Hejs!
Jag är tillbaka från Sjuhäradsfestivalen. Det blev en snabbvisit, och festivalen gjorde ett dåligt första intryck och ett uruselt andra intryck.

Som jag skrev i förra inlägget var det en jäkla massa krångel inför resan. Svårt att ta sig dit, och så ville inte DVD-programmet fungera, men efter att ha ringt min före detta medialärare (som nu har blivit någon slags mentor och support), Daniel Viklund, så lyckades jag få datorn att göra en DVD. Det skulle ta ett tag och datorn ville inte ge mig någon hint om hur lång tid det skulle ta.
Jag bokade hotell och lyckades övertala Josie att följa med, trots att vi var tvugna att åka med bussen sju minuter över tre, för att visa en film klockan tio. Jag tog med datorn så att hon kunde spela datorspel på hotellrummet. Det var det enda kravet. Art SMS:ade och skrev att han inte kommer dyka upp. Det var längesedan jag träffade honom. Bland annat för att han aldrig dyker upp. Han skrev dock att jag kunde ringa om det var något, men som vanligt svarade han inte i telefon på hela dagen.

Josie och jag fick stressa lite för att hinna med bussen. Josie jobbar på lördagar och hann knappt komma hem. Bara några minuter innan vi gick till bussen visade datorn att bara halva DVD-bränningsprocessen var klar, men så plötsligt gick sista delen på någon minut och datorn matade ut en färdig skiva precis i tid.
Vi hann med bussen in till Göteborg.
Därifrån buss till Borås. Där hade vi ungefär en timmes väntetid så vi käkade på en kinarestaurang. Sedan åkte vi till Ulricehamn och det visade sig att hotellet låg jättenära busshållplatsen, som i sin tur låg jättenära festivalen.

Festivalen var en besvikelse. Efter att ha installerat oss på rummet gick jag iväg för att kika lite, samtidigt som Josie spelade lite på min dator. Jag gick bort till festivalen som visade sig vara en stor gräsplätt omringad av ett högt staket. Vid ingången sa de att jag var tvungen att gå runt till andra änden för att få mitt artistarmband. Promenaden var inte direkt lång. En liten festival. I direkt anslutning till festivlaen låg campingen. Gräs, sräs, gräs och några tält. Jättefå tält som stod utspridda och ensamma. Jag insåg att den här festivalen var liten. Ingen Arvikafestival direkt.
När jag fick mitt band traskade jag in och såg till slut filmtältet.


Ett litet, litet tält för filmvisning.

Jag hade lämnat filmkameran hemma, men ångrade mig när jag såg tältet. Skulle jag visa film där inne? Jag hade föreställt mig en aula, men eftersom det var en festival insåg jag att det nog var mindre än så. Mardrömsscenariot hade varit ett tvåmannatält med en liten TV och plats för en åskådare. Det trodde jag visserligen inte att det skulle bli, men blev ändå besviken på tältet på Sjuhäradsfestivalen.


Inne i det lilla, lilla tältet.

Var hade jag hamnat? Nu ser tältet faktiskt ganska stort ut på bilden här ovanför, men det var väldigt litet. Projektorn visade bilden mot tältets vägg och i mitten av väggen gick en av tältets stolpar. Mitt i bilden. Jag blev dock informerad av att det skulle komma en projektorduk, men den var utlånad.

Jag gick tillbaka till hotellet och på vägen ut från festivalområdet paserade jag lastbilsscenen som stod utanför filmtältet. Där stod en kille som verkade köra någon blandning av poetry-slam och stand-up. Det satt kanske tjugo personer på asfalten framför scenen, och de tittade nyfiket. Killen på scenen sa något och tog en paus och jag såg på honom att pausen var till för att publiken skulle få skratta. Men de satt där tysta och jag, som ändå bara gick förbi, tyckte att situationen var ytterst obekväm.

På vägen till hotellet undrade jag var jag hade hamnat. Hade jag suttit i en vecka för att färdigställa så mycket som möjligt av det ofärdiga TV-programmet, bokat ett hotellrum för 800 spänn, tvingat med mig Josie och stressat iväg till bussen för att visa filmen i ett pyttelitet tält med plats för tio personer? Dessutom såg det inte ut som att det var några besökare på festivalen alls! Jag hade velat filma för att visa den absurda situationen. Den absurda festivalen.

Vid niotiden promenerade vi till festivalområdet och Josie fick ett artistband. Det var hon som var "+1" bredvid Albin.
När vi promenerade till incheckningen, och sedan därifrån in på festivalområdet verkade Josie också besviken. Var hade hon hamnat? Vart hade jag släpat henne? Jag pekade på filmtältet, och Josie såg inte imponerad ut. På lastbilsflaket bredvid filmtältet stod ett gäng killar som var fulla. De improviserade och låtsades prata danska. De skrek Tuborg så ofta de bara kunde och deras skrän i mikrofonen skramlade ut ur högtalarna, ut över asfaltsplanen och ekade mellan höghusen. Jag tyckte jättesynd om de som bodde där. Två av killarna på scenen var kompisar till Art.


Pinsamt, jobbigt, plågsamt.

Jag tittade på människorna som stod framför scenen. Det kanske var tjugo personer. De stod utspridda. Som om de ville se vad som hände, men ändå ville vara på behörigt avstånd. Mer än hälften var funktionärer. Jag undrade varför ingen stoppade dem. Plötsligt kom en tjej upp på scenen. Hon var funktionär och såg lite besservisser-aktig ut. Hon hade funktionärströja, kjol och en ful cowboyhatt. Äntligen ska någon få tyst på dem, tänkte jag och så säger tjejen att hon ska sjunga...
Hon började sjunga någon Metallica-låt och de fullaste personerna i publiken sjöng med. Kanske tre personer. Hon sjöng ganska okej, men det var ändå pinsamt utan musik eller nånting och efter ett tag tog hon i så att högtalarna började rassla.

Klockan närmade sig tio, men ingen människa närmade sig filmtältet. Josie och jag tittade på varandra och kände att vi lika gärna kunde åka hem. Två "alternativa" tjejer gick upp på scenen och skrek en sång i mikrofonen. Texten gick något i still med "Hon slet upp sin f_tta i mitt ansikte". Det ekade över hela Ulricehamn och ingen gjorde någonting. Ingen skrattade. Ingen stoppade dem. Ingen brydde sig. Bakom lastbilen hittade jag en kille som var lite ansvarig. Han sa att det var "Öppen mick" och att vem som helst får ta micken och säga något eller sjunga. Tidigare år hade det gått lite lugnare till. Nu visste han inte vad de skulle göra. Plötsligt kom några vakter och sa "Vi drar ut pluggen när du säger till".
Sedan gick de upp på scenen och informerade dem på scenen att de antingen fick hålla sig över bältet, eller så drar de ut strömmen. De fortsatte prata låtsas-danska och två poptjejer fnissade och sjöng en sång de gjort själva och som de själva tyckte var jättebra. Den lät precis som alla andra egenskrivna sånger jag hört poptjejer sjunga.

En av Arts kompisar räckte över micken till mig några gånger och jag sa väl något i stil med att alla som vill se något annat var välkomna till filmtältet för att se på några filmer. Sedan fick jag veta att samtidigt som jag skulle visa film skulle de fortsätta tramsa på scenen precis utanför. Jag och Josie gick mot tältet och jag frågade om hon ville se på film. Ingen annan var där. Först trodde jag att de fortfarande inte hade fått dit någon projektorduk, men sedan såg jag att den hängde där. I Göteborg kallas de för lakan.

När jag skulle starta igång snubblade några av Arts kompisar in. Nu var det kanske sex personer i bortersta hörnet av tältet. De kanske satt tre meter ifrån mig. Vilken tur att det fanns en mikrofon där inne! Förutom dessa sex kom det in två funktionärs-tjejer och satt sig längst fram. Jag hälsade alla välkomna och förkarade lite snabbt att jag skulle visa Albin & Arts Luciaspecial och lyckades desutom stoppa en av de fulla punkarna från att röka genom att hitta på att det var rökförbud i tältet. Dock intygade den ansvarige för tältet att detta stämde. En av tjejerna där inne såg precis ut som en kompis flickvän. Kritvitt smink i ansiktet, röda läppar, svartfärgat, axellångt hår med rak lugg. Svarta kläder. Väldigt "alternativ". Jag frågade försiktigt vem hon var och det visade sig att hon var flickvän till en av Arts kompisar. "Jaja, ni ser likadana ut allihopa" sa jag vänligt och drog igång filmen, och efter några minuter tittade de två funktionärstjejerna på varandra och gick. Josie gav mig en tröstande blick. Det kom någon annan som satte sig och tittade och folk tyckte att det var ett roligt TV-program.

Sedan visade jag Alla hjärtans dagspecialen och det kom en del personer som tittade in. Någon stannade och någon gick vidare. Den var också uppskattad.

Till slut var det äntligen dags för det tredje programmet, och det satt faktiskt lite folk i tältet. Jag drog igång filmen och det dröjde inte länge förrän folk skrattade högt. Det kändes bra. Josie är nog den enda som har fått se mycket av det tredje programmet, men mycket av det hade hon inte sett. Hon skrattade också. Alla verkade tycka att det var roligt. Alla verkade gilla programmet! Någon kom in och frågade någon där inne om hur länge det höll på. En kille svarade "Jag har ingen aning, men det är jävligt bra!".
När filmen var slut applåderade folk. För det satt faktiskt lite folk inne i tältet, och de hade faktiskt haft det roligt. De verkade gilla filmen. Det var en härlig upplevelse. De hade gillat min film. Jag pratade lite om filmen och sade också att klockan närmade sig elva och att det snart var dags för nästa film. Det var någon som skulle visa en zombiefilm, men ingen kände till något om den. Då fortsatte jag att prata lite om filme och om hemsidan, och då reste sig besserwisser-tjejen med cowboyhatt (hon hade tydligen tittat på min film) och sa att hon faktiskt skulle visa en film som hette Zombie Mayhem. "Men jag frågade ju precis om någon skulle visa en zombiefilm! Du får ju vara med lite här!" och så tog jag ut min DVD-skiva och gick. Samtidigt gick alla andra ut ur tältet och den stackars funktionärsbesserwisserzombiecowboytjejen lämnades ensam i tältet.

Jag var lycklig!
Jag gick mot hotellet, hand i hand med Josie. Jag hade visat det tredje programmet och folk hade tyckt det var jättebra och Josie tyckte det var jättebra och pratade massor om det och ställde frågor och gav beröm. Vi ångrade inte längre att vi hade kommit dit.

Nästa morgon åt vi frukostbuffé på det fina hotellet. Olle Waller från TV-programmet Fråga Olle satt också och åt frukost.
Josie funderade på om man skulle våga gå fram och be om att få ta ett kort, men vi beslöt oss för att inte störa honom i frukosten. Och jag kom genast på vad jag skulle göra om jag hade lyckats övertala honom att vara med tio sekunder i Albin & Art-programmet.

Vi åkte hem strax efter tio och bakom oss på bussen satt Olle. Vi kom hem efter två timmar och vi kände att den här resan inte hade varit så pjåkig iallafall.