Jahapp.
Nu är det dags att blogga igen.

I Göteborgsposten härom dagen såg jag en liten notis som är till för att göra folk glada. Det brukar fungera men idag blev jag upprörd.
I hörnet av förstasidan brukar det stå "God morgon!" och nån liten rolig notis om nån inbrottstjuv som klantat sig i nått annat land, eller nån älg som gått fel eller andra tokigheter.
Idag stod det så här:

God morgon!
Kyrkans konfirmationsundervisning
var inget som lockade särskilt många
tonåringar i Piteå. Den låga nivån på
deltagandet fick stadsförvaltningen
att ta nya grepp. Och vips, med
Göteborg som vald lägerort samt
gratis besök på Liseberg på schemat,
var intresset plötsligt på topp. Nu
har mer än varannan 14-åring i centrala
Piteå anmält sig. (TT)

Ja det var ju, vid en första anblick, lite roligt. Men jag blir lite upprörd. Lite alltså. Nu ska vi inte vara gnälliga i onödan. Men iallafall...
I Piteå vill inte kidsen konfirmera sig. Då ska man locka med resa och Liseberg. Då är det klart de vill åka med. Själv blev jag mer eller mindre tvingad att delta i konfirmationsundervisningen, men jag tänkte att det säkert kunde vara nyttigt och lärorikt. Konfirmera mig hade jag inte tänkt göra. Jag visste vad det innebar. Man bekräftar dopet, och bekräftar också att man tillhör Gud.
Jag tror inte ett dugg på Gud och tycker därför det vore helt fel om jag konfirmerade mig. Hyckleri skulle man också kunna kalla det. Jag kunde lika gärna fira min Bar mitzva.

När jag konfirmationsläste var det flera som inte trodde ett dugg på Gud, men konfirmerade sig för att deras föräldrar tvingat dem, eller "för att få presenter". Det är ju också hyckleri.
Bekräfta att man tillhör en religion som man inte tror ett dugg på, bara för att få presenter.
En vän till mig hade ett samtal med sin mor. Hon förstod att han bara tänkte konfirmera sig för att få pengar och presenter. Och det erkände han. Han tror inte ett dugg på Gud, och hans mor tyckte därför att det vore fel att konfirmera sig. Därför sa hon att han fick konfirmera sig om han ville. Men om han inte konfirmerade sig skulle han få 2000 kronor ändå.

Dessutom minns jag att ingen på konfirmationsundervisningen tog upp vad konfirmationen innebar. det pratade man aldrig om. Det var som om de inte ville prata om det. Om de hade tagit upp det kanske ungdomarna insett vad de hade gett sig in på, och då kanske de inte ville konfirmera sig längre. Och det hade ju sett dåligt ut. Därför går konfirmationsundervisningen ut på att man mest leker och gör olika aktiviteter för att ha roligt och så avbryts lekandet med lite prat om gud, och då sitter de flesta och gäspar och tycker att man ska fortsätta leka eller möjligtvis få sina mopeder.

För övrigt tycker jag att konfirmatonsåldern är ganska låg. Tjejerna till exempel vet ju inte vad de ska tro eller tycka. De vet ju knappt om de är intresserade av tjejer eller killar och så ska de plötsligt välja religion mitt uppe i alltihopa. Jag känner flera tjejer som ångrat konfirmationen och som sagt att de var inne i en period där de var lättpåverkade och inte ens kände sig själva.
Det är ändå Svenska Kyrkan och Missionskyrkan vi talar om här. Inte Scientologerna eller nån annan sekt som manipulerar folk och siktar in sig på "svaga" människor.

Sen har vi den gruppen som konfirmerar sig för att "det är tradition". Inte en jättestor grupp, kanske. Men ändå. Ska man säga att man tillhör Gud, bara för att ens förfäder har gjort så i en herrans(?) massa år.
Då kan man ju lika gärna offra getter och mjöd till asagudarna, som våra förfäders förfäder gjorde.

Jag tycker att det här med att locka Piteåbarnen med Liseberg känns fel.
Typ "Du kommer få presenter, mopeder, pengar, guldklockor, och resa till Liseberg. Skriv bara på det här pappret, men läs inte det finstilta".

Ja, jag tycker att de lurar barnen.
"Vill ni inte konfirmera er? Men snääälla...? Om ni får en resa till Liseberg då?"

Nu har jag varit bitter och kontroversiell igen. Sorry.

Josie (Min flickvän):
-Kan du inte skriva nånting positivt också?

Inte i det här inlägget, men jag är faktiskt en ganska lycklig människa.
Klart slut.

Hejs igen!

Den här veckan jobbar jag kväll. Det är rätt okej.
Jag kommer på olika sätt till köpcentret Allums bussterminal. Där väntar en specialbuss som heter 518.
Det som är så speciellt med den är att den är till för oss som jobbar på paketterminalen i Fläskebo (snyggaste namnet ever). Den går raka vägen från Allum till Posten. Inga stopp på vägen.
På Allum går nästan alla bussar samtidigt. Kvart i och kvart över.
Några kollegor åker från stan och då åker de Blå Express till Allum. Den är tyvärr sen jätteofta, men det brukar 518-chauffören veta, så han väntar en stund. Det har dock varit lite problem med det där, men oftast är det snälla, trevliga busschaufförer som frågar om det är någon mer vi ska vänta på.

I måndags var jag på väg till Allum, och då ringde kollegan Jonas. Han sa att han och tre andra kollegor satt på Blå Express och att den var lite sen. Han bad mig säga det till busschauffören och det sa jag att jag skulle göra.
Jag klev på 518 och bakom ratten satt en vithårig man med fyrkantigt huvud. Jag sa att några kollegor skulle komma med Blå Express, men att den är sen. Han gjorde nån liten gest som jag uppfattade som "Okej. Då vet jag det".
När klockan var kvart över lät det som att chauffören försökte starta bussen, men den lät lite underligt. Han gick fram och kikade på bussens framsida men satte sig igen. Sen startade han bussen. Alla andra bussar hade kört iväg. Då kom Blå Express farande. Vi väntade lite och motorn var igång. "Var är de?" tänkte vi.
Plötsligt säger någon "Där kommer Jimmy!" och jag ser någon springa fort som fasen. "Han springer in på Pressbyrån!" säger nån och alla undrar vad fasen han sysslar med.
Sen kommer de andra promenerandes mot bussen. Precis när de är framme vid glasdörren ut till 518:s perrong backar
bussen ut. Det är busschauffören som sköter glasdörren, men den hade han stängt.
"Hallå!? De ska med! HALLÅÅÅÅ!?" ropar alla på bussen men busschauffören backar långsamt ut utan att säga ett ord. Jag springer fram och säger att de ska med.
"De kom inte ut" säger han bara och fortsätter köra.
Det är så finurligt så att om bussen är sen kan man gå in till Västtrafiks lilla "Mini-tidpunkten" och be någon av damerna där ringa till bussen. Då vänder den tillbaka och hämtar upp de som inte hann med.
Vi sitter i bussen och funderar på vad som ska hända nu.
Plötsligt hörs en kontig ringsignal. En kollega säger att det är Västtrafiks interntelefon som låter så. Alltså ringer någon till chauffören. Han svarar inte. Efter en liten stund sänker han dock volymen på ringandet.

Vi ringer till cheferna och de fixar en kille som får ta Postens lilla minibuss och hämta upp de stackars kollegorna och de kommer senare. Jonas berättar att han kom fram till glasrutan och såg chauffören i ögonen precis innan han började backa. Jonas började vifta med armarna men chauffören brydde sig inte. Dåligt.

I tisdags ringde Jonas igen.
Blå Express var minst tio minuter försenad. Det var samma chaufför på 518. Två andra kollegor sa till busschauffören att vänta, men han verkade inte bry sig.
Gari sa "Blå Express kommer sent idag, men eftersom det här är en anslutningsbuss ska du vänta in den."
Ingen reaktion.
"Förstod du vad jag sa?"
"Vad sa du?" frågar busschauffören.
"Det här är en anslutningsbuss. Du ska vänta på Blå Express. Den är sen."
"Jag hörde det."
Mycket skum man.
Tjugo över åkte han ändå utan att säga någonting. Vissetligen hade inte Blå Express kommit då, men han kunde sagt någonting och alla ropade på honom att stanna.
Det blev till att ringa igen så att nån fick åka från Posten med minibussen och hämta dem som kom med Blå Express.

Och så kom onsdagen. Jonas tog en tidigare buss och hann med 518. Samma busschaufför igen. Typiskt. Jag trode att han skulle bli avskräckt eller inse att han inte var populär hos oss.
Jag kliver på bussen först. Efter mig Jonas.
"Varför väntade du inte på Blå Express i måndags, och bara körde iväg?"
"Försvinn så att andra kan gå på!" svarade busschauffören med finsk brytning.
De andra hade inte bråttom utan stod bakom för att höra vad som sades.
"Jävla idiot" mumlade Jonas och satte sig.
Vi andra sa att chauffören skulle vänta på Blå Express.
16 minuter över tre startar han bussen (väntar alltså bara en minut) och kör iväg en liten bit.
"MEN HALLÅ? FATTAR DU INTE?" ropar alla på bussen. Jonas, Gari, jag och några till springer fram och säger åt honom att vänta.
"Stanna bussen!" säger Jonas. "Varför väntar du inte för?"
"Det är inte din ensak" säger busschauffören med sin finska brytning.
"Det är min ensak om jag kommer för sent till jobbet!"
"Ska du ha stryk?!" säger busschauffören argt och ställer sig upp.
Vi kommenterar inte busschaufförens hot som inte bara är olagligt utan också spär på alla fördomar om finnar man kan tänkas ha.

Vi sätter oss och diskuterar upprört.
"Han hotade dig faktiskt! Det är ju fan förbjudet!"
Jag har naturligtvis Västtrafiks telefonnummer inprogramerat i min mobiltelefon och Jonas ringer genast. Han pratar lugnt och sakligt och efter att han till slut uppgivit sitt namn lägger han på och berättar att mannen i luren sagt att "Sånt här ser vi naturligtvis mycket allvarligt på". Yay!

Jag ringer också en stund senare för att ge min version. Jag får tala med en kvinna som låter lite... Baltisk.
Hon låter mycket ointresserad och knappar på sin dator. Jag förklarar att vi åker 518 och att Blå Express brukar vara sen.
"Men jag skriver en rapport om det här..."
"Ja, men det var inte det det handlade om egentligen... Det är så att idag hotade chauffören på 518 min kollega!"
"Mmm..." svarade hon och lyssnade inte alls. Men hon skrev en rapport om att Blå Express var sen iallafall.

På torsdagen kom inte bussen.
Vi stod där allihop och väntade och jag gick in på Mini-Tidpunkten och frågade var bussen höll hus. Efter en stund ringde hon och förklarade att busschaufförens bil gått sönder, så någon hade fått åka och hämta honom först, och sen kunde han komma med bussen. Till sist kom den och döm om vår förvåning när det var samma chaufför igen!
Jag trode att han antingen skulle fått körförbud medan saken utreddes, eller att ha själv hade vett nog att inse att han inte var så populär hos oss. Men han körde bussen, en kvart försenat och ingen sa något. De som åkte Blå Express hann med och Jonas var förresten sjuk.

Idag, fredag var min buss från Mölnlycke (där min flickvän Josie bor) försenad. Jag blev minst sagt stressad, men när bussen svängde in på Allums bussterminal såg jag att det var en annan chaufför, så jag andades ut.
Jag hann med bussen till jobbet alltså.

Det var en annan chaufför och livet gick vidare som vanligt på den lilla paketterminalen...

Jag funderar ibland på det där med folk som röker.
Jag brukar inte vara elak mot människor och har väl inga specielt extrema åsikter, men när det gäller rökare så... Ja, då kan jag inte hålla emot. Jag tycker det är vidrigt att röka. Visst, personerna som röker kan ibland vara jättesnälla, men att de röker är så jävla äckligt.

Man sitter i fikarummet på jobbet och så är det ett jäkla spring ut genom dörren för att gå ut och röka. Så fort nån öppnar dörren så kommer röklukten in. Sticker i näsan, trots att man sitter i det hörnet av rummet som är längst bort från dörren.
Ofta öppnar de dörren med handtaget, trots att man ska använda kort. Då tjuter dörren. Det slutar tjuta när dörren stängs, men ibland är det nån rökare som står och håller dörren öppen för att slippa dra kortet när han/hon ska in. Då tjuter det oavbrutet och länge. Och där inne sitter vi och upplever nån slags tinitus samtidigt som röklukten sticker i våra näsor och ögon.

Sen är det det där med rökpauserna.
Härom natten stod jag och jobbade med två andra killar. En lägger på stora paket på ett band, en ser till att streckkoden blir avläst och sätter på styretiketter (där det står vart paketet ska) och en sorterar paketen i rätt bur.
Han som lade på sprang iväg och tog rökpaus hela tiden.
Det var en självklarhet att han skulle gå. "Nä, nu går jag ut och röker" sa han bara och så gick han. När han kom tillbaka klagade han lite på att vi nästan inte hade gjort nånting när han var borta.
Nä, men vad hade han gjort för att vi skulle bli färdiga i tid under den tiden han var ute och rökte?

Då tänkte jag på att folk överallt ofta springer och tar rökpaus samtidigt som de som inte röker får fortsätta arbeta.
Man borde räkna ut hur länge varje rökare är borta på ett arbetspass och sedan låter man de som inte röker gå hem så många minuter tidigare. Eller helt enkelt låta rökarna jobba över. För de jobbar ju faktiskt inte lika många minuter som vi andra.

Okej. Fem minuter (tar en rökpaus såpass? Ja, vi säger det) varje gång. Och så kan vi hitta på att man tar två rökpauser under en arbetsdag. Eller nej. Vi kan säga fyra. Det har jag sett att vissa tar!
Vi säger det.
Fyra pauser om dagen. Fem minuter per paus. Det blir 20 minuter på en dag.
På tre dagar har vi ickerökare jobbat en timme mer än rökarna.
På en vecka blir det en timme och 40 minuter. På fyra veckor blir det.
På fyra veckor blir det 6 timmar och 40 minuter om jag räknat rätt.
Orättvist!
Löneavdrag!

Jaja. Men vi andra får ju leva längre så...

Är brandvägg och hetvägg samma sak?
Nästan iallafall?