Jag hade tänkt ta årets första dopp förra helgen, men min telefon hann före.

Så här var det:

Eftersom söndagen följdes av nationaldag blev det extra lång helg, och Josie och jag åkte upp till hennes familjs sommarstuga i Kragenäs på lördagen. På söndagen gick vi ner till stranden för att kanske bada. Vi var inte jättesugna, eftersom vattentemperaturen enligt rykten skulle vara runt femton grader.

Jag hade på mig badshorts, T-shirt, och crocs (foppatofflor), så jag var redo att hoppa i. När vi kom fram till bryggan bestämde vi oss dock för att vänta med att bada, så vi satte oss bara på bryggan och tittade ut mot havet. Mellan oss var en stor stock som höll uppe bryggan, så jag flyttade mig närmare Josefin. Jag lutade mig åt sidan för att släpa mig närmre, och då hör jag en dov duns, följt av ett plask. Jag fattade inte riktigt vad det var, och tittade oförstående på Josefin som ser chockad ut och säger "Din mobil!".

Badshortsen har en ficka på ena benet. Det är ingen bra ficka. Jag kände på fickan och insåg att telefonen glidit ur och ramlat ner i vattnet. Jag slängde av mig tröjan och sedan slängde jag mig själv ner i vattnet. Temperaturen var okej. Lite kallt. Jag dök ner och försökte se telefonen, men det var för mörkt och för djupt. Jag dök ner några gånger, men så fort jag lyckades nå botten med händerna kände jag att det var dags att hämta luft. Det var runt tre meter till botten, och dessutom var min puls rätt hög, så jag lyckades inte hålla andan så värst länge. Ju längre jag försökte, desto kortare tid kunde jag hålla mig under ytan. Dessutom var jag inte helt säker på vilken sida den stora diagonala stocken mobilen hade hamnat. Jag gav upp efter några minuter och Josie försökte ringa till sin morbror som är dykare, och som strax innan hade åkt iväg med sin nya båt, från bryggan där jag just tappat min mobil.

Väldigt många tankar hade hunnit susa igenom mitt huvud.
Finns det någon som helst chans att den kommer att fungera efter det här? Det är ju trots allt saltvatten.
Om jag ändå får tag på SIM-kortet...
Och minneskortet...
Och så kom jag på att alla mina kontakter har synkats med mitt Google-konto, så de är inte försvunna.

Vi gick upp till stugan och berättade för de andra vad som hade hänt. Josies pappa Börje letade snabbt fram cyklop och snorkel. Fästet till snorkeln gick sönder precis när han tog fram det, så jag fick klara mig utan. Jag har knappt använt snorkel, så det gjorde inget.

Sen återvände vi till bryggan, trotts att jag inte var speciellt hoppfull. Jag trodde att en vattentät ficklampa hade varit nödvändig, och kanske tillochmed en tub med luft. Jag hoppade i igen, och bara en meter ner kunde jag tydligt se botten. Och min mobil! Den hade hamnat med den silverfärgade baksidan uppåt, så jag såg den tydligt. Tre meter ner låg den. Jag försökte dyka ner, men jag var alldeles för stressad för att kunna hålla andan. Jag simmade upp till ytan och försökte lugna ner mig. Jag är vanligtvis väldigt bra på att hålla andan under vattnet, och efter att jag lugnat ner mig en liten stund dök jag ner och lyckades nå telefonen. Jag återvände med ytan med ena armen uppsträckt, och i handen hade jag mobilen. Jag kände mig riktigt stolt när jag kom upp till ytan.

När jag simmade till stegen höll jag mobilen ovanför vattenytan. Varför jag gjorde det kan man fråga sig. Det frågade jag mig själv under tiden, och sa till Josie att "jag vill ju inte att mobilen blir blöt!".


Jag fick upp telefonen! Jag ser glad ut, men på insidan är jag mycket, mycket ledsen.

Samtidigt som jag dök pratade Josie med sin morbror. Han sa att jag skulle lägga mobilen i sötvatten en stund för att skölja ur saltet. Så det gjorde jag, trots att det kändes lite konstigt.


Mobilen läggs i blöt efter att ha badat. Det kändes mycket skumt.

Det var bäst att lyda Josies morbror Jonas. Han har tydligen tappat många mobiler i sjön, och när det gäller elektronik vet han nästan alltid vad han pratar om. Så jag fyllde en skål med sötvatten och stoppade försiktigt ner telefonen. Det kändes väldigt skumt att stoppa ner den i vatten när jag äntligen fått upp den ur havet. Och bara grejen att sänka ner en mobiltelefon i vatten kändes väldigt, väldigt fel.


Nu är det bannemej färdigbadat!

Efter mobilens andra bad fick mobilen ligga och torka i den starka solen. Jag la SIM-kortet och minneskortet under ett glas, så att de inte skulle blåsa bort eller stjälas av ondskefulla insekter, och så uppstod nog någon form av växthuseffekt inne i glaset, som gjorde att de torkade extra fort.

Mobilen ligger på den nybyggda altanen och solar.

Efter en dags solande försökte jag få liv i mobilen. Ingenting hände. Inga vibrationer. Inget ljus från någon lampa. Jag testade att sätta i laddaren. Men inget resultat. Suck. Den är stendöd. När vi kom hem i måndags grävde jag fram min gamla telefon. En Sony Ericsson W910. Den är inget vidare jämfört med min HTC Legend. Om man bortser från det faktum att min HTC Legend är stendöd.

Mitt försäkringsbolag hade stängt hela helgen, och öppnade först på tisdagen. Hur det gick med försäkringen berättar jag i nästnästa blogginlägg.

Men hur var det då att vara utan smartphone? Ja, i skrivande stund har jag fortfarande ingen smartphone.

Det dröjde inte länge innan jag fick abstinensbesvär. Nästan direkt efter att jag tappade den i vattnet kände jag för att uppdatera min Facebookstatus. Det hade ju faktiskt hänt en ganska stor grej. Jag hade väl tänkt mig något i stil med "Albin Olsson tänkte ta årets första dopp, men hans mobiltelefon hann före".
På kvällen tittade vi på TV och någon frågade "Vad har den där skådespelerskan varit med i? Jag känner igen henne!". Då tänkte jag direkt att jag skulle använda min IMDb-app och ta reda på det. Men det kan jag ju så klart inte göra utan en fungerande telefon.

På ett sätt var det nyttigt att vara utan mobilen ett tag. jag använder den så klart till en del onödiga saker. Men det är faktiskt så att jag använder mobilen till väldigt mycket. Förutom telefonsamtal (jo, jag använder faktiskt telefonfunktionen i min mobil) och SMS, så kollar jag mailen och Facebook. Även Facebook hånas ju av många, men det är där folk umgås. Det är en social plats där folk umgås och kommunicerar. De som inte använder Facebook missar väldigt mycket. Fester och andra evenemang, aktuella samtalsämnen, nyheter, vad som händer med vänner och bekanta, och mycket, mycket mer. Det går inte att förneka.

Ja, det var verkligen ett äventyr. Men det var inte riktig slut där.

Jag skulle kontakta försäkringsbolaget också.

Fortsättning följer...