Hejs igen!

Nu är klockan massor.
Jag stack till Dublin igår.
Innan jag stack skulle jag kolla mailen och blogga lite. När jag kom in hit till datorrummet, och precis hade satt mig, kom en ledare in med massa barn och sa att aktiviteten "Creation Station" skulle hållas i datorrummet (det är ett ganska stort rum med några datorer i en tredjedel av rummet. Resten är tomrum som ibland används för aktiviteter).
Jag fick gå ut och hade inte nått speciellt för mig.
Jag frågade efter en telefon och en av ledarna visade mig till telefonkiosken. Plånboken i stugan, så jag fick springa och hämta den. Väl tillbaka vid telefonen visade det sig att jag bara hade några småmynt, men det stod ett nummer på telefonen så att man kan be den man ringer att ringa tillbaka.
Tyvärr svarade ingen hemma.
Jag kom på att de kanske är i sommarstugan, men jag kom inte ihåg riktnumret till Arvika, så jag skippade det. Jag tänkte pröva datorn i volontärernas "uppehållsrum", men den datorn var upptagen och nån sa att den tydligen är sjukt långsam. TV:n i uppehållsrummet var på och de visade ett avsnitt av Scrubs som jag såg i svensk TV för någon månad sedan. Jag såg fram till scenen när J.D. försöker kommunicera med en patient som bara kan tyska. J.D. tänker "Jag önskar det fanns nått sätt att nå honom" och man ser en tankesekvens där de båda hoppar omkring i rummet till "neun und neunzig luftbalongs" och rummet är fyllt med röda ballonger.

Den tyska dansen som jag var med i gick bra. Vi bytte om efter maten och så gick vi upp på den lilla scenen som finns i matsalen, och så dansade vi en tysk dans när man hoppar med höga knän och klappar på sina fötter. Tyskarna sjöng sin nationalsång.

Jag bad en av grabbarna att filma med min nya, fina digitalkamera.
Här har ni resultatet:
http://hejs.se/media/tysk_dans.mov
För att se filmen krävs Quicktime.

Under dansen sprack de svarta byxorna jag hade lånat i kostymförrådet. Gylfen sprack, inte helt oväntat, men jag hade tagit på mig svarta kalsonger (eftersom jag kände på mig att byxorna skulle spricka) så det märktes nästan inte.

Efter dansen sprang jag och bytte om och sen träffade jag "Nann" från Norge och Eugenia från Grekland De hade också hade ledigt. Vi ringde taxi och åkte till grannbyn Ballymore.
Jag slängde in min väska i bakluckan på taxin och skulle sätta mig på passagerarsätet i fram, men där satt taxichaffören. Knasigt. Det kändes konstigt att sitta till vänster i fram och bara åka med.
Från Ballymore tog vi buss till Dublin. Den gick 20:00, och det var den sista för dagen. Vi hann med den. Vid busshållplatsen stog två isländska damer som också hade ledigt från Barretstown. Bussresan tog lite mer än en timme. Väl framme letade vi först upp ett vandrarhem som Islänninganran hade hört om.
Vi andra tyckte inte det verkade så jättebra, utan gick för att leta upp ett hotell som Eugenia hade hört om. Vi märkte att islänningarna ville vara för sig själva så vi sa att vi skulle träffas dagen efter vid bussen som gick tillbaka till Ballymore.
Vi hittade hotellet, och portiern (eller vad det heter) var hur kul som helst. Många likheter med John Cleese. Samma accent, samma sorts humor. Han skämtade hela tiden.
Vi fick ett rum med tre sängar. €32 per person. Inklusive frukost.
Vi delade badrum med de andra rummen, på den våningen, men de rummen var lediga, så vi hade badrummet för oss själva. Inne på rummet hade vi TV, ett tvättställ, och en hylla med koppar, tepåsar och vattenkokare. Så Brittiskt.
På kvällen gick vi ut och gjorde ett snabbt besök på en pub, och sen åt vi på restaurang. Burger King hette den.

Jag sov ganska gott. Jag vaknade för tidigt och hade svårt att somna om. Vi gick upp och åt frukost (som ingick i priset) och sen gick vi runt på stan väldigt länge.
Nann och jag pratade massor. Norska är ju enkelt att förstå. Hon sa nått om någon som var glad, "Gøy", och då sa Eugenia "Don't call him that", för hon trodde att Nann stod och kallade mig för gay.

I Dublin tittade vi i affärer. Massor av affärer. Vi delade på oss och jag kollade i en massa skiv- och filmaffärer. Jag köpte ingenting, dock.

Vi träffade islänningarna vid busshållplatsen 15:15. Bussen skulle gå 15:25. Islänningarna hade väntat sedan 15. Vi stod och pratade och väntade och det kom massor av bussar, men inte vår buss 65.
Bara 65B, men den skulle inte vi ta.
En buss med nummer 65 som hade kommit från Ballymore stod och väntade en bit bort. Vi trodde vi skulle ta den, men 15:35 ändrades den bussens skylt till "Out of service". Vi frågade någon bussledarfilur där, och han sa att bussen redan hade gått. En busschaufför sa att den kan vara sen, eftersom han själv var 40 minuter sen med sin buss.
Vid fyra pratade vi med bussledarfiluren igen. Han ringde med sin walkie-talkie och fick till slut veta att busschauffören bara hade kört förbi hållplatsen. Den föraren hade tydligen gjort samma sak två veckor tidigare. Nästa buss gick 18:05. Bussen tar ju lite mer än en timme, det tar ca 30 minuter att gå från Ballymore till Barretstown, och vi skulle vara tillbaka 18:00.

Bussledarfiluren hade koll. Förutom walkie-talkien svarade han i en mobil som han hade i fickan, och plötsligt ringde ytterligare en mobil i andra fickan. Dessutom hade han en fin slips med massa bussar på.

Bussledarfiluren sa att vi kunde ta en annan buss till en annan by, så skulle han fixa så att en liten buss väntade på oss där, och att den skulle ta oss vart vi ville. Till slut fick vi dock gå på en dubbeldäckare som körde oss raka vägen till Ballymore. Bara vi på bussen. Raka vägen. Inga stopp. Vi behövde inte betala någonting. Jag somnade på bussen och vaknade trettio sekunder innan vi var framme. Klockan var fem i sex och vi gick hela vägen tillbaka. Inga bilar stannade. En bil från Barretstown stannade och hon som körde pratade med Nann. De bode tydligen i samma stuga. Hon sa att de varit oroliga för oss. Sen kom en bil bakom, så hon fick köra undan. Men hon ropade "See you at lunch!" och körde iväg. Hennes lediga dag hade precis börjat.
Jag och Nann stod bara och tittade på varandra. Helt paffa. Vi trodde vi skulle få lift. Vi fortsatte gå. Skitsura. "Får man göra så?" frågande Nann.

Vi klättrade över den låsta grinden vid stallet och gick en genväg till Barretstown. När vi gått tio meter hörde jag en bil och såg en Toyota-van, med plats för massor av folk, köra förbi utanför grinden. Mot Barretstown. Jag sa det till de andra, men de svarade "Don't look back".
Vi gick grusvägen från stallet till slottet, och det tog en kvart. Vi hann äta och det fanns mat kvar.

Over and out!

Hej igen!

Det är skoj här!
jag sov gott i natt, men det var svårt att kunna komma upp ur sängen.
Inatt bode jag ensam, för Dennis har sin lediga dag. Han kommer tillbaka klockan sex.
Jag har min lediga dag ¨på måndag. Det innebär att jag slutar jobba 18:00 på måndag och börjar jobba 18:00 på tisdag. Jag och en från norge (hon sitter bredvid mig här och mailar. Jag såg att hon skrev att hon jobbar som "leder for kreftsyke barn") har samma lediga dag, så vi har försökt samla ihop alla ledare som är lediga då, och så ska vi åka tillsammans in till Dublin.

Igår stod jag och pratade med henne och en nork översättare. Riktigt trevligt. Man fattar ju norska och det är lite gulligt.

Igår såg jag att den danska översättaren haltade. Jag har inte sett att hon hade gjort det innan, så jag frågade vad hon hade gjort med benet. "Jag har bara ett" svarade hon på danska. Det var lite pinsamt tyckte jag. Hon är nog van vid att få frågan, så det var nog mest jobbigt för mig, men jag kände mig så himla dum.

Idag har vi lekt lite lekar och skrivit brev. Man fick skriva till vem som helst, även sig själv, och sen läggs de i en skattkista som grävs ner i marken. Efter några år grävs den upp och breven skickas, så om några år kommer jag få ett brev från mig själv.

Om en halvtimme börjar jag jobba igen, så jag ska försöka sova lite.
Ikväll kanske vi ska elda i den öppna spisen vi har i stugan. Vi ska grilla marsmallows.

Om några dagar är det två timmar utan aktiviteter. Då kan man hitta på nästan vad man vill. Då brukar man kidnappa - Nej, här heter det befria - trädgårdstomtarna och så beghär man lösensumma i form av godis eller nått annat gott barnen i stugan vill ha. Vi ska nog stjäla hjulet som används i "hoppers" (se förra inlägget), eftersom det bara finns sju trädgårdstomtar (föreställande de sju dvärgarna) och de är populärast att stjäla.

Just det!
Imorgon är det fotboll...
Sverige - Tyskland.
Då har vi ett vad här på Barretstown.
Vinner Sverige ska de tyska ledarna måla svenska flaggan i ansiktet.
Vinner Tyskland ska vi svenska ledare ha tyska flaggor i ansiktet.
Vi tänkte också göra som så att om sverige vinner ska tyskarna klä ut sig till clowner och dansa när vi sjunger den svenska nationalsången, och tvärtom om tyskarna vinner.
Tyvärr är det två av grabbarna i vår stuga som är livrädda för clowner. En liten kille och en trettonåring som båda är rätt coola, men de var helt coola när de berättade det också. De sa bara helt lugnt att, nej. Vi är livrädda för clowner. En av dem sa att även om det är världens snällaste person som är utklädd, så blir de livrädda.
"Om du själv klär ut dig till clown, och tittar dig i spegeln, då?" frågade jag.
"Då springer jag iväg" svarade han.
Vi får klä ut oss till något annat.

Dessutom påstås det att inte många tyskar kan sin nationalsång.
Plus att den har dåligt rykte, men den börjar bli accepterad nu när fotbolls-VM är i Tyskland.
Någon sa att de har tagit bort första versen.

Jaja... Vi får se hur det går...

Nu ska jag dra.

Bye!

Hej!

Nu sitter jag vid en dator pa Irland. Jag kan inte skriva de sista tre bokstaverna i det svenska alfabetet, men jag hoppas att det funkar for er andà.

Jag ar har som ledare pa ett lager forbarn som har behandlats for cancer. Nagra ar fortfarande under behandling och nagra ar friska.
Det ar barn fran Sverige, Norge, Island, Danmark, England, Irland, Grekland, Cypern och kanske natt mer land. Det ar riktigt coolt har.
Nu kom islanningarna in i datorrummet. De pratar sa fint.

Jag ska forsoka ta det fran borjan.

Jag skulle flyga fran Landvetter 11:00 och landa i Stockholm 11:50.
Jag skulle aka med David och en liten tjej. Hennes mamma ringde dagen innan och meddelade att hon inte ville àka, sa jag och David skulle aka ensamma till Stockholm. Planet skulle bli en timme forsenat. Vi skulle traffa alla andra svenskar i Stockholm och aka med dem 13:50 fran Stockholm till Oslo.
Senare laste vi pa en skarm att planet fràn Goteborg blev forsenat till 12:35 eller natt. Jag ringde till Emma, en av ledarna som vi skulle traffa i Stockholm, och meddelade att vi skulle bli sena. Eftersom jag hade allas biljetter och jag riskerade att missa planet hade vi en knivig situation. Som tur var var det elektroniska biljetter sa jag sa bara koden till Emma sa kunde de hamta ut sina biljetter och checka in.
Vi kom pa planet, och det blev forsenat till ungefar 13:05. SAS hade tydligen massor av problem med datorsystemen, sa massor av incheckningar i hela norden skulle goras for hand och de skulle rakna ut hur bagagevikten ska fordelas i planet, manuellt.
Vi landade i Stockholm 13:50. Samtidigt som planet till Oslo skulle lyfta.
Vi rusade ut ur planet och viste inte alls vart vi skulle. Vi sag inte ens en skylt som talade om var vi skulle hamta vart bagage. Jag startade min mobil och ringde Emma. Hon satt pa planet, men planet vantade pa oss. Vi hade ingen aning om hur vi skulle gora.
Vi gick igenom hela flygplatsen for att komma till utrikeshallen.
Vi provade "special check-in", men dar sa de att vi skulle ga till den vanliga incheckningen. Dar sa de att vi var tvugna att fixa biljett vid biljettkassorna. Jag forklarade att planet vantade bara pa oss. Hon svarade att planet hade lyft for en kvart sedan. "Na, jag pratade med en tjej som sitter pa planet. Det vantar pa oss.".
"Nej, det har lyft. Ni maste ga till biljettkassorna".
I biljettkassan var det ko. Nummerlapp kravdes. Det var massor av nummer innan oss och de bytte nastan inte nummer alls. Vi hade 667, tror jag. Jag gick fore, fram till en kassa och forklarade, men hon sa att planet hade gatt for en halvtimme sedan. Jag forklarade igen att jag pratat med en pa planet och att de vantar pa oss. Vi ar en grupp pa ungefar tolv personer.
"Na, de vantar inte pa bara tva personer."
Att jag precis hade pratat med Emma som satt pa planet ville de inte fatta. Jag ringde Emma igen och hon sa att jag skulle prata med nagon annan pa SAS. Jag gick fram till en kvinna som hjalpte till med incheckningen. Det var en kvinna fore och det tog jattelang tid. Nar det var var tur ringde hon i Walkie-Talkie, men ingen svarade eller kunde hjalpa till.
Hon kunde inget gora heller.
Att jag forklarade att jag hade med mig viktiga medicinska dokument, rorande barnen ombord, gjorde ingen skillnad.
Ingen kunde hjalpa oss. Inga personliga meddelanden i hogtalarna var till oss.
I informationsdisken kunde de inte gora nagonting.
I alla filmer och TV-serier nar nagot hander pa flygplatser sa ar det alltid nagon som hjalper en, som en handledare, och springer med en och ringer i Walkie-Talkie och fixar allt. Men inte pa Arlanda.

Nagon sa - Jag minns om det var vid biljettkassorna eller incheckningen, eftersom jag gick fram och tillbaka hela tiden - att vi skulle hamta varat bagage, sa vi fick ga tillbaka genom hela flygplatsen till inrikesterminalen och pa rullbandet dar akte vara vaskor runt, runt alldeles ensamma.

Jag gick till biljettkassan igen. Jag hade kvar min nummerapp i fickan, i fall att, och nu var det 668. Jag sa att jag hade 667, och det var OK. Det gick ett plan till Oslo som vi kanske skulle fa plats pa, och sa gick det ett direktflyg till Dublin nasta morgon. Det kostade ju pengar ocksa. Jag kom pa att jag borde ringa till Irland. De hade sagt att man skulle hora av sig om det var nagra problem. Jag ringde och de sa att de skulle fixa det. Hon ringde fram och tillbaka nagra ganger. Till slut sa hon att jag skulle ga till informationsdisken for SAS. Jag gick dit, gick fore i den jattelanga kon och pratade lite med en i incheckningen och sen fick hon prata med Irland i min mobil. De fixade en biljett till oss pa ett plan till Manchester. Det skulle ga 16:35. Fran Manchester skulle vi ta ett plan 19:30 (i den tidzonen).
Vi skulle checka in vart bagage direkt. Vaskorna stod langre bort i hallen dar David passade dem medan jag sprang fram och tillbaka for att forsoka fa hjalp, sa jag fick hamta vaskorna och checka in dem, men da var det en kvinna fore som skulle ha hjalp. Da ringde hon fran Irland igen och fragade om vi var incheckade. Jag forklarade att vi inte var det och hon blev orolig eftersom planet skulle ga om en halvtimme. Hon sa att hon skulle ringa tillbaka sa fort planet landade. Dessutom skulle jag fa hennes mobilnummer sa att vi kunde SMS:a om det var nagot. Till slut checkade vi in vaskorna och stallde oss i den langa kon.
Vi kom till slut till var gate. Dar stod det att planet var en timme forsenat.
Jag fick ett SMS fran Irland med hennes mobilnummer, sa jag SMS:ade tillbaka och forklarade. Jag skrev att flygplatsgudarna inte ar pa vàr sida.
Nastan direkt ringde hon tillbaka och bara skrattade. "Vad haller du pa med egentligen? Du far alla plan att komma for sent!". Han sa att vi nog inte skulle hinna med planet fran Manchester till Dublin klockan 19:30, men att det gick ett 22:35.
Vi fick helt enkelt vanta...
Jag gick till SAS informationsdisk for att fraga om de kunde betala mat for mig och David. Det var ju faktiskt de som var ansvaraiga for att vi inte kom ivag vid tva, utan var kvar dar nar klockan var fem (da vi tankte fraga). Det satt ingen i den informationsdisken. De hanvisade till en annan informationsdisk och enligt nagon vi fragade lag den i en helt annan del av flygplatsen.
Harligt.
Ingen hjalpte oss.
Jag gick fram till en SAS-gubbe som stod i en gate och skrev pa nagra papper.
Jag forklarade laget och undrade om vem man skulle fraga om matpengar. Jag vet inte sa han (med tysk brytning!) och fortsatte skriva i papprena, men efter att han fyllt i natt papper ringde han med telefonen.
"Ja... Mm... OK... Jag vet inte riktigt... Jo, gate 61 star jag i... Mm... Med all respekt, jag har ett annat jobb i gate 18 om fem minuter... Mm..." sen lade han pa.
Sen sa han nagot jag aldrig kommer glomma.
Med sin tyska accent sa han "De skiter i mig, de skiter i dig. Har har du 50 spann." och sa slangde han en femtiolapp pa bordet. Sen var han tvungen att ga.
Han tog femtiolappen ur sin egen planbok!
For 40 spann fick jag en donut och David en kanelbulle. Drickan var jattedyr sa vi tog var sin mugg med gratis vatten.

Till slut kom vi pa planet. Jag blev ganska sur nar piloten sa att vi flog over Goteborg. Det var ju dar min resa borjade runt sex timmar tidigare. Sloseri med tid!
Jag sov lite pa planet och jag dromde om flygplatser.
Vi landade i Manchester ungefar 19:20, lokal tid. Vi sprang in dar och jag kom inte ihag vad flygbolaget hette som hade flighten till Dublin 19:30. Det var nagor pa A. Det finns en jakla massa flygbolag som borgar pa A. Vi fick valdigt snabbt hjalp av en gubbe som gick omkring med walkie talkie och reflexvast. Man fattade nastan allt han sa. Han pratade snabbt och otydligt pa engelska men han var hjalpsam, till skillnad fran de pa Arlanda. Han foljde med oss till en hall med inchekningar och dar kom jag pa att flygbolaget hette "Air Lingus". Planet skulle lyfta om en minut, sa vi missade det. Hon fran Irland hade ringt och pratat med de i kassan, sa de viste vilka vi var och de gav oss papper om flyget som skulle ga 22:35.
Vi vantade pa flygplatsen och sag pa delar av fotbollsmatchen Sverige-England. Folk tog stolar och stallde framfor TV:n. Tillochmed flygplatspersonal satte sig for att titta. Jag tog upp min Sverige-T-shirt ur handbagaget och viftade lite.
Vi kopte godis i en affar. Betalade med €uro och fick vaxel i pund.
Vi sag lite till av matchen, sen gick vi och checkade in vart baggage. Sen sag vi lite till av matchen. David var inte fotbollsintresserad, och det har val jag aldrig varit heller, men nu var ajg ju i England och Sverige motte England pa TV:n, sa jag blev mer och mer intresserad av resultatet. Matchen slutade 2-2, och vi gick ivag mot planet.
Det var tur att det blev oavgjort sa att ingen blev arg pa mig for att jag hade en Sverigetroja och att vi hade slagit dem, eller sa att ingen hade retat mig for att Sverige forlorade.
Planet gick i tid. Vi fick ga ner for en trappa och promenera nagra meter pa startbanan fram till planet. Det var mork och regnigt och det blaste. David sov p[ flyget. Vi landade i Dublin, ca 40 minuter senare, och fick ga tjugo meter i regnovadret in till flygplatsen. Nar jag klev ner fran flygplanstrappan tankte jag "ANTLIGEN! Jag ar framme pa Irland!".
Vi tog vara vaskor och kom ut i ankomsthallen. Dar stod tre personer med "Barretstown"-skyltar. Vi stod med dem och vantade nagra minuter pa gruppen fran Island. Vi gick till tva minibussar utanfor flygplatsen. I den ena stallde vi vaskor och i den andra akte allihopa. Vi fick juice och nan slags "Energy-bar" av en av de pa bussen. David sov storre delen av bussturen. Jag lyssnade pa islanningarna. Jag satt langst bak, bredvid David, sa jag horde bara delar av vad de sa, men det ar ett vackert sprak. jag har nog aldrig riktigt hort det forr, men det ar sa fint. En del ord kanner man igen, och de har massa th-ljud och S:en ar pa gransen till visslande ljud. Sa fint.
Det tog ungefar 40 minuter med deras buss till Barretstown. Val dar foljde jag med David till sjukstugan dar alla barn maste lamna sina mediciner. Sedan gick vi till stugan dar jag halsade pa nagra och sen sa gick jag och la mig ganska snabbt. Da var klockan ungefar tva.

Jag sov inte sa bra. Jag vaknade tidigt och somnade om. Jag vaknade och somnade om ganska manga ganger. Jag dromde om flygplatser hela natten.

Idag har vi haft ganska kul. Valdigt mycket nytt folk och roliga aktiviteter. I min stuga bor nagra svenska killar och nagra fran England. De svenska pojkarana ar runt 12 ar ungefar och de ar jattebra pa engelska. Det har varit mycket lekar och lite dans och mycket mat. Bacon, agg och prinskorv till frukost.

Nu ska jag sova. Det har varit en lang dag med mycket nya intryck och saker jag har lart mig.
Godnatt, Sverige!

/Albin Olsson, Irland