Jag har precis pratat i telefon med en snubbe i Stockholm.
Det handlade om min framtid. Den känns osäker, men snubben tycker att jag ska chansa och satsa. På att klippa grejer. Alltså videoklipp.

Följa med ett band som jag älskar på deras kommande turné och filma.

Flytta till Stockholm.

Jag vet att det är dumt att vara feg och inte våga satsa. Det är klart man ska. Men man ska kanske inte göra för dumma grejer.
Just nu känns det som att det bästa för mig hade varit att bo i Stockholm, för där finns det folk som både vill ha mig i spännande projekt och som kan ge mig och min karriär en puff i rätt riktning.

Men det känns tryggast att bo i en lägenhet med Josie. I Göteborg. Jag kanske skulle kunna få nånstans att bo i Stockholm. Tilfälligt. Och det hade nog blivit något litet risigt rum, med folk jag knappt känner. Men jag vet inte hur långt det skulle dröja innan jag skulle börja tjäna pengar. Och jag vill ju inte flytta ifrån Josie, men jag tror inte att hon (och inte jag heller egentligen) vill bo i nåt litet skabbigt kollektiv. Och Josie skulle ju också behöva ett jobb i Stockholm.

Mycket tankar i skallen, och mitt i telefonsamtalet - när vi började prata allvar och möjligheterna för mig att åka med det där bandet på turné - så stängde min telefon av sig. Utan förvarning. Vägrade starta.
Jag sprang in i sovrummet och hämtade laddaren. Efter en stund vaknade mobilen upp. Långsamt. Och så skickade den iväg ett SMS som låg i utkorgen (mobilen har vägrat att skicka iväg några SMS idag) och jag hör hur Josies mobil högt skriker från sovrummet att det har kommit ett SMS. Mitt test-SMS, som jag skrev vid tretiden i eftermiddags, som bara innehåller ordet "Hej!". Det känns jättesnällt att väcka Josie med ett SMS som säger hej klockan kvart över tolv på natten.

"Snubben" svarar inte i telefon. Fan.
Det hade känts väldigt konstigt och galet att bara sticka iväg till Stockholm. Men sånt kan behövas. Som när jag åkte till Pride-galan för att filma Maskinens spelning. Jag fick liiiite betalt, men två tredjedelar av den lilla pengen gick till resan. Och turnén verkar vara samtidigt som jag har fått dagar att jobba på Bokia. Och där tjänar jag faktiskt ordentliga pengar.

Men framtiden då?
Det finns alltså folk i Stockholm som vill ha med mig i spännande projekt. I Stockholm. Men jag bor i Göteborg. Staden som jag älskar. Med kvinnan jag älskar. Och jag tror att jag kan lyckas utan att behöva lämna allt idag för att bo på en madrass i en knarkarkvart i Stockholm.

Jag kanske är lite för feg?
Jag kanske är lite för pryd och renlig?
Jag kanske har lite för svårt för folk som knarkar?
Jag kanske är lite för trygg i det jag har?

Jag vet inte. Allt blev lite snurrigt den här natten.

För en väldans massa år sedan spelade jag, tillsammans med min klasskamrat Artur, in två TV-program som sändes i Öppna Kanalen Göteborg. Vi hade säkert över fem tittare.
Först var det Luciaspecialen i december 2005, och sedan Alla hjärtans dagspecialen i februari 2006.

Efter det började vi spela in ett tredje program, och jag hade stora planer. Jag skrev ett ganska långt manus och vi spelade in en sju helsikes massa material. Jag satt och redigerade i timmar, och spelade in ännu mera material. Dagarna innan studenten spelade vi in, och tillochmed efter studenten satt jag i skolan och klippte och filmade.

Det var 2006, och jag har sedan dess försökt dra igång produktionen igen vid minst två tillfällen. Men det är mycket jobb, och vid flera tillfällen har jag funderat på om det någonsin kommer att bli färdigt.

Idag, 9 januari 2010, har jag iallafall grävt fram ett klipp ur programmet, som länge varit ett av min favoriter, och publicerat det på YouTube. Det är vår korta "Vem vill bli miljonär?"-sketch som redan har hunnit bli inaktuell iochmed att programmet Vem vill bli miljonär inte sänds längre. Men här är den iallafall:

Albin & Art - Vem vill bli miljonär?