Howdy!

Sedan senaste blogginlägget har det väl hänt en del.
Jag har inte bloggat i Lögnbloggen sedan annandag jul. Det beror nog på att det händer en massa konstiga och roliga saker i mitt liv, så det känns onödigt att ljuga ihop något.

Samma dag som jag bloggade senast hittade jag sajten kulovajude.se. Det tyckte jag var kul. På något konstigt sätt.

För ca två veckor sedan skrev jag i min bilddagbok om att alla i min familj får en massa post hela tiden, men det är aldrig något till mig. Under den texten skrev jag min adress (men jag har tagit bort den nu). Min plan var att några som kikade i min bilddagbok skulle skriva något sköj.
Riktigt så blev det inte, men nära på. Jag fick iallafall ett kuvert från Julia. men i det kuvertet låg arton små lappar och en servett. På lapparna stod olika saker. Nån konstig dikt, en lista på svåra ord, en lista med svenska ord översatta till engelska och franska, två små teckningar, m.m. Det var väldans roligt och lyckat.
För att försöka bräcka henne, vilket dock kändes lite omöjligt, tänkte jag också skriva nått, men i brist på inspiration hittade jag en gammal saga som jag skrev för fyra år sedan och en lång dikt som jag skrev för ungefär lika längesedan. Sedan hämtade jag ett kuvert, men tänkte att det ändå blir för tråkigt, så jag slängde ner en Lisebergsbiljett (som gällde 2004), en bit tandtråd, några klistermärken, m.m.

Torsdagen förra veckan var väldans tråkig till en början. Inget hände. Jag satt mest och spelade TV-spel. Men så ringde min telefon. Då var det Andreas Narfström som hade kommit till Lerum. Jag skrev om honom i bloggen för nästan ett år sedan. Då var han i Tyskland eller nått. Han skulle cykla från Stockholm till Sydafrika, men i Österrike (tror jag det var) blev hans cykel stulen och allt började krångla, så han åkte hem igen. Nu har han börjat på nytt. Han började från Dalarna den här gången, och har stannat hos en del bekanta och även några främlingar.
Jag har sagt att han kunde sova över här om han ville, och i torsdags närmade han sig alltså Sävedalen.
Jag bad honom ringa när han kom till köpcentret Allum, och när han höll på att närma sig gav jag mig av på min cykel och mötte honom på cykelbanan, precis utanför Allum.

Det händer mig inte alls ofta, men det är en konstig känsla att träffa någon man bara talat i telefon med innan, eller chattat med. Man kanske har sett nån enstaka bild på personen nån gång, och så står personen där i verkligheten. Det känns konstigt på något sätt.
Andreas var iallafall nyrakad. På senaste bilden jag såg i hans blogg var han skäggig. Vi hälsade, pratade en liten stund och så cyklade vi hem till mig. På vägen stannade jag till vid en raksträcka och frågade om jag fick pröva hans cykel lite. Han testade min och tyckte det var väldigt lätt att cykla på den.
Det kan man inte säga om hans cykel. Det var ju en ganska vanlig cykel, men det var tung packning både fram och bak, plus att det var en kärra baktill. Det var säkert 70 kilo packning och det kändes som att jag skulle dra en oljetanker. Så fort jag råkade vrida styret en aning fel åkte all vikt åt ena hållet, och jag kände flera gånger att jag höll på att ramla.
Det gjorde jag inte, men efter kanske tio meter ville jag byta tillbaka. Det gick Andreas, som tur var, med på.

Vi kom hem till mig, låste in cykeln i garaget och bar upp en del grejer till huset. Andreas hälsade på mina föräldrar och sen fick han duscha och äta. Jag hjälpte honom "installera sig" i TV-rummet och gav honom den topphemliga koden till vårt trådlösa nätverk. Sen snackade vi lite om allt möjligt, och så tog han ett kort på mig till bloggen.

Så här snygg blev jag på bild. Foto: Andreas Narfström

Sen blev klockan tre på natten, vi sade godnatt och jag gick upp till mitt rum.


Näst dag vaknade han upp utvilad. Tror jag. Vi åt frukost och pratade ett tag. Tyvärr var jag tvungen att ge mig av ganska snabbt. Det var midsommarafton och jag var bjuden hem till Sara. Jag skulle ta bussen vid tolv, och halv ett skulle Sara hämta mig vid Angeredsbron.
Mamma och pappa sa att det var okej att Andreas stannade ett tag, även om jag stack.
Jag gav mig av och hade en rätt rolig midsommar. Andreas stannade ett tag hemma hos oss.
I hans blogg skriver han:
Det blev så småningom midsommar. Midsommar firades hemma hos Albin med familj i Göteborg. Hos familjen Olsson blev det minsann en del sill, färskpotatis och Herrljunga Cider. Oslagbart! Tusen tack!

Min äldre bror, Daniel, var på besök också, tillsammans med sin sambo Jessica. Daniel har rest en hel del i sina dar, och jag har tänkt att det vore bra om Daniel och Andreas träffades, och de gjorde de alltså. Jag har inte hunnit fråga dem om mötet, men om jag förstått det hela rätt kunde Daniel ge några bra tips.

Själv firade jag alltså midsommar hemma hos Sara. Det var rätt mycket folk. Det regnade en hel del, men Sara hade ett nio meter långt partytält som vi alla fick plats i. Det var trevligt. På natten sov jag över hos Sara. jag låg i en gästsäng i vardagsrummet och en av gästerna, som också sov över, hade med sina två hundar som slickade mig i ansiktet innan jag skulle sova.

Dagen därpå kom jag hem och träffade syrran och hennes söner. Sedan åkte de till Liseberg. Jag duschade och bytte kläder och sen åkte mor, far och jag också till Liseberg. Det var skoj och Leon ville åka en hel del saker. Helst tillsammans med mig. Och Tor... Han är alltid glad. När han åkte runt i Drakbåtarna så stod vi och tittade och vinkade åt honom. Så fort han fick se oss log han brett och skrattade. Det var även andra föräldrar som tittade på Tor och tyckte han var hur söt som helst.


Tor på Liseberg.

För övrigt har jag jobbat med att få kontakt med alla funktionärer till Arvikafestivalen. Nu har vi fått svar från tjugoen funktionärer som kan jobba på "min" avdelning. Det räcker så, säger Agnes. Alltså är så gott som allt klart. Nästan.
Maurits vet inte ännu om han får ledigt från sitt jobb...

Jaja. Det löser sig, sa Timbuktu när han sket i poolen.

Over and out!