Jag klev upp som vanligt ca 08:15 igår. Inget märkvärdigt. Det enda konstiga var att tidningen inte hade kommit. Den brukar komma vid 6-tiden tror jag.

Jag cyklade till jobbet och möttes av rätt mycket folk i lunchrummet. "Men Albin?" säger någon. "Du ska ju vara ledig idag!" Frida påminner om att hon ju faktiskt ringde och sa att vi skulle byta min måndag mot hennes lördag. "Minns du inte att jag ringde och frågade det? I maj?"
Jag minns faktiskt att hon ringde. Jag var i BLA-lokalen i Stockholm och hade annat i huvudet. Jag hade ingen kallender i närheten men sa att det gick bra.

På schemat utanför lunchrummet stod det tydligt att jag skulle jobba idag och vara ledig på lördag. Därför står det samma sak i min kallender.
Jaja.
"Det vet jag väl!" sa jag. "Jag skulle bara hälsa på och kolla hur ni har det. Allt bra?"
Jag cyklade hemåt igen och funderade på vad jag skulle hitta på. Det var ju perfekt! Jag kunde sitta hela dagen och klippa videoblogg tills Josie kom hem från sommarstugan.

Jag ringde Josie för att kolla läget och få reda på när hon skulle komma hem. Och så fick jag en galen idé... Jag kanske skulle kunna åka upp till Kragenäs och träffa Josie och bada, och sedan följa med henne hem? När jag hade cyklat hem kollade jag busstider på Västtrafiks hemsida.
Klockan var ca 10:25, och Västtrafik föreslog att jag skulle åka hemifrån ca tio i tolv, byta till spårvagn och sedan tåg och sen byta igen, och inte vara framme förrän strax efter tre. Usch, vad segt!
Hur jag än vände och vred skulle jag vara framme strax efter tre och få byta bussar och tåg som en dåre. Men när jag sökte med Centralstationen som resans starthållplats hittade jag ett direkttåg med avgångstid 10:43. "Det kanske jag hinner" tänkte jag. Eller så tänkte jag inte alls.
Jag slängde iallafall ner badbyxor, jacka, kamera, en bok och plånboken i en ryggsäck och rusade ut ur lägenheten och ner i cykelförådet. Sedan trampade jag som en galning. Alla trafikljus (utom ett) visade grönt för mig, svetten sprutade och hjärtat dunkade superfort. Jag cyklade alltså utifrån Frölunda förbi Marklandsgatan, Slottsskogen, Linnéplatsen, Skanstorget, Allén, Storan, Kungsportsplatsen, genom Brunnsparken, över Drottningtorget, och över vägen, till Centralstationen. Hela tiden tänkte jag "Jag kommer inte hinna! Men... kanske...".
Jag låste cykeln och sprang fram till en display med avgångar. 10:46 var klockan. Jag hade missat det. Eller? Avgång 10:47 stod det på tavlan! Spår 10. Jag sprang och hittade rätt. Där stod tåget kvar! En kille sprang framför mig och kom fram till tågets dörr precis när den stängdes. Han tryckte på knappen och knackade på dörren. Tågvärdinnan där innanför skakade på huvudet. Faaan!

Tåget stod där några sekunder bara för att retas. Nästa tåg jag kunde ta skulle gå ca två timmar senare, och då skulle jag få byta och krångla. Tåget stod där. Mitt framför oss. Vi kunde ta på det! Men vi fick inte gå ombord. Och tåget åkte iväg. Min usla kondition hade ännu en gång gjort mig sinnessjukt anfådd. Det kändes som att någon hade dragit taggtråd genom mina luftvägar och stampat på mina lungor. Och jag var otroligt svettig. Jag tänkte att jag kunde suttit på det där tåget om jag hade varit där fem sekunder tidigare. Om jag hade struntat i att springa in i sovrummet för att hämta boken. Eller om jag hade cyklat pyttelite snabbare...

Killen som hade sprungit framför mig frågade vart jag skulle. Han visste inte var Kragenäs låg, men han sa att han nog kunde köra till Stenungsund och hinna ifatt tåget. Jag promenerade med honom bort till Polhemsplatsen, och där i ett av alla Göteborgs underjordiska parkeringshus hade han sin bil. Vi hoppade in och innan han startade bilen sträckte jag fram handen och presenterade mig. Killen hette Sverker.

Vi susade iväg i Sverkers V70. Sverker var trevlig och vi pratade om allt möjligt. Vi kikade hela tiden på klockan och Sverker var ganska säker på att vi skulle hinna. Josie ringde och frågade hur det gick för mig. Jag sa att jag skulle hinna med tåget, tack vare Sverker, och vra framme strax efter ett. När vi kom till Stenungsund gick bilvägen pararellt med tågspåret. Vi såg inget tåg. Det skulle komma 10:25, och klockan 10:24 såg vi stationen men inget tåg. Sverker körde in på bussplanen (där man inte får köra bil) och släppte av mig. Jag tackade jättemycket och skuttade fram till spåren. Sverker körde vidare.
På en display stod det att tåget skulle avgå 10:25. Sverker trodde att det skulle ankomma 10:25. Men om det står kvar på skylten har det väl inte kommit än? Eller?
Tåget skulle gå på en plattform en bit längre bort. Den syntes nog inte från vägen där vi stannade vid ett rödljus. Jag insåg snart att jag hade missat tåget. Gött. Sverker var borta och jag var fast i Stenungsund.

Jag kikade på Reseplaneraren i mobilen och lyckades hitta en passade buss. Så klart skulle jag vara framme strax efter tre. Jag sprang fram till Orust Express-bussen och hoppade på. Efter någon minut tänkte jag att jag faktiskt kunde hoppa av bussen och ta tåget hem igen. Sitta hemma och ta det lugnt. Det hade varit så skönt. Och enkelt. Jag åkte med bussen i över en timme. Riktigt segt. Jag tänkte ännu en gång att allt hade varit så mycket enklare om jag hade cyklat lite, lite snabbare. Eller om Sverker och jag hade kommit fram med bilen lite, lite tidigare.

Sen fick jag vänta i Torp (i Uddevalla) i ungefär en timme. Jag gick runt i köpcentret och hade ganska tråkigt. Efter en timme klev jag på nästa buss och åkte i... Jag vet inte. En och en halv timme kanske. Till slut klev jag av bussen, och där satt Josie och hennes pappa i bilen och plockade upp mig. Sen åkte vi till restaurangen Lexö på Resö och åt mat. Sen åkte vi till sommarstugan och tog det lugnt en stund. Men jag fick bada en liten stund också. Det var skönt.

Jag ringde pappa och undrade hur jag skulle göra med cykeln. Den stod ju utanför centralstatioen, men jag skulle behöva den morgonen därpå. Jag hade ingen större lust att cykla hem den igen klockan halv tio (när vi skulle vara där) på kvällen. Inte efter den här jävla dagen. Han skulle fundera och sedan ringa tillbaka.

Mot kvällen åkte vi hem med Josies bror. på vägen ringde pappa och sa att min cykel nu stod utanför trappuppgången. Många hade tittat konstigt på pappa när han hade lyft upp den låsta cykeln, hakat faskt den på bilens cykelhållare och sedan kört iväg. Jag tackade pappa jättemycket. Han är snäll han!

Det var en händelserik dag, men dt hade nog varit skönare om jag stannat hemma. Då hade det här blogginlägget nog handlat om att del 8 av videobloggen från 2009 var färdig. Och min dag had enog varit bättre. Men jag hade inte hunnit träffa Josie så mycket alls...

Jaja. Ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig.

Over and out!