1 oktober 2017

Inte den roligaste rubriken på ett inlägg, kanske.
Men det här är inte heller det roligaste inlägget.
Jag kände att jag behövde skriva av mig lite.
I bloggen som jag i stort sett övergivit.
 
Jag vaknade imorse och kikade Facebook.
Som väntat "påminde" Facebook mig om vad som hände den 1 oktober för ett år sedan. Och två år sedan, och tre år sedan, och så vidare.
För tio år sedan idag blev Josefin och jag ihop.
För sex år sedan idag gifte vi oss.

Runt januari-februari i år skilde vi oss.
Det var nog den jobbigaste perioden i mitt liv och jag mådde så sjukt dåligt i flera månader.

Jag fällde en liten tår när jag idag såg Facebook-inläggen med bilder på oss båda.
Ville inte skriva nåt på Instagram. Vill på ett sätt få ut vad jag känner och tänker, men jag vet att det kommer kännas lite patetiskt i efterhand. Så jag började fila på ett Snapchat-inlägg (som försvinner efter 24 timmar), men sen struntade jag i det också.
 
Snart dags att kliva upp ur sängen. Jag startar musiken i högtalaren i sovrummet.
Låt nummer tre var "Södra Station - Hatar att jag saknar dig", en låt som är väldigt fin och innehåller textraden "Jag kanske är en idiot, vi var så jävla bra ihop" som kändes sjukt träffande efter att jag bestämde mig för att jag ville skilja mig.
Låt nummer fem var "Pep & Rash - Echo", en skön låt, men textraden "I hear the echo of you" kändes väldigt träffande när Facebook matar mig med minnen och bilder från vårt drygt nioåriga förhållande. Kanske en lite överdriven tolkning, en så funkar min hjärna ibland.
Direkt därefter kom "Charlie Puth - Attention (Acoustic)" som är en väldigt fin och skön låt, men samtidigt som jag reser mig upp ur sängen och tänker "Det här blir en bra dag ändå." så sjunger han "Got me thinking 'bout when you were mine" och jag bryter ihop fullständigt. Men det är ingenting jag skulle erkänna här.
 
Nu fortsätter dagen med helt andra äventyr, så jag får väl sätta fart här med frukost och allt sånt...

Plötsligt blev jag grafiker, designer och konstnär

Det var över ett år sedan jag bloggade sist, men nu fick jag lust igen.
 
Sedan förra blogginlägget (i oktober 2014) har det hänt mycket. Jag funderar på att skriva en slags årskrönika, men som vanligt med den här bloggen kommer det väl inte att bli av. (Jag har många gånger skrivit att jag ska "berätta mer" om någonting i nästa inlägg, men det blir aldrig av)
 
Iallafall har jag blivit grafiker, designer och konstnär. Ungefär. Jag har gjort grafik till en långfilm, och jag har designat "prints", ungefär som tavlor, som man kan köpa i en butik i Göteborg, och på butikens webbplats.
 
Det började med att jag var med i TV-serien För alla åldrar, där jag spelade en av huvudrollerna, dockan Lilltjejen, och "olika dialektala kunder". I ett avsnitt skulle karaktärerna Ungdomspensionärerna spela TV-spel, och man skulle i inslaget få se delar av TV-spelet. Hur TV-spelet skulle se ut var inte bestämt, men jag föreslog att man skulle kunna göra det som ett gammalt 8-bitars Nintendo-spel. Pixligt och härligt. Jag visade en skiss för regissören, och han gillade det skarpt. Jag fick uppdraget att göra spelet.

Bild ur "spelet".

Det var ju inget riktigt spel, utan en filmsekvens som föreställer ett spel.
I början av 2011 sändes säsong två av För alla åldrar, och i avsnitt 6, Game Over, visades den här sekvensen:


År 2016 kommer långfilmen Upp i det blå att ha biopremiär. Filmen regisseras av Petter Lennstrand, mannen som skapat Allram Eest, Höjdarna, För alla åldrar, och mycket, mycket mer. Jag är inblandad i filmen, men inte som skådespelare eller dockspelare den här gången.

Eftersom filmen inte haft premiär får jag inte avslöja för mycket. Eller någonting egentligen, men jag har gjort en del skyltar, logotyper och andra grafiska element i filmen. Jag har även använt mig av pixlig 8-bitarsgrafik på några ställen. Det ska bli fräckt att se på bio nästa år.
 
 I mitten av november i år hjälpte jag till lite på Svenska spårvägssällskapets ungdomsläger i Göteborg. En av aktiviteterna var att besöka butiken Pop-in i Majorna. Jag hade aldrig varit där innan, men blev förälskad direkt. En liten, mysig butik med prylar skapade av lokala designers. Butiksägaren själv har designat en hel del grejer. Mycket med spårvagnar. Tröjor, vykort och affischer.
 
Han ville gärna samarbeta med lokala designers, och jag insåg att det hade varit perfekt för mig. Jag har i många år lekt med grafik och foto som en hobbygrej, men jag skulle ju faktiskt kunna designa grejer som sedan kan säljas!
 
Jag fick butiksägarens visitkort, och redan samma kväll började det bubbla upp en massa idéer i min hjärna. En av idéerna var bilder på spårvagnar, men pixelgrafik. Jag mailade över några av idéerna, och fick rådet att satsa på pixelspårvagnarna. Efter många timmars pillande var det till slut klart, och sedan några veckor tillbaka går en bild på dagens Göteborgsspårvagnar att köpa i butiken, och nu även på nätet.

8-bit trams, designad av mig.

Jag har rätt många snygga prints på lager, men som ännu inte skrivits ut. Sen har jag många idéer som jag inte har genomfört också. Men så fick jag en idé som jag kände att "det här kan bli bra". Så jag började rita i datorn, och efter ett tag insåg jag att det skulle bli supersnyggt. Så jag la upp en bild på Instagram och Facebook, på en halvfärdig bild. Och folk älskade den! Jag kunde inte sluta, för det skulle bli så bra! Till slut var den klar, och jag exporterade och redigerade och fixade. Och så insåg jag att det var några smådetaljer som skulle fixas. Så fixade jag det, och exporterade och trixade och gjorde klart. Och så var det ännu fler saker som skulle justeras. Och så höll jag på i några dagar. Perfektionist.
 
Till slut bestämde jag att det var klart, och så skickade jag iväg den till butiken och skrev att "på onsdag har nya Star Wars-filmen The Force Awakens världspremiär. Det borde vi göra något av!"
Han nappade direkt, och samma dag som filmen hade världspremiär hade min nya bild världspremiär i butiken och på nätet.


Den här bilden har jag gjort, och den använde butiken i sin marknadsföring på Instagram, Facebook och Twitter. Det blev succé!


Min AT-AT tram.

Den blev så sjukt bra! Jag är så sjukt nöjd! Och av kommentarerna på nätet att dömma har den nog sålt en del. Det är iallafall många som vill ha den.
 
Fler bilder kommer det bli, och de kommer att gå att köpa. Så snart kommer folk att ha bilder, SOM JAG HAR GJORT, hemma på väggen. Det känns jättehäftigt.
 
Over and out!

Min roll som "Fiffen" i reklamfilmerna för Försäkringskassan

För ett tag sedan var jag med på inspelningen av några reklamfilmer för Försäkringskassan.

Jag är med i bakgrunden i några av scenerna, och i några hjälper jag till att spela olika dockors händer, men i en av scenerna har jag även repliker. Här är scenen "Hemma med sjukt barn" där jag spelar och gör rösten till dockan "Fiffen":



Klart slut.

Klipp från dubbning av the Garfield Show

Hej kära, övergivna blogg.

En gång i tiden var jag med och dubbade säsong tre av den 3D-animerade TV-serien Katten Gustaf, ("the Garfield show"). Här har jag samlat ihop några av rösterna jag gjorde.

I klippet nedan jag jag alla röster utom Katten Gustafs röst:


Här spelar jag den lömske illerägaren:


Klart slut.

Albin hamnar i Malmö för att fota Eurovision Song Contest

Nu ska jag strax gå och lägga mig. Jag sitter här i en soffa hos min fine vän Daniel, och på golvet ligger madrassen jag ska sova på den här veckan.

Jag har åkt till Malmö för att fotografera på Eurovision Song Contest. Jag har fått pressackreditering och ska fota för Wikimedia Commons, och på mitt passerkort står det att jag fotar för Wikimedia Sverige. Kameran har jag fått låna ur deras teknikpool, och jag tror att det kommer gå bra. Jag har varit lite nervös eftersom jag är väldigt ovan vid systemkameror. Jag har fått en riktigt häftig chans att ta riktigt bra bilder för en väldigt bra sak (Wikimedia Commons) och det känns trist om man sumpar den chansen genom att ta usla bilder för att man inte kan kameran.

Eftersom bilderna kommer hamna på Commons måste de ha en fri licens. Jag tänkte ladda upp dem under en Creative Commons-licens vilket innebär att vem som helst får använda bilderna helt gratis, med enda kravet att de måste ange fotografen (mig) och licensen. Tidigare har det bara funnits väldigt få bilder från ESC bland Wikimedia Commons över sexton miljoner bilder, men tack vare Wikimedia Sveriges teknikpool och flitiga frivilliga (som jag) så har det dykt upp riktigt bra bilder från olika evenemang och händelser.

Bilderna kommer ju också användas i artiklar Wikipedia, och just Eurovision Song Contest ses av över 120 miljoner människor över hela världen, och det finns artiklar om varenda artist på väldigt många av Wikipedias över 250 språkversioner, och det känns jättehäftigt att kunna bidra med bilder som kommer användas på många av dessa, och så klart även i andra sammanhang också.
 
På tisdag är det semifinal ett, på tosdag är det semifinal två, och på lördag är den stora finalen. Däremellan är det repetitioner och andra aktiviteter som jag ska gå på, så det blir en händelserik vecka för mig.

Kram på er!


Mobilskärmen spräckt

Igår lyckades jag tappa mobilen i golvet. Från ca 50 cm höjd. Jag är alltid så himla försiktig, men har lyckats tappa den en eller två gånger innan (på de 1½ år jag haft den) utan att den skadats nämnvärt. På något ställe saknas det lite, lite plast. Cirka 0,5 gånger 0,5 millimeter.

Men igår ramlade den från en liten hylla, rakt ner i det grusiga golvet på jobbet, med displayen neråt. När jag plockade upp den var hela skärmen sprucken. Fan.

Telefonen fungerar fortfarande, men när man drar fingret över skärmen känner man att den är ojämn och sprucken och att man nog inte borde dra fingret över skärmen överhuvudtaget.


Den här bilden tog en kollega med sin gamla Sony Ericsson-mobil, och så MMS:ade hon den till mig.

Som man ser på bilden har den antagligen träffats av något litet vasst uppe till höger (där min tumme är) och sedan har sprickan spridit sig utåt. Vackert, men sorgligt.

Idag har jag ringt Trygg Hansa och de har räknat på vad mobilen är värd idag. Eftersom mobilen fungerar kom de fram till att de kan ersätta ett displaybyte. Det kostar strax under två tusen kronor. Min självrisk ligger på 1500 kronor, så jag får knappt 500 kronor på försäkringen.

Jag funderar på om jag ska reparera skärmen för pengarna, eller om jag ska använda dem som ett (litet) bidrag till en ny mobil. Det lutar åt det senare, eftersom planen var att ändå köpa ny mobil till sommaren. Byter jag skärmen får jag ju ändå ta 1500 kronor ur egen ficka.

Over and out!

Albins julfrisyr 2012

Igår gjorde jag något galet. Kanske galnare än vanligt. Jag åkte till en barberare och lät honom raka in "God jul" på sidan av mitt huvud.

Natuligtvis finns det hela dokumenterat på YouTube:




God jul!
Over and out!

Teknik i onödan

Som de flesta som känner mig vet är jag galen i teknik. Igår installerade jag ytterligare lampor i köket, och kopplade dem till en brytare med radiomottagare så att jag kan fjärrstyra lamporna, antingen med den nya 3x1-poliga Schneider Trend-brytaren på väggen, eller med mobilen. Just nu kan jag, med mobilen, tända och släcka sexton av lamporna här hemma. Inte illa för en trerummare. Och då har vi inte satt upp julbelysningen än.

För en stund sedan hjälpte jag Josie med en diktafon hon har fått låna från skolan. När vi var klara skulle jag koppla ur den ur datorn, och för säkerhets skull valde jag "säker borttagning av maskinvara", något som Josie avslöjade att hon sällan eller aldrig gör. Jag kom då att tänka på en bild.
Istället för att berätta om bilden tar jag upp min telefon och googlar fram bilden.
Istället för att då bara visa bilden för Josie, som sitter precis bredvid mig i soffan, så laddar jag upp bilden i hennes logg på Facebook så att det blinkar till i hörnet i hennes webbläsare och hennes mobil vibrerar till, och hon kan se bilden på sin dator.

Då kan man fråga sig varför jag gjorde så.
Det vet jag inte.


Bilden som jag visade Josie, genom att ladda upp den på Facebook.

Over and out!

Längesedan sist

Det var väldigt längesedan jag bloggade sist.

Den sjunde i sjunde fyllde bloggen sju

Jag glömde bort bloggens födelsedag. I år igen. Det brukar bli så.
Jag sitter och filar på en liten webbplats där jag presenterar mig själv. Skådespelaren Albin Olsson.

Tanken är att den ska nås från albinolsson.com, men på den adressen har bloggen (den som du läser just nu) legat i några år. Så jag har en liten länk till bloggen från nya sidan om mig själv. Och när jag skrev en liten förklaring på sajten insåg jag att bloggen nog fyller år snart, och när jag räknade insåg jag att det ju faktiskt är SJU ÅR SEDAN jag startade bloggen! Det är helt sjukt längesedan!

Jaja. Nu ska jag lägga upp nya sajten, och sen borde jag sova. Gnatt!

Två veckor på rim

Den artonde juni köpte Josie och jag thaimat. Jag uppdaterade min Facebookstatus med följande text:
Albin köper mumsig mat,
Lagad av en asiat.

Sedan kom jag på att jag bara ska rimma i mina Facebookstatusar ett tag framöver. Och så kom jag på att det var måndag, alltså harde jag börjat veckan med ett rim. Målet var då en hel vecka på rim.

Faktum är att jag, redan 2008, rimmade ett tag på Facebook. Fredag 21 mars 2008 skrev jag:
Albin har allvarliga funderingar
på att alltid rimma i sina statusuppdateringar.

Jag vet inte hur många uppdateringar på rim det blev den gången, men efter rimmet om thaimaten för två veckor sedan lyckades jag faktiskt väldigt bra.

Dagen efter thaimatsrimmet jobbade jag på biografen Bergakungen. Oftast jobbar jag kvällstid, men denna dag jobbade jag för ovanligetens skull mitt på dagen och skrev då:
Albin jobbar mitt på da'n.
Säljer popcorn till små barn.

Dagen efter det var jag tillbaka på Bokia igen:
Albin jobbar som en tok.
Köpa popcorn eller bok?
Vilket av dem du än väljer,
Är det sådant Albin säljer.
Albin jobbar som en tok.
Köpa popcorn eller bok?
Vilket av dem du än väljer,
Är det sådant Albin säljer.
Och det blev många böcker att slå in:
Albin slår in paket så fingrarna tjuter.
Elva pocketböcker på sju minuter!

Och dagen efter det var det Bergakungen igen:
Albin är på väg till Bergakungens bio,
Och jobbar där till kvart över tio.

Jag har fått många "likes" och glada kommentarer på mina rim, men allra mest livat blev det när jag skrev ett långt rim om något som gjorde mig upprörd. Det började med att jag hade sett något som gjorde mig förbannad. Jag fick ut lite aggressioner genom att skriva följande:

En kvinna med barnvagn i ena handen och en cigg i den andra,
Såg jag idag längs med Skånegatan vandra.
Jag fick lust att skrika "Din jävla egoist!
Mentalt svag, det är du visst!"
Och efter de hårda men sanna orden,
Skulle jag sparkat henne rakt i livmodern.

Inte helt oväntat orsakade detta vissa reaktioner. 26 kommentarer blev det totalt. Till en början verkade det som att alla var arga, men egentligen var det bara tre personer som visade att de var upprörda, och elva-tolv stycken som tyckte det var roligt.
Någon skrev "Lite väl magstarkt...?". Sedan skrev en kille, som jag inte hört av på flera år, ett långt inlägg om att man inte ska döma och lägga sig i vad andra gör. Sen lite blandade kommentarer och sedan skrev den där killen ännu ett långt inlägg som verkade väldigt flummigt. Jag kände inte igen honom alls och funderade på om han hade rökt på, och han började avsluta alla inlägg med "Namaste" och han började skriva längre och längre inlägg om missbruk och oacceptans och bakomliggande orsaker till folks beteende. Ja, det var många som undrade vad han höll på med egentligen.
Sedan fick jag ett litet inlägg från en trevlig bekant som jag tyvärr bara har pratat med några få gånger, men hon är alltid så glad när hon träffar mig. Hon skrev "Mäh Albin. Det finns väl absolut en massa egoistiska saker som föräldrar och vuxna kan göra, men att skriva att vilja sparka någon i livmodern är faktiskt jävligt stötande..". Hon verkade tolka det väldigt bokstavligt och till saken kanske hör att hon är gravid.

Sedan började en annan kompis diskutera med flumkillen. Själv var jag på jobbet och tittade till diskussionerna under mina raster.
Flumkompisen lade in en jättelång sångtext mitt i diskussionen. Då verkade det som att folk tröttnade på att ens svara på vad han skrev. Jag fick, som sagt, många likes, men av de som gillade min statusuppdatering var det inte många som kommenterade på Facebook, men jag har sprungit på en massa nya och gamla vänner på jobbet och på stan och har fått många glada kommentarer om mina rim, och alla jag har träffat har sagt att det här rimmet var riktigt roligt.
Och faktiskt... Även om det blev många kommentarer, så är det faktiskt bara ett fåtal personer som deltog i den, och de allra flesta tyckte att mitt rim var bra.
En annan kul detalj är att de som skrev att de var upprörda är folk som inte brukar skriva till mig. Två av dem har aldrig någonsin skrivit till mig på Facebook under de åren vi varit vänner.
Jag avslutade diskussionen med "Hej alla glada! Tänkte bara förtydliga att jag NATURLIGTVIS inte skulle sparka någon någonstans. Jag tycker bara att det är jävligt äckligt när småbarnsföräldrar och gravida röker. Jag tycker att man ska vara snäll mot alla. Både vänner, familj och okända människor. Nu blev det väldigt mycket (och långa) kommentarer som hamnar lite off topic, men jag ska hålla mig till ämnet. Jag är medveten om att jag drog till med grova ord, men jag utgår från att folk har så pass mycket vett att de förstår vad jag menar. Folk blir så lätt uppprörda. Kram på er alla! Även ni som idag har skrivit till mig för första gången på flera år."
Sedan kom några korta, och glada kommentarer, och freden var återställd.

Dagen därpå var min status:
Jag blev visst upprörd i går kväll
Jag som annars är så snäll.
Kompis Robin kommenterade: "När barn behandlas dåligt får man vara upprörd!"

Under midsommar var vi i Josies sommarstuga i Kragenäs. Josie åkte hem en dag tidigare än mig, för hon var tvungen att jobba:
Själv är jag kvar i Kragenäs, men inte Josefin.
Då leker jag med Anna, det är hennes kusin.
Vi har pyjamasparty och målar våra tår,
Vi flätar och trär pärlor i varandras hår.

Jag åkte hem tillsammans med min svåger, hans tjej och deras hund. På vägen hade det varit en bilolycka som orsakade totalstopp i trafiken:
E6 är avstängd. Vi har stått här nu en stund.
Eric, Sara, jag, samt en liten hund.

Nästa dag hände det en rolig grej på jobbet. Det ville jag ju skriva på Facebook, och jag lyckades faktiskt skriva hela händelseförloppet på rim. Jag är riktigt stolt:
Jag jobbar kvar på Bokia ett tag till som ni nog vet.
Jag frågade en kund om boken skulle va' paket.
"Jag vill läsa i den själv först, är det moraliskt riktigt?"
Jag sa: "Du får ha handskar, och bläddra så försiktig.
Och kanske hårnät också". Ja, hjälp vad jag är sprallig.
"Det behöver jag nog inte" sa mannen, som var skallig.
Jo, detta hände på riktigt, även om varken jag eller kunden talade i rim. Jag insåg att det var måndag också. Alltså hade jag klarat en hel vecka på rim, och dessutom påbörjat en ny vecka med rimmande. Det var bara att köra på.
Jag har laddat upp en hel del bilder och filmklipp på Wikimedia Commons, och jag fick meddelande om att ett av mina klipp hade blivit utvald till "Dagens mediafil" den 26 juni. Då syns den på Wikimedia Commons i hela världen, på över 40 språk. Då rimmade jag, lite hastigt:
Såg "Dagens mediafil" på Commons idag.
Vem har filmat detta? Jo, det är jag!
Bättre hinner jag inte rimma.
Börjar jobba om en halv timma.

Dagen därpå:
Inatt drömde jag om en kär gammal vän.
Jag drömde jag fick spela Lilltjejen igen.

Det sista rimmet skrev jag i samband med en incheckning på restaurangen Jensens Bøfhus:
Ute regnar det, men här inne sitter vi.
Högtalarna spelar "Why does it allways rain on me"

Sedan dess har det inte blivit några rim. Inga statusuppdateringar alls heller, faktiskt. Men jag tror att det får räcka nu. För den här gången.


Statusuppdateringen från 2008.

Over and out!

Hjälte i Norge?

Härom dagen hittade Josie ett "micro SD"-kort på marken utanför Liseberg. Jag plockade upp det och tog med det hem. Väl hemma pluggade jag in kortet i datorn och insåg snabbt att kortet suttit i någons mobiltelefon. Jag hittade också ett CV där adressen till en viss Soran Kavose i Oslo.

Vad göra? Jag tänkte att jag ville hjälpa en okänd vän i grannlandet i väster, så jag skrev ett kort brev (först på svenska, och sedan på norska, genom Google Translate), köpte ett gult kuvert, ett blått kort, samt två frimärken med svenska flaggan och tejpade fast brevet och SD-kortet på kortet. Sedan skickade jag det till Norge.

Det var i förra veckan, och idag fick jag ett meddelande på Facebook. Det var från Soran.

Hei, Albin. Tusen hjertelig takk for det brevet du sendte meg. Veldig modig og godt gjort av deg. Settes stort pris på
Jeg leste det nå. Nettopp. Varmer hjertet å se godhet hos andre mennesker
"Hei, Albin. Tusen hjertelig takk for det brevet du sendte meg. Veldig modig og godt gjort av deg. Settes stort pris på. Jeg leste det nå. Nettopp. Varmer hjertet å se godhet hos andre mennesker"

Nyss upptäckte jag att jag fått ett meddelande från någon främling som skrev "Du har et godt hjerte;)". Han hette Julian, och enligt Facebook är han vän med Soran.

När jag kikade på Sorans Facebook (vi är vänner nu) och hittade den här bilden:


Jag har blurrat min adress, men det hade inte Soran. Men det är okej.

Bildtexten löd:
"For en fantastisk person. hvem hadde gjort så mye for noe så lite. Seriøst daaaa"

Hans bild har i nuläget 53 likes.

Så nu är jag glad! Man blir glad av att vara snäll.
Over and out!

Tre jobb

Okej. En snabb lägesrapport:

Det nya handelsavtalet gör att Bokia måste fastanställa mig efter sista augusti. Det har de inte råd med, så jag får inte jobba kvar. Detta är något som drabbar många branscher. Tanken är god, men företagen har inte råd att fastanställa alla, så då får de hitta ett annat jobb.

För några veckor sedan var jag på bio och tänkte "Undrar hur det är att jobba här", så jag gick in på SF:s hemsida och registrerade mig på deras jobbsökningsgrej. Jag fyllde i alla uppgifter och vad jag jobbat med tidigare. När jag skulle skriva ett "personligt brev" och förklara varför jag ville jobba på SF Bio tänkte jag att jag skulle skriva det nån dag när jag har mer tid, så jag sköt upp det.
Tre dagar senare ringer telefonen. De personalansvariga på Filmstaden Bergakungen ville att jag kom på intervju. Jag blev rätt paff. På intervjun pratade de bland annat om att det blir allt vanligare att någon i personalen hälsar besökarna välkomna innan filmen börjar. "Det gör jag gärna" sa jag, och den personalansvarige antecknade samtidigt som han sa att "där är du nog överkvalificerad".
Jag skulle få svar redan två dagar senare, men redan dagen därpå och sa att de ville ha mig.
Idag är det min tredje arbetsdag på Bergakungen, och det är jättekul. Kollegorna är imponerade över att jag "hälsade" (välkomnade besökarna) fyra gånger på min första dag.



Innan jag går till Bergakungen och jobbar ska jag idag göra mitt första dubbningsjobb! Det ska bli jättekul! Killarna i studion vill "få igång mig" och jag ska börja idag med att göra några små biroller i en tecknad TV-serie. Det ska bli kul. Inga stora roller, men eftersom det är flera småroller blir det ju fler olika röster, så på så sätt är det ju jättekul. Jag har fått veta att jag bland annat ska göra rollerna "Man with glasses" och "Male tourist". Låter spännande.

Nu börjar det hända saker igen!
Over and out!

Aerosmith

Internet är roligt.

Efter Skara

Idag är det två veckor sedan jag gjorde inträdesprov på Skara Skolscen, och jag har inte bloggat sedan dess. Jag har jobbat och gjort annat.

Jag gick vidare till andra delprovet, och det kändes underbart. Det var en lång dag med mycket väntan. Efter första provet kom de ut med en whiteboardtavla med de nummer som gick vidare.

"YES!" skrek två killar och gjorde "give me five" högt. Jag gick ju vidare, men kände att jag kunde vänta två minuter på att de som inte gick vidare hade gått. Så jävla fult, faktiskt. De som inte gick vidare fick lämna skolan omedelbart. Det var en jättekonstig stämning i rummet. När de hade gått kunde jag gratulera min vän Rebecka som också gått vidare. Hon tyckte också att det var jävligt respektlöst att väsnas sådär inför de som inte gick vidare.

Jag var sist ut i andra delprovet, som var en improvisationsövning. Innan improövningarna fick vi instruktioner om att inte prata med varandra om improövningarna för de som inte gjort dem. Det är nog för att man kan få samma uppgifter, och det är ju inte meningen att man ska kunna förbereda sig.

Till slut var det äntligen min tur att gå till "slussen", rummet precis innan man kliver in i salen för provet. Där står man i fem-tio minuter ungefär innan man får gå in och göra provet. Jag var faktiskt lite kissnödig, men tänkte att det nog går bra. Sen tänkte jag att jag nog borde gå på toaletten, men det hade känts dumt om de säger att det är min tur, och jag är borta. Så jag höll mig.

Jag gick runt i rummet och funderade. Jag hade gjort mina två monologer, så nu är det överstökat. Nu var det inget att memorera. Inget repeterat. Jag kände att jag var så kissnödig att jag var tvungen att röra på mig, så jag gick runt i rummet. Inte för snabbt, för då lät det för mycket, och jag ville inte störa den som gjorde provet före mig.

Efter tjugo minuter funderade jag på att smita iväg till toaletten, men det var min tur närsomhelst, och jag visste inte var toaletten låg. När jag väntat i ungefär en halvtimme var det äntligen min tur. Nej, det var nog närmare 40 minuter. Jag minns inte, men det fanns en klocka på väggen i rummet, och jag väntade minst 30 minuter iallfall.
"Känner du dig redo?" frågade Ingemar, en av lärarna på skolan.br "Eh... Ja." svarade jag.
"Du vekade lite där..."
"Ja, jag skulle faktiskt behöva gå på toaletten. Jag har väntat där ute i en halvtimme."
De blev väldigt förvånade över att jag hade behövt vänta så länge, men de visade mig in till nästa rum där några elever på skolan satt, och en av dem fick i uppdrag att visa mig vägen till toaletten. När jag kom tillbaka kände jag mig som en ny människa. Jag fick göra en improviserad scen med lite olika förutsättningar ochscenografi. Sedan fick jag gå ut och vänta utanför, och sedan komma in igen och göra en scen till.

Sedan återvände jag till rummet där vi sökande hängde under dagen. Jag tänkte berätta, men då fick jag veta att de inte fick prata om proven efteråt heller. Men jag berättade om att jag hade bett om att få gå på toaletten.
Efter en stund kom den där whiteboardtavlan in igen, och jag var lite nervös även om jag "visste" att jag skulle gå vidare. Men, nej. Det gjorde jag inte. Men det gjorde Rebecka. Och jag var glad för hennes skull. På riktigt.
Men resten av dagen var riktigt deppig. Jag åkte hem och tog det lugnt, och analyserade och funderade och var sur och besviken.

Nu har jag faktiskt fått höra några kommentarer från en av lärarna. Det var lite jobbigt, men samtidigt intressant och nyttigt. Nu vet jag vad de fick för intryck och varför jag inte gick vidare. De brukar inte ge omdömen. Det brukar vara superhemligt, men på något vänster fick jag veta ändå.

Nu känns det deppigt och tungt, men jag rycker nog upp mig snart.

Jag måste gå till jobbet snart, så jag hinner tyvärr inte skriva så mycket mer. Men jag måste nämna min motläsare Ida, som var jättesnäll och hjälpsam under provdagen. Tack Ida!

Skara Skolscen 2012b
Den här bilden passade jag på att ta, och ladda upp på Wikimedia Commons, så att den kan användas, exempelvis på Wikipedia.

Over and out!

hits