Minnen från Ugglums skola
Igår skulle jag hem till mamma och pappa för att sortera, spara och slänga gamla grejer i mitt gamla rum. Hela dagen fylldes av massvis med minnen.
Först träffade jag Stefán på spårvagnen. Vi kom in på ett roligt minne från tiden när vi båda gick i högstadiet på Vallhamra skola. Han gick i årskursen under min, tillsammans med min lillebror, och deras klass skulle spela in en liten film som ett kul projekt. Lillebror höll i de flesta trådarna och någon scen skulle spelas in hemma hos oss.
Först träffade jag Stefán på spårvagnen. Vi kom in på ett roligt minne från tiden när vi båda gick i högstadiet på Vallhamra skola. Han gick i årskursen under min, tillsammans med min lillebror, och deras klass skulle spela in en liten film som ett kul projekt. Lillebror höll i de flesta trådarna och någon scen skulle spelas in hemma hos oss.
Någon öppnade ett fönster i vårt vardagsrum på andra våningen. Fönsterna öppnas inåt, och då tar de i gardinerna. Jag sa att mamma antagligen kommer att bli galen, eftersom hon alltid märkte så fort man hade nuddat gardinerna ovanför fönstret. På den tiden gick det en lång, smal gardin längsmed överkanten av alla fönster på den väggen. Jag försökte snygga till gardinerna så att det såg ut som innan.
Stefán kommer ihåg det här bättre än jag, och han berättade att när vi hade filmat nästan en hel dag såg hela huset ut som ett slagfält med folk och grejer överallt. Min mamma kommer hem, och det första och enda hon säger är "Vad har ni gjort med gardinerna?!" och springer fram och rättar till dem. De var det enda som var viktigt.
När jag gick från bussen gick jag över Ugglumsskolans skolgård. Jag gick på Ugglum från förskolan (det som idag heter förskoleklass) till årskurs sex. Det känns som en evighet sedan, och det var det också. Ja, jag började förskolan på vårterminen 1993 och gick ut sexan efter höstterminen 2000.
Till vänster är jag på klassfotot från 1993. Min klass hette "Boken". Det var på tiden då allt var svartvitt. Till höger är jag på klassfotot från 1999. Då gick jag i 6B.
Jag gick förbi på baksidan av skolan och såg lite barn i klassrummen på andra våningen, det som är markplan från skolgården och så kom jag på att jag faktiskt skulle kunna hälsa på! Jag gick in genom en dörr på baksidan, som leder till bamba och de två slöjdsalarna. Dörren var precis samma som när jag gick på Ugglum, och den var fortfarande kopplad till samma gamla fotocell som öppnar dörren när man kommer fram till den. På andra sidan huset, mot skolgården, är byggnaden tillbyggd. Hela längan har blivit lite större utåt mot skolgården. Dessutom har gympasalen byggts om till två våningar med klassrum, och i ena änden av skolgården har man byggt en ny gympasal. När jag började förskolan 1993 hade vi några gympalektioner i den gamla bruna byggnaden, men den byggdes om till ett klassrum (med jättehögt i tak) bara ett eller två år efter jag började, och sedan hade vi gympa i den stora nya salen i den gula tegelbyggnaden. Men den salen har alltså också blivit klassrum.
Iallafall har mycket hänt med min gamla skola, och därför är det extra häftigt att se vad som faktiskt är sig likt. Jag gick in i korridoren till slöjdsalarna. Genom en glasruta såg jag min gamla syslöjdsfröken, Birgitta. Hon såg inte mig, så jag väntade lite med att hälsa på henne, och började i träslöjden. Där stod dörren lite öppen, så jag smög in. Några elever hejade på mig. Läraren lade inte märke till mig alls, men jag gick fram och sa att jag skulle titta lite och att jag var gammal elev. Det är ju bra att de vet vad det är för typ som stryker omkring.
Stefán kommer ihåg det här bättre än jag, och han berättade att när vi hade filmat nästan en hel dag såg hela huset ut som ett slagfält med folk och grejer överallt. Min mamma kommer hem, och det första och enda hon säger är "Vad har ni gjort med gardinerna?!" och springer fram och rättar till dem. De var det enda som var viktigt.
När jag gick från bussen gick jag över Ugglumsskolans skolgård. Jag gick på Ugglum från förskolan (det som idag heter förskoleklass) till årskurs sex. Det känns som en evighet sedan, och det var det också. Ja, jag började förskolan på vårterminen 1993 och gick ut sexan efter höstterminen 2000.
Till vänster är jag på klassfotot från 1993. Min klass hette "Boken". Det var på tiden då allt var svartvitt. Till höger är jag på klassfotot från 1999. Då gick jag i 6B.
Jag gick förbi på baksidan av skolan och såg lite barn i klassrummen på andra våningen, det som är markplan från skolgården och så kom jag på att jag faktiskt skulle kunna hälsa på! Jag gick in genom en dörr på baksidan, som leder till bamba och de två slöjdsalarna. Dörren var precis samma som när jag gick på Ugglum, och den var fortfarande kopplad till samma gamla fotocell som öppnar dörren när man kommer fram till den. På andra sidan huset, mot skolgården, är byggnaden tillbyggd. Hela längan har blivit lite större utåt mot skolgården. Dessutom har gympasalen byggts om till två våningar med klassrum, och i ena änden av skolgården har man byggt en ny gympasal. När jag började förskolan 1993 hade vi några gympalektioner i den gamla bruna byggnaden, men den byggdes om till ett klassrum (med jättehögt i tak) bara ett eller två år efter jag började, och sedan hade vi gympa i den stora nya salen i den gula tegelbyggnaden. Men den salen har alltså också blivit klassrum.
Iallafall har mycket hänt med min gamla skola, och därför är det extra häftigt att se vad som faktiskt är sig likt. Jag gick in i korridoren till slöjdsalarna. Genom en glasruta såg jag min gamla syslöjdsfröken, Birgitta. Hon såg inte mig, så jag väntade lite med att hälsa på henne, och började i träslöjden. Där stod dörren lite öppen, så jag smög in. Några elever hejade på mig. Läraren lade inte märke till mig alls, men jag gick fram och sa att jag skulle titta lite och att jag var gammal elev. Det är ju bra att de vet vad det är för typ som stryker omkring.
Jag gick längsmed en av väggarna i slöjdsalen. Väggen är täckt av skåp, och många av dem var öppna. Och insidan av skåpen såg precis ut som när jag gick där. Skåpen var fyllda med verktyg. Troligen samma verktyg som jag använde en gång i tiden. De var snyggt uppradade och sorterade, och varje verktyg hade sin plats. Antagligen hade Inge själv sågat och borrat skåpsinredningen, för det fanns hål att sticka i småsågarnas handtag, och några hyllkanter hade små urgröpta halvcirklar som alla filar vilade mot. Precis som när jag gick där.
-Har du gått här?" frågade några killar.
-Japp. För jättejättelängesen." svarade jag.
-Hade du Inge?"
Ja, det hade jag. Inge Månsson. Han hade nog jobbat som träslöjdslärare i evigheters evigheter på Ugglumsskolan. Killarna berättade att han gick i pension för ett och ett halvt år sedan. På väggarna i salen hängde fortfarande bilder och exempel som Inge satt upp. Mitt i salen stod de fyra bänkarna kvar. De såg precis likadana ut. Men de har nog blivit mindre. Fyra snickarbänkar hade satts ihop till en kvadrat med en uppstickande låda i mitten. På lådan hängde verktyg. Fyra såna "bänkar" med fyra snickarbänkar på varje stod och står fortfarande i träslöjdssalen. En grön, en röd, en gul och en blå.
Jag berättade för killarna att jag fortfarande minns hur alla stod och jobbade och Inge sade högt och tydligt, med exakt samma tonfall varje gång: "Dååååå samlas vi runt deeeenee... grööööna bänken...". Killarna gapskrattade. De visste precis vad jag menade. Inge sa det alltid på samma sätt. Alltid samma tonfall. Bara olika bänkar. Och när lektionen nästan var slut sa han, med samma tonfall: "Dåååå böööörjar det bli dags att läääägga in...". Han sa så ända till pensionen, och han sa så när jag gick på Ugglum, och när mina äldre syskon gick där.
Jag sa hejdå till killarna och gick vidare. Jag hälsade på Birgitta i syslöjden. I syslöjdssalen satt bara tjejer. Och Birgitta kände igen mig. Hon mindes dock inte historien jag berättade. Att jag ibland tog ett sånt där måttband som man har när man syr, och så kröp jag in under katedern när Birgitta satt eller stod och hjälpte mina klasskamrater. Sedan knöt jag fast ena änden av måttbandet i ett av katederns ben, och sedan försiktigt den andra änden runt Birgittas ben. När hon sedan skulle lämna katedern satt hon fast.
Jag berättade för killarna att jag fortfarande minns hur alla stod och jobbade och Inge sade högt och tydligt, med exakt samma tonfall varje gång: "Dååååå samlas vi runt deeeenee... grööööna bänken...". Killarna gapskrattade. De visste precis vad jag menade. Inge sa det alltid på samma sätt. Alltid samma tonfall. Bara olika bänkar. Och när lektionen nästan var slut sa han, med samma tonfall: "Dåååå böööörjar det bli dags att läääägga in...". Han sa så ända till pensionen, och han sa så när jag gick på Ugglum, och när mina äldre syskon gick där.
Jag sa hejdå till killarna och gick vidare. Jag hälsade på Birgitta i syslöjden. I syslöjdssalen satt bara tjejer. Och Birgitta kände igen mig. Hon mindes dock inte historien jag berättade. Att jag ibland tog ett sånt där måttband som man har när man syr, och så kröp jag in under katedern när Birgitta satt eller stod och hjälpte mina klasskamrater. Sedan knöt jag fast ena änden av måttbandet i ett av katederns ben, och sedan försiktigt den andra änden runt Birgittas ben. När hon sedan skulle lämna katedern satt hon fast.
-Men du blev aldrig arg! sa jag till Birgitta igår när jag berättade.
-Nej, har man tre pojkar så har man varit med om det mesta, svarade hon och jag tycker fortfarande, precis som för drygt tio år sedan, att det var både roligt och konstigt att hon inte skällde ut mig, utan bara skrattade.
Jag gick upp för trappan som jag gått i så många gånger under sju år. Längst upp i trappan sitter stången kvar. Den hade jag glömt, men när jag såg den igår kom jag ihåg den där stången. Det är en kromad stång som fungerar lite som ett extra räcke, i mitten av trappan. Den delar upp de första fyra-fem stegen av trappan i två delar. Ovanför där stod vi och väntade på att fröken sa att vi kunde gå ner till den efterlängtade maten.
Ovanför trappan brukade det stå en gigantisk uggla på en slags hyllavsats. Ugglan var byggd av trä. Ett av Inges projekt. Jag tror vi nån gång fick se nån film eller iallafall bilder på när ugglan byggdes. Först var det en process där eleverna fick rita ugglor, och sedan valdes en uggla ut för att bli logotype för Ugglums skola. Sedan fick några elever göra modeller i frigolit (eller cellplast som Inge lärde mig att det egentligen heter) och efter det fick eleverna rösta på den snyggaste. Den snyggaste byggdes sedan i trä. Den kanske var tre meter hög. Den stod alltid där ovanför trappan och man såg den alltid när man skulle gå och äta.
Jag gick upp för trappan som jag gått i så många gånger under sju år. Längst upp i trappan sitter stången kvar. Den hade jag glömt, men när jag såg den igår kom jag ihåg den där stången. Det är en kromad stång som fungerar lite som ett extra räcke, i mitten av trappan. Den delar upp de första fyra-fem stegen av trappan i två delar. Ovanför där stod vi och väntade på att fröken sa att vi kunde gå ner till den efterlängtade maten.
Ovanför trappan brukade det stå en gigantisk uggla på en slags hyllavsats. Ugglan var byggd av trä. Ett av Inges projekt. Jag tror vi nån gång fick se nån film eller iallafall bilder på när ugglan byggdes. Först var det en process där eleverna fick rita ugglor, och sedan valdes en uggla ut för att bli logotype för Ugglums skola. Sedan fick några elever göra modeller i frigolit (eller cellplast som Inge lärde mig att det egentligen heter) och efter det fick eleverna rösta på den snyggaste. Den snyggaste byggdes sedan i trä. Den kanske var tre meter hög. Den stod alltid där ovanför trappan och man såg den alltid när man skulle gå och äta.
En gång när jag hälsade på för kanske... Sex, sju år sedan, så träffade jag Inge. Men ugglan var borta. Då berättade Inge att när skolan renoverades hade en ny rektor sagt till de som renoverade att de kunde slänga ugglan. Det fick Inge veta en dag när han kom till jobbet. Att ugglan var slängd. Ugglan som i flera år varit en symbol för skolan och som byggts av elever. Jag minns att skolans logga byttes ut något av de sista åren jag gick på skolan. Det var trist, men vi hade iallafall kvar den stora fina ugglan i trappan. Men nu är den borta.
Den här bilden hittade jag i en av mina skolkataloger. Handen till höger tillhör inte Inge, utan någon administrativ person som jag inte vet vem det är.
När jag kom ut på skolgården mötte jag Henrik. Jag hade honom som lärare. Nu minns jag inte om han var lärarpraktikant först, kanske. Jag minns när han började och berättade om att han hade varit i Zimbabwe. Han frågade om någon av oss elever ville ha en brevvän. Det ville jag pröva på, så jag skrev några brev till en kille som hette Munyaradzi, om jag inte minns fel. Jag fick några svar, men sen vet jag inte vad som hände. Han slutade skriva.
När jag kom ut på skolgården mötte jag Henrik. Jag hade honom som lärare. Nu minns jag inte om han var lärarpraktikant först, kanske. Jag minns när han började och berättade om att han hade varit i Zimbabwe. Han frågade om någon av oss elever ville ha en brevvän. Det ville jag pröva på, så jag skrev några brev till en kille som hette Munyaradzi, om jag inte minns fel. Jag fick några svar, men sen vet jag inte vad som hände. Han slutade skriva.
Senare hade jag iallafall Henrik i gymnastik. Jag minns att han en gång delade upp klassen i två lag, jättesnabbt. Han sa bara att de som hade vita tröjor skulle ställa sig på ena sidan, och färgade på den andra. Jag var nog inte gammal då, men jag skojade och sa till Henrik att det inte var speciellt snällt gjort att, efter allt han hade lärt oss om apartheid, dela upp oss i vita och färgade. Jag minns att Henrik tyckte att det var roligt. Det måste ha varit... Ja, kanske tolv år sedan? Jisses...
Vilka minnen!
Vilka minnen!
Egentligen hade jag tänkt börja att skriva lite kort om mitt besök på Ugglumsskolan, för att sedan skriva mycket mer om mitt besök hemma hos mamma och pappa, men det här blev så rackarns långt att jag nog får ta besöket hos mamma och pappa i ett eget inlägg. Senare.
För hemma hos mamma och pappa gick jag igenom en gammal garderob fylld av grejer och hittade mycket kul saker som väckte ännu mer minnen. Men det tar vi i ett annat inlägg.
Säsongspremiär av För alla åldrar!
Idag är det den 20:e januari, och det är säsongspremiär av TV-serien För alla åldrar!
Tolv splitternya avsnitt med Farfar, Lilltjejen, Rydberg, Ungdomspensionärerna, med flera. Och med mig förstås!
Jag spelar som vanligt Lilltjejen, och i några avsnitt dyker jag upp som skådespelare.
I år har jag inte sett något i förväg, så jag vet inte hur det kommer bli, men jag tror att det kommer bli sanslöst bra. Ännu bättre än första säsongen.
I första avsnittet dyker min pappa upp också. Men det vet han inte om än.
Han, mamma och min lillebror kommer hit i eftermiddag för att titta på programmet. Klockan 18:30 i SVTB (Barnkanalen). Även Josies mamma och pappa kommer hit. Det ska bli jättekul!
Många har frågat om vilken kanal programmet går i, och skrämmande många har sagt "Vad synd! Jag har inte Barnkanalen!". Det är för att folk inte vet att de har Barnkanalen. Bor man i Sverige och har en TV där man får in någon TV-kanal överhuvudtaget, så har man Barnkanalen. Det är en av SVT:s kanaler, så den ingår i alla operatörers basutbud, och har man digitalbox (vilket de flesta har) så kan man se Barnkanalen utan att behöva ett programkort. Sådetså!
Hoppas ni tittar!
Jag återkommer säkert efter programmet
Over and out!
Tolv splitternya avsnitt med Farfar, Lilltjejen, Rydberg, Ungdomspensionärerna, med flera. Och med mig förstås!
Jag spelar som vanligt Lilltjejen, och i några avsnitt dyker jag upp som skådespelare.
I år har jag inte sett något i förväg, så jag vet inte hur det kommer bli, men jag tror att det kommer bli sanslöst bra. Ännu bättre än första säsongen.
I första avsnittet dyker min pappa upp också. Men det vet han inte om än.
Han, mamma och min lillebror kommer hit i eftermiddag för att titta på programmet. Klockan 18:30 i SVTB (Barnkanalen). Även Josies mamma och pappa kommer hit. Det ska bli jättekul!
Många har frågat om vilken kanal programmet går i, och skrämmande många har sagt "Vad synd! Jag har inte Barnkanalen!". Det är för att folk inte vet att de har Barnkanalen. Bor man i Sverige och har en TV där man får in någon TV-kanal överhuvudtaget, så har man Barnkanalen. Det är en av SVT:s kanaler, så den ingår i alla operatörers basutbud, och har man digitalbox (vilket de flesta har) så kan man se Barnkanalen utan att behöva ett programkort. Sådetså!
Hoppas ni tittar!
Jag återkommer säkert efter programmet
Over and out!
Albin åker ambulans till akuten
Den 6:e januari skulle jag äntligen få vara lite ledig.
På morgonen satt Josie och jag och åt frukost, och jag ringde mamma för att prata lite. Jag hade på högtalartelefonen så att Josie också skulle höra. Jag åt min macka och pratade med mamma, då ja plötsligt kände hur min hand somnade. Inte armen, utan bara ena handen. Konstigt.
Jag sa det till mamma, och hon sa att det är sånt som händer. Jag har ju varit med om att en arm eller ett ben somnar, men nu var det bara handen, och jag höll den inte på något konstigt sätt. Det var ingen "big deal", men lite konstigt.
Men oj... "Nu har jag ingen känsel i halva underläppen" sa jag plötsligt. Det var väldig skumt, och det tyckte även mamma, som är sjuksköterska. Hon frågade lite om hur det kändes, och plötsligt hade jag ingen känsel i halva överläppen heller. Sen försvann känseln på ett litet område ovanför ögat, men den kom tillbaka rätt snabbt. Jätteotäckt! Mamma tyckte att jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen (eller sjukvådsrådgivningen. Jag har hört olika namn), så vi avslutade samtalet och jag ringde 1177. Det var lång kö, men under tiden ringde mamma till Josies mobil. De pratade och jag uppdaterade dem med hur jag kände mig. Läpparna var konstiga, och sen domnade hela tandköttet. Efter en stund fick jag tillbaka känseln i läpparna och tänderna, men då domnade halva tungan.
Josie påminde mig om att jag hade haft svårt att prata på morgonen. Det hade jag glömt bort, eftersom det också var "en liten konstig händelse som säkert inte är viktig". Det var på morgonen, när vi förberedde frukosten som jag skulle säga någonting till Josie. Jag minns inte vad, men meningen jag skulle säga gick inte ihop. Stavelserna bytte plats och jag fick försöka fyra gånger innan jag lyckades bilda en korrekt mening. Det hände nog två gånger inom loppet av fem minuter. Det var lite konstigt, men Josie sa att "det är sånt som händer". Men jag tyckte det var rätt obehagligt. Men sen tänkte jag inte mer på det. Men när jag pratade i telefon med mamma påminde Josie mig om det.
"Ring 112 istället", sa mamma. Hon hade ingen aning om vad det kunde vara, men tyckte att det inte lät bra. Jag ringde SOS och de skickade faktiskt en ambulans. Medan jag väntade på ambulans fick jag prata en stund med någon form av sjukvårdspersonal. Samtalet avslutades efter en stund, och jag väntade på ambulansen. Domnaden försvann faktiskt och jag hade bara lite ont i huvudet.
Det kändes som en evig väntan, men till slut dök ambulansen upp, och Josie var duktig och fotograferade den.
Ambulansen som kom till min undsättning.
Två snälla ambulansgrabbar kom in i lägenheten och ställde lite frågor. Jag hade inga av de tidigare symptomen kvar, men jag hade rätt ont i huvudet. De sa att de kunde köra mig till Sahlgrenskas akut, om jag ville. Jag hade ändå inget annat för mig, och det kändes säkrast att kolla upp vad som hände med mig. Jag tog två huvudvärkstabletter innan vi åkte. Jag satt bak i ambulansen med en av ambulanskillarna och han ställde fler frågor och antecknade.
Vi hade inte kommit så långt innan jag började få mer ont i huvudet och känna mig åksjuk. Jag kräktes inte men jag kände mig rejält illamående. Ambulansfärden kändes som en evighet. När vi till slut rullade in under garageporten på Sahlgrenskas akut kände jag att jag ville ut och bort från ambulansen så fort som möjligt, samtidigt som jag kände att jag inte ville resa mig ur stolen. Det var riktigt obehagligt. Mitt huvud gjorde fruktansvärt ont. Jag behövde bara ta några få steg fram till en bår/säng. Jag kördes iväg en liten bit och ambulanspersonalen lämnade över mig till en sköterska. De verkade osäkra på vad de skulle skriva på något formulär, eftersom jag hade så många olika konstiga symptom. De beslutade sig till slut för "orange huvudvärk" och sa hejdå.
Sköterskan lät mig berätta alltihopa igen, från början. Samma sak som jag berättade för ambulanskillarna. Efter en stund rullades jag in i ett rum där jag fick vänta. Ljuset var mer och mer irriterande och då och då kom det in olika sköterskor och läkare eller vad de nu kan ha varit. Olika människor kom in hela tiden och mätte blodtryck och stack nålar i mig och ställde frågor. Jag minns inte riktigt vilka som kom, men det var nya människor hela tiden. En av de första var snäll och släckte i taket. Och någon kom in och bad mig berätta alltihop igen. Från början. Jag låg på min bår och vred och vände på mig. Det gjorde så jäääääävla ont i huvudet! Jag tryckte på huvudet, men det hjälpte inte! Gaaaaah! Smärta!
Jag kände mig trött, men kunde inte sova. Det gjorde ju så ont! Och så hade jag sladdar överallt. Jag hade en liten mojäng på örsnibben och en massa sladdar fasttejpade på magen. Och så en tryckmätarkudde på armen. Den blåste upp sig själv en gång i kvarten, och det gjorde det ännu svårare att sova.
Efter ett tag kom en sköterska in och skulle ge mig en spruta. Hon kom in rätt snabbt och sa ungefär att "nu ska jag bara ge dig den här sprutan", men jag lyckades hejda henne lite. Jag är vansinnigt spruträdd och kramade åt min mobil och försökte slappna av. Det senare gick inget vidare. Jag fick en morfinspruta i magen. Den gjorde jätteont ("Det kommer inte kännas någonting!"). Sen fick jag en PVK (tror jag det var). En plastslang i armen så att de enkelt kan skicka in vad de vill i mitt blodomlopp. Det gjorde också ont. Även om det är en rätt cool grej.
Nu kan jag koppla upp mig till vad jag vill. Som att ha en USB-kontakt eller nätverksport i nacken.
En stund efter morfinsprutan kunde jag faktiskt somna. Det var härligt. Jag vaknade av att en kille kom in och körde mig till röntgen. Jag låg nyvaket kvar på min bår och åkte iväg. För första gången på flera timmar reste jag mig upp från båren och la mig på en annan bår som fördes in i en stor maskin. De tog röntgenbilder i mitt huvud. Sen rullades jag iväg nånstans (jag vet inte vart) och fick ligga i en korridor i flera timmar. Jag låg där och väntade i många timmar.
Massor av folk passerade. Vårdpersonal, patienter och anhöriga. En del grät. Det var rätt sorgligt. Jag såg en kille i 25-30-årsåldern längre bort i korridoren. Han gick fram och tillbaka och jag såg på honom att han grät. Efter ett tag kom rullades en säng ut. Där låg någon som killen gick fram till. Han grät ännu mer.
Ett medelålders par kom springande i korridoren. De gick fram till receptionen och blev hänvisade åt något annat håll. Efter någon timma kom de tillbaka. Gråtande.
Efter några timmar kom en sköterska fram för att prata med mig. "Jo, Albin..." sa hon innan hon blev avbruten av att en kvinna kom ut ur en dörr och behövde hjälp. Så jag fick vänta ytterligare ett tag tills sköterskan kom igen och berättade att jag skulle få svar på röntgenbilderna. Jag kördes in i ett rum där jag fick vänta ännu mer. Via min mobil uppdaterade jag min Facebookstatus (som jag gjort hela dagen) och skrev att jag snartskulle få veta vad det är för fel. Jag skrev också att min egen teori är att jag får amputera huvudet.
Till slut kom en läkare gående i korridoren utanför. Jag hörde henne säga "Är det du som är Albin?" till en kille där utanför, och jag hörde honom säga "Ja". Sen stängdes en dörr, och så blev det tyst. Det var märkligt. Efter en liten stund öppnades dörren, och läkaren kom ut pratandes i telefon. Hon pratade norska. Efter ett långt samtal kom hon in till mig och frågade om det var jag som var Albin. Det var det.
Läkaren lät mig berätta alltihopa igen, från början. Samma sak som jag berättade för ambulanskillarna. Och sköterskan. Och en annan läkare. När jag berättat klart gjorde hon några enkla tester. Hade jag inte vetat bätte hade jag trott att hon bara försökte blåsa mig. Jag skulle sträcka ut armarna, nudda näsan, böja mig på olika sätt, stå på ett ben och en massa andra konstiga saker.
Det svåraste var när jag skulle titta på hennes näsa samtidigt som hon sträckte ut armen och höll upp pekfingret. Det svåra var att jag skulle säga om jag såg ett eller två fingrar när hon höll fingret i olika delar av mitt synfält. Det var egentligen ganska lätt. Jag såg ju bara ett finger hela tiden, men hon frågade på norska om jag såg "en" eller "to" fingrar, så jag visste inte om jag skulle svara "en" eller "ett" finger.
Det sista testet var att hon kollade känseln i mitt ansikte. För att testa det petade hon på mig med en kulspetspenna. Jag kände allt som jag skulle, och fick även blåa prickar och streck i ansiktet. Tack för det.
Jag fick till slut veta att röntgenbilderna såg bra ut och att jag med största sannolikhet hade fått ett migränanfall. Det har jag aldrig haft innan. Det är inte farligt, men det gör jävligt ont.
-Har du stressat mycket?
-Nej, inte så värst.
-Har du jobbat väldigt mycket?
-Ja, det har jag verkligen!
Jag har jobbat otroligt mycket. De sista dagarna jobbade jag från 11 december, var ledig den 16:e, och jobbade varje dag till den 23:e. Jag var ledig på julafton och juldagen, men jobbade från annandagen och fram till och med nyårsafton. Jag var ledig på nyårsdagen men jobbade varje dag efter det, tills jag skulle vara ledig den här torsdagen som jag åkte in på akuten. Det var plötsligt väldigt uppenbart vad allt berodde på. Jag har jobbat alldeles för mycket, och min kropp sa ifrån.
Jag tog spårvagnen hem efter att ha tillbringat sex timmar på sjukhuset. När jag kom hem var jag rätt trött och tog det lugnt. Jag var ledig på fredagen, men började jobba på lördagen igen. Som om ingenting hade hänt.
Hemma igen, med fasttejpade sensorer på magen.
Nu lever jag och mår bra.
Over and out!
På morgonen satt Josie och jag och åt frukost, och jag ringde mamma för att prata lite. Jag hade på högtalartelefonen så att Josie också skulle höra. Jag åt min macka och pratade med mamma, då ja plötsligt kände hur min hand somnade. Inte armen, utan bara ena handen. Konstigt.
Jag sa det till mamma, och hon sa att det är sånt som händer. Jag har ju varit med om att en arm eller ett ben somnar, men nu var det bara handen, och jag höll den inte på något konstigt sätt. Det var ingen "big deal", men lite konstigt.
Men oj... "Nu har jag ingen känsel i halva underläppen" sa jag plötsligt. Det var väldig skumt, och det tyckte även mamma, som är sjuksköterska. Hon frågade lite om hur det kändes, och plötsligt hade jag ingen känsel i halva överläppen heller. Sen försvann känseln på ett litet område ovanför ögat, men den kom tillbaka rätt snabbt. Jätteotäckt! Mamma tyckte att jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen (eller sjukvådsrådgivningen. Jag har hört olika namn), så vi avslutade samtalet och jag ringde 1177. Det var lång kö, men under tiden ringde mamma till Josies mobil. De pratade och jag uppdaterade dem med hur jag kände mig. Läpparna var konstiga, och sen domnade hela tandköttet. Efter en stund fick jag tillbaka känseln i läpparna och tänderna, men då domnade halva tungan.
Josie påminde mig om att jag hade haft svårt att prata på morgonen. Det hade jag glömt bort, eftersom det också var "en liten konstig händelse som säkert inte är viktig". Det var på morgonen, när vi förberedde frukosten som jag skulle säga någonting till Josie. Jag minns inte vad, men meningen jag skulle säga gick inte ihop. Stavelserna bytte plats och jag fick försöka fyra gånger innan jag lyckades bilda en korrekt mening. Det hände nog två gånger inom loppet av fem minuter. Det var lite konstigt, men Josie sa att "det är sånt som händer". Men jag tyckte det var rätt obehagligt. Men sen tänkte jag inte mer på det. Men när jag pratade i telefon med mamma påminde Josie mig om det.
"Ring 112 istället", sa mamma. Hon hade ingen aning om vad det kunde vara, men tyckte att det inte lät bra. Jag ringde SOS och de skickade faktiskt en ambulans. Medan jag väntade på ambulans fick jag prata en stund med någon form av sjukvårdspersonal. Samtalet avslutades efter en stund, och jag väntade på ambulansen. Domnaden försvann faktiskt och jag hade bara lite ont i huvudet.
Det kändes som en evig väntan, men till slut dök ambulansen upp, och Josie var duktig och fotograferade den.
Ambulansen som kom till min undsättning.
Två snälla ambulansgrabbar kom in i lägenheten och ställde lite frågor. Jag hade inga av de tidigare symptomen kvar, men jag hade rätt ont i huvudet. De sa att de kunde köra mig till Sahlgrenskas akut, om jag ville. Jag hade ändå inget annat för mig, och det kändes säkrast att kolla upp vad som hände med mig. Jag tog två huvudvärkstabletter innan vi åkte. Jag satt bak i ambulansen med en av ambulanskillarna och han ställde fler frågor och antecknade.
Vi hade inte kommit så långt innan jag började få mer ont i huvudet och känna mig åksjuk. Jag kräktes inte men jag kände mig rejält illamående. Ambulansfärden kändes som en evighet. När vi till slut rullade in under garageporten på Sahlgrenskas akut kände jag att jag ville ut och bort från ambulansen så fort som möjligt, samtidigt som jag kände att jag inte ville resa mig ur stolen. Det var riktigt obehagligt. Mitt huvud gjorde fruktansvärt ont. Jag behövde bara ta några få steg fram till en bår/säng. Jag kördes iväg en liten bit och ambulanspersonalen lämnade över mig till en sköterska. De verkade osäkra på vad de skulle skriva på något formulär, eftersom jag hade så många olika konstiga symptom. De beslutade sig till slut för "orange huvudvärk" och sa hejdå.
Sköterskan lät mig berätta alltihopa igen, från början. Samma sak som jag berättade för ambulanskillarna. Efter en stund rullades jag in i ett rum där jag fick vänta. Ljuset var mer och mer irriterande och då och då kom det in olika sköterskor och läkare eller vad de nu kan ha varit. Olika människor kom in hela tiden och mätte blodtryck och stack nålar i mig och ställde frågor. Jag minns inte riktigt vilka som kom, men det var nya människor hela tiden. En av de första var snäll och släckte i taket. Och någon kom in och bad mig berätta alltihop igen. Från början. Jag låg på min bår och vred och vände på mig. Det gjorde så jäääääävla ont i huvudet! Jag tryckte på huvudet, men det hjälpte inte! Gaaaaah! Smärta!
Jag kände mig trött, men kunde inte sova. Det gjorde ju så ont! Och så hade jag sladdar överallt. Jag hade en liten mojäng på örsnibben och en massa sladdar fasttejpade på magen. Och så en tryckmätarkudde på armen. Den blåste upp sig själv en gång i kvarten, och det gjorde det ännu svårare att sova.
Efter ett tag kom en sköterska in och skulle ge mig en spruta. Hon kom in rätt snabbt och sa ungefär att "nu ska jag bara ge dig den här sprutan", men jag lyckades hejda henne lite. Jag är vansinnigt spruträdd och kramade åt min mobil och försökte slappna av. Det senare gick inget vidare. Jag fick en morfinspruta i magen. Den gjorde jätteont ("Det kommer inte kännas någonting!"). Sen fick jag en PVK (tror jag det var). En plastslang i armen så att de enkelt kan skicka in vad de vill i mitt blodomlopp. Det gjorde också ont. Även om det är en rätt cool grej.
Nu kan jag koppla upp mig till vad jag vill. Som att ha en USB-kontakt eller nätverksport i nacken.
En stund efter morfinsprutan kunde jag faktiskt somna. Det var härligt. Jag vaknade av att en kille kom in och körde mig till röntgen. Jag låg nyvaket kvar på min bår och åkte iväg. För första gången på flera timmar reste jag mig upp från båren och la mig på en annan bår som fördes in i en stor maskin. De tog röntgenbilder i mitt huvud. Sen rullades jag iväg nånstans (jag vet inte vart) och fick ligga i en korridor i flera timmar. Jag låg där och väntade i många timmar.
Massor av folk passerade. Vårdpersonal, patienter och anhöriga. En del grät. Det var rätt sorgligt. Jag såg en kille i 25-30-årsåldern längre bort i korridoren. Han gick fram och tillbaka och jag såg på honom att han grät. Efter ett tag kom rullades en säng ut. Där låg någon som killen gick fram till. Han grät ännu mer.
Ett medelålders par kom springande i korridoren. De gick fram till receptionen och blev hänvisade åt något annat håll. Efter någon timma kom de tillbaka. Gråtande.
Efter några timmar kom en sköterska fram för att prata med mig. "Jo, Albin..." sa hon innan hon blev avbruten av att en kvinna kom ut ur en dörr och behövde hjälp. Så jag fick vänta ytterligare ett tag tills sköterskan kom igen och berättade att jag skulle få svar på röntgenbilderna. Jag kördes in i ett rum där jag fick vänta ännu mer. Via min mobil uppdaterade jag min Facebookstatus (som jag gjort hela dagen) och skrev att jag snartskulle få veta vad det är för fel. Jag skrev också att min egen teori är att jag får amputera huvudet.
Till slut kom en läkare gående i korridoren utanför. Jag hörde henne säga "Är det du som är Albin?" till en kille där utanför, och jag hörde honom säga "Ja". Sen stängdes en dörr, och så blev det tyst. Det var märkligt. Efter en liten stund öppnades dörren, och läkaren kom ut pratandes i telefon. Hon pratade norska. Efter ett långt samtal kom hon in till mig och frågade om det var jag som var Albin. Det var det.
Läkaren lät mig berätta alltihopa igen, från början. Samma sak som jag berättade för ambulanskillarna. Och sköterskan. Och en annan läkare. När jag berättat klart gjorde hon några enkla tester. Hade jag inte vetat bätte hade jag trott att hon bara försökte blåsa mig. Jag skulle sträcka ut armarna, nudda näsan, böja mig på olika sätt, stå på ett ben och en massa andra konstiga saker.
Det svåraste var när jag skulle titta på hennes näsa samtidigt som hon sträckte ut armen och höll upp pekfingret. Det svåra var att jag skulle säga om jag såg ett eller två fingrar när hon höll fingret i olika delar av mitt synfält. Det var egentligen ganska lätt. Jag såg ju bara ett finger hela tiden, men hon frågade på norska om jag såg "en" eller "to" fingrar, så jag visste inte om jag skulle svara "en" eller "ett" finger.
Det sista testet var att hon kollade känseln i mitt ansikte. För att testa det petade hon på mig med en kulspetspenna. Jag kände allt som jag skulle, och fick även blåa prickar och streck i ansiktet. Tack för det.
Jag fick till slut veta att röntgenbilderna såg bra ut och att jag med största sannolikhet hade fått ett migränanfall. Det har jag aldrig haft innan. Det är inte farligt, men det gör jävligt ont.
-Har du stressat mycket?
-Nej, inte så värst.
-Har du jobbat väldigt mycket?
-Ja, det har jag verkligen!
Jag har jobbat otroligt mycket. De sista dagarna jobbade jag från 11 december, var ledig den 16:e, och jobbade varje dag till den 23:e. Jag var ledig på julafton och juldagen, men jobbade från annandagen och fram till och med nyårsafton. Jag var ledig på nyårsdagen men jobbade varje dag efter det, tills jag skulle vara ledig den här torsdagen som jag åkte in på akuten. Det var plötsligt väldigt uppenbart vad allt berodde på. Jag har jobbat alldeles för mycket, och min kropp sa ifrån.
Jag tog spårvagnen hem efter att ha tillbringat sex timmar på sjukhuset. När jag kom hem var jag rätt trött och tog det lugnt. Jag var ledig på fredagen, men började jobba på lördagen igen. Som om ingenting hade hänt.
Hemma igen, med fasttejpade sensorer på magen.
Nu lever jag och mår bra.
Over and out!
