Jisses!
När jag, precis nu, skrev rubriken blev jag rätt paff. Det är bara andra veckan på BLA!
Det känns som att jag jobbat på BLA riktigt länge. Jag har kommit in i det.

Det är lite problematiskt att blogga om mitt jobb. De senaste dagarna har jag haft lite ont om tid, men det är också så att det är så mycket som är hemligt. Samtidigt som jag jättegärna vill berätta om allt häftigt som händer och alla fräcka dockor och det roliga manuset, så är det hemligt. Några har bett mig blogga mer om vad som händer på jobbet, men det är svårt. Jag tror inte att någon på BLA har läst min blogg ännu, och det vore jobbigt om de blev arga. Men jag försöker vara försiktig. Jag pratade med några om såna här saker, och scriptan berättade om någon hon kände som hade laddat upp produktionsbilder på Facebook. Det var hans egna bilder, men de avslöjade en del om inspelningen, så han fick ta bort det. Man ska vara försiktig!

I helgen spelade vi in de första scenerna. På lördagen var jag högerhand åt en mupp som stod stilla framför en skärm. En enkel, men rolig scen. På söndagen var det två muppar som var med. Där spelade inte jag, men det var riktigt skoj. Det kommer bli kanon! Jag fick sköta klappan eftersom han som brukar göra det skötte en av kamerorna.
Jag sa vad det var för scen, och vilken tagning det var. Sedan släppte jag den övre biten av klappan så att den slog i den stora delen av klappan. Det är dels till för att man vid klippningen ska se vilken scen det är (det står skrivet på klappan), och själva smällen från klappan är till för att man lätt ska kunna synka ljud och bild.

När jag hade släppt ifrån mig klappan stod jag vid sidan om. Jag försökte hålla mig undan för att inte synas eller störa skådespelarna, men samtidigt hände det att jag smög fram och hjälpte till. Till exempel kanske någon av skådespelarna höll på att tappa nånting, och då hjälpte jag till att hålla fast det.
Det var en ganska riskabel grej. Lite för att jag riskerade att synas eller störa skådisarna, men också för att det var någonting jag inte var tillsagd att göra. Det låter rätt konstigt, men jag kände ibland att min hjälp kunde behövas, och Petter (som spelade en av dockorna) verkade tacksam, och sa senare att det var en jättebra insats. Det är viktigt att kunna känna av så att man inte stör eller gör något dumt.

Den här veckan har det bara varit grejer på kontoret. Lite testklippning av de filmade scenerna. Jag har hjälpt till med lite allt möjligt och Petter berömmer mig hela tiden. Det känns jättehäftigt att Petter, som jag ser upp till, tycker att jag är duktig. Nu är ju Petter min chef, kollega och lite polare. Men när jag kom - och lite, lite fortfarande - var det så himla coolt att jag fick jobba med Petter, som spelar Allram och har skapat Allram och Höjdarna och en massa andra coola TV-grejer.
Alla på BLA är schyssta. Det är en riktigt kul arbetsplats. Men en del är ibland rejält stressade.

Petter har haft ett jobbigt problem under några månader. Det är två roller som han inte kunnat bestämma vem som ska spela. Han har tittat på testfilmer med olika personer och funderat fram och tillbaka. Jag erbjöd mig att testa den ena rollen, och det skulle jag få göra. Det var dock högst osannolikt att jag skulle få göra någon av de rollerna, eftersom det är ganska stora roller och jag behövs för att till exempel spela högerhand åt diverse andra dockor.
Igår fick jag dock äntligen testa den ena rollen. Jag gjorde så gott jag kunde och Petter funderade. Han har klurat på det här i månader... Han sa något om den andra rollen. Att den kunde jag nog inte testa. Den är ju lite speciell. "Varför inte det?" sa jag med en ganska utflippad röst. Petter skrattade till och jag fortsatte med den underliga rösten.
"Det kan funka!" sa Petter och jag fick sätta mig framför en kamera och köra olika repliker.
Petter skrattade nästan konstant och jag tror han kände att det äntligen hade kommit en lösning på hans problem.
Han lät väldigt positiv, men underströk att jag inte hade fått rollen ännu.

Jag kände att det hade vart jättekul att få spela den. Den är så klart också hemlig. Ni får se till hösten.
Det hade varit kul av många anledningar. Dels är det en kul roll att spela, och rösten är väldigt annorlunda. Jag får verkligen visa vad jag går för. Sen är det kul att Petter tycker att rösten är bra och rolig. Han skrattar nästan så fort jag säger en replik med den rösten. Och, nästan viktigast av allt, så känns det som att jag har lyckats lösa ett stort problem för Petter. Den här grejen som han funderat på i flera månader... Han har klurat och funderat, och så kommer jag och testar och är det han söker.
Jag testfilmade idag igen. Båda rollerna han var osäker på testfilmades med mig och Guffe, Gustav Funck (som spelar Tjet och Abbe och är son till Eva och Thomas Funck). Petter var imponerad och sa ännu en gång att jag har talang. Han skulle klura vidare. Jag tror Guffe fick den andra rollen. Men han hade inte riktigt bestämt sig om min roll.
Jag pratade med både mamma och pappa i telefon idag. De var glada och verkade stolta. Mamma var jätteglad för min skull, men sa att jag inte får ha för höga förväntningar. Det var ju inte bestämt ännu.

Jag borde sova nu. Jag ska vara på jobbet ganska tidigt imorgon.
Jag har jobbat elva långa dagar i streck nu! Det är lite utmattande, samtidigt som det är riktigt kul. Till helgen spelar vi in mer, och då ska jag vara med!

Petter ringde för några minuter sedan och sa att jag fick rollen. Han kände också att det är "en sten" som han burit på i några månader. Han har haft castingar och allt möjligt för att hitta rätt skådespelare till de där två rollerna. Men nu är det bestämt!

Nu ska jag sova.

Jag älskar mitt jobb!