Antingen skulle de få skjuta fram premiären - men nästan alla föreställningar är slutsålda - eller så fick de ta in någon annan. Någon hade sagt att jag var duktig och kunde lära mig text snabbt (vilket jag inte vet om jag kan).

Eleverna hade tillfrågats och alla tyckte att det var en bra idé att fråga mig. Jag sade ja, trots att jag var i chock. En kontrollerad chock. Jag har aldrig riktigt vetat vad de där eleverna egentligen tycker om mig. De är ju chyssta och jag är schysst mot dem, men jag har funderat på om det funnits något allvarligt i skämten om att de är trötta på mig och att jag borde ha lämnat Angeredsgymnasiet efter studenten. Tydligen gillar de mig och ser det som att jag kommer rädda föreställningen.

Premiären är om 2½ vecka så det kommer bli mycket jobb. Jag får nog tacka nej till teatergruppen L.I.M.:s pjäs.

Treorna skulle sluta repa vid tre, men jag sa att jag kommer över för att hämta ett manus.
Jag slängde på mig kläderna, borstade tänderna (det här skulle också vara en slapp dag) och så åkte jag till Angered.
Jag kom fram ca tio i tre. Jag låste upp dörren till teatern och smög in... På scenen stod två elever och repade, och på läktarna satt de andra eleverna. När jag kom smygande vände sig en av eleverna om och sa "Där är han ju!" och så började hon klappa med händerna. De på scenen avbröt sitt repande. Alla vände sig mot mig och började applådera.
Det låter löjligt. Som en dålig Hollywood-film, men det är sant. De började applådera för att jag kom. Alla såg glada ut och gjorde tummen upp. Jag kände mig hedrad och behövd. Jag hade deras stöd. Gustav klev av scenen och gick upp till mig och gav mig en kram. Han är en god vän, och ska spela min pappa.

Efter lite prat fortsatte repetitionen några minuter. Sen gick eleverna hem och jag pratade med regissören och Lisa G. Jag fick ett schema och ett manus. Chocken hade inte släppt.
Jag insåg senare att jag nog är huvudmistänkt om det skulle visa sig att han som skulle spela prinsen var förgiftad. Han ska spela en stor roll, blir sjuk och jag "råkar" finnas till hands för att hoppa in.
Men jag är oskyldig.

 Jaha... Så fick jag alltså en roll i ännu en föreställning på Angereds Teater. Tills vidare iallafall.
Det känns konstigt. Men bra. Det kommer bli intensivt. Vissa dagar kommer jag nog spela två olika föreställningar samma dag. I helgen ska jag tokplugga manuset, samtidigt som mina systersöner kommer hit.
Hur ska detta gå?

Vad är det som händer? undrar kanske du.
Det finns ingen anledning att vara orolig.
Jag har bara pimpat bloggen lite.
Ny bakgrund, nya färger, men samma innehåll.
Eller, inte helt och hållet samma. Det kommer ju nya inlägg då och då, så klart.


Den nya bloggdesignen.

Hoppas ni gillar det.

Over and out!

Hejs igen!

Jag tänkte blogga häromdagen, men jag har inte riktigt haft lust och ork, men nu ska jag försöka.

Det känns lite overkligt. Jag jobbar just nu på en teater. En riktig teater. Göteborgs tredje största teater. Jag har visserligen ganska små roller, men det är två roller och de är väldigt olika. Jag har fått följa arbetet med både scenbygget, marknadsföring och lite allt möjligt.
I föreställningen har även fightingkoreografi varit inblandat och det har varit otroligt bra. Även på vanliga repetitioner är det många som hoppat till och undrat om inblandade skådespelare skadat sig på riktigt.

Efter många veckors hårt slit var det äntligen premiär.
Det var i fredags. Den 9:e februari.
Mamma och pappa var där och diverse bekanta till folk som var inblandade i föreställningen, och regissören, författaren, teaterchefen, ja nästan alla var där. Även reportrar.

När jag kom in i logen före föreställningen låg det några små presenter på min plats. Lite kort, lite choklad, lite blommor. Jag var inte stressad eller nervös. Mest glad. Och lugn. Konstigt nog.

Efter föreställningen var det applådtack, och efter det var det småmingel. Folk kom fram och sa att vi var bra. Vissa sa att jag var bra. När publiken lämnade teatern kom Lisa N fram, likt en fluortant med en liten vagn med plastmuggar på. Och champagneflaskor.
Snart bar det iväg till Andra stället där det fanns god mat, bra musik och massa folk. Det hölls lite tal och delades ut lite presenter och blommor. Det var en fantastisk kväll. Alla var glada.
När klockan närmade sig ett eller halv två begav jag mig av hemåt. När jag sa hejdå till alla var det mycket kramande och en "random" person slickade mig över kinden/örat som hejdå.
Mycket oväntat, men lite trevligt.

På spårvagnen hem såg jag en reklamaffisch för föreställningen och när jag kom hem somnade jag lycklig.

I helgen har jag bara tagit det lugnt. Sovit. Andats.
Tre dagar ledigt efter premiären. Det är gött.
Jag har läst två recensioner som inte var jättebra, varit i Charbels affär, ätit en panpizza till kvällsmat, ätit en panpizza till middag dagen därpå, grejat med Krakow Kasanovas hemsida, gjort knaperstekt bacon (vilket jag inte visste att jag kunde), lärt mig tycka om ketchup och mailat till en svensk ambassad i Frankrike (för att mamams ryggsäck blev stulen, tillsammans med passet).

Ikväll är det föreställning igen så jag ska nog bege mig snart.
Eller, nä. Jag måste gå senast om sisådär 2½ timme.
Vilket bra karriärval.

Nu är det lite drygt 40 föreställningar kvar. Jag borde hinna tröttna tills dess.
Nu ska jag lura mina kompisar att komma på kvällens föreställning.

***
En timme senare
***

Ojsan hoppsan.
Jag ringde till Teaterns kontor för att fråga om det finns plats för mina kompisar att titta på föreställningen ikväll. Då frågade Lisa G om inte jag skulle vara på teatern halv tre.  Jag kikade på schemat och såg att vi skulle samlas 14:30. Klockan var 14:19. Bussen går 14:21. Det tar ca fem minuter att gå till bussen.

Jag ringde taxi, och det blev ett hastigt farväl till mina vänner på MSN. Jag gick ut i gatan och så kom taxin. När taxin var nere vid Göteborgsvägen kom bussen (lite sent), som jag kanske skulle hunnit med, men åker man mot Bergsjön till Angered kommer man fram på 10 minuter.
Taxichaffisen åkte in mot stan. Det tar lite längre tid, men det går också bra. Men så körde han av vid Munkebäcksmotet och så runt bland järnvägsspåren och kom fram vid Gamlestan. Taxametern hade passerat 100 kronor och jag tänkte att taxichauffören antingen inte kunde vägen eller så ville han blåsa mig på pengar, så jag sa att han kunde släppa mig vid Gamlestadens spårvagnshållplats. Det blev 135 kronor. *suck*

Vid Gamlestadstorget grejade en grävskopa med asfalten. Grävskopan stod mitt på spåret och spårvagnarna från Angered fick vänta på att den skulle köra undan. Några vagnar till Angered kom inte. Till slut kom åttan, och den hade jag säkert hunnit med om jag hade tagit bussen.
Dock fick åttan vänta fem minuter på att grävskopan skulle bli färdig. Sen klev jag på och kom fram till Angered ca 15:00. Jag hade antagligen kommit fram samma tid om jag tagit bussen från första början och säkert 20 minuter tidigare om jag hade suttit kvar i taxin.

Crap.

Jaja. Nu sitter jag och bloggar på en dator på teatern. Ikväll ska mina kompisar se på föreställningen 19:00 och jag står på scenen. Lite.

Over and out!