Två underbara saker och en skitjobbig

Imorse klev jag upp extra tidigt. Det var dags att åka till Fläskeboterminalen igen. Där har jag jobbat i över ett år och verkligen hatat stället. Precis som de flesta som jobbar där. Jag har varit studieledig i ett halvår och vill inte tillbaka till Posten, så idag åkte jag dit för att skriva på ett papper om uppsägning. Jag hade också med mig två kassar. En med kläder och en med skor.

Nuförtiden finns det en busshållplats ute vid vägen och där stannar faktiskt en buss ibland. Annat var det på min tid...
Jag promenerade runt det område som förr var en bit skog som man kunde gå igenom för att snabbt komma till huvudentrén. Nu byggs det för fullt där, eftersom det ska bli ett nytt tryckeri för GP.

Jag fick komma in i personalchefens kontor. Jg har aldrig pratat med den nye personalchefen förut, men han verkar trevlig. Den förre var hopplös och folk sukade högt så fort hans namn nämndes. Den nye personalchefen hälsade på mig och sa att han hört att jag ska till Stockholm och bli TV-kändis. Jag fyck fylla i en blankett och löne-Marie var också med. Hon är snäll.
Jag lämnade tillbaka mina skor och en del kläder. Jag hade glömt att tömma fickorna på jackorna, och jag hittade bland annat två små paket Fishermans Friend och en ask minttabletter med "Sveriges skönaste dialekt 2008"-tryck, som jag fick när jag var med i P4 två morgnar i januari för ett år sedan. I en annan fick hittade jag den fina mössan som jag också fick då.


En ask med minttabletter i min hand.

Jag fick också lämna ifrån mig mitt passerkort med den fina bilden som togs första dagen på Posten. Jag var ung, oförstörd och långt hår. Jag hade ingen aning om att jag skulle bli kvar i drygt ett år och att min nya arbetsplats var ett helvete.

Mitt fina passerkort.

Jag fick förresten veta att under 2008 var det två personer i månaden som sa upp sig! Det är ingen bra arbetsplats. Under finanskrisen var det ingen som sa upp sig, men i januari har det varit tre, inklusive mig och någon som gick i pension.
Jag tog en liten runda inne i "fabriken" och snackade med några gamla kollegor. De som jobbade där jobbade inte i det skiftet jag var med i, så jag känner dem inte så bra. Men alla jag snackade med tyckte att jag gjorde rätt, och de verkade skämmas över att de själva var kvar och inte orkade ta sig därifrån.

Det känndes konstigt att gå omkring där inne. Jag har gått på det där golvet i många, många timmar och lyft många, många ton. Och slitit ut ryggen mer och mer och mer. Och jag kommer nog aldrig tillbaka. Det känns underbart!

Den stora maskinen som jag matat så många gånger.

När jag precis skulle gå insåg jag att jag glömt prata med Marie om semesterdagar. Jag är skyldig Posten en slant för att jag fick lön för hela augusti, men slutade i mitten av augusti. Men jag trodde jag hade några semesterdagar kvar. Men icke. Bara två stycken. Så de drogs av så att jag inte var skylldig Posten något, och då bidde det ingenting över.
När jag till slut skulle gå igen så blev jag ännu en gång påmind om hur dåligt det är med transporter. Näste buss skulle inte komma förrän om 40 minuter. Och då åt fel håll.

Jag ställde mig vid vägen och liftade. Som så många gånger förr. Då kommer en gammal kollega åkande. En gammal postis som inte jobbar kvar längre på grund av sjukskrivning. Vi snackade om Posten så klart. Det är många gamla, och unga, kollegor som går i "Posten omstart" där de får hjälp att hitta nytt jobb eftersom de inte kan jobba kvar på Posten på grund av olika anledningar. Oftast är det nog för att de pajat kroppen av allt hårt arbete. Jag kännde mig glad över att vara fri från Posten.
Den gamla kollegan släppte av mig i Mölnlycke Centrum och när jag klev ur bilen hörde jag en konstig duns.
Fan! Josies fina kamera hade lyckats smyga ur min jackficka och ramla rakt ner i snöslasket. Jag försökte torka bort slasket och så såg jag hur den fina "chokladfärgen" hade nötts bort på några kanter. Hur fan lyckades jag?

Jag hälsade på henne i butiken och pratade om allt möjligt. Utom kameran. Först vågade jag inte, sen glömde jag bort det. När jag kom hem titade jag på kameran igen och skämdes som fan. Urs och fy. En så jobbig känsla. Det var ett litet märke i displayen också. Faan!
Hon tjatar alltid om att kameran alltid ska ligga i sin lilla strumpa, och det förstår jag. men ibland tar jag ut den när jag fotograferar och om jag vet att jag snart ska ta en bild tar jag ut den ur strumpan. Och så ramlar den i marken! Faaan!
Hon fick den i födelsedagspresent och den är verkligen jättebra. En Canon IXUS 80 IS i färgen choklad. Den är jättefin. VAR jättefin. Den funkar ju som vanligt, men den är lite tilltufsad.

Jag har länge önskat mig en ny kamera. Helst en Canon IXUS. Den är kompakt som min kamera, men den tar betydligt bättre bilder. Och så har den SD-kort och det är riktigt smidigt. Jag funderade påom jag skulle köpa en ny kamera till Josie och ta hennes gamla. Då får hon en fin, ny kamera och jag får också en IXUS, men en som är sliten och skadad. Fan.

Det var den skitjobbiga grejen.

Den andra roliga grejen
(förutom att jag sagt upp mig) är att jag fick mail från Frej igen. Han har mailat mig tidigare om att jag klipper bra. Film och så alltså. Vi snackade ett bra tag och han vill ha hjälp med lite grejer. Så först ska jag klippa lite smågrejer som verkar kul och sedan kanske det blir ett samarbete med Frej. Frej Larsson är en av killarna i Slagsmålsklubben, och han är även med i Maskinen och det senaste projektet är Far & Son, som han startat tillsammans med Simon Gärdenfors från bandet Las Palmas och lite andra projekt såsom serietecknande och programledargrejer i ZTV och radio. Det är Far & Son som jag ska samarbeta med och det känns jättehäftigt. Så allt känns underbart!

Nej, det gör det inte. Jag ringde Josie och berättade om Far & Son-grejen och hon verkadeglad för min skull, men samtidigt lite stressad. Sen var jag tvungen att berätta om kameran. Så jävla jobbigt. Frej sa att jag skulle ljuga eller skylla på någon annan. Men nej, jag sa sanninge. Men det var jobbigt. Hon lät sur. Väldans kort i tonen. Och arg. Hon sa det jag hade tänkt, att jag kan köpa en ny kamera och ta hennes gamla. Men hon sa det argt.
Senare rngde hon tillbaka och bad om ursäkt. För att hon var arg. Men jag förstår henne. Så jävla klantigt. Men det var jobbigare när hon var så arg. Men nu har jag faktiskt beställt en ny, likadan kamera. Till Josie.
Så får jag den trasiga. Det känns inte jättekul. Men jag vill ju ha en sån kamera...

Till sist vill jag visa Far & Son-videon Panik. Videon är faktiskt skitsnygg!

Far & Son - Panik:


Nu ska jag klippa lite Far & Son-grejer.
Over and out and down i marken utan strumpa så att det blir massa märken på din flickväns fina kamera...


Kommentarer:
Viktor Mellgren skrev:

Yeah, videon är asnajs gillar rube goldberg grejer ^^.



Spännande med allt du håller på med asså, är det en musikvideo du klipper åt far och son eller?

2009-01-20 @ 16:11:22
Xiao Wu skrev:

Posten Omstart var inte så illa faktiskt. Min konsult var helt fantastisk och jag fick göra vad jag ville. De betalade till och med mina studier. Så tro't eller ej, Posten KAN göra något bra, men det är väldigt sällsynt. Jag har inte jobbat för dem på över en månad, men jag får fortfarande Nyhetsposten av någon anledning, jag kommer nog aldrig bli av med de där jävlarna.



Och se till att tjata om ett arbetsintyg, de är skitdåliga på att ge ut dem om man inte är på dem som iglar.

2009-01-31 @ 00:47:02
URL: http://xiaowu.blogg.se/

Skriv en ny kommentar:

Namn: (Skriv ditt namn, or I will crush you!)
Kom ihåg mig!

E-post:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits