Den 6:e januari skulle jag äntligen få vara lite ledig.

På morgonen satt Josie och jag och åt frukost, och jag ringde mamma för att prata lite. Jag hade på högtalartelefonen så att Josie också skulle höra. Jag åt min macka och pratade med mamma, då ja plötsligt kände hur min hand somnade. Inte armen, utan bara ena handen. Konstigt.
Jag sa det till mamma, och hon sa att det är sånt som händer. Jag har ju varit med om att en arm eller ett ben somnar, men nu var det bara handen, och jag höll den inte på något konstigt sätt. Det var ingen "big deal", men lite konstigt.

Men oj... "Nu har jag ingen känsel i halva underläppen" sa jag plötsligt. Det var väldig skumt, och det tyckte även mamma, som är sjuksköterska. Hon frågade lite om hur det kändes, och plötsligt hade jag ingen känsel i halva överläppen heller. Sen försvann känseln på ett litet område ovanför ögat, men den kom tillbaka rätt snabbt. Jätteotäckt! Mamma tyckte att jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen (eller sjukvådsrådgivningen. Jag har hört olika namn), så vi avslutade samtalet och jag ringde 1177. Det var lång kö, men under tiden ringde mamma till Josies mobil. De pratade och jag uppdaterade dem med hur jag kände mig. Läpparna var konstiga, och sen domnade hela tandköttet. Efter en stund fick jag tillbaka känseln i läpparna och tänderna, men då domnade halva tungan.

Josie påminde mig om att jag hade haft svårt att prata på morgonen. Det hade jag glömt bort, eftersom det också var "en liten konstig händelse som säkert inte är viktig". Det var på morgonen, när vi förberedde frukosten som jag skulle säga någonting till Josie. Jag minns inte vad, men meningen jag skulle säga gick inte ihop. Stavelserna bytte plats och jag fick försöka fyra gånger innan jag lyckades bilda en korrekt mening. Det hände nog två gånger inom loppet av fem minuter. Det var lite konstigt, men Josie sa att "det är sånt som händer". Men jag tyckte det var rätt obehagligt. Men sen tänkte jag inte mer på det. Men när jag pratade i telefon med mamma påminde Josie mig om det.

"Ring 112 istället", sa mamma. Hon hade ingen aning om vad det kunde vara, men tyckte att det inte lät bra. Jag ringde SOS och de skickade faktiskt en ambulans. Medan jag väntade på ambulans fick jag prata en stund med någon form av sjukvårdspersonal. Samtalet avslutades efter en stund, och jag väntade på ambulansen. Domnaden försvann faktiskt och jag hade bara lite ont i huvudet.
Det kändes som en evig väntan, men till slut dök ambulansen upp, och Josie var duktig och fotograferade den.


Ambulansen som kom till min undsättning.

Två snälla ambulansgrabbar kom in i lägenheten och ställde lite frågor. Jag hade inga av de tidigare symptomen kvar, men jag hade rätt ont i huvudet. De sa att de kunde köra mig till Sahlgrenskas akut, om jag ville. Jag hade ändå inget annat för mig, och det kändes säkrast att kolla upp vad som hände med mig. Jag tog två huvudvärkstabletter innan vi åkte. Jag satt bak i ambulansen med en av ambulanskillarna och han ställde fler frågor och antecknade.
Vi hade inte kommit så långt innan jag började få mer ont i huvudet och känna mig åksjuk. Jag kräktes inte men jag kände mig rejält illamående. Ambulansfärden kändes som en evighet. När vi till slut rullade in under garageporten på Sahlgrenskas akut kände jag att jag ville ut och bort från ambulansen så fort som möjligt, samtidigt som jag kände att jag inte ville resa mig ur stolen. Det var riktigt obehagligt. Mitt huvud gjorde fruktansvärt ont. Jag behövde bara ta några få steg fram till en bår/säng. Jag kördes iväg en liten bit och ambulanspersonalen lämnade över mig till en sköterska. De verkade osäkra på vad de skulle skriva på något formulär, eftersom jag hade så många olika konstiga symptom. De beslutade sig till slut för "orange huvudvärk" och sa hejdå.

Sköterskan lät mig berätta alltihopa igen, från början. Samma sak som jag berättade för ambulanskillarna. Efter en stund rullades jag in i ett rum där jag fick vänta. Ljuset var mer och mer irriterande och då och då kom det in olika sköterskor och läkare eller vad de nu kan ha varit. Olika människor kom in hela tiden och mätte blodtryck och stack nålar i mig och ställde frågor. Jag minns inte riktigt vilka som kom, men det var nya människor hela tiden. En av de första var snäll och släckte i taket. Och någon kom in och bad mig berätta alltihop igen. Från början. Jag låg på min bår och vred och vände på mig. Det gjorde så jäääääävla ont i huvudet! Jag tryckte på huvudet, men det hjälpte inte! Gaaaaah! Smärta!
Jag kände mig trött, men kunde inte sova. Det gjorde ju så ont! Och så hade jag sladdar överallt. Jag hade en liten mojäng på örsnibben och en massa sladdar fasttejpade på magen. Och så en tryckmätarkudde på armen. Den blåste upp sig själv en gång i kvarten, och det gjorde det ännu svårare att sova.

Efter ett tag kom en sköterska in och skulle ge mig en spruta. Hon kom in rätt snabbt och sa ungefär att "nu ska jag bara ge dig den här sprutan", men jag lyckades hejda henne lite. Jag är vansinnigt spruträdd och kramade åt min mobil och försökte slappna av. Det senare gick inget vidare. Jag fick en morfinspruta i magen. Den gjorde jätteont ("Det kommer inte kännas någonting!"). Sen fick jag en PVK (tror jag det var). En plastslang i armen så att de enkelt kan skicka in vad de vill i mitt blodomlopp. Det gjorde också ont. Även om det är en rätt cool grej.


Nu kan jag koppla upp mig till vad jag vill. Som att ha en USB-kontakt eller nätverksport i nacken.

En stund efter morfinsprutan kunde jag faktiskt somna. Det var härligt. Jag vaknade av att en kille kom in och körde mig till röntgen. Jag låg nyvaket kvar på min bår och åkte iväg. För första gången på flera timmar reste jag mig upp från båren och la mig på en annan bår som fördes in i en stor maskin. De tog röntgenbilder i mitt huvud. Sen rullades jag iväg nånstans (jag vet inte vart) och fick ligga i en korridor i flera timmar. Jag låg där och väntade i många timmar.

Massor av folk passerade. Vårdpersonal, patienter och anhöriga. En del grät. Det var rätt sorgligt. Jag såg en kille i 25-30-årsåldern längre bort i korridoren. Han gick fram och tillbaka och jag såg på honom att han grät. Efter ett tag kom rullades en säng ut. Där låg någon som killen gick fram till. Han grät ännu mer.
Ett medelålders par kom springande i korridoren. De gick fram till receptionen och blev hänvisade åt något annat håll. Efter någon timma kom de tillbaka. Gråtande.

Efter några timmar kom en sköterska fram för att prata med mig. "Jo, Albin..." sa hon innan hon blev avbruten av att en kvinna kom ut ur en dörr och behövde hjälp. Så jag fick vänta ytterligare ett tag tills sköterskan kom igen och berättade att jag skulle få svar på röntgenbilderna. Jag kördes in i ett rum där jag fick vänta ännu mer. Via min mobil uppdaterade jag min Facebookstatus (som jag gjort hela dagen) och skrev att jag snartskulle få veta vad det är för fel. Jag skrev också att min egen teori är att jag får amputera huvudet.

Till slut kom en läkare gående i korridoren utanför. Jag hörde henne säga "Är det du som är Albin?" till en kille där utanför, och jag hörde honom säga "Ja". Sen stängdes en dörr, och så blev det tyst. Det var märkligt. Efter en liten stund öppnades dörren, och läkaren kom ut pratandes i telefon. Hon pratade norska. Efter ett långt samtal kom hon in till mig och frågade om det var jag som var Albin. Det var det.

Läkaren lät mig berätta alltihopa igen, från början. Samma sak som jag berättade för ambulanskillarna. Och sköterskan. Och en annan läkare. När jag berättat klart gjorde hon några enkla tester. Hade jag inte vetat bätte hade jag trott att hon bara försökte blåsa mig. Jag skulle sträcka ut armarna, nudda näsan, böja mig på olika sätt, stå på ett ben och en massa andra konstiga saker.
Det svåraste var när jag skulle titta på hennes näsa samtidigt som hon sträckte ut armen och höll upp pekfingret. Det svåra var att jag skulle säga om jag såg ett eller två fingrar när hon höll fingret i olika delar av mitt synfält. Det var egentligen ganska lätt. Jag såg ju bara ett finger hela tiden, men hon frågade på norska om jag såg "en" eller "to" fingrar, så jag visste inte om jag skulle svara "en" eller "ett" finger.

Det sista testet var att hon kollade känseln i mitt ansikte. För att testa det petade hon på mig med en kulspetspenna. Jag kände allt som jag skulle, och fick även blåa prickar och streck i ansiktet. Tack för det.

Jag fick till slut veta att röntgenbilderna såg bra ut och att jag med största sannolikhet hade fått ett migränanfall. Det har jag aldrig haft innan. Det är inte farligt, men det gör jävligt ont.
-Har du stressat mycket?
-Nej, inte så värst.
-Har du jobbat väldigt mycket?
-Ja, det har jag verkligen!
Jag har jobbat otroligt mycket. De sista dagarna jobbade jag från 11 december, var ledig den 16:e, och jobbade varje dag till den 23:e. Jag var ledig på julafton och juldagen, men jobbade från annandagen och fram till och med nyårsafton. Jag var ledig på nyårsdagen men jobbade varje dag efter det, tills jag skulle vara ledig den här torsdagen som jag åkte in på akuten. Det var plötsligt väldigt uppenbart vad allt berodde på. Jag har jobbat alldeles för mycket, och min kropp sa ifrån.

Jag tog spårvagnen hem efter att ha tillbringat sex timmar på sjukhuset. När jag kom hem var jag rätt trött och tog det lugnt. Jag var ledig på fredagen, men började jobba på lördagen igen. Som om ingenting hade hänt.


Hemma igen, med fasttejpade sensorer på magen.

Nu lever jag och mår bra.
Over and out!