Plötsligt blev jag grafiker, designer och konstnär

Det var över ett år sedan jag bloggade sist, men nu fick jag lust igen.
 
Sedan förra blogginlägget (i oktober 2014) har det hänt mycket. Jag funderar på att skriva en slags årskrönika, men som vanligt med den här bloggen kommer det väl inte att bli av. (Jag har många gånger skrivit att jag ska "berätta mer" om någonting i nästa inlägg, men det blir aldrig av)
 
Iallafall har jag blivit grafiker, designer och konstnär. Ungefär. Jag har gjort grafik till en långfilm, och jag har designat "prints", ungefär som tavlor, som man kan köpa i en butik i Göteborg, och på butikens webbplats.
 
Det började med att jag var med i TV-serien För alla åldrar, där jag spelade en av huvudrollerna, dockan Lilltjejen, och "olika dialektala kunder". I ett avsnitt skulle karaktärerna Ungdomspensionärerna spela TV-spel, och man skulle i inslaget få se delar av TV-spelet. Hur TV-spelet skulle se ut var inte bestämt, men jag föreslog att man skulle kunna göra det som ett gammalt 8-bitars Nintendo-spel. Pixligt och härligt. Jag visade en skiss för regissören, och han gillade det skarpt. Jag fick uppdraget att göra spelet.

Bild ur "spelet".

Det var ju inget riktigt spel, utan en filmsekvens som föreställer ett spel.
I början av 2011 sändes säsong två av För alla åldrar, och i avsnitt 6, Game Over, visades den här sekvensen:


År 2016 kommer långfilmen Upp i det blå att ha biopremiär. Filmen regisseras av Petter Lennstrand, mannen som skapat Allram Eest, Höjdarna, För alla åldrar, och mycket, mycket mer. Jag är inblandad i filmen, men inte som skådespelare eller dockspelare den här gången.

Eftersom filmen inte haft premiär får jag inte avslöja för mycket. Eller någonting egentligen, men jag har gjort en del skyltar, logotyper och andra grafiska element i filmen. Jag har även använt mig av pixlig 8-bitarsgrafik på några ställen. Det ska bli fräckt att se på bio nästa år.
 
 I mitten av november i år hjälpte jag till lite på Svenska spårvägssällskapets ungdomsläger i Göteborg. En av aktiviteterna var att besöka butiken Pop-in i Majorna. Jag hade aldrig varit där innan, men blev förälskad direkt. En liten, mysig butik med prylar skapade av lokala designers. Butiksägaren själv har designat en hel del grejer. Mycket med spårvagnar. Tröjor, vykort och affischer.
 
Han ville gärna samarbeta med lokala designers, och jag insåg att det hade varit perfekt för mig. Jag har i många år lekt med grafik och foto som en hobbygrej, men jag skulle ju faktiskt kunna designa grejer som sedan kan säljas!
 
Jag fick butiksägarens visitkort, och redan samma kväll började det bubbla upp en massa idéer i min hjärna. En av idéerna var bilder på spårvagnar, men pixelgrafik. Jag mailade över några av idéerna, och fick rådet att satsa på pixelspårvagnarna. Efter många timmars pillande var det till slut klart, och sedan några veckor tillbaka går en bild på dagens Göteborgsspårvagnar att köpa i butiken, och nu även på nätet.

8-bit trams, designad av mig.

Jag har rätt många snygga prints på lager, men som ännu inte skrivits ut. Sen har jag många idéer som jag inte har genomfört också. Men så fick jag en idé som jag kände att "det här kan bli bra". Så jag började rita i datorn, och efter ett tag insåg jag att det skulle bli supersnyggt. Så jag la upp en bild på Instagram och Facebook, på en halvfärdig bild. Och folk älskade den! Jag kunde inte sluta, för det skulle bli så bra! Till slut var den klar, och jag exporterade och redigerade och fixade. Och så insåg jag att det var några smådetaljer som skulle fixas. Så fixade jag det, och exporterade och trixade och gjorde klart. Och så var det ännu fler saker som skulle justeras. Och så höll jag på i några dagar. Perfektionist.
 
Till slut bestämde jag att det var klart, och så skickade jag iväg den till butiken och skrev att "på onsdag har nya Star Wars-filmen The Force Awakens världspremiär. Det borde vi göra något av!"
Han nappade direkt, och samma dag som filmen hade världspremiär hade min nya bild världspremiär i butiken och på nätet.


Den här bilden har jag gjort, och den använde butiken i sin marknadsföring på Instagram, Facebook och Twitter. Det blev succé!


Min AT-AT tram.

Den blev så sjukt bra! Jag är så sjukt nöjd! Och av kommentarerna på nätet att dömma har den nog sålt en del. Det är iallafall många som vill ha den.
 
Fler bilder kommer det bli, och de kommer att gå att köpa. Så snart kommer folk att ha bilder, SOM JAG HAR GJORT, hemma på väggen. Det känns jättehäftigt.
 
Over and out!

Min roll som "Fiffen" i reklamfilmerna för Försäkringskassan

För ett tag sedan var jag med på inspelningen av några reklamfilmer för Försäkringskassan.

Jag är med i bakgrunden i några av scenerna, och i några hjälper jag till att spela olika dockors händer, men i en av scenerna har jag även repliker. Här är scenen "Hemma med sjukt barn" där jag spelar och gör rösten till dockan "Fiffen":



Klart slut.

Klipp från dubbning av the Garfield Show

Hej kära, övergivna blogg.

En gång i tiden var jag med och dubbade säsong tre av den 3D-animerade TV-serien Katten Gustaf, ("the Garfield show"). Här har jag samlat ihop några av rösterna jag gjorde.

I klippet nedan jag jag alla röster utom Katten Gustafs röst:


Här spelar jag den lömske illerägaren:


Klart slut.

Albin hamnar i Malmö för att fota Eurovision Song Contest

Nu ska jag strax gå och lägga mig. Jag sitter här i en soffa hos min fine vän Daniel, och på golvet ligger madrassen jag ska sova på den här veckan.

Jag har åkt till Malmö för att fotografera på Eurovision Song Contest. Jag har fått pressackreditering och ska fota för Wikimedia Commons, och på mitt passerkort står det att jag fotar för Wikimedia Sverige. Kameran har jag fått låna ur deras teknikpool, och jag tror att det kommer gå bra. Jag har varit lite nervös eftersom jag är väldigt ovan vid systemkameror. Jag har fått en riktigt häftig chans att ta riktigt bra bilder för en väldigt bra sak (Wikimedia Commons) och det känns trist om man sumpar den chansen genom att ta usla bilder för att man inte kan kameran.

Eftersom bilderna kommer hamna på Commons måste de ha en fri licens. Jag tänkte ladda upp dem under en Creative Commons-licens vilket innebär att vem som helst får använda bilderna helt gratis, med enda kravet att de måste ange fotografen (mig) och licensen. Tidigare har det bara funnits väldigt få bilder från ESC bland Wikimedia Commons över sexton miljoner bilder, men tack vare Wikimedia Sveriges teknikpool och flitiga frivilliga (som jag) så har det dykt upp riktigt bra bilder från olika evenemang och händelser.

Bilderna kommer ju också användas i artiklar Wikipedia, och just Eurovision Song Contest ses av över 120 miljoner människor över hela världen, och det finns artiklar om varenda artist på väldigt många av Wikipedias över 250 språkversioner, och det känns jättehäftigt att kunna bidra med bilder som kommer användas på många av dessa, och så klart även i andra sammanhang också.
 
På tisdag är det semifinal ett, på tosdag är det semifinal två, och på lördag är den stora finalen. Däremellan är det repetitioner och andra aktiviteter som jag ska gå på, så det blir en händelserik vecka för mig.

Kram på er!


Mobilskärmen spräckt

Igår lyckades jag tappa mobilen i golvet. Från ca 50 cm höjd. Jag är alltid så himla försiktig, men har lyckats tappa den en eller två gånger innan (på de 1½ år jag haft den) utan att den skadats nämnvärt. På något ställe saknas det lite, lite plast. Cirka 0,5 gånger 0,5 millimeter.

Men igår ramlade den från en liten hylla, rakt ner i det grusiga golvet på jobbet, med displayen neråt. När jag plockade upp den var hela skärmen sprucken. Fan.

Telefonen fungerar fortfarande, men när man drar fingret över skärmen känner man att den är ojämn och sprucken och att man nog inte borde dra fingret över skärmen överhuvudtaget.


Den här bilden tog en kollega med sin gamla Sony Ericsson-mobil, och så MMS:ade hon den till mig.

Som man ser på bilden har den antagligen träffats av något litet vasst uppe till höger (där min tumme är) och sedan har sprickan spridit sig utåt. Vackert, men sorgligt.

Idag har jag ringt Trygg Hansa och de har räknat på vad mobilen är värd idag. Eftersom mobilen fungerar kom de fram till att de kan ersätta ett displaybyte. Det kostar strax under två tusen kronor. Min självrisk ligger på 1500 kronor, så jag får knappt 500 kronor på försäkringen.

Jag funderar på om jag ska reparera skärmen för pengarna, eller om jag ska använda dem som ett (litet) bidrag till en ny mobil. Det lutar åt det senare, eftersom planen var att ändå köpa ny mobil till sommaren. Byter jag skärmen får jag ju ändå ta 1500 kronor ur egen ficka.

Over and out!

Albins julfrisyr 2012

Igår gjorde jag något galet. Kanske galnare än vanligt. Jag åkte till en barberare och lät honom raka in "God jul" på sidan av mitt huvud.

Natuligtvis finns det hela dokumenterat på YouTube:




God jul!
Over and out!

Teknik i onödan

Som de flesta som känner mig vet är jag galen i teknik. Igår installerade jag ytterligare lampor i köket, och kopplade dem till en brytare med radiomottagare så att jag kan fjärrstyra lamporna, antingen med den nya 3x1-poliga Schneider Trend-brytaren på väggen, eller med mobilen. Just nu kan jag, med mobilen, tända och släcka sexton av lamporna här hemma. Inte illa för en trerummare. Och då har vi inte satt upp julbelysningen än.

För en stund sedan hjälpte jag Josie med en diktafon hon har fått låna från skolan. När vi var klara skulle jag koppla ur den ur datorn, och för säkerhets skull valde jag "säker borttagning av maskinvara", något som Josie avslöjade att hon sällan eller aldrig gör. Jag kom då att tänka på en bild.
Istället för att berätta om bilden tar jag upp min telefon och googlar fram bilden.
Istället för att då bara visa bilden för Josie, som sitter precis bredvid mig i soffan, så laddar jag upp bilden i hennes logg på Facebook så att det blinkar till i hörnet i hennes webbläsare och hennes mobil vibrerar till, och hon kan se bilden på sin dator.

Då kan man fråga sig varför jag gjorde så.
Det vet jag inte.


Bilden som jag visade Josie, genom att ladda upp den på Facebook.

Over and out!

Längesedan sist

Det var väldigt längesedan jag bloggade sist.

Två veckor på rim

Den artonde juni köpte Josie och jag thaimat. Jag uppdaterade min Facebookstatus med följande text:
Albin köper mumsig mat,
Lagad av en asiat.

Sedan kom jag på att jag bara ska rimma i mina Facebookstatusar ett tag framöver. Och så kom jag på att det var måndag, alltså harde jag börjat veckan med ett rim. Målet var då en hel vecka på rim.

Faktum är att jag, redan 2008, rimmade ett tag på Facebook. Fredag 21 mars 2008 skrev jag:
Albin har allvarliga funderingar
på att alltid rimma i sina statusuppdateringar.

Jag vet inte hur många uppdateringar på rim det blev den gången, men efter rimmet om thaimaten för två veckor sedan lyckades jag faktiskt väldigt bra.

Dagen efter thaimatsrimmet jobbade jag på biografen Bergakungen. Oftast jobbar jag kvällstid, men denna dag jobbade jag för ovanligetens skull mitt på dagen och skrev då:
Albin jobbar mitt på da'n.
Säljer popcorn till små barn.

Dagen efter det var jag tillbaka på Bokia igen:
Albin jobbar som en tok.
Köpa popcorn eller bok?
Vilket av dem du än väljer,
Är det sådant Albin säljer.
Albin jobbar som en tok.
Köpa popcorn eller bok?
Vilket av dem du än väljer,
Är det sådant Albin säljer.
Och det blev många böcker att slå in:
Albin slår in paket så fingrarna tjuter.
Elva pocketböcker på sju minuter!

Och dagen efter det var det Bergakungen igen:
Albin är på väg till Bergakungens bio,
Och jobbar där till kvart över tio.

Jag har fått många "likes" och glada kommentarer på mina rim, men allra mest livat blev det när jag skrev ett långt rim om något som gjorde mig upprörd. Det började med att jag hade sett något som gjorde mig förbannad. Jag fick ut lite aggressioner genom att skriva följande:

En kvinna med barnvagn i ena handen och en cigg i den andra,
Såg jag idag längs med Skånegatan vandra.
Jag fick lust att skrika "Din jävla egoist!
Mentalt svag, det är du visst!"
Och efter de hårda men sanna orden,
Skulle jag sparkat henne rakt i livmodern.

Inte helt oväntat orsakade detta vissa reaktioner. 26 kommentarer blev det totalt. Till en början verkade det som att alla var arga, men egentligen var det bara tre personer som visade att de var upprörda, och elva-tolv stycken som tyckte det var roligt.
Någon skrev "Lite väl magstarkt...?". Sedan skrev en kille, som jag inte hört av på flera år, ett långt inlägg om att man inte ska döma och lägga sig i vad andra gör. Sen lite blandade kommentarer och sedan skrev den där killen ännu ett långt inlägg som verkade väldigt flummigt. Jag kände inte igen honom alls och funderade på om han hade rökt på, och han började avsluta alla inlägg med "Namaste" och han började skriva längre och längre inlägg om missbruk och oacceptans och bakomliggande orsaker till folks beteende. Ja, det var många som undrade vad han höll på med egentligen.
Sedan fick jag ett litet inlägg från en trevlig bekant som jag tyvärr bara har pratat med några få gånger, men hon är alltid så glad när hon träffar mig. Hon skrev "Mäh Albin. Det finns väl absolut en massa egoistiska saker som föräldrar och vuxna kan göra, men att skriva att vilja sparka någon i livmodern är faktiskt jävligt stötande..". Hon verkade tolka det väldigt bokstavligt och till saken kanske hör att hon är gravid.

Sedan började en annan kompis diskutera med flumkillen. Själv var jag på jobbet och tittade till diskussionerna under mina raster.
Flumkompisen lade in en jättelång sångtext mitt i diskussionen. Då verkade det som att folk tröttnade på att ens svara på vad han skrev. Jag fick, som sagt, många likes, men av de som gillade min statusuppdatering var det inte många som kommenterade på Facebook, men jag har sprungit på en massa nya och gamla vänner på jobbet och på stan och har fått många glada kommentarer om mina rim, och alla jag har träffat har sagt att det här rimmet var riktigt roligt.
Och faktiskt... Även om det blev många kommentarer, så är det faktiskt bara ett fåtal personer som deltog i den, och de allra flesta tyckte att mitt rim var bra.
En annan kul detalj är att de som skrev att de var upprörda är folk som inte brukar skriva till mig. Två av dem har aldrig någonsin skrivit till mig på Facebook under de åren vi varit vänner.
Jag avslutade diskussionen med "Hej alla glada! Tänkte bara förtydliga att jag NATURLIGTVIS inte skulle sparka någon någonstans. Jag tycker bara att det är jävligt äckligt när småbarnsföräldrar och gravida röker. Jag tycker att man ska vara snäll mot alla. Både vänner, familj och okända människor. Nu blev det väldigt mycket (och långa) kommentarer som hamnar lite off topic, men jag ska hålla mig till ämnet. Jag är medveten om att jag drog till med grova ord, men jag utgår från att folk har så pass mycket vett att de förstår vad jag menar. Folk blir så lätt uppprörda. Kram på er alla! Även ni som idag har skrivit till mig för första gången på flera år."
Sedan kom några korta, och glada kommentarer, och freden var återställd.

Dagen därpå var min status:
Jag blev visst upprörd i går kväll
Jag som annars är så snäll.
Kompis Robin kommenterade: "När barn behandlas dåligt får man vara upprörd!"

Under midsommar var vi i Josies sommarstuga i Kragenäs. Josie åkte hem en dag tidigare än mig, för hon var tvungen att jobba:
Själv är jag kvar i Kragenäs, men inte Josefin.
Då leker jag med Anna, det är hennes kusin.
Vi har pyjamasparty och målar våra tår,
Vi flätar och trär pärlor i varandras hår.

Jag åkte hem tillsammans med min svåger, hans tjej och deras hund. På vägen hade det varit en bilolycka som orsakade totalstopp i trafiken:
E6 är avstängd. Vi har stått här nu en stund.
Eric, Sara, jag, samt en liten hund.

Nästa dag hände det en rolig grej på jobbet. Det ville jag ju skriva på Facebook, och jag lyckades faktiskt skriva hela händelseförloppet på rim. Jag är riktigt stolt:
Jag jobbar kvar på Bokia ett tag till som ni nog vet.
Jag frågade en kund om boken skulle va' paket.
"Jag vill läsa i den själv först, är det moraliskt riktigt?"
Jag sa: "Du får ha handskar, och bläddra så försiktig.
Och kanske hårnät också". Ja, hjälp vad jag är sprallig.
"Det behöver jag nog inte" sa mannen, som var skallig.
Jo, detta hände på riktigt, även om varken jag eller kunden talade i rim. Jag insåg att det var måndag också. Alltså hade jag klarat en hel vecka på rim, och dessutom påbörjat en ny vecka med rimmande. Det var bara att köra på.
Jag har laddat upp en hel del bilder och filmklipp på Wikimedia Commons, och jag fick meddelande om att ett av mina klipp hade blivit utvald till "Dagens mediafil" den 26 juni. Då syns den på Wikimedia Commons i hela världen, på över 40 språk. Då rimmade jag, lite hastigt:
Såg "Dagens mediafil" på Commons idag.
Vem har filmat detta? Jo, det är jag!
Bättre hinner jag inte rimma.
Börjar jobba om en halv timma.

Dagen därpå:
Inatt drömde jag om en kär gammal vän.
Jag drömde jag fick spela Lilltjejen igen.

Det sista rimmet skrev jag i samband med en incheckning på restaurangen Jensens Bøfhus:
Ute regnar det, men här inne sitter vi.
Högtalarna spelar "Why does it allways rain on me"

Sedan dess har det inte blivit några rim. Inga statusuppdateringar alls heller, faktiskt. Men jag tror att det får räcka nu. För den här gången.


Statusuppdateringen från 2008.

Over and out!

Tre jobb

Okej. En snabb lägesrapport:

Det nya handelsavtalet gör att Bokia måste fastanställa mig efter sista augusti. Det har de inte råd med, så jag får inte jobba kvar. Detta är något som drabbar många branscher. Tanken är god, men företagen har inte råd att fastanställa alla, så då får de hitta ett annat jobb.

För några veckor sedan var jag på bio och tänkte "Undrar hur det är att jobba här", så jag gick in på SF:s hemsida och registrerade mig på deras jobbsökningsgrej. Jag fyllde i alla uppgifter och vad jag jobbat med tidigare. När jag skulle skriva ett "personligt brev" och förklara varför jag ville jobba på SF Bio tänkte jag att jag skulle skriva det nån dag när jag har mer tid, så jag sköt upp det.
Tre dagar senare ringer telefonen. De personalansvariga på Filmstaden Bergakungen ville att jag kom på intervju. Jag blev rätt paff. På intervjun pratade de bland annat om att det blir allt vanligare att någon i personalen hälsar besökarna välkomna innan filmen börjar. "Det gör jag gärna" sa jag, och den personalansvarige antecknade samtidigt som han sa att "där är du nog överkvalificerad".
Jag skulle få svar redan två dagar senare, men redan dagen därpå och sa att de ville ha mig.
Idag är det min tredje arbetsdag på Bergakungen, och det är jättekul. Kollegorna är imponerade över att jag "hälsade" (välkomnade besökarna) fyra gånger på min första dag.



Innan jag går till Bergakungen och jobbar ska jag idag göra mitt första dubbningsjobb! Det ska bli jättekul! Killarna i studion vill "få igång mig" och jag ska börja idag med att göra några små biroller i en tecknad TV-serie. Det ska bli kul. Inga stora roller, men eftersom det är flera småroller blir det ju fler olika röster, så på så sätt är det ju jättekul. Jag har fått veta att jag bland annat ska göra rollerna "Man with glasses" och "Male tourist". Låter spännande.

Nu börjar det hända saker igen!
Over and out!

Efter Skara

Idag är det två veckor sedan jag gjorde inträdesprov på Skara Skolscen, och jag har inte bloggat sedan dess. Jag har jobbat och gjort annat.

Jag gick vidare till andra delprovet, och det kändes underbart. Det var en lång dag med mycket väntan. Efter första provet kom de ut med en whiteboardtavla med de nummer som gick vidare.

"YES!" skrek två killar och gjorde "give me five" högt. Jag gick ju vidare, men kände att jag kunde vänta två minuter på att de som inte gick vidare hade gått. Så jävla fult, faktiskt. De som inte gick vidare fick lämna skolan omedelbart. Det var en jättekonstig stämning i rummet. När de hade gått kunde jag gratulera min vän Rebecka som också gått vidare. Hon tyckte också att det var jävligt respektlöst att väsnas sådär inför de som inte gick vidare.

Jag var sist ut i andra delprovet, som var en improvisationsövning. Innan improövningarna fick vi instruktioner om att inte prata med varandra om improövningarna för de som inte gjort dem. Det är nog för att man kan få samma uppgifter, och det är ju inte meningen att man ska kunna förbereda sig.

Till slut var det äntligen min tur att gå till "slussen", rummet precis innan man kliver in i salen för provet. Där står man i fem-tio minuter ungefär innan man får gå in och göra provet. Jag var faktiskt lite kissnödig, men tänkte att det nog går bra. Sen tänkte jag att jag nog borde gå på toaletten, men det hade känts dumt om de säger att det är min tur, och jag är borta. Så jag höll mig.

Jag gick runt i rummet och funderade. Jag hade gjort mina två monologer, så nu är det överstökat. Nu var det inget att memorera. Inget repeterat. Jag kände att jag var så kissnödig att jag var tvungen att röra på mig, så jag gick runt i rummet. Inte för snabbt, för då lät det för mycket, och jag ville inte störa den som gjorde provet före mig.

Efter tjugo minuter funderade jag på att smita iväg till toaletten, men det var min tur närsomhelst, och jag visste inte var toaletten låg. När jag väntat i ungefär en halvtimme var det äntligen min tur. Nej, det var nog närmare 40 minuter. Jag minns inte, men det fanns en klocka på väggen i rummet, och jag väntade minst 30 minuter iallfall.
"Känner du dig redo?" frågade Ingemar, en av lärarna på skolan.br "Eh... Ja." svarade jag.
"Du vekade lite där..."
"Ja, jag skulle faktiskt behöva gå på toaletten. Jag har väntat där ute i en halvtimme."
De blev väldigt förvånade över att jag hade behövt vänta så länge, men de visade mig in till nästa rum där några elever på skolan satt, och en av dem fick i uppdrag att visa mig vägen till toaletten. När jag kom tillbaka kände jag mig som en ny människa. Jag fick göra en improviserad scen med lite olika förutsättningar ochscenografi. Sedan fick jag gå ut och vänta utanför, och sedan komma in igen och göra en scen till.

Sedan återvände jag till rummet där vi sökande hängde under dagen. Jag tänkte berätta, men då fick jag veta att de inte fick prata om proven efteråt heller. Men jag berättade om att jag hade bett om att få gå på toaletten.
Efter en stund kom den där whiteboardtavlan in igen, och jag var lite nervös även om jag "visste" att jag skulle gå vidare. Men, nej. Det gjorde jag inte. Men det gjorde Rebecka. Och jag var glad för hennes skull. På riktigt.
Men resten av dagen var riktigt deppig. Jag åkte hem och tog det lugnt, och analyserade och funderade och var sur och besviken.

Nu har jag faktiskt fått höra några kommentarer från en av lärarna. Det var lite jobbigt, men samtidigt intressant och nyttigt. Nu vet jag vad de fick för intryck och varför jag inte gick vidare. De brukar inte ge omdömen. Det brukar vara superhemligt, men på något vänster fick jag veta ändå.

Nu känns det deppigt och tungt, men jag rycker nog upp mig snart.

Jag måste gå till jobbet snart, så jag hinner tyvärr inte skriva så mycket mer. Men jag måste nämna min motläsare Ida, som var jättesnäll och hjälpsam under provdagen. Tack Ida!

Skara Skolscen 2012b
Den här bilden passade jag på att ta, och ladda upp på Wikimedia Commons, så att den kan användas, exempelvis på Wikipedia.

Over and out!

Albin kan inte sova

För fem år sedan gjorde jag inträdesprov på Skara skolscen. Jag bloggade om det i ett blogginlägg med rubriken "Albin i staden som alltid sover". Nu är jag i Skara igen, och jag har fått mitt straff. Jag kan inte sova!
Jag har sovit dåligt från ca elva till tre, och vaknat flera gånger. Nu ligger jag här på mitt hotellrum på Skara stadshotell och har legat vaken sedan tre inatt. Nu är klockan sex, och väckarklockan är satt på 06:30.


Tur att jag fick det jättesvåra lösenordet nedskrivet på en lapp.

Det var alltså fem år sedan sist. Den dagen jag var här var vi sju personer. Av oss sju gick fyra vidare till andra delprovet, däribland jag. Efter andra provet gick två vidare. Jag var inte en av de två. Jag åkte hem, och sökte inte året därpå. Härom veckan tipsade mamma om att det var dags att söka till Skara för de som var intresserade att börja höstterminen 2013. Jag funderade lite, och insåg att nu var det dags. Nu är jag faktiskt redo igen!

På en fredag för två veckor sedan tänkte jag att "på måndag ska jag kolla upp vad som gäller, och vad som krävs", men när jag kikade lite snabbt redan på lördagen upptäckte jag att sista ansökningsdag var på måndagen, så jag fick plötsligt väldigt bråttom. Men jag lyckades välja två monologer och en låt till sångprovet och har lärt mig texterna på två veckor. Ena stunden känner jag att det här kommer gå riktigt bra. Andra känner jag att jag kanske ändå inte är tillräckligt förberedd.

Igår kom jag hit för att träffa motläsare, kika lite på lokalerna och få lite info om vad som egentligen händer idag. Jag insåg att jag började bli nervös och att jag började analysera allting. Hur bra det kunde tänkas gå, vad juryn är ute efter, vad vitsen är med ett sångprov på en skådespelarutbildning är, om den där skumma killen var galen, eller om det är jag som tappat förståelsen för teatern. Det visade sig senare att det var fler än jag som misstänkte att han var galen.

Min hjärna gick på högvarv av alla tankar, funderingar och manus och natten har varit helt galen med knäppa drömmar de få timmar jag verkligen fått sova.

Hur proven går idag vet jag faktiskt inte, och jag hoppas verkligen inte att sömnbristen ska förstöra min insats under proven.

Snart är det frukostdags. Sedan är det uppvärmning på Skara skolscen, sedan delprov ett. Sedan meddelas vilka som går vidare till prov två, som hålls direkt efter det. Det var lite otydligt hur det var med prov tre, men det verkar börja på eftermiddagen och fortsätta på onsdag. Det är flera moment i det tredje provet. Intervju, sångprov, rörelseprov, med mera. Jag känner att det är det här jag vill, så jag hoppas verkligen att det går bra...

Over and out!

Stealthmode fail

Jag visste att jag skulle misslyckas på något sätt imorse. Men jag visste inte hur.

Jag har sovit ganska djupt, men vaknat vid minst två tillfällen. Vid det första tillfället var Josie vaken och pratade lite med mig när hon såg att jag var vaken. Hon har varit mer eller mindre hostig och febrig i nästan en vecka, och inatt sa någott om att hon inte kunde sova. Jag tänkte svara henne, men lyckades istället sova om.

Vid andra tillfället vaknade jag och såg att Josie inte låg i sängen. Sen lyckades jag somna om igen.

Jag vaknade vid åtta igen, drygt en halvtimme innan min väckarklocka skulle ringa. Jag funderade på hur jag skulle lyckas ta mig upp utan att väcka Josefin, som nu äntligen hade lyckats somna, och som nog behöver all sömn hon kan få.
Jag brukar misslyckas med att gå upp utan att väcka henne. Oftast vaknar vi samtidigt när min klocka ringer, men ibland smyger jag upp, och så vaknar hon alltid av någonting ändå. Av sängens rörelser när jag kliver ur den, av ljudet av sovrumsdörren, eller av mina fötter mot golvet.

Jag var såååå nära alldeles nyss!
Jag låg i sängen och funderade ett tag. Sedan stängde jag av alarmet på mobilen (ca 20 minuter innan den ringt). Försiktigt tog jag mig upp ur sängen, och stod helt stilla i några sekunder för att kontrollera att Josie inte vaknat. Det hade hon inte. Sedan öppnade jag försiktigt garderoben, och inte heller det väckte henne. Sedan lyckades jag ta ut ett par kalsonger och ett par strumpor, utan att dra ut någon låda.

Sen skulle jag ta en t-shirt. Svåra grejer. Jag har ju över 100 t-shirts, och idag ska jag jobba i Bokiabutiken i Borås igen (Josie skulle jobba där idag, men jag åker dit istället, eftersom hon är sjuk). Jag har så klart glömt mina Bokiatröjor i mitt skåp i Frölundabutiken, så jag får ha någon av mina egna t-shirts på mig när jag jobbar. Och ingen av dem är neutral.
I det mörka sovrummet kunde jag ju knappt se tröjorna, så jag använde appen "Lampa" som tänder fotoblixten på min telefon, så att den fungerar som ficklampa. Vanligtvis brukar jag välja en röd tröja när jag ska jobba, eftersom det passar bra under en svart tjocktröja. Svart och rött är Bokiafärger.
Idag ska jag ha t-shirt utan tjocktröja över, så då får det vara en lämplig färg, och ett tryck som passar sig i en butik, och dessutom i en Bokiabutik. Svart eller rött. Eftersom det för tillfället är bokrea fungerar även gula tröjor.

Jag funderade på vad som passar. Jag valde en svart, och ångrade mig, och valde en grå med en bäver och träd som ser ut som färgpennor. Den är neutral, fin och smårolig på samma gång.

tryck för att förstora
Trycket på dagens t-shirt.

Josie sov fortfarande sött. Jag kanske skulle lyckas! Jag kanske skulle kunna klara av att ta mig ut, göra mig iordning, och klä på mig innan hon vaknar!
Jag stängde av mobilens lampa och höll mobilen i handen samtidigt som jag försiktigt fiskade ner byxorna från kroken på dörren. Paus. Ser att Josie fortfarande sover. Sedan smyger jag ut, med mobilen i ett märkligt grepp i handen.
"Nu har jag klarat det" är en av tre tankar som jag tänker samtidigt. De andra två är "Mobilens knapplås är inte på. Jag kanske kommer åt någon app som jag inte vill starta nu." och "Äh. Vad skulle kunna hända?".

Precis när jag lyckas stänga dörren utan att väcka Josie hör jag hur Josies mobil börjar vibrera mot hennes sängbord. Vafan?
Hon vaknar.
Jag tittar på min mobil. Fan. Jag har lyckats ringa upp henne. Fan.
Hon har alltid sin mobil avstängd på natten, men inatt har hon inte kunnat sova, så hon har tydligen satt igång telefonen.
Jag misslyckades.
Till slut.
Med buller och bång.
Jag var så nära, och så väckte jag henne på ett av de sätt som är jobbigast att vakna på. Jag gick in, sa förlåt, och sa att hon skulle försöka somna om. Jag hoppas hon lyckades.

Fan.

Årskrönika 2011

Jag tänkte att jag skulle skriva en årskrönika. Jag tänkte att jag skulle "fortsätta på min lilla tradition att alltid skriva en årskrönika". Nu har jag kollat igenom min blogg, som jag haft sedan 2005, och inser att jag bara skrivit en årskrönika en enda gång tidigare, år 2007. Alltså är det inte alls någon tradition. Men nu kommer iallafall en årskrönika för 2011.

Jag har hört många säga att 2011 har varit ett jävla skitår. Men så illa vet jag inte om det har varit. Det har varit händelserikt år för mig. Jag har valt ut några höjdpunkter, och jag kommer säkert att glömma bort något viktigt. Men vi tar det från början.

Januari
Den 6:e januari åker jag ambulans till Sahlgrenska sjukhuset. Halva munnen hade domnat, jag hade haft svårt att prata på morgonen, och i ambulansen till sjukhuset får jag en outhärdlig huvudvärk. Sjukvårdspersonalen misstänkte någon form av hjärntumör. Efter ungefär sex timmar får jag veta att det är ett migränanfall. Jag inser att det måste vara orsakat av att jag hade jobbat alldeles för mycket innan jul, i mellandagarna, och sedan i början av året. En viktig lärdom. (Läs blogginlägget här)

Den 20:e januari var det säsongspremiär av För alla åldrar. Säsong två. En helt ny, fräsch säsong. Denna gången utspelar det sig på Saloon För alla åldrar. Det var riktigt kul, det första avsnittet var kanske inte det bästa, men förutom att jag spelar Lilltjejen dyker jag upp i två olika "mänskliga" roller, och min egen pappa dyker upp hos "Åldersgränsarn" Rydberg. (Se några avsnitt här)

Februari
Min kära 94-åriga mormor hamnade på sjukhus. Jag hälsade på henne på sjukhuset, och hon verkade må bra. Några dagar senare dog hon, men hon slapp lida, och hon hann säga farväl till sin familj.

Bara några dagar senare dog min morbror efter en tids sjukdom. Det var en märklig vecka.


En bild på min fina mormor i sitt kök.

Mars
Under en vecka i mars får jag äran att blogga för Partille Tidning. De har tidigare skrivit om mig och mitt jobb med För alla åldrar, och nu ville de att jag skulle blogga för dem. Det var en rolig upplevelse, men lite krångel med konstiga rubriker och inlägg som inte publicerades som de skulle. Dessutom var jag på skidresa mittuppe i alltihopa, men lyckades ändå maila iväg ett blogginlägg om dagen. (Blogginläggen finns samlade här) Det första inlägget publicerades i tidningen och ordet "kuk" råkade slinka med på ett hörn.

April
I april fick jag äran att ha på mig en Bamsedräkt på jobbet också. Dräkten var dock trasig, så jag fick ägna rätt mycket tid åt att laga den. (Läs här) Sedan det blogginlägget har jag fått massor med bloggkommentarer från folk som frågar mig var man kan köpa eller hyra en mumin- eller bamsedräkt, och jag får förklara gång på gång att jag inte vet, men att jag är ganska säker på att de bara hyrs ut till bokhandlar eller andra företag som har med Mumin eller Bamse att göra.

Maj
Min vän Lisette bad mig hjälpa till med att göra en musikvideo. Det var mycket planering, sedan gick allt åt helvete och vi trodde att det inte skulle bli någonting. All tid jag lagt ner, och Lisettes stora examensarbete var förstört. Men sedan började vi om från början och fotade i min lägenhet. Det var stressigt, men ändå rätt kul, och efter ungefär tre veckor hade vi en färdig, asgrym musikvideo:



Under produktionen hamnade jag i ett underbart, kreativt "flow" som varade i några veckor. Det var riktigt härligt.

Juni
Jag är väldigt försiktig med mina prylar, och har aldrig slarvat bort eller tappat nycklar, plånbok eller telefon, men under midsommarhelgen lyckades jag tappa min kära mobiltelefon i havet. Jag satt på en brygga och telefonen ramlade ur badbyxfickan. Den låg i ca en kvart på tre meters djup i saltvatten. Jag fick upp den till slut, men jag har inte lyckats få liv i den igen. (Läs blogginlägget här)

Jag ringde försäkringsbolaget, och fick inte ut mycket pengar alls.


Nyfiskad mobiltelefon.

Det enda trevliga med denna händselse var att jag beslutade mig för att köpa en ny telefon. En HTC Sensation, och den är helt underbar!

Tidigare på året fick jag veta att min kära vän Viktoria (som jag lärde känna efter att jag anställt henne som funktionär till Arvikafestivalen för några år sedan) nu blivit huvudansvarig för hela Arvikafestivalen! Riktigt, otrolig häftigt, men tyvärr meddelade festivalledningen i juni att Arvikafestivalen gått i konkurs. Otroligt sorgligt för oss som jobbat på festivalen i många år, och självklart jättetrist för Viktoria.

Just nu kan jag inte komma på någon speciell händelse från juli.

Augusti
Augusti började med att jag införskaffade en axelremsväska. Den är riktigt fin, men en aning ego.


Sedan var jag inblandad i Josies möhippa. Hennes kompisar gav mig instruktioner och jag lurade henne att vi skulle iväg på någonting, hon och jag. Istället fick hon en rad uppdrag, som slutade med en mysig helg i en kompis sommarstuga. (Läs blogginlägget här) Under tiden passade jag på att fixa lite hemma. Jag köpte ett nytt soffbord och fler hyllor till TV-bänken. Det kan man läsa om i Josies blogg.

Augusti avslutades med att jag vägde in mig på Wii Fit för första gången på över ett år, och till min förvåning hade jag gått ner 7,9 kilo! Helt oväntat! (Läs blogginlägget här)

September
I september skaffade jag en jobbcoach i Stockholm. Det var lärorikt, men dyrt eftersom jag betalade resorna själv.

Det blåste som fasen och jag lyckades få tvättstugenyckeln att blåsa bort. Det var ett litet äventyr (Läs blogginlägget här).

Jag fick veta att en grupp Nicaraguaner var på besök på Angeredsgymnasiet. Det händer ungefär en gång om året, men i år var dansläraren Linda med. Hon var även med i Sverige år 2006 när jag var med i utbytesprojektet, så nu när hon var tillbaka i Sverige besökte jag Angeredsgymnasiet och Schillerska för att träffa Linda och de andra nicaraguanerna. (Läs blogginlägget här).

Sen var det dags för min svensexa. Jag fick bara veta att jag skulle möta "boysen" (ett gäng kompisar som har hängt ihop sedan högstadiet) utanför Golden days. Där fick jag en drink, och sedan gick vi iväg och spelade bowling, åt på restaurang, och till sist hamnade vi hemma hos Arash där vi spelade klassiska Nintendo 64-spel, precis som förr, och dessutom hade alla var sin dator med sig, plus en till mig, så vi körde CS-lan. Det har vi nog aldrig gjort innan. Nördigt, men väldigt roligt. Det var en riktigt rolig kväll! (Läs blogginlägget här)

Oktober
Den första oktober hade jag och Josie varit ett par i fyra år. Vi firade detta med att gifta oss. Det var en spännande dag, och jag har fortfarande inte fattat att jag är en gift man. Men det är jag, och Josefin Larsson är nu min fru. (Läs blogginlägget "inför mitt bröllop" här)


Jag och min fru utanför rådhuset. Detta var strax innan vi gifte oss.

Dagen efter bröllopet åkte vi på bröllopsresa till Venedig. Det var jättemysigt och romantiskt.

När vi kommit hem från Venedig hade vi en liten enkel bröllopsfest hemma i lägenheten, en vecka efter bröllopet. Det var en liten fest med några kompisar, men det var riktigt kul. Sista helgen i oktober hade vi ännu en bröllopsfest för närmsta släkten. Vi sa att vi inte ville ha några presenter, men kom ändå hem med fyra kassar fulla med skålar och ljusstakar.

November
I oktober och november skaffade jag både en NAS (nätverkhårddisk) och några Sonos-enheter, så att jag nu har ett fint ljudsystem hemma. Jag kan lyssna på musik som ligger på NAS:en, webbradio eller Spotify-musik. Jag kan spela upp musiken i vardagsrummet, köket eller kontoret, eller i två eller alla rum samtidigt. Eller olika musik i olika rum. Jag styr musiken från någon av datorerna, eller från Josies eller min mobiltelefon. Mycket enkelt, smidigt och härligt.

December
Jag har varit rätt dålig på att blogga i år, men i december bestämde jag mig för att blogga varje dag fram till jul. Det gick nästan. För tredje året i rad jobbade jag jättejättejättemycket i december, men 2011 försökte jag att ta det lugnt och inte stressa och jobba för mycket. Det gick ganska bra.

Kanal 5 visade en norsk julkalender som på svenska heter "Expedition: Julklapp" och på norska "Nissene over skog og hei". Den följde jag och Josie flitigt, och de flesta avsnitt hade vi ingen möjlighet att se på ordinarie sändningstid, men det fanns många flitiga personer som laddade upp avsnitten på The Pirate Bay, så vi har lyckats se allihopa.
TV-serien är en slags uppföljare till dokusåpakomedin "Tomtar på loftet" (Nissene på låven) som gjordes för tio år sedan. Bra grejer.


På torget, utanför butiken, kunde barn (och jag) få bli fotograferade med tomten.

På Luciadagen var det luciamorgon på jobet, och trots att jag var ledig gick jag till jobbet väldigt tidigt för att mysa med kollegorna och också pröva mit julquiz på dem. Tanken var att jag skulle göra en YouTube-version av quizet, men det har inte blivit av.

En jobbdag smet jag iväg och köpte mistel som jag satte upp på olika ställen i butiken. Det var uppskattat av nästan alla.

I december dog Josies morfar efter en lång tids sjukdom, och i slutet av december var det begravning. Det var fint, men så klart jättesorgligt. Det har blivit väldigt många begravningar för min del den senaste tiden.

På julaftons morgon fick jag ett par vantar med inbyggda lysdioder som kan blinka på lite olika sätt. Det var den coolaste julklappen på länge! Tack, Josie! Josie fick ett stort smyckesskrin med massor av små lådor och fack, och Josie blev jätteglad och hoppade upp och ner av glädje.


De supercoola vantarna.

Slutord
Ja, det var ett händelserikt år. Tanken med bröllopet var att det skulle vara litet, enkelt, och fint. Tyvärr blev det inte alls enkelt. Alla ville anpassa sina scheman för att kunna komma på bröllopet, men så var det någon som tyckte att det var vi som skulle anpassa oss, och så började problemen dra igång.

I början av året blev jag misshandlad av en nära vän. Jag trodde att vi var vänner, och hade bortsett från att han slagit mig för några år sedan, men nu när det hände igen fick det vara nog. Jag sade upp kontakten med honom, men vissa förstod inte alls varför jag inte bjöd honom på mitt bröllop, och ville därför inte komma heller. Det var mycket drama och problem, men det blev ett fint bröllop till slut iallafall, och till slut kändes det nog ändå som att bröllopet handlade om oss.

Hestboken höll jag på att glömma!
Jag skulle skriva några rader text för att testa lite med PDF-filer. Istället för att använda lorem ipsum skapade jag en fil som hette "Hestboken", och skrev några korta rader under rubriken "Kapitel 1 - Hesten föds". Jag publicerade de märkliga raderna på Facebook och blev uppmanad att skriva klart Hestboken. Jag har hittills hunnit skrivit tretton kapitel, och på hestboken.hejs.se finns alltid den senast uppdaterade versionen, så att man kan läsa den, även om den inte är färdig än.

Jag har aldrig gillat idén med nyårslöften, men jag har iallafall några små tankar om 2012. Efter allt jobbande i december ska jag försöka organisera mitt liv lite. Söka skådespelarjobb mer aktivt och umgås mer med vänner och bekanta. Jag tror att 2012 blir ett bra år. Men vad vet jag?

Over and out!

Otroligt oprofessionellt på Pressbyrån

Igår var Josie och jag inne i stan och passade då på att gå in på Pressbyrån för att fylla på våra busskort.
Först var det Josies tur. När hon lämnat fram sitt kort och förklarat vad hon vill ha för typ av påfyllning på kortet hörs plötsligt "Hejsan, snygging!".

Snett bakom mig står en kille som börjar prata med kassörskan. Hon svarar hej, och struntar helt i Josefin. Hon fortsätter prata med killen, som liksom tränger sig allt närmre kassan, och jag ser Josie täcka över kortläsaren extra noga för att inte killen ska se för mycket av hennes kortkod.

"Vad gör du då?" frågar kassörskan?
"Jag tänkte kolla om du ville hänga med ut och ta en cigg..." svarar killen som står snett bakom mig, som står bakom Josefin.

Sedan är det min tur att fylla på mitt kort. Jag får liksom avbryta kassörskans samtal med killen bakom mig för att säga att jag vill fylla på kortet med hundra kronor. De fortsätter prata och han kommer närmre hela tiden, och varken han eller kassörskan verkar bry sig om att det faktiskt är kunder i butiken, och jag känner också ett behov av att täcka för min kortkod extra noga.

Det enda kassörskan säger till mig är "tack" när hon ger tillbaka mitt busskort. Jag svarar inte. När jag kommer ut därifrån inser jag att jag iallafall borde muttrat eller fnyst eller nåt. Men icke. Som vanligt säger jag inte ifrån.



Klart slut.

Julafton med mera

I förrgår var det den 23:e december och jag jobbade. Det gick bra, men sista timmen var jag rätt seg. Jag fick stanna till 18. Planen var att dammsuga när jag kom hem, men jag la mig i soffan och somnade nästan. Jag var helt slut.

På natten sov jag jättedåligt. Vaknade flera gånger, och hade svårt att somna om. En riktigt, riktigt jobbig natt.

Sen var det julafton. En grå höstdag i slutet av december. Redan på morgonen gav jag Josie ett smyckeskrin som hon blev jättejätteglad för. Hon hoppade omkring lite och var så lycklig. Jag fick också en present på morgonen, supercoola vantar! De var riktigt häftiga, och det var ingenting jag hade önskat. Jag visste inte ens att det fanns!


De supercoola vantarna, med olika lägen som blinkar på olika sätt.

Sedan bar det av till Mölndal där det var julfirande hemma hos Josies mormor. Kusiner, morböder och en moster fanns också på plats. Det var roligt och trevligt, men jag somnade en stund under Kalle Anka. Och sen sov jag lite senare på eftermiddagen också. Jag var riktigt, riktigt trött. Helt utsliten. Jag körde mitt julquiz också, och det var uppskattat och klurigt. Vid ett tillfälle rev Josies lillkusin Anton mig i ansiktet så att jag fick ett blödande sår. Men förutom det var det en trevlig jul.

Senare på kvällen åkte vi till Mölnlycke och hem till mina svärföräldrar. Det var trevligt och mysigt, men jag var väääääldigt trött.

Inatt sov jag faktiskt riktigt gott, för första gången på länge. Vi tog det lugnt på morgonen och såg sista avsnittet av "Expedition Julklapp" (Nissene over skog og hei). Sen kom min pappa och hämtade oss och körde oss till Sävedalen där han och mamma bor. Efter någon timme kom min storebror med familj (sin sambo, son, och en liten bebis inne i sambons mage). Det var också trevligt.

Nu ska jag snart sova. Jag ska faktiskt jobba imorgon. Jo, det är faktiskt sant. Jag ska jobba imorgon igen. Men på tisdag och onsdag är jag ledig. Nästan. Jag ska på något obligatoriskt arbetsförmedlingsrelaterat möte inne i stan. Jag hoppas jag kan vila lite på tisdag. Jag är verkligen helt slut.

God jul!

Stefán fick upp mig ur sängen

Jag tänkte sova snart. Egentligen nyss, men jag skyndar mig och bloggar lite snabbt.

I tisdags jobbade jag 9:45 till 20:15, och igår 9:45 till 19:00. Jag var riktigt sliten och kände inte för att jobba imorse. Idag var det 09:45 till 20:15 igen, och imorse låg jag kvar i sängen i en halvtimme efter att klockan ringt. Jag kunde inte komma upp ur sängen och funderade på att ringa till jobbet och säga att jag inte skulle komma.

När jag funderade på att släpa mig upp ur sängen kikade jag lite på mobilen och fick ett meddelande om att någon nämnt mig på Twitter. Det var Stefán (@Invalido9) som skrev så här fint:



Han hade länkat till mitt Albin Shorts-klipp "Ballongpojken". Det var fint, och jag blev glad. Och så kände jag att "det här kan bli en bra dag".

Jag släpade mig upp och kom några minuter för sent till jobbet, men det gjorde nästan alla. Vi är några som har jobbat extra mycket och extra länge de senaste veckorna, och vi är rejält slitna. Jag hade lite huvudvärk idag också, men mot eftermiddagen blev mitt humör bara bättre och bättre. Det kändes liksom gött den sista timmen. Det var rätt skön stämning. Vi var väl övertrötta allihopa.

Imorgon skulle jag vara ledig, men i några dagar har räknat med att det ska bli jobb imorgon också. Och idag frågade Johanna om jag skulle jobba imorgon.
"Mjaaaa..." svarade jag. "Jag ska vara ledig imorgon, men säg det inte så att Anne hör det." sa jag, när Anne stod bredvid. Och Anne reagerade som väntat:
"Va? Är du ledig imorgon? Det ska vi nog ändra på" och så åkte hon ner i källaren och kikade på schemat i personalrummet. Efter några minuter kom hon tillbaka och sa att jag skulle få jobba imorgon till ca 17. Jag hade bestämt mig, redan för några dagar sedan, för att säga nej. Josie sa också att jag måste säga nej om någon frågar, för jag behöver verkligen vila.
Men det kändes så gött på eftermiddagen, och det är inte jättelänge. Och det är dagen före julafton. Kul stämning i butiken, och traditionsenligt kommer det att vara mys på lagret med godis och dricka, och vi blir bjudna på lunch. Så imorgon ska jag jobba igen. Men jag tror att det blir kul.

SHIT! DET ÄR JULAFTON I ÖVERMORGON!
Ja, nu går det fort. Jag är ledig på julafton, och på juldagen är butiken stängd. Men på annandagen ska jag jobba igen. Nu ska jag sova.

Over and out, och god jul!

Begravning. Igen.

Igår var det begravning igen. Jag börjar få in rutinen.

Jag har nu varit med om fyra begravningar och ett bröllop, på mindre än två år. Som filmtiteln, fast tvärtom.
Min kära kusin 2010, och i år både mormor, en morbror och Josies morfar.

Det var en fin begravning och det var en fin stämning efteråt.
På bussen till begravningen kom Josie på att hon inte had enågra näsdukar. Då trollade jag fram ett stort tiopack ur min väska. I tiopacket ligger tio förpackningar med tio näsdukar i varje (tror jag). Under begravningen delade jag ut såna åt alla möjliga håll till de som behövde. Det var mycket uppskattat.

Idag ska jag jobba. Som vanligt.
Over and out!

Misteln

Ännu en hård dag på jobbet.
Nej, den var inte jättehård. Det är faktiskt riktigt kul, trots att det är mycket att göra.

På min rast smet jag iväg till en av blomsterhandlarna på torget och köpte en mistel för sextio kronor. Det var ett litet knippe som jag delade på och pysslade med. Jag satte upp en liten kvist ovanför den stora trappan mellan pocket- och bokavdelningen. Den var riktigt fin.


I trappan ner till vår stora bokavdelning.

Sedan tog jag med mig en kvist upp till kontorsavdelningen och knöt fast kvisten i en liten bit guldsnöre. Sedan tog jag en pall som jag ställde mig på och sträckte på mig så mycket jag kunde för att kunna tejpa fast ena snöränden i taket. Det gick inte riktigt. Jag hörde hur folk i kön kommenterade mitt slit. Det spred sig en skön och glad stämning i kön, och när jag till slut lyckades få fast misteln i taket såg alla i kön glada ut.
"Kan jag hjälpa nästa?" sa en av mina kollegor ut till kön.
"Oj, förlåt! Jag stod och tittade på hans lilla projekt där..." svarade en kund.

Misteln var mycket uppskattad, och den hängde liksom i en slags korsning mellan gångarna i butiken. En av mina kollegor funderade på att låtsas städa bland varorna i närheten av misteln för att försöka sno åt sig några pussar. En annan kollega var inte lika imponerad. Först sa hon att misteln var för nära en sprinkler i taket, och när jag skulle flytta misteln gillade hon ingen av mina alternativ till placering och sa att den inte fick hänga någonstans i butiken.
Jag hängde misteln i hissen istället.


Misteln i taket i hissen. Hissen är förresten bara en månad gammal. Om någon undrade.

Sabina berättade senare att hon hade åkt i hissen tillsammans med en gammal tant i rullstol och tantens assistent. Assistenten hade sett misteln i taket och pussat tanten. Det tyckte Sabina var gulligt och roligt.

Klockan 16 kom höjdhopparen Patrik Sjöberg till butiken för att signera sin bok. I vanlig ordning ville alla att jag skulle ta mikrofonen och göra reklam för detta. Jag fick tillstånd att smita från kontorsavdelningen för att prata i mikrofonen.
Jag välkomnade folk in till Bokiabutiken för att köpa ett signerat exemplar av Sjöbergs bok.
Han var trevlig och tyckte att det var bra att jag gjorde lite reklam för honom.
Jag sprang upp till kontorsavdelningen och jobbade en stund, och efter en kvart sprang jag ner igen. Och sedan upp igen. Och sedan ringde de från pocketavdelningen och ville att jag skulle komma ner igen.

Jag frågade Patrik Sjöberg hur lång han var och han berättade att han var 1,99 meter lång. Det är rätt rejält. Jag tog med det i ett av utropen, och senare sa jag att vi idag hade signeringspriset 199 kronor, och att Patrik Sjöberg är 199 centimeter lång. Jag hörde att folk på torget skrattade, trots att det kanske inte var det roligaste jag sagt. Sedan nämnde jag hans europarekord på 2,42 i höjdhopp. Jag tyckte att det var bättre att nämna det än sexövergreppen som han skriver om i boken.


Patrik Sjöberg i entrén till butiken.

Efter jobbet var jag ganska trött, men Josie och jag gick hem, bytte tröjor (dock inte med varandra) och åkte sedan till Mölnlycke för att äta middag hos Josies föräldrar. Det var ganska många släktingar där, och det var trevligt. Släktingarna tackade jättemycket för årets fina julkort och tyckte att det var så himla fint.
Jag åt enchiladas för första gången i mitt liv, och det var väldigt gott.

Imorgon träffar jag samma släktingar igen, för det är begravning för Josies morfar. Efter det kommer min kostym att ha varit med om fyra begravningar och ett bröllop. På ungefär ett och ett halvt år.


Josie i väntan på bussen. Hon är så liten att hon kan gunga med benen när hon sitter på en bänk.

Nu ska jag sova.
Godnatt!

Albin and Morberg rocks the mic

Igår hade Bokiabutiken besök av av Per Morberg.
Som vanligt hade vi tillgång till mikrofonen, och butikschefen (och mina kollegor) ville att jag skulle använda den. När Morberg dök upp tog jag på mig min tomteluva, klev upp på scenen och meddelade, via scenens högtalare, att skådespelaren, kocken och författaren Per Morberg satt i Bokiabutiken och signerade sin senaste bok "Den stora matresan". Och så avslutade jag med "Hjärtligt välkomna in i Bokiabutiken och god jul!".

Det var fullt av folk på torget, och alla vände blicken mot scenen när jag pratade, och väldigt många gick raka vägen till Bokia för att köpa ett exemplar av Morbergs bok. Både han och hans förläggare var väldigt nöjda med min insats, så trots att jag egentligen skulle jobba uppe på kontorsavdelningen en trappa upp, så fick jag komma ner till entrén till pocketavdelningen var femte minut för att göra reklam för Morberg. Och det var succé. Så fort jag gick upp på scenen och pratade gick stora klungor av folk in i butiken.

Vid ett tillfälle kom förläggaren fram till mig och sa att Morberg frågat efter mig. När jag gick fram till honom ville han ha mikrofonen. Det fick han. Han vände sig till mig och frågade "Var är vi?".
"På Frölunda Torg", svarade jag. När jag pratade i mikrofonen höll jag den ca femton centimeter från munnen, eftersom det var ganska hög volym. Morberg tryckte mikrofonen mot munnen så att hela köpcentrat skakade när han pratade:
"Hallå, Frölunda Torg! Det är Per Morberg som talar! Välkomna hit och köp min bok 'Den stora matresan'. Jag är kvar i cirka tjugosex minuter innan jag ger mig iväg till New York för att spela på Brodway". När han sagt detta fick jag mikrofonen och sa att "Han är inte så farlig som han låter. Han sitter här i Bokiabutiken och signerar. Hjärtligt välkomna in."


Per Morberg i ingången till pocketavdelningen.

Jag fick mycket beröm för mina "framträdanden". Det var mycket uppskattat. En av gångerna sa jag att Morberg "glatt signerar" böckerna, och insåg att han kanske inte alls gjorde det så glatt. Han är ju inte känd för att vara en glad filur. År 2007 (tror jag det var) läste jag en helt galen intervju i Metro. Jag lade upp den på nätet, och den finns fortfarande att läsa här. Ett litet utdrag ur intervjun:

Men hur känns det?

– Jag skiter i det totalt, jag skiter i det. Jag skiter i alltihop!
Det tror jag inte att du gör.
– Jag hatar att göra intervjuer! Jag har gjort det i 25 år. Jag är fed up, jag är så fed up på att tala om vad fan jag gör för någonting och vad folk tycker om det. Samma jävla skit varenda gång. Kan vi inte snacka om någonting annat?
Vad vill du snacka om då?
– Ingenting egentligen. Inte ett skit! Jag vill bara sitta tyst hela tiden.


Han verkar lite knepig.

Efter jobbet var jag faktiskt i toppform. Jag har kommit hem helt utmattad och slutkörd så många dagar i rad, men igår var jag riktigt pigg. Det var skönt. Josie jobbade också igår, men slutade en timma tidigare än jag. När jag kom hem bestämde hon att vi skulle se på Love Actually, så det gjorde vi. Jag har sett den några gånger, men med ganska långa mellanrum. Men den är härlig.

Klart slut!

Tidigare inlägg
hits