På grund av gränsen på 32000 tecken har jag tvingats dela upp blogginlägget om Arvikafestivalen i två inlägg. Här kommer ANDRA DELEN.
Första delen finns här.

14 juli - Fredag
På fredagen var det dags för SMK.
Eftersom det var utsålt hade vi bara två kassor öppna, istället för sex. de gjorde om schemat så att alla bara behövde jobba ett pass till var under hela festivalen.
Jag och Maurits skulle som sagt se Slagsmålsklubben. En och en halv timme innan skulle Maurits in till stan och handla mat. Jag följde med eftersom jag behövde ta ut pengar och det inte fanns någon bankomat nära festivalen. På vägen gick vi igenom parken. Där låg en Barbie på marken, så jag tog den och hängde bak på min ryggsäck.
Bankomaten på torget hade jättelång kö. Den andra bankomaten som låg vid en pararell gata hade nästan ingen kö alls. Killarna framför mig gick därifrån och sa att den var trasig. Trots det gick jag fram och prövade. Nån sa att ett kort hade fastnat. Jag försökte stoppa in mitt kort, men det var stop. Efter lite lirkande lyckades jag stoppa in kortet en centimeter. Bankomaten klickade till som om jag hade stoppat in hela kortet, men jag hann rycka ut det.
Jag blev ombedd att trycka in koden, men tryckte på avbryt. Då kom ett norskt bankomatkort ut. Jag stoppade in mitt kort, tog ut pengar, och allt fungerade bra. Killarna som hade stått före oss kom tillbaka och en av dem visade sig vara ägare till kortet, så han fick tillbaka det.

Sen gick vi till "Mix Mix" som skulle vara en lågprisbutik, men de hade bara massa andra prylar. Ingen mat. bara lite godis. Vi gick till Willys istället. Där köpte Maurits lite bladade grejer. Jag köpte en stor youghurt och en påse mandelkubb.



När vi kom tillbaka lade jag min väska i en av entréhytterna och så gick vi mot konserten. Det var några minuter kvar, och vi båda behövde gå på toa. Vi sprang till bajamajorna. inne i min bajamaja såg jag en lapp på tvålbehållaren. "OBS! Ny handtvätt. Innehåller ingen alkohol". Haha. För något år sedan, eller två, var det ju fjortisar som försökte dricka tvål för att bli fulla. idioter.

Vi sprang tillbaka till konserten. Den hade inte riktigt börjat. Jag kom på att mina öronproppar låg kvar i väskan inne i gympahallen. Jag sa det till Maurits, och han sa att han inte heller hade några öronproppar. Bredvid oss stod målvakten i FCZ (ZTV:s fotbollslag) i full scoutmundering. Han hörde vår konversation och gav oss ett par öronproppar. Vi tänkte ta en propp var, men en annan kille bredvid oss gav oss ett par till, så att vi fick två proppar var.



Sen började konserten. Bandmedlemmarna kom in, och alla hade vita T-shirts och svarta mantlar. Det såg lite konstigt ut. De spelade, och det var världens drag. Folk hoppade och gungade, och som vanligt på en SMK-konsert så flyttades man runt ofrivilligt. Jag höll på att ramla några gånger. Folk som ramlade drogs dock upp snabbt. Det var liksom lite livräddnings-teamwork i publiken. En gång ramlade jag omkull och hamnade på marken, men det kom snabbt en massa armar som drog upp mig igen. Bra.
Vi var många sm sa att "Nån kommer bli skadad", men så vitt jag vet skadades ingen.
Musiken hördes inte jättebra, men när jag tog av mig öronpropparna var det lagom. Låtarna var helt underbara. Det var en riktigt bra konsert. Man hörde dock inte mellansnacket, p.g.a. den låga ljudvolymen (och att man nästan bara hörde basen) och att publiken vrålade lite för mycket.
Det var rejält varmt också. Alla bytte svett med varandra. Vakterna längst fram skickade bak massor med plastmuggar med vatten så att folk fick dricka. En del kastades ut över publiken också. Det var svalkande. Vid ett tillfälle fick jag dock en skvätt vatten rakt i ögat, men det gjorde bara lite ont och jag och de runt omkring skrattade mest åt det.
En kille i publikhavet hade bar överkropp, och det var ganska äckligt eftersom alla pressades mot varandra hela tiden.
Efter ett tag var det en tjej bredvid mig som sa "Nu svimmar jag" och så ramlade hon ihop. Hon vägde nästan ingenting, så jag slängde upp henne på axlarna. Eftersom jag stod väldigt långt fram försökte jag ta mig fram till staketet där vakterna stod. Där brukar de "ta emot" folk som har svimmat. Tyvärr var det så mycket folk att jag fick vända om och gå åt andra hållet. Tjejen började mummla en del om att hon var rädd och inte såg någonting. "Var är Maja?" började hon också ropa. Efter ett tag sa hon att hon kunde gå själv, så jag ställde ner henne. Hon ramlade ihop direkt. Jag lyfte upp henne igen och när vi kom ut ur publikhavet hoppade hon ner och vinglade fram till någon snubbe och tittade på honom. När hon såg att hon inte kände honom vinglade hon fram till någon tjej. "Var är Maja?" vrålade hon till tjejen. Den andra tjejen svarade att Maja stod en bit bort. "DU LJUGER!" vrålade hon till svar. Efter att ha försäkrat sig om att den andra tjejen talade sanning (efter att ha fråga massor om Majas utseende) vinglade hon iväg och hittade några hon kände. Jag konstaterade att de skulle ta hand om henne, och sent og jag mig in i publikhavet igen. Jag hade missat halva USSR på grund av den där fulla tjejen. USSR är en av mina absoluta favoritlåtar. Sen spelade de en av sina första låtar, hyreshusklossar (som jag faktiskt inte tror att jag har hört förut). I den låten rappar Frej, och med sig på scenen hade han en kille som kallades ”CK”. Någon förklarade för mig att han var en stor popartist för några år sedan. Nu vet i alla fall ingen vem han är och jag har aldrig hört talas om honom förr. Jag hörde i alla fall ingenting av låttexten eftersom basen var så hög och för att jag stod ganska långt bak då.

Jag lyckades, med publikens hjälp, klämmas och pressas fram, från bakersta raden till nästan längst fram. Där träffade jag Maurits igen. SMK spelade "Kasta Sten", Frej tog av sig skorna och byxorna och konserten var slut. Han stod där i T-shirt, strumpor och kalsonger och sa att det var en sjukt bra konsert.
Jag instämde.



Efter konserten gick jag och drack upp min youghurt och lyssnade lite på The Sounds konsert.


Youghurt och the Sounds.

Min kollega Cirre kom och satte sig i soffan (som vi hade ställt innanför entrén). Han hade köpt batterier till en CD-spelare. Han satte i några och... "Vafaan...?" hörde vi honom säga. Han hade köpt för stora batterier. Det var kul tyckte vi. Han hade köpt åtta stycken eller nått.

Sen spelade 047. De var jättebra. Lite som SMK (men SMK är bättre). Jag hade bara hört deras julskiva (Wheel du fira hjul med mig?) och låten Pingpong. På konserten spelade de massor av jättebra låtar som jag aldrig hört innan. Jag köpte deras CD för 130 kronor. CD:n hette "Robopop - Vi tar CD:n dit vi kommer". Sjukt bra skiva.

Sen gick jag och Maurits runt inne på festivalområdet och hälsade på i ett reklamtält. Det tillhörde några högskolor i Värmland. De bjöd på godis (sånna där Marianne-mintgodisar), men de hade smält och var jätterinniga. De hade vatten också. Kallt härligt vatten. På deras bord låg det olika broschyrer. På en av dem var det en bild på fem ungdommar, och en av dem var Emma som jag jobbade med på Irland.

Jag missade mattiden och gick till Själavårdstältet. Där tog jag en macka. Det fanns två lådor med mackor. Ost och kôrv. En kille bakom mig i kön undrade hur kôrv uttalades. Han var stockholmare. Jag förklarade att det uttalades ungefär "körv". Nästan som i Göteborg. Då frågade stockholmaren, på fullt allvar, "Heter det öst också då, eller?". Ingen svarade.

När vi stod vid entrén och hängde och pratade med våra kollegor (och jag flirtade med Agnes) kom en kille som jobbade på festivalen och sa att han behövde några frivilliga. Agnes bestämde vilka som skulle vara frivilliga, och så gick vi iväg. Maurits, jag och två till. Vi gick in på kontoret och fick var sin tjock bunt med enkäter. Vi skulle få besökarna att svara på frågorna.
No way att vi skulle få alla dem ifyllda (vi fick en 3cm tjock bunt var). Jag och Maurits klurade lite på hur vi skulle lyckas. De andra två försökte lägga tillbaka några lappar och använda andra trick för att slippa. Till slut sa har som gav oss uppdraget (Alexander hette han) att om vi lyckades få alla lappar ifyllda, så skulle vi få var sin låda med chipspåsar.
Det trodde vi inte på, men han tog i hand på det och lovade oss var sin låda.

Vi gav oss ut på jakt efter festivalbesökare som var villiga att fylla i enkäter. Maurits hade en penna. Jag hade tre (som jag hade fått i det där högskoletältet). Jag kunde ta tre besökare åt gången. Vi jobbade hela kvällen och lyckades få hälften ifyllda. vi bestämde oss för att fortsätta nästa dag.


Folk som fyller i enkäter.

15 juli - Lördag
Jag vaknade upp på morgonen och gick mot festivalen. På vägen lyckades jag få en del enkäter ifyllda. Inne på festivalen träffade jag de andra två som skulle gå runt med enkäter. De hade fyllt i hälften av lapparna och fått en kartong att dela på. Det var 21 påsar i lådan! 200-gramspåsar!

Torgny Melins spelade sen. Det enda dansbandet på hela festivalen. De spelade låtar från sin senaste skiva. En skiva full med Teddybears-covers. Hur bra som helst. Den skivan gjorde Torgny Melins till kult.

Sen gick jag och Maurits runt och fick fler enkäter ifyllda. Vi gick till högskoletältet och tog fler pennor. Jag hade nu sju pennor, och lyckades på så sätt få lapparna ifyllda ännu snabbare. Jag delade ut massor av lappar och pennor och fick tillbaka dem jättefort. Vi gick runt på ängen en bit framför Vintergatan (största scenen). Där satt massor av folk och solade, åt och väntade på Laleh. Hennes konsert var flyttad från Vintergatan till den näst största scenen. Dessutom var spelningen framflyttad en timme.

Vi fick alla enkäter ifyllda, men Alexander var inte på kontoret, så vi väntade. ”Den som väntar på en stor låda full med chipspåsar väntar aldrig för länge”. Teddybears Stockholm spelade fsenare på kvällen. Jäklar vad bra det var! Jag stod ändå vid sidan av publikhavet, men åååh vilka bra låtar! Sjukt bra. Jag dansade nonstop. Kollegorna  som stod med mig och diggade bara skrattade. De försökte hänga med i mina improviserade ”moves”, robotdanser och mitt mimande, men det gick sådär. En helt otrolig konsert. I Automatic Lover har de ju en vocoder-röst (en syntetisk röst som låter som en robot) och den demonstrerades innan låten. Sångaren sjöng melodin till ”Iron Man”, men med texten ”A-a-arvika A-a-a-a-a-a-a-Arvika” och hela publiken sjöng med. De spelade alla sina bästa låtar. Jisses vad bra det var.

Vi hämtade chipsen senare på kvällen. Alexander var glad och bläddrade igenom enkäterna. Sen földe vi med honom till ett lager. Där fanns det massor med chipslådor. Och så fick vi var sinn! Jisses vad glada vi var.


Ett lager med chips.

Vi hade klurat på hur vi skulle förvara chipsen, men vi var överens om att vi skulle ställa kartongerna i Maurits tält. På väg dit tog vi kort på oss själva. Vi ställde våra kameror på en bil på parkeringen, startade timern och ställde oss. Vi såg glada ut, och det var vi. Trots att det var OLW-chips.


Vi är glada trots att det är OLW-chips.

Nästa dag skulle han med tåget redan klockan elva, men jag kunde komma och hämta kartongen mitt i natten om jag ville.


Vårt topphemliga gömställe.

Det beslagtogs en hel del prylar i entrén. Sista dagen beslagtogs en vattenpistol i form av en penis. Den var fylld med vodka och Turkisk peppar.

Penispistol.

När natten kom samlades de flesta i jänget. Vi skulle riva entrén. Vi knipsade av ståltrådar och bar iväg träskivorna till lastpallar. Under arbetets gång försvann fler och fler spårlöst. Jag klättrade omkring i byggnadsställningen och knipsade låss ståltrådar för glatta livet.
När vi var klara var vi fyra personer kvar, plus Agnes.
Skumt.
Vi samlade ihop alla grejor och traskade iväg för att lämna tillbaka verktygen. När jag kom tillbaka från skräpcontainern där vi hade slängt massa grejer såg Agnes väldigt besvärad ut... "Säg inget!" sa jag. "Låt mig gissa! Vi ska riva andra entrén också, eller hur?"
Agnes nickade...
Andra entrén var inte lika besvärlig. Sex träplankor och en banderoll (som jag själv hade satt upp). Vi fyra hjälptes åt och blev till slut klara. Då var klockan runt fem på morgonen.
Mina händer värkte och var rostiga av byggnadsställningarna. Som tur var fick vi gå och lägga oss.

Jag gick till funktionärscampingen för att hämta min chipslåda. Maurits sov. Han vaknade inte när jag krånglade ut min låda ur tältet. På lådan satt en lapp. "God kväll (el. God Morgon) Albin! Tack för en lyckad festival. Lycka till med resandet. //Mauritz".
Så fint.

Jag gick från campingen med lådan i famnen. Det var en lååång promenad till gympahallen. Till slut kom jag fram. På dörren hade nån satt en lapp som sa att hallen skulle vara tömd klockan 10.00. Klockan var 06.00. Fan.
Tjejerna som skulle vakta ingången log och sov. Jag smög obemärkt in i gympahallen. Ingen vaknade när jag kom in. Vissa nätter när man försökte sova hör man folk klampa in och iväg till sina sovsäckar. Då tänker jag alltid att de borde varit med på teaterlektionerna där vi lärde oss gå tyst.
Jag täckte över min värdefulla kartong, som redan hade förlorat 6 påsar av sitt innehåll till diverse kompisar, och somnade.

16 juli - Söndag
Jag vaknade vid halv tio av att det var tänt i taket och att folk sprang omkring och packade. Jag hade bara sovit i 3½ timme, så jag försökte somna om, men det gick inte. Klockan tio kom Johan och sparkade till min matta. "Upp med dig nu!". "Jag har jobbat hela natten och lade mig klockan sex!". Det spelade ingen roll. Han gav mig fem minuter. Jag packade snabbt ihop mina grejer och gick ut.
Jag hade de båda klumpiga väskorna som jag kom med, plus en stor låda chips. Jag hade länge funderat på att skicka hem den med posten. Det kunde ju inte vara dyrare än att köpa tjugo påsar chips.


Massvis med packning. Ska allt få plats på tåget hem? Missa inte den spännande fortsättningen...

Jag ringde hem till mina sysslingar. Deras pappa Erland svarade. Mamma Ingegerd (pappas kusin) var inne i stan och lämnade Erik. Han ringde upp henne och frågade om hon kunde hämta upp mig. Sen lade han telefonerna mot varandra så att jag fick pata med henne. Hon var i närheten, så efter någon minut kom hon åkande i deras Skoda. Den bilen hade massvis med bagageutrymme, så jag fick plats med alla väskor och lådor.

Vi kom snabbt fram till bondgården där de bor. Det är så fint där. Ingegerd började med frukosten och jag tog en dusch. Vi åt en lugn frukost (det var annat än att stå i kö för att få två torra mackor) i deras glasveranda. Trädgården var grön och fin och det är så rackarns idylliskt där. Dessutom har de en värmepanna som heter Albin i källaren.
Efter frukosten fick jag sova i Eriks säng. Jag somnade ungefär 12:30. Jag sov som en stock och vaknade ungefär 18:00. Erik, Ingegerd och Malin hade engagerats för att städa efter festivalen.

På kvällen grillade Erland. Jättegott kött. Till efterrätt blev det jordgubbar med grädde och glass. Innan efterrätten underhöll jag en liten snabbis med lite eldsprutning.

Let me entertain you...

På kvällen lånade jag datorn och gjorde om låtarna på min nyinköppta CD-skiva till MP3, och så lade jag in låtarna på min MP3-spelare. Dessutom lade jag upp lite bilder i min bilddagbok.

Erik och jag lekte med en märkmaskin vi hittade. Vi skrev ut diverse etiketter. Bland annat satte jag en "The Knife" ettikett på en matkniv. Till sist gick vi och lade oss vid tvåtiden på natten. Jag sov nästan exakt åtta timmar.

16 juli - Måndag
Jag vaknade vid tio. erik sov några timmar till. Det var en lugnt och skön dag. Det var som att hela dagen gick ut på att tillbringa tid på bondgården ute på landet för att vila upp sig efter en hektisk festival. jag och Ingegerd åkte till Edanes ICA-butik och lämnade in min chipslåda. Posten sköts ju i affärerna nuförtiden. Vi klädde in lådan i presentpapper, och så satte vi fast kartongbitar på sidorna för att stabilisera lite. 145 kronor kostade det. Avsändare: Albin Olsson Granliden 37. Mottagare: Albin Olsson Granliden 37.

Sen gick Ingegerd, Erik och jag iväg till deras kusin som bodde ca 100 meter därifrån. De hade en pool i trädgården, och i den spenderade jag många timmar.

Jag försöker fånga fåglar med hjälp av håven.

Deras mamma kom ut och gav Erik, kusinen och mig var sin nybakad bulle. Hon sa att vi kunde behöva var sinn bulle för att klara vägen hem (100 meter). Jag sa att det var ruggigt gott, men att jag faktiskt skulle till Göteborg och att det krävde ganska många bullar.
När vi var redo att gå tillbaka fick jag en påse med massvis av bullar. "Jag skojade ju bara!" sa jag chockad, men jag fick dem iallafall.

En påse med bullar.

Senare på dagen körde dem mig till stationen i Edane där tåget från Arvika stannade. Smidigt. Jag åt några bullar på hemvägen. Resan hem gick bra. Mellan Trollhättan och Göteborg fick jag åka buss, eftersom de höll på med något spårarbete. Pappa hämtade mig vid Centralstationen i Göteborg och jag kom till slut hem till min egen säng. Två dagar senare kom mina chips till Hemköpsbutiken i Sävedalen. Jag hämtade hem dem och de var oskadda.

Vilken kanonbra festival!

Jag och Maurits har pratat om att vara nyckelunktionärer nästa år. Vi får se...

Klart slut.

På grund av gränsen på 32000 tecken har jag tvingats dela upp blogginlägget om Arvikafestivalen i två inlägg. Här kommer FÖRSTA DELEN.

Ojojoj.
Vilken vecka!
Det har varit full rulle nästan hela tiden. Jag har varit med om så otroligt mycket. Jag ska försöka få med allt.

11:e juli - Tisdag
Jag hade köpt biljetterna en vecka innan jag åkte. Totalt ca 400 tur och retur med tåg. Det är billigt.
Jag packade ner grejerna i en så kallad Astorväska (vi fick två stycken av en som heter Astor). Jag kom på att sovsäcken och liggunderlaget inte fick plats, så jag tog ner den stora chipsväskan från vinden. Den vann Daniel på Liseberg för något år sedan. När han vann den innehöll den chips-, popcorn- och jordnötspåsar till en vikt av ca 5 kilo.
Jag släpade med de två otympliga väskorna till bussen och åkte in till stan. Jag tog tåget från Centralen till Kil, där jag skulle byta. Efter en stund sa de i högtalarna att vi var en kvart sena, men att vår lokförare var så duktig att det nog skulle ordna sig. När de hade sagt det kände man hur tåget susade fram.

Vi stannade till i Mellerud, och där blev vi stående. De sa i högtalarna att det var något tekniskt fel. Till slut fick vi veta att det var fel på en bro i Köpmannebro (vilket sammanträffande). Vi satt i ungefär en timme, men till slut fick vi åka. De sa att det skulle vänta en buss på oss i Kil. Den skulle ta oss direkt till Arvika. Det gick också ett tåg, men det gick en timme efter det vi egentligen skulle ta. Jag pratade lite med tjejen som satt bredvid. Hon pratade finlandssvenska och sa att hon var från Finland, men bodde i Skottland. Hon hade inte pratat svenska på länge, och vi pratade inte mycket alls. Hon sov mest.

Till slut kom vi till Kil. Jag fick plats på bussen, och den gick fem minuter innan nästa tåg. Alla på bussen skulle till Arvikafestivalen, så bussen körde dit istället för till Arvika centrum.
På vägen var det vägarbete, vilket resulterade i en del bilköer. Jag trodde inte att det fanns bilköer ute på landet.


En bilkö på landet. På riktigt.

Det regnade en hel del.

Min mobil ringde. Det var min syssling Malin, som bor i Edane precis utanför Arvika. Hon och hennes familj trodde att jag skulle sova i ett tält ute i regnet, så de föreslog att jag skulle bo hos dem under natten. Jag förklarade att jag skulle bo i en sporthall, men tackade ändå.

Däremot hade jag tänkt lite fel när jag bokade biljetterna, så jag hade en biljett hem ganska sent på måndagen. Festivalen var ju slut redan på lördagen, så jag skulle stanna en dag för mycket. Då kom vi överens om att jag skulle bo hos dem mellan söndagen och måndagen.

Kanon!

Bussen stannade utanför en av entréerna till campingen. Jag skulle ju checka in på andra sidan festivalområdet. Jag promenerade ungefär en kilometer till stora entrén till festivalen. Där checkade jag in och fick funktionärsarmband och en T-shirt. Den var gratis. Förra året kostade den 20 kronor, och det hade tydligen inte varit så populärt.

Sen skulle jag till gympahallen där jag skulle bo. Den låg vid McDonalds, en bit ifrån festivalområdet. Jag försökte lifta, men ingen stannade. En bil åkte förbi och visade tummen upp, men körde förbi. Efter en stund kom dock den bilen tillbaka och stannade. Jag hoppade in och i bilen satt fyra grabbar. De trängde ihop sig och lät mig åka med. De hade fått dåligt samvete när de åkte förbi, så nu hade de åkt tillbaka för att köra mig. De var medlemmar i ett band som hette ”Kilroy”. De var från Arvika och skulle spela på festivalen. Jag sa att jag skulle se deras konsert om jag inte jobbade då. En av killarna visste precis va gympahallen låg, så de körde in på gymnasiet och krånglade sig fram ända till dörren. Jättebussigt.

Jag kom in, betalade 250 kronor, fick ett till armband som visade att jag hade betalat och så lade jag ifrån mig packningen och fixade till min sovplats. Sen stack jag tillbaka till festivalområdet. Jag gick in på campingen där jag efter en bra stunds letande hittade Arts camp ”Knivkarusellen”. Tyvärr var han inte där just då, men hans kompisar sa att han var inne i stan och handlade diverse drycker. Jag träffade även Bettan, som bodde i campet ”Dunderklumpes vänner”. Hon försökte få tag på ”Penus” (En klasskamrat till mig och Bettan). Penus var på väg och vi satte oss utanför entrén till campingen och väntade. En snubbe på motorcykel åkte förbi när vi satt där och väntade. Efter en stund kom han tillbaka och stannade framför oss. Han tog av sig hjälmen, och det visade sig vara Erik, min syssling från Edane (bror till Malin). Han hade tagit körkort för lätt motorcykel och som av en händelse hade han en lätt motorcykel.

Jag pratade lite med honom, och sen stack han iväg. Sen ringde Penus. Hon var inne på campingen, så då gick vi in och hälsade på henne och hennes kompisar Clara och Ellen (som är systrar).

Ett så kallat "camp". Det här hette "Mein Camp".
 

Efter ett tag gick jag till entrén till festivalområdet. Där höll ett gäng på att bygga. Maurits var där, till exempel. Jag jobbade med honom i entrén förra året. Jag pratade lite med honom, och sen hjälpte jag till med bygget av entrén. Det var ganska kul. De andra hade ju jobbat hela dagen och även dagen innan, så de var ganska trötta. Jag däremot hade suttit stilla på tåg och bussar i flera timmar, så jag hade massvis med energi.

Jag klättrade omkring i byggnadsställningen och drog fast träskivorna med ståltråd i en väldans fart. Jag var en jäkel med borrmaskinen också. Kollegorna tittade på mig och undrade var all energi kom från. En frågade om jag hade ADHD, men jag svarade ”Nej, men jag har MSN”. Det var inte ett särskilt roligt skämt, men det tyckte hon. Hon och hennes kompis upprepade skämtet hela veckan.

På kvällen fick vi gå hem. Jag gick till gympahallen och en av kollegorna följde med. Han bodde bortanför hallen och ville inte gå ensam. Han berättade att han hade åkt fast för bilstöld. Det var han glad för. Han hade bestämt sig för att sluta upp med bilstölder och andra dumheter. Han var ”under övervakning”, så om han gjorde något mer dumt skulle han åka in. Det fanns tydligen folk som visste detta, så de försökte gå på honom när han var ensam, bara för att han skulle vara tvungen att försvara sig och åka fast för misshandel eller nått.

Vi sa hejdå vid ingången till hallen och han gick iväg i mörkret. Jag tog en dusch och gick och la mig. Det var hårt med bara ett liggunderlag och en sovsäck. Varmt var det också. Det skulle vara tyst efter 22, eftersom folk där inne skulle upp tidigt och jobba. De som vaktade hallen, så att bara de som hade betalat fick komma in, pratade dock väldigt högt så att jag inte kunde sova. Efter två timmar hade jag fortfarande inte somnat. Jag drog på mig kläderna och lade mig ovanpå sovsäcken. Det hjälpte inte heller. Jag smög ut och viskade till de utanför att de gärna fick dämpa sig. De sa förlåt och förblev tysta. Jag somnade till slut ovanpå sovsäcken.

12 juli - Onsdag
Nästa dag var det dags att börja jobba klockan tio. När jag gick från gympahallen frågade en snubbe där utanför om jag skulle till festivalen. Ja, det skulle jag, så han gick med mig. Han tyckte det var lite segt att gå ensam. Han var också funktionär. Vi pratade om allt möjligt. Han berättade att han var från Deje, en liten håla i Värmland. Jag sa att jag hade hört talas om den, men det enda jag visste var att UKM-festivalen var där. Där hade han jobbat. Jag nämnde min och Arts film, och den kom han ihåg. Det tyckte jag var häftigt.

Vi pratade också om namn och han sa att han hette Johan.

 

Jag åt två mackor till frukost. Det var det som bjöds.

Klockan tio skulle vi börja. Några började på måndagen med att bygga. Det var dem jag hade hjälpt dagen innan. Resten började på onsdagen. Även jag, egentligen. Vi skulle få scheman (men skrivaren var trasig) och så skulle vi bygga klart det sista. Jag hjälpte flitigt till. Vi skulle sätta upp en banderoll vid lilla entrén också. Förra årets ”nyckelfunktionär” (den som sa vad vi skulle göra), som även han hette Jonas, hade nu jobbat upp sig och var ännu högre chef. Han åkte runt i bil och bestämde lite överallt. Han bad mig hämta den minsta pappkartongen med banderoller i. På kartongerna stod banderollmåtten följt av några kinesiska tecken. Det var svårt att veta vilken banderoll som var minst, eftersom måtten sa att den ena banderollen var mindre på höjden, men den andra var mindre på bredden. Jag tog med båda rullarna och visade chefen. Han visade vilken vi skulle ta, och så klättrade vi högt däruppe i byggnadsställningen och satte fast banderollen med ståltrådar och najjare (en finurlig uppfinning).

När vi var klara gick vi nöjda därifrån.

Oj, vad duktiga vi är!

Jag och Maurits gick och åt. När vi åt den så kallade ”maten” ringde min mobil. Det var Agnes, vår nyckelfunktionär. Enligt henne hade Jonas sett att vi hade tagit fel banderoll. Gött. Vi åt upp och jag och Maurits gick och bytte banderoll. Vi klättrade omkring där uppe och satte fast den jättestora banderollen. Vi fick hjälp av en av de andra killarna som hade vägarna förbi.

 

Då försöker vi på nytt med att vara duktiga.

Senare hälsade jag ännu en gång på inne på campingen. Penus och hennes vän Clara gick omkring med var sinn regnmätare fylld med något alkoholhaltigt. Finurligt. När de stannade någonstans stack de ner ståltråden i marken, så stod regnmätaren där med drickan.

Fiffigt, penus!
 

På kvällen när jag kom till gymnastiksalen bad jag om en matta, och jag fick två gymnastikmattor (sånna där små som är ca sex cm tjocka) som jag lade på golvet under sovsäcken. Det var bekvämare att sova på. En av de som jobbade där bad om ursäkt för att de hade varit så pratiga natten innan. De hade dåligt samvete. Bra.

Här sov jag.

13 juli - Torsdag
Öppningsdags!

Hela festivalen öppnades, och jag hade första passet i kassan.

Det fanns massor med olika typer av betalningssätt och biljetter. 3-dagarsbiljetter och endagarsbiljetter. 40-plusbiljetter för de som var över 40. Egentligen var det samma sak som endagarsbiljetter, men de var billigare. Det flesta hade köpt biljetter i förväg, så de bytte en biljett mot ett band. Både tre- och endagars. En del hade e-biljett. De fick gå till kassa 1 eller 2. De hade med sig lappar med streckkoder på. Då använde vi små fräcka handdatorer som läste av streckkoden och sa om biljetten var OK.

 

Första passet var fyra timmar, men min kassa var stängd den första timmen, så jag jobbade bara tre timmar. Sen var jag ledig i tre timmar, och sen jobbade jag tre timmar till. Sen jobbade jag sista passet mellan 01 och 04. Det var lite segt, men de stängde ändå ungefär halv tre, så jag kunde sticka då.

Fem minuter innan öppningsdags ringde tre tjejer till vår nyckelfunktionär och sa att de inte ville jobba. De hoppade av. Schysst. Då var det runt fjorton pass som ingen jobbade på.

Vid matdags satt vi i gräsbacken utanför mattältet. Efter maten lade jag mig ner och solade. Jag somnade. Jag vet inte hur länge jag sov, men skönt var det. Vi satt där ett gäng och bara tog det lugnt.
 

Under dagen såg jag Las Palmas. Jag missade första kvarten, dock. Konserten var inte så himla bra. De är faktiskt bättre på CD och MP3 än live. De har en del väldigt smarta rim och textrader. ”Mitt närminne är ett minne blott” sjunger de bland annat, och i låten ”Partybroms” beskriver han sig själv som ”Simon är en katt bland hermeliner, en partyhatt bland serpentiner”.
Härlig musik, härliga samplingar och sköna rim. Dock inte så bra live, alltså.

Jag gick till campingen ännu en gång och letade efter Art. Han var inte i sitt tält, och inte i närheten. Jag tänkte gå tillbaka men kom på att jag hade varit vaken sedan ungefär halv nio och skulle jobba till fyra på natten. Jag hade bara sovit en liten stund på gräsmattan.
Eftersom Art och jag är så goda vänner lade jag mig i hans tält. Jag satte mobilens timer på en halvtimme, och försökte sova. På campingen var det ett himla liv, så det gick inte så bra. Efter en kvart öppnades tältet. "Vem är du?" frågade en tjej i tältöppningen. "Öh. Oj. Det här är väl Arts tält?" svarade jag.
Det visade sig att Art inte längre bodde ensam i sitt tält. Hans nya tältsambo blev mycket förbryllad av att hitta mig där inne. Jag kom ut ur tältet och förklarade att jag "Power-napade", och att jag var en vän till Art.
"Jaaaa! Men du är ju Albin! I Albin & Art!". Ännu en som hade sett programmet. Hon hade sett det på nätet.
Vi pratade ett tag, men sen var jag tvungen att gå iväg och jobba.
 

Det var prat om att man kunde få mat om man jobbade sent, men det tyckte inte kocken, så vi fick gå utan mat på natten. Jag kom efter att köket hade stängt för kvällen, men jag kom på att jag kunde göra ett besök hos ”själavårdarna”. ”Svenska Kyrkan Arvika” hade ett tält där man kunde sova en timme om man ville, och ett tält där de bjöd på te, kaffe, saft, kakor och smörgåsar. Jag gick dit och fick två mackor. Det var snällt.

 

Senare på kvällen gör jag ett besök på campingen. Då träffar jag på Erland, far till mina sysslingar Malin & Erik. Han jobbar som frivillig brandman när han inte sköter bondgården. Han och några andra brandmän stod inne på campingen och kollade säkerheten. Jag pratade med dem en stund och blev avbruten av en kille från Stockholm som kom fram och började prata. Oavbrutet. Han tyckte brandmän var jättecoola. Han frågade lite om vilken brand som var den största de hade släckt och sen pratade han nonstop. När brandmännen blev tvungna att gå vidare lämnades jag med stockholmaren som pratade om lite allt möjligt. Bland annat nämnde han att hans kompisar rökte hasch på campingen. Han själv höll inte på med sånt, eftersom det är jättedumt. När brandmännen hade gått kom det dock fram att han själv hade rökt en del. När han fick syn på mitt armband och förstod att jag var funktionär blev han rädd att jag skulle skvallra, men det gjorde jag inte.

När jag jobbade på natten sålde vi slut på biljetter klockan två på natten. Första dagen. Publikrekord! Nu fick vi bara sälja förköpta biljetter resten av festivalen.

 

När jag, efter en hård dags arbete, återvänder till gympahallen ligger det bara en matta under min sovsäck. Det var kanske någon som inte tyckte att jag skulle få ha två. Denna någon kanske inte tyckte att man behövde fråga, eller meddela mig först.

Jag sov gott ändå.

När jag skulle spara det här fick jag veta att det fanns en gräns för hur långt ett inlägg får vara, och att jag hade överstigit den gränsen. 32000 tecken. Det är mycket.
Därför fortsätter mina äventyr i nästa inlägg...
Andra delen finns här.

Nu drar jag till Arvika.
Jag ska jobba på Arvikafestivalen, precis som förra året.
Massvis med kompisar ska dit också, så det blir säker gôrskôj!

I år kommer även Art. Hans camp ska heta "Knivkarusellen".

Jaja. Själv ska jag bo i en stor gympasal. Men inte ensam.

Vi hörs!

Hejs!

Jag har fått konstig spam (skräppost) i min mail.
När jag idag ringde för att kolla upp det hela fick jag höra talas om en helt otrolig historia.

Det började med mailen.
Jag har ju en domän (hejs.se) och till den har jag även e-postkonton.
För ett tag sedan började jag få massvis med skräpmail. Det var reklam för lite allt möjligt, men det var inte vanligt spam, utan det var riktat till min hejs-mailadress. I mailen stod det alltid
To: "andreas narfstrom" och min mailadress.
Jag har länge klurat på varför jag får de här mailen. Jag tänkte att det nog är någon kille som har registrerat sig på någon hemsida och inte velat ge ut sin mailadress, och därför skrivit min. Jag sökte på Andreas Narfstrom och hittade några sidor. Jag kollade inte alls vad som stod på sidorna, men hittade en mailadress till andreas narfström. Jag tänkte vidarebefodra mailen så att killen får stå för sina handlingar, men av någon anledning lät jag bli.

Idag fick jag ett mail till.
Då tänkte jag att jag ska kontakta den där jäveln.
På hemsidan hittade jag, förutom mailadress, också ett mobilnummer.
Jag ringde honom.

Efter några signaler svarade han. Det hördes trafikbrus i bakgrunden och när jag frågade om jag störde sa han att han bara skulle kliva av cykeln. Jag förklarade att jag hette Albin och att jag hade fått mail som egentligen var adresserade till honom och att jag hittade hans nummer på hans egen hemsida.
Han sa att det är många som vill motarbeta honom och att det antagligen är någon som registrerat hans namn, med min mailadress, någonstans. "Du har ju varit inne på min hemsida, så du vet säkert vad jag håller på med..." fortsatte han.
Nej, det hade jag ingen aning om.

Då berättade han att han befann sig i Tyskland.
Efter att ha ställt några frågor och låtit honom berätta sin historia har jag fått veta ungefär det här:
Han hade börjat i Hagsätra (en förort till Stockholm) och ska cykla till Sydafrika.
Väl där ska han starta upp något projekt.
Antagligen ett litet hotell eller nått.
Han hade levt ett ganska vilt uteliv, men förstått att det inte är något vidare liv. Dessutom hade hans bästa kompis snott hans flickvän. Från början var det nått om att cykla till Gibraltar för att vinna tillbaka tjejens hjärta, om jag förstod det hela rätt, men sen utvecklades idén och under planeringen träffade han en annan tjej som han nu älskar.
Projektet går inte alls ut på att rädda tillbaka exflickvännens hjärta, utan att hjälpa folk i Afrika.
Killen verkar ha riktigt bra värderingar och han har träffat massvis med spännande människor.
Han tänker inte satsa på att ge afrikanerna massa pengar (som många verkar tro att man ska göra), utan han ska satsa på "hjälp till självhjälp", alltså bygga upp något som afrikanerna kan använda för att själva försörja sig. Precis vad jag själv lärde mig om inför Nicaraguaresan.
Andreas har dessutom fått massvis med kontakter och vänner som vill hjälpa till och starta ekologiska odlingar och hjälpa till med annat nere i Afrika.

Enligt Andreas finns det folk som inte tål att han får uppmärksamhet, och så finns det folk som tror att han gör det här för att tjäna pengar.
Det tror inte jag.
Trots sin ganska breda stockholmska, sin bakgrund som värsta partynissem, och bilden på honom med backslick, så verkar han vara en vettig, snäll och hjälpsam kille.

Han söker sponsorer, och innan han stack sålde han sin bil och sin lägenhet för att få lite kapital.
Det verkar vara ett riktigt häftigt projekt.
Han bloggar om det på www.narfstrom.se, men han får sällan tid att skriva, så det blir mest bilder i bloggen.

Han sa att jag gärna får försöka fixa sponsorer, och efter samtalet var jag helt chockad över vilket häftigt projekt det här är.
Jag ringde till GP och berättade. Han på GP var inte imponerad. Det var tydligen jättevanligt med folk som cyklade till Afrika. Jag fick ringa tillbaka när han kommer fram, eller om det skulle hända något spännande.

Jaja.
JAG tycker iallafall att det är häftigt.

Hejs!

Det är varmt.
På Irland förlorade jag laddaren till kameran.
Idag skulle jag till tandläkaren, och sen till SS Foto för att fråga om man kunde köpa en ny laddare.

Först stack jag till tandläkaren.

Jag fick en tid för några månader sedan, men den tiden var samtidigt som en av våra föreställningar, så jag flyttade den. Den nya tiden jag fick visade sig vara samtidigt som skolavslutningen/studenten. Då flyttade jag tiden igen. jag skrev upp tid och datum på anslagstavlan på mitt rum. Jag såg lappen varje dag och trodde mig komma ihåg datumet.
En fredag. Den 15:e.
Jag jobbade veckan innan jag stack till Irland. På fredagen skulle jag ta en längre rast för att hinna åka till Partille Cenrum och besöka tandläkaren. Mamma jobbade också då, så hon skulle köra mig. Två av hennes kollegor skulle med så att de skulle kunna gå runt i Allum när jag var hos tandläkaren.
På torsdagen fick jag ett brev från tandläkaren.
Jag tänkte att, fasiken, har de ändrat tiden igen?
Närå. De skrev att de saknade mig (så fint) och att jag skulle varit där den 12:e.
Attans.
Jag ringde och fick en ny tid. Den tredje juli (idag).

Så jag gav mig iväg imorse.
I backen ner mot busshållplatsen fick jag se bussen!
Jag var tvungen att springa.
Hörlurarna ramlade ut ur öronen, men MP3-spelaren och hörlurarna sitter fast i ett slags nyckelband, så det gjorde inte så mycket (förutom att Elias feat. Franz med låten Zlatan slets ur mina öron). Jag höll handen på en av fickorna så att inte digitalkameran skulle ramla ut. Jag kom fram till busshållplatsen precis när bussen åkte. Jag sprang efter, och tack vare att bussen fick stanna vid ett övergångsställe, hann jag springa till nästa hållplats.
Jag var rejält anfådd och väldans svettig.

Efter ett tag upptäckte jag att min mobil inte var i fickan.
Attans bananer!
Fickorna på mina shorts är rätt dumma, och mobilen har varit på väg att ramla ut förr, bara av att jag har suttit ner. Antagligen klarade inte mobilen av att stanna i fickan när jag sprang.
Jag kom iallafall till bussterminalen inne i Allum. Jag höll på att snubbla över en hund när jag skulle av bussen.
Jag gick till tandläkaren och väntade i väntrummet. Jag var tjugo minuter för tidig.
De ropade upp Pontus Janerstål. En gammal kompis till Emil. Och lite till mig. Jag såg honom inte, eftersom han satt i en annan del av väntrummet (som är så rackarns konstigt byggt).

Sen blev det min tur och jag fick veta att jag skulle betala 200 spänn för att jag hade misat tiden förra gången. Tandläkaren fick veta att jag inte skulle på en vanlig undersökning, utan fixa till tanden (som jag så smidigt skavde bort en bit av hörnet på, när jag skulle dra ut en häftklammer ur en vägg, och efter många misslyckade försök att få ut det till slut prövade att dra ut den med tänderna).
Tandläkaren slipade till hörnet lite, eftersom det bara var pyttelite trasigt. Det blev jättebra och gick jättesnabbt. Jag frågade snällt, och fick ta ett klistermärke ur en kakburk.
Jag frågar alltid om bokmärken när jag är hos tandläkaren.

På väg hem kikade jag in på Expert i Allum. De trodde att en ny laddare kostade mellan 500 och 1000 kronor. De hade en liten piratladdare för endast 449 kronor. Fy fan.
När jag hämtat mig från chocken tog jag bussen hemmåt och gick in på "SS Foto". Där sa de att en laddare kostade 800 kronor. De hade en billigare variant, ej original, för ungefär 495. Fy fan. Igen.
Jag sa att jag skulle tänka på saken, och så lunkade jag hem.
Jag lyssnade på "Salys song" från Nightmare before Christmas, eftersom jag fick den på hjärnan, den är lagom sorglig, och att jag hade den i MP3-spelaren.
På vägen hem tittade jag runt för att hitta mobilen, men jag såg den ingenstans.

Väl hemma berättade Emil att broder Daniel ringt. Någon hade ringt till honom och sagt att de hittat min mobil. De som hittade den bor i backen där jag började min springtur till bussen. Jag gick dit och de stod utanför huset och packade bilen för att åka någonstans. De överlämnade telefonen och jag tackade så mycket. Nästan mittemot deras hus ligger huset där det bor en kille som hittade Emils plånbok i samma backe för något år sedan.
Mobilen hade förresten en ny spricka i skärmen.

Jag gick hem igen och läste brev fån Härryda Kommun. Jag fick lön. Sen ringde en dam från kommunen och berättade att hon skulle försöka organisera ihop min praktikplats på Angered. Jag skulle få ungefär 2500 i månaden. Minus skatt. Fan.

Nu ska jag ringa kommunen och fråga varför de tagit bort den bästa bryggan vid Härlanda Tjärn. Nu kan man bara badda på de tråkiga bryggorna där det är grunt (och man inte får dyka) eller borta i Bajsviken (som fått sitt namn av att alla småbarn badar, kissar och bajsar där).
Sen ska jag ännu en gång försöka ringa till Barretstown och fråga om de kan tänkas ha hittat min laddare. De ringde igår från hotellet och sa att de inte hittat den. Attans.

Over and out!