Idag har fler personer sagt att jag är snäll.

Jag stod och jobbade på pocketavdelningen på Bokia på Frölunda Torg. När jag gick bortåt i butiken för att hämta en bok åt en kund så ser jag att en kvinna (kanske i 40-45-årsåldern) sitter på en pall i ett hörn av butiken. Hon ser inte ut att må bra, men hon får hjälp av en väninna. Jag frågar om de behöver hjälp, och om jag ska ringa någon. De säger att de klarar sig, så jag säger att det bara är att säga till om det är något. De hade tydligen varit med om det här tidigare.

Efter en stund kommer väninnan fram till kassan, och väntar snällt på sin tur. Jag håller på att betjäna en kund, men jag ber denne att vänta ett ögonblick, och så frågar jag "väninnan" (som jag, från och med nyss, kommer att kalla henne) om jag kan göra något för henne. Hon frågar om jag har ett glas vatten, men eftersom vi inte har någon tillgång till vatten på pocketavdelningen ber jag henne gå ner till bokavdelningen. Efter en stund kommer hon upp med ett glas vatten och ger "Kvinna 1" (som jag nu kommer att kalla henne).

Efter ytterligare en stund frågar väninnan om det finns någon vårdpersonal på torget. Kvinna 1 mår inte alls bra. Jag ringer till väktare, men får ingen hjälp alls. "Vårdpersonal? Vaddå? Hur menar du?" får jag till svar. Jag inser att jag nog ringt fel, så jag frågar vart jag kommit. Jo, jag har kommit till väktare. Men han var inte speciellt hjälpsam alls. Han föreslog inte att han eller någon annan väktare skulle komma och hjälpa till. Han hänvisade dock till vårdcentralen.

Väninnan stöttade Kvinna 1, som hade svårt att gå, och ville ta henne till vårdcentralen. Jag förklarade att vårdcentralen låg precis ovanför Bokia och att jag kunde ta dem dit bakvägen. Först sprang jag ner och bad en kollega att ställa sig i kassan. Sedan sprang jag upp och tog tag i Kvinna 1:s andra arm och hjälpte dem båda till hissen. Väninnan sa plötsligt att hon inte åker hiss, så hon försvann iväg åt andra hållet. Jag följde Kvinna 1 upp med vår hiss, ut i ett trapphus och in i nästa hiss, upp en våning och in på vårdcentralen. Jag satte henne ner på en stol i receptionen och insåg att det inte alls var vårdcentralen vi hade kommit till.

Det var Primärvårdsrehab. Det satt en ensam kvinna i receptionen. Hon försökte hjälpa till så gott hon kunde. Hon sa det jag misstänkte. Att jag tagit henne till lite fel ställe. Hon kollade först hur Kvinna 1 mådde, och föreslog sedan att vi skulle ta henne till vårdcentralen, ca hundra meter bort. Hon letade upp en rullstol och jag började fundera var Väninnan höll hus. Hon irrade antingen omkring på torget, eller så var hon på vårdcentralen och letade. Jag frågade ännu en gång om jag skulle ringa SOS. Kvinna 1 hade tydligen genomgått en hjärtoperation för några år sedan och fick ibland lite problem. Men det var inte farligt sa hon. Jag behövde inte ringa till SOS. Till slut gjorde jag det iallafall, och en ambulans skickades. Medan vi väntade på ambulansen räckte jag min mobil till Kvinna 1 som fick prata med någon form av sjukvårdspersonal. Hon satt och andades ganska lugnt.
De brukar inte ha läkare på rehab-stället, men just idag hade de det, så en läkare kom ut och hjälpte till lite. Då fick jag tillbaka min mobil. Väninnan var fortfarande försvunnen och hon hade dessutom Kvinna 1:s väska och mobiltelefon.

Jag gick ut och väntade på Ambulansen. Mitt uppe i det här händer något lite komiskt. En gamma tant, med rullator, ber mig hjälpa henne ner för en hög, isig trottoarkant. Så jag hjälpt henne med att låsa bromsarna på rullatorn och att hålla i henne när hon gick ner för trottoarkanten. Hon tackade, och jag sprang hjältemodigt iväg för att hjälpa en annan kvinna i nöd.
Jag sprang in på vårdcentralen för att hitta väninnan, men hon syntes inte till. Sedan sprang jag ut i kylan igen. Ingen ambulans syntes till. Jag gick in på Bokias kontorsavdelning, som ligger på samma våning som bussarna, och har ingången precis bredvid rehab-stället. Jag lånade en av butikens trådlösa telefoner och ställde mig ute i kylan igen och spanade efter ambulansen. Med telefonen ringde jag ner till pocketavdelningen för att förklara situationen varför jag hade försvunnit. "Vad bra att du ringde!" sa min kollega i andra änden, och förklarade att väninnan nu befann sig nere på pocketavdelningen. Jag stod ju kvar utanför kontorsavdelningen en stund till, så efter en liten stund kom väninnan springande genom kontorsavdelningen, tillsammans med två unga tjejer som kanske var väninnans döttrar. Jag lugnade dem och sa att läget var under kontroll och att Kvinna 1 verkade må bra. Jag följde med dem upp till henne och de var glada att se varandra igen. Ett problem löst.

Ambulansen syntes fortfarande inte till, så jag ringde SOS igen för att vänligt fråga var den var. Det var samma kille som svarade på SOS, och han förklarade att de skickade ambulansen ända från Östra Sjukhuset. Frölunda ligger lite utanför stan, och Östra Sjukhuset ligger också utanför stan. På andra sidan stan. Enligt Google Maps är sträckan ca 11,4 kilometer. Fågelvägen. Och det finns inga raka vägar mellan de två platserna. När jag ringde skulle ambulansen befinna sig vid Älvsborgsbron.
Efter några minuter såg jag blinkande blåljus i fjärran, så jag sprang ner för att visa vägen. Ambulansen körde in bland bussarna. Jag vinkade på ambulansen, men den såg mig inte, utan körde ut från busshålplatsen igen. Jag tänkte att de kanske skulle köra ut och sedan in på parkeringen. Men ambulansen försvann iväg bort mot andra sidan köpcentrat. Efter några få minuter ringde jag SOS för att få prata med ambulanspersonalen. Kvinnan på SOS kunde inte riktigt se vart ambulansen tagit vägen, men ringde till den, och jag hörde på. De letade efter adressen och trodde att det kunde vara någon form av boende på andra sidan torget. SOS-kvinnan försökte förklara och jag sa lite försiktigt "Ho-ho?! Kan ni höra mig nu?" Det kunde de, så jag guidade dem rätt, och sa att jag stod ute i snön i min svarta Bokia-tröja och mina gröna foppatofflor. Sen sprang jag fram till en färdtjänstbuss och bad honom flytta sig för ambulansen. Det gjorde han, och ambulansen kunde enkelt köra upp på cykelbanan och parkera utanför ingången till rehab-stället.

Jag hjälpte ambulanspersonalen att hitta rätt och jag fick även hjälpa till att bära en väska. Jag tror det var en defibrillator i den. De kom upp och hjälpte Kvinna 1. Hon tappade känseln i benen lite, och fick även svårt med synen. Hon hade tydligen fått ett nytt hjärta för några år sedan och haft lite småproblem några gånger, men aldrig som idag.
Ambulanspersonalen pratade med henne och gjorde lite snabba undersökningar. Puls och sånt. Personalen på rehab-stället berömde mig och sa att jag verkligen gjort en bra insats. En insats för mänskligheten sa en av dem. Det var väl att ta i, men jag kände att jag varit duktig. Det kändes bra.
Ambulanspersonalen tyckte att Kvinna 1 skulle följa med till Sahlgrenska sjukhuset, så de lyfte upp henne på båren, och körde ner henne med hissen. Väninnan och tjejerna tog trappan. Hon kramade om mig och tackade mig jättemycket. När båren kom ner från hissen höll jag uppe dörren åt ambulanspersonalen. Kvinna 1 satt i båren med en spypåse i handen och log mot mig. "Och där står du i dina gröna tofflor och håller uppe dörren!" sa hon nästan skrattande. Hon tackade mig jättemycket för hjälpen. Sedan åkte de iväg i ambulansen, och jag gick tillbaka och jobbade.


Dramatik utanför torget. Nere i vänstra hörnet syns förresten min cykel.

Det känns alltid bra att hjälpa till. Det var först när jag kom tillbaka till jobbet som jag började känna mig lite chockad och medtagen. Jag började fundera på vad som egentligen hade hänt. Vad jag hade gjort. Och den lilla tanten som jag hjälpte med rullatorn mitt uppe i alltihopa. Ja, jisses.

Jag måste börja blogga igen. Det var så längesedan sist, och idag har det hänt grejer! Men det får jag ta och skriva när jag kommer hem från jobbet. Fick nyss veta att säsong 2 av "För alla åldrar" har premiär den 20 januari 2011, klockan 18:30 i Barnkanalen. Det ni!