Lite drygt 100 t-shirts
I gårkväll kom jag fram till Sälen, och i bilen hit satt jag och bloggande en del. Väl framme i Sälen skrev jag klart det sista och mailade iväg det till Partille Tidning. Eftersom det varit lite krångel med länkar och annat skickade jag iväg hela inlägget i HTML-format färdigt med länkar och bilder. Jag kikade på de tidigare inläggen och såg hur de var kodade.
Idag dröjde det till kanske klockan fem eller nåt innan inlägget publicerades, och när jag gick in på sajten såg jag att det såg riktigt fult ut. När jag mailade över html-koden hade mailprogrammet radbrutit lite som det ville, så koden blev konstig och ful, och dessutom förstördes några länkar. Nu när jag kikar ser det dock bättre ut. JAg skrev i mailet att de gärna får ringa om det är problem, men ingen har ringt eller svarat på mina mail. Bara publicerat blogginläggen i mailen. Jaja. Här kommer iallafall nästa blogginlägg:
SÖNDAG 6 MARS
Lite drygt 100 t-shirts
I Partille Tidning i torsdags började mitt blogginlägg med en liten inledande text som jag inte skrivit själv. Det stod bland annat "Albin lovar inlägg om allt från Allram Eest och t-shirtmissbruk till sociala insikter och älsklingen Josefin". Nu är detta inte riktigt sant. Jag har aldrig lovat någonting om vad jag ska blogga om. Jag skrev bara en liten lista över saker som jag eventuellt skulle kunna tänka mig att blogga om. För att inte göra er besvikna tänker jag ändå blogga om mina t-shirts, så att inte någon skulle bli upprörd och kalla mig lögnare. Jag får hålla vad andra lovar, helt enkelt.
Jag nämnde mina t-shirts som en rolig grej, men insåg att jag ju faktiskt kan blogga om dem. Och som vanligt börjar jag från början.
När jag var liten brydde jag mig inte så mycket om kläder och mode. Mamma fick släpa med mig till affären när det var dags att köpa nya kläder, och jag hatade att stå i provrum och testa en massa byxor som alla såg likadana ut. Mamma var mer modemedveten än jag, och nu i efterhand kan jag nog säga att hon gjorde ett bra jobb med att få mig att smälta in på Ugglum, iallafall på klädfronten. En av de första gångerna jag minns att jag faktiskt brydde mig om vad jag hade för märke på mina kläder var i gymnasiet. Mamma hade köpt en fin tröja till mig. Det var en munkjacka som var knallgul, och jag tyckte den var jättesnygg. Jag tycker om glada färger. På tröjan satt en liten symbol som jag inte brydde mig så mycket om, och jag visste inte vad den betydde. Men så en dag i gymnasiet sa någon "Jasså, du har JL-tröja?". Det visste jag inte innan, men äntligen hade någon förklarat vad den konstiga symbolen betydde. Sedan var det någon mer som noterade min "J. Lindebergtröja". Då fick jag lite klarhet i vad JL betydde också. Så bra!
Men sedan upptäckte jag att fler tog illa upp av tröjan. Några vänner skojade lite om den, men jag märkte på dem att det ändå fanns allvar i vad de sa. J. Lindeberg var ett "fint" märke som jag inte brydde mig om, men jag insåg att min tröja var en statussymbol som sa saker om mig som jag inte ville kännas vid. Jag sa inget till mamma, men slutade använda tröjan. Jag kände igen scenariot från filmer och TV-serier där det var tvärtom. Någon skämdes för sina kläder som inte var tillräckligt fina, och ville inte berätta för sina föräldrar. Jag ville absolut inte att mina kläder skulle skicka ut signaler som kunde irritera andra människor, och absolut inte mina vänner.
Jag lägger inte mycket pengar på kläder. Jag förstår inte folk som lägger flera tusenlappar på ett par jeans eller köper en enda jacka för flera tusen spänn, bara för att smälta in i mängden. En gång köpte jag ett par skor för ca 1200 kronor. De var riktigt snygga, och jag hade dem i tre år. Men nu till mina t-shirts...
Det var nog i gymnasiet som jag började med mina t-shirts, om jag minns rätt. Jag hade alltid t-shirt, men brydde mig inte så mycket om trycket. Ibland hade jag väl någon favorit som jag tycke var lite extra snygg, och en dag köpte jag en riktigt fin t-shirt som var extra speciell. Den var knallgul, och motivet var en del av Homer Simpsons huvud. Det kändes lite speciellt de dagar jag hade den på mig, och jag fick ofta glada kommentarer om den. Jag minns ett av de första åren jag var i Arvika på nån liten fest och upptäckte att många tittade på min t-shirt som om de aldrig sett något liknande. Jag har förstått av en del bekanta i Arvika att där ska man helst inte heller sticka ut. Men det var iallafall glada miner.
"Homertröjan", min första riktiga favorittröja.
Känslan av att ha en extra fin eller rolig t-shirt som väckte leenden hos folk runtomkring var underbar. Jag köpte någon mer tröja och hade plötsligt två favorittröjor och fick den där härliga känslan dubbelt så ofta. Sen köpte jag bara tröjor med roliga tryck, och till slut använde jag aldrig några "tråkiga" t-shirts. Jag har blivit riktigt kräsen, men köper ändå inga dyra tröjor. Priset ska vara överkomligt, och tröjorna ska vara roliga, snygga eller tänkvärda. Och väldigt gärna färgglada. När jag, efter gymnasiet, praktiserade på Angereds Teater la mina kollegor märke till mina t-shirts och det blev lite av min grej. Jag blev peppad och försökte ha olika tröjor varje dag, och har köpt många tröjor sedan dess. För två, tre år sedan gjorde jag ett litet filmklipp där jag visade upp alla mina tröjor, men sedan dess har jag köpt ännu fler. När klippet gjordes bodde jag hos Josefin i Mölnlycke, och jag hade alla mina t-shirts på galgar i garderoben. Det var många galgar, och det var väldigt trångt.
I mitt första blogginlägg för partilletidning.se skrev jag att "jag äger över sextio t-shirts". Siffran sextio fick jag fram när jag räknade mina tröjor för ganska längesedan, och när jag nu ska blogga om tröjorna tänkte jag att det är bäst att räkna dem igen. Det blir ju ständigt fler.
Alla tröjor jag hittade i garderoben igår.
Nu har jag har en ganska stor garderob med fyra hyllor fyllda med t-shirts. De ligger prydligt ihopvikta, och färgsorterade. Jag la upp alla på sängen och räknade dem. 69 stycken! Det är inte illa, men sen kom jag på att jag tvättade härom dagen, och att det hängde några t-shirts på torkställningen. Så jag har alltså passerat 70-strecket! I en annan garderob har jag en hög med "fultröjor". Det är tröjor som jag aldrig använder, för att de inte är tillräckligt roliga. En del är fula, en del är gamla och ska slängas, en del är bara tråkiga, och några har jag fått i present. Att ge mig t-shirts i present är ingen bra idé eftersom jag är extremt kräsen. Och så har jag ju redan t-shirts! Om jag räknar fulhögen är jag uppe i... Oj! 95 tröjor! Och så hade jag ju på mig en t-shirt imorse också, och så ligger det en på stolen vid sängen. Så då har jag 97 t-shirts! Det är ju galet! Och nu kom jag på att jag tog med en hög med t-shirt hemifrån mamma och pappa för några dagar sedan. De ligger fortfarande i en påse, och i skrivande stund sitter jag i en bil på väg till Sälen, så jag kan inte räkna dem. Men det är ju över tre stycken, så jag kan med säkerhet säga att jag har över hundra t-shirts!
Namnet "fulhögen" är förresten lite missvisande eftersom jag har en del fina tröjor där också. Jag har tillexempel min gula SÄVEDALEN-tröja som har blivit för liten. Eller så har jag blivit för stor.
Sävedalentröjan som jag köpte av mäklarfirman m2 en gång i tiden.
Så, vad utmärker mina t-shirts? Ja, de är rätt olika allihop. Den enda genensamma nämnaren är att jag tycker, eller någon gång i tiden har tyckt, att de är roliga och snygga. Många är färgglada, men jag har ändå rätt många vita, svarta och några grå. En del är snygga eller roliga motiv, som enhörningen med en majskolv som horn (uni-corn), och så har jag några med text-tryck, som "I remember back in the day, when it was morning". Här är några fler:
Några av mina favorittröjor med texttryck, plus den översta som är rätt gammal, men fortfarande cool.
När jag första gången träffade min flickvän/sambo/fästmö Josefin hade jag på mig en t-shirt med serierutor (från Stålmannen) som mönster över hela tröjan. Andra gången jag träffade henne någon vecka senare gjorde jag misstaget att ha samma tröja på mig igen! Vad skulle hon tro? Att jag bara ägde en enda tröja? Vad hon än trodde så blev hon uppenbarligen inte avskräckt.
Vissa morgnar funderar jag på vilka personer jag ska träffa under dagen, vilken tröja som den eller de personerna kan tänkas tycka är rolig och om den/de har sett tröjan förut. Ska jag resa bort och packa kan det ibland ta lite tid.Som exempel kan vi ta Arvikafestivalen där jag jobbar och är borta i minst en vecka, träffar massvis med folk och där det dessutom för det mesta är väldigt soligt (alltså perfekt t-shirtväder). Först väljer jag ut de tröjor som jag tycker är roligast. Sedan räknar jag ut hur många dagar jag ska vara borta, och så får jag rensa bort en massa tröjor.
Härom året insåg jag att jag kanske omedvetet har tagit efter pappa. Han använder alltid skjorta, och jag vet att han är lite intresserad av snygga och lite speciella skjortor. Lite glada eller annorlunda mönster exempelvis. Det har jag kommit på efter att jag började samla.
En av mina senaste inköp är en tröja som heter "Mr- Tee". Mr. T är en amerikansk skådespelare, och tröjan föreställer t-shirts som rullats ihop och placerats så att de bildar en bild av Mr.T:s huvud. Tee är ett annat namn för t-shirt. Jag kände direkt att tröjan var något för mig. Den är snygg, har en kul betydelse och så är ju jag galen i t-shirts. Meningen om att jag lovar inlägg om t-shirtmissbruk skrevs av någon på Partille Tidnings readaktion. Som jag skrev tidigare var det ju en olycklig formulering att skriva att jag lovade, men ordet t-shirtmissbruk måste jag ändå säga är väldigt bra och passande.
Over and out!
/Mr. Tee
P.S. Jag äger två par byxor. D.S.
Idag dröjde det till kanske klockan fem eller nåt innan inlägget publicerades, och när jag gick in på sajten såg jag att det såg riktigt fult ut. När jag mailade över html-koden hade mailprogrammet radbrutit lite som det ville, så koden blev konstig och ful, och dessutom förstördes några länkar. Nu när jag kikar ser det dock bättre ut. JAg skrev i mailet att de gärna får ringa om det är problem, men ingen har ringt eller svarat på mina mail. Bara publicerat blogginläggen i mailen. Jaja. Här kommer iallafall nästa blogginlägg:
SÖNDAG 6 MARS
Lite drygt 100 t-shirts
I Partille Tidning i torsdags började mitt blogginlägg med en liten inledande text som jag inte skrivit själv. Det stod bland annat "Albin lovar inlägg om allt från Allram Eest och t-shirtmissbruk till sociala insikter och älsklingen Josefin". Nu är detta inte riktigt sant. Jag har aldrig lovat någonting om vad jag ska blogga om. Jag skrev bara en liten lista över saker som jag eventuellt skulle kunna tänka mig att blogga om. För att inte göra er besvikna tänker jag ändå blogga om mina t-shirts, så att inte någon skulle bli upprörd och kalla mig lögnare. Jag får hålla vad andra lovar, helt enkelt.
Jag nämnde mina t-shirts som en rolig grej, men insåg att jag ju faktiskt kan blogga om dem. Och som vanligt börjar jag från början.
När jag var liten brydde jag mig inte så mycket om kläder och mode. Mamma fick släpa med mig till affären när det var dags att köpa nya kläder, och jag hatade att stå i provrum och testa en massa byxor som alla såg likadana ut. Mamma var mer modemedveten än jag, och nu i efterhand kan jag nog säga att hon gjorde ett bra jobb med att få mig att smälta in på Ugglum, iallafall på klädfronten. En av de första gångerna jag minns att jag faktiskt brydde mig om vad jag hade för märke på mina kläder var i gymnasiet. Mamma hade köpt en fin tröja till mig. Det var en munkjacka som var knallgul, och jag tyckte den var jättesnygg. Jag tycker om glada färger. På tröjan satt en liten symbol som jag inte brydde mig så mycket om, och jag visste inte vad den betydde. Men så en dag i gymnasiet sa någon "Jasså, du har JL-tröja?". Det visste jag inte innan, men äntligen hade någon förklarat vad den konstiga symbolen betydde. Sedan var det någon mer som noterade min "J. Lindebergtröja". Då fick jag lite klarhet i vad JL betydde också. Så bra!
Men sedan upptäckte jag att fler tog illa upp av tröjan. Några vänner skojade lite om den, men jag märkte på dem att det ändå fanns allvar i vad de sa. J. Lindeberg var ett "fint" märke som jag inte brydde mig om, men jag insåg att min tröja var en statussymbol som sa saker om mig som jag inte ville kännas vid. Jag sa inget till mamma, men slutade använda tröjan. Jag kände igen scenariot från filmer och TV-serier där det var tvärtom. Någon skämdes för sina kläder som inte var tillräckligt fina, och ville inte berätta för sina föräldrar. Jag ville absolut inte att mina kläder skulle skicka ut signaler som kunde irritera andra människor, och absolut inte mina vänner.
Jag lägger inte mycket pengar på kläder. Jag förstår inte folk som lägger flera tusenlappar på ett par jeans eller köper en enda jacka för flera tusen spänn, bara för att smälta in i mängden. En gång köpte jag ett par skor för ca 1200 kronor. De var riktigt snygga, och jag hade dem i tre år. Men nu till mina t-shirts...
Det var nog i gymnasiet som jag började med mina t-shirts, om jag minns rätt. Jag hade alltid t-shirt, men brydde mig inte så mycket om trycket. Ibland hade jag väl någon favorit som jag tycke var lite extra snygg, och en dag köpte jag en riktigt fin t-shirt som var extra speciell. Den var knallgul, och motivet var en del av Homer Simpsons huvud. Det kändes lite speciellt de dagar jag hade den på mig, och jag fick ofta glada kommentarer om den. Jag minns ett av de första åren jag var i Arvika på nån liten fest och upptäckte att många tittade på min t-shirt som om de aldrig sett något liknande. Jag har förstått av en del bekanta i Arvika att där ska man helst inte heller sticka ut. Men det var iallafall glada miner.
"Homertröjan", min första riktiga favorittröja.
Känslan av att ha en extra fin eller rolig t-shirt som väckte leenden hos folk runtomkring var underbar. Jag köpte någon mer tröja och hade plötsligt två favorittröjor och fick den där härliga känslan dubbelt så ofta. Sen köpte jag bara tröjor med roliga tryck, och till slut använde jag aldrig några "tråkiga" t-shirts. Jag har blivit riktigt kräsen, men köper ändå inga dyra tröjor. Priset ska vara överkomligt, och tröjorna ska vara roliga, snygga eller tänkvärda. Och väldigt gärna färgglada. När jag, efter gymnasiet, praktiserade på Angereds Teater la mina kollegor märke till mina t-shirts och det blev lite av min grej. Jag blev peppad och försökte ha olika tröjor varje dag, och har köpt många tröjor sedan dess. För två, tre år sedan gjorde jag ett litet filmklipp där jag visade upp alla mina tröjor, men sedan dess har jag köpt ännu fler. När klippet gjordes bodde jag hos Josefin i Mölnlycke, och jag hade alla mina t-shirts på galgar i garderoben. Det var många galgar, och det var väldigt trångt.
I mitt första blogginlägg för partilletidning.se skrev jag att "jag äger över sextio t-shirts". Siffran sextio fick jag fram när jag räknade mina tröjor för ganska längesedan, och när jag nu ska blogga om tröjorna tänkte jag att det är bäst att räkna dem igen. Det blir ju ständigt fler.
Alla tröjor jag hittade i garderoben igår.
Nu har jag har en ganska stor garderob med fyra hyllor fyllda med t-shirts. De ligger prydligt ihopvikta, och färgsorterade. Jag la upp alla på sängen och räknade dem. 69 stycken! Det är inte illa, men sen kom jag på att jag tvättade härom dagen, och att det hängde några t-shirts på torkställningen. Så jag har alltså passerat 70-strecket! I en annan garderob har jag en hög med "fultröjor". Det är tröjor som jag aldrig använder, för att de inte är tillräckligt roliga. En del är fula, en del är gamla och ska slängas, en del är bara tråkiga, och några har jag fått i present. Att ge mig t-shirts i present är ingen bra idé eftersom jag är extremt kräsen. Och så har jag ju redan t-shirts! Om jag räknar fulhögen är jag uppe i... Oj! 95 tröjor! Och så hade jag ju på mig en t-shirt imorse också, och så ligger det en på stolen vid sängen. Så då har jag 97 t-shirts! Det är ju galet! Och nu kom jag på att jag tog med en hög med t-shirt hemifrån mamma och pappa för några dagar sedan. De ligger fortfarande i en påse, och i skrivande stund sitter jag i en bil på väg till Sälen, så jag kan inte räkna dem. Men det är ju över tre stycken, så jag kan med säkerhet säga att jag har över hundra t-shirts!
Namnet "fulhögen" är förresten lite missvisande eftersom jag har en del fina tröjor där också. Jag har tillexempel min gula SÄVEDALEN-tröja som har blivit för liten. Eller så har jag blivit för stor.
Sävedalentröjan som jag köpte av mäklarfirman m2 en gång i tiden.
Så, vad utmärker mina t-shirts? Ja, de är rätt olika allihop. Den enda genensamma nämnaren är att jag tycker, eller någon gång i tiden har tyckt, att de är roliga och snygga. Många är färgglada, men jag har ändå rätt många vita, svarta och några grå. En del är snygga eller roliga motiv, som enhörningen med en majskolv som horn (uni-corn), och så har jag några med text-tryck, som "I remember back in the day, when it was morning". Här är några fler:
Några av mina favorittröjor med texttryck, plus den översta som är rätt gammal, men fortfarande cool.
När jag första gången träffade min flickvän/sambo/fästmö Josefin hade jag på mig en t-shirt med serierutor (från Stålmannen) som mönster över hela tröjan. Andra gången jag träffade henne någon vecka senare gjorde jag misstaget att ha samma tröja på mig igen! Vad skulle hon tro? Att jag bara ägde en enda tröja? Vad hon än trodde så blev hon uppenbarligen inte avskräckt.
Vissa morgnar funderar jag på vilka personer jag ska träffa under dagen, vilken tröja som den eller de personerna kan tänkas tycka är rolig och om den/de har sett tröjan förut. Ska jag resa bort och packa kan det ibland ta lite tid.Som exempel kan vi ta Arvikafestivalen där jag jobbar och är borta i minst en vecka, träffar massvis med folk och där det dessutom för det mesta är väldigt soligt (alltså perfekt t-shirtväder). Först väljer jag ut de tröjor som jag tycker är roligast. Sedan räknar jag ut hur många dagar jag ska vara borta, och så får jag rensa bort en massa tröjor.
Härom året insåg jag att jag kanske omedvetet har tagit efter pappa. Han använder alltid skjorta, och jag vet att han är lite intresserad av snygga och lite speciella skjortor. Lite glada eller annorlunda mönster exempelvis. Det har jag kommit på efter att jag började samla.
En av mina senaste inköp är en tröja som heter "Mr- Tee". Mr. T är en amerikansk skådespelare, och tröjan föreställer t-shirts som rullats ihop och placerats så att de bildar en bild av Mr.T:s huvud. Tee är ett annat namn för t-shirt. Jag kände direkt att tröjan var något för mig. Den är snygg, har en kul betydelse och så är ju jag galen i t-shirts. Meningen om att jag lovar inlägg om t-shirtmissbruk skrevs av någon på Partille Tidnings readaktion. Som jag skrev tidigare var det ju en olycklig formulering att skriva att jag lovade, men ordet t-shirtmissbruk måste jag ändå säga är väldigt bra och passande.
Over and out!
/Mr. Tee
P.S. Jag äger två par byxor. D.S.
Kommentarer:
Trackback
