Igår började jag med "Albin Shorts", och redan idag har jag laddat upp klipp nummer två, Ballongpojken.
Det här börjar ju bra, en jag tror att det dröjer innan nästa del kommer. Jag har inga planer i nuläget. Men här är iallafall:

Albin Shorts - Ballongpojken:

Nyligen kom jag på ett ganska okej format på hur jag skulle kunna ladda upp mina egna gamla och nya klipp på YouTube.

Jag har i skrivande stund laddat upp 288 videoklipp på YouTube, och mina videoklipp har hittills visats 2.576.804 gånger! Det är alltså över 2,5 miljoner! Det är helt galet. Vad har jag laddat upp för grejer då? Jo, det är videobloggar från Arvikafestivalen, några klipp med Höjdarna, Allram Eest och För alla åldrar. Men den största "kategorin" klipp är Galenskaparna och After Shave, med över 100 klipp.

Jag har några korta klipp med grejer jag gjort och spelat in själv, och så kom jag på att jag skulle starta "Albin Shorts". Och det ska helt enkelt vara korta sketcher och klipp som jag gjort själv. Egna idéer, egna produktioner. Jag har suttit hela förmiddagen och klippt och pysslat med ett klipp från 2006, som jag spelade in på Angeredsgymnasiet. Det har aldrig tidigare funnits tillgängligt på nätet, utan har bara visats en enda gång, då på Sjuhäradsfestivalen för några år sedan i ett litet partytält. Men nu har jag dammat av det, fräschat till det, och laddat upp det under vinjetten "Albin Shorts".

Dessutom fick jag i morse hjälp av min kära Josie att filma ett kort litet intro. Ett kyligt intro.

Så nu, mina damer och herrar, kommer min allra första "Albin Shorts" eller "Albin Short": Tandkräm.



Over and out!

Det är något speciellt med biobesök.
Trots att filmbolagen säger att de förlorar massor med pengar på nedladdning, och att de allihopa håller på att gå i konkurs för att folk laddar ner (precis som att filmbolagen sa att de skulle gå i konkurs när folk skaffade VHS-bandspelare som de kunde spela in på), så går det faktiskt väldigt bra för filmbolagen. De pumpar in sanslösa mängder pengar.

Men det är, som sagt, något speciellt med biobesök. Sedan jag blev ihop med Josie för lite drygt tre år sedan går jag på bio betydligt mer än förr. Det är en häftig upplevelse, MEN...

Jag glömmer alltid att det är jättejobbigt! Varenda gång jag ska på bio så är jag mer eller mindre taggad, köper ofta någon form av snacks, går in i biosalongen, och så kommer jag på... "Just det! Det är ju skitjobbigt att gå på bio!". Varför? Jo, för att det är en väldans massa andra människor där, och det finns ALLTID egoister i alla folksamlingar.

De senaste... ...fyra gångerna jag varit på bio har det suttit någon bakom mig och tryckt sina ben eller knän mot mitt ryggstöd, och inte suttit still. Då skakar min stol till lite då och då. Detta är fruktansvärt irriterande, och det verkar ALLTID hända mig.

Igår var Josie och jag på bio och såg Harry Potter och dödsrelikerna (del 1), och hade då en plats mitt i salongen, framför en bred gång. Tack vare detta hade vi ingen som satt bakom mig, och alltså ingen som kunde sparka och knuffa på mitt ryggstöd. Men naturligtvis fanns det en hel del personer att störa sig på ändå.

Det som nog var det allra konstigaste jag någonsin upplevt i en biosalong var att någon spelade musik. Jo, det är sant! Jag satt och hörde att det någonstans bakom mig hördes någon form av hårdrock. Ganska tyst, men ändå hörbart. Först tänkte jag att någon idiot glömt stänga av sin mobil, men musiken fortsatte. Harry Potter gick omkring i en alldeles tyst skog, och så hörs rockmusik från publiken. Och det som var ännu märkligare var att ingen verkade reagera alls! Jag vände mig ocm och försökte se varifrån ljudet kom, eller om någon skulle börja rota fram sin MP3-spelare och stänga av den. Men ingen reagerade alls. Josie hörde också musiken, så jag inbillade mig inte.
Antingen hade någon en MP3-spelare i väskan och glömt den på med väldigt hög volym, eller så satt någon och lyssnade på musik mitt i bosalongen. Med väldigt hög volym. Men att ingen annan reagerade? Eller sa något? Eller letade efter ljudkällan? Det var jätteskumt!

Sen var det en klassisk typ av biobesökare, som jag faktiskt har sluppit de senaste gångerna, men dom satt snett framför mig igår: Ett barn som frågade om ALLT.
"Vem är det?" "Var är de nu?" "Vad hände nu?" "Varför gör de så?" "Är det en orm?" "Varför försöker killen i sätet snett bakom mig strypa mig?".
Det är så jävla jobbigt!

Två jobbiga saker på samma biobesök. Men det var inte allt. Nejdå... Det var någon form av drop-in-bio. Folk gick ut ur salongen, kom in i salongen, sprang in i salongen, klampade i trapporna i salongen, smällde i dörren till salongen. Jag blev så jävla trött. Och jag satt ju som sagt vid en bred gång, så jag hörde ständigt folk springa fram och tillbaka bakom mig. Och så kände jag vinddraget i nacken.

Och så slutade naturligtvis hela biobesöket med att väldigt många bara lämnade sina popconbehållare och sina flaskor på golvet vid stolarna. Det står papperskorgar överallt i biografen, men många är ju som sagt egoister, så de bara lämnar sitt skräp på golvet. Jävla idioter.

Och så skulle Josefin på toaletten efter den 2½ timmar långa filmen, och kön till damtoaletten är som alltid superlång. Men det verkar man inte kunna göra så mycket åt.

Hur filmen var?
Jodå. Den var bra. Spännande, snygg och rätt rolig. Och så var Bill Nighy med! Inte mycket, men han är ju så cool! Han spelade Davy Jones (kaptenen med bläckfiskhuvud) i Pirates of the Caribbean-filmerna, Quentin i The Boat that Rocked, och den knarkande rockstjärnan Billy Mack i Love Actually.

Jag funderar på om jag verkligen vill på på bio igen. Men när det blir dags nästa gång har jag återigen glömt bort hur jobbigt det är.


Titta vad små de var en gång i tiden!