grejen med att jobba på en teater. Angereds Teater.
Åsa hade förresten hittat en kul artikel i Metro, och den hade hon klippt ut och satt på vägen. Det var en intervju med Per Morberg. Han var extremt grinig och verkade smått galen. Sånna skådespelare har jag ingen respekt för. Intervjun har jag också hittat, och slängt upp på morberg.hejs.se. Det är faktiskt läsvärt, roligt och inte alls speciellt långt.

Den helgen var det höstmarkand nere i byn också. Trevligt. Och mycket folk, ballonger och extrapriser.
Efter det åkte vi hem till Broder Daniel och hans familj som nu består av tre personer. Det är han själv, Jessica och lille Caspian. Han hade växt till sig sedan sist. Känns som om det var jättelängesedan jag träffade honom. Han låg i soffan och nästan dansade när Daniel spelade gitarr för honom.

På kvällen var vi på Lorensbergsteatern och såg C. Eriksson Solo. Väldigt bra. Claes Eriksson är ju alltid Claes Eriksson. Bra, rolig, trevlig och mysig. Vi satt längst fram i mitten och efter föreställningen ställde vi oss upp, (mamma, pappa, Emil och jag) och sträckte fram var sin blomma till honom. Han såg glad och lite paff ut.

Dagen därpå tänkte jag träffa min dåvarande kompis Josie, och vi tänkte gå på bokmässan. Mamma och pappa var där på förmiddagen och mamma ringde senare och berättade att Claes Eriksson hade varit där och läst ur sin bok. Sedan hade han tipsat om sin föreställning och så hade han sagt "Tack för blommorna förresten!" och tittat på mamma och pappa. Det tyckte jag var skoj. Trots att jag inte var där. Då.
Jag träffade iallafall Josie och det kändes inte alls konstigt, trots att hon ganska nyligen hade vågat avslöja att hon tyckte väldigt mycket om mig. Men vi gick på bokmässan och kikade på allt möjligt. Jag hittade Van Gogh som gosedjur och man kunde ta bort ena örat och sätta tillbaka det igen med kardborreband. Praktiskt.
Jag köpte tre böcker också. Bra böcker. Pocketböcker.
Boken "Expressen ljuger och Aftonbladet fantiserar" (En väldans bra bok med fejkade löpsedlar. Fortsättning på boken "Det kan inte vara sant" som jag köpte på bokmässan förra året.)
Böckerna "Brev till samhället" och "Brev till utlandet" som är fyllda med brev till olika företag, samt svar från företagen. Östgöta Correspondenten beskrev den första som ?Hassan i bokform ? bara ännu bättre?.
Riktigt rolig bok må jag säga. Har inte läst klart ännu.

Efter vårt besök på bokmässan hamande vi på Centralstationen. Vi skulle åt olika håll. Hon hem till sig och jag hem till mig. Jag skulle sova någon timme och sen åka till jobbet. Att jobba natt är inte jättekul.
Men vi fastnade på Centralen och jag ville säga något. Efter många om och men fick jag sagt det. Att jag gillade henne också. Hon var nog lite förvånad. Vi hade känt varandra i sisådär fem veckor, chattat väldigt mycket och träffats ett fåtal gånger. Och så en dag skriver hon att hon är itnresserad av mig. Jag svarar att jag kanske är intresserad, men jag är osäker. Hon tog det som ett nej, men jag var faktiskt osäker. Och så dröjde det inte länge förrän jag började tänka på henne jättemycket och så insåg jag att jäklar... Jag är kär!

Jag åkte hem och försökte sova. Det gick inget vidare, och plötsligt var det dags att åka till jobbet. Det kändes märkligt. Sedan dess har jag varit i Mölnlycke väldigt mycket. Sovit här de flesta nätterna. Ja, jag sitter i Josies rum och bloggar nu. Även hon har sagt åt mig att jag måste blogga igen.

På skådespelarfronten har det på sätt och vis inte hänt någonting, men ändå... Jag blev bjuden på Chalmersspexet Bob. Josie, hennes mamma, jag och några av Josies släktingar var där och tittade. Hysteriskt roligt. Jag älskar improvisation. Eftersom det dessutom var sista föreställningen var det extra mycket spex. Folk bakom scenen kom in och avbröt scenerna och det var bara för skådespelarna att spela med när Harry Potter plötsligt stormar in, eller Arnold Schwarzenegger. Det var rysligt kul. Jag fick lite abstinens. Jag vill också stå på scen!

Kave ringde förrförra veckan från Angereds Teater. Han ville prata med mig om en långfilm. Det var allt jag fick veta. Jag åkte dit på fredagen och där träffade jag tekniker-Åsa som jag hjälpte med lite smågrejer. Jag hittade en sax, hjälpte henne hitta en kontig funktion på MP3-spelaren och fixa en grej i Excell. Kave syntes dock inte till. Jag ringde hem till honom och då sa hans fru att han var sjuk och låg och sov. Jag hälsade på på gymnasiet istället och där träffade jag bland annat en medialärare som jag pratade lite med om Albin & Art. Han sa bara att om jag ville låna en kamera eller nått så var det inga problem och det kändes jättegött. Jag har verkligen hans stöd och han gillar det jag gör.
Nästa dag ringde jag honom och vi bestämde att vi skulle ses på söndagen istället. Jag visste att han hade anordnat någon audition, men det var för folk i 40- till 55-årsåldern. "Ska jag också göra audition?". Nej, det behövde jag inte sa Kave.
Shit! Det är ju hur coolt som helst! I många produktioner har man ju några skådespelare som får vara med "automatiskt" och andra som måste göra audition.
Jag åkte iallafall dit igen och så skulle vi snacka. Jag skulle dessutom ha med mig ett skådespelar-CV, och det tog jag med mig, men glömde i bilen (pappa körde mig).
När vi skulle prata berättade han att han hade sett några bilder jag tagit och att han behövde en fotograf. D'OH!
En stillbildsfotograf, alltså. Bara för att dokumentera filminspelningen. Det kändes ju lite snopet. Jag är ju skådespelare. Och varför ville han ha min skådespelar-CV?
Jaja. Filmen spelas in mycket i Göteborg, men också två dagar i London och två dagar i Turkiet, och har jag tur får jag följa med dit och plåta. Vi får se hur det blir. Det kan nog bli kul, och så kanske jag får lite kontakter. Men ändå...

Härom dagen tipsade snälla Viktoria mig om en annons. "Musse" från TV-programmet "Yippie kay-ay motherfucker" behöver en sidekick. Audition i Stockholm. Jag klurar på hur jag ska komma dit. Den billigaste biljetten kostade 555 kronor. Enkel resa. Vi får se hur jag gör.

Igår ringde en kille från SVT och sa att jag skulle få provfilma. Wohoo! Det blir nog inga missförstånd. Jag ska provfilma för en roll. Inte för ett fotografjobb. Det ska bli spännande. I'm back on track. Typ.

Den här veckan har jag tagit ledigt från posten.
Det här året får jag elva semestardagar, men jag får bara behålla fem stycken till nästa år, så vi blev uppmanade att ta ut en del. Jag tog ut den här veckan, plus en dag då jag ska hjälpa broder Daniel att flytta.

Jaja. För övrigt är jag kär och lycklig. Igår hade jag och Josie varit ihop i två veckor, men det känns som att vi har varit ihop jättelänge och att vi känner varandra jättebra. Och så har vi många gemensama intressen, favorit-TV-serier och uttryck. Vi brukar skrämma varandra när vi kommer på underliga saker som att vi båda säger "Hej" i tid och otid och använder ordet "gnu" väldigt mycket. Vi är båda de enda i våra familjer som inte använder familjens eltandborste och jag att när Josie såg "C Eriksson Solo" någon vecka efter mig satt hon på första raden, plats tio. Precis samma plats som jag satt på när jag såg den. Det kanske är små löjliga detaljer, men listan kan göras lång. Vi har massor av skumma saker gemensamt.

I förrgår hälsade vi på min syster och hennes barn. Det var roligt och Tor satt i köket och ritade med Josie. Mamma var där också och fick träffa Josie för första gången. Senare på dagen viskade mamma till mig att "Hon är jättesöt och trevlig". Jag är stolt när jag har med Josie någonstans och Daniel och Jessica vill träffa henne också. Det ser jag fram emot.

Idag har vi varit i stan och vi tog Thai-break när jag var manlig och bjöd Josie på Thairestaurang. Gott som fasen.

Nu har jag nog bloggat klart för idag, och lyckats sammanfatta sisådär en månad.
Vi får se hur det blir med skådespelarkariären. Jag har iallafall tur i kärlek för en gångs skull.