Ett år efter studenten
Hejs!
Idag var det exakt ett år sedan jag tog studenten. Det ni!
Igår var jag ute i Angered för att kika när teatertreorna sprang ut i vuxenvärlden/arbetslösheten.
Jag stod ett tag med Julia (min kompis och Gustavs flickvän), hennes mor och bröder och Gustavs familj och väntade på gräsplanen framför gymnasiet. Efter ett tag sprang klass efter klass upp på scenen och skrek och sen gick de ner och lämnade plats för nästa klass. Man såg inte så mycket, för det var mycket folk och en massa studentplakat ivägen, men efter ett tag sprang en klass upp och mellan plakaten skymtade jag någon av tjejerna i TA3.
I folkvimlet hejade jag förresten på Klara, som jag inte träffat på ett år. Hon gick i min klass och vi har alltså inte setts sedan studenten.
Sen vimlade jag runt lite och till slut hittade jag den gamla lastbilen med ett flak fyllt av teatertreor, samt tre-fyra danselever. Jag klättrade upp en bit på stegen för att gratulera några av damerna, men Gustav tyckte att jag skulle klättra upp och följa med. Jag hade inte så mycket annat för mig, så jag följde med flaket in mot stan.
Det skreks en hel del.
När tjejerna inte skrek "För vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra!" skrek de bara "AAAAAAAAAAH!" eller "IIIIIIIIIH!", vilket var minst lika irriterande.
Jag gick fram till en kroatisk tjej jag pratat med tidigare, och så sa jag "Kommer du hit ofta eller?". Hon fattade inte skämtet alls, så jag lämnade det för att fråga om hon hade sett En måste ju leva. Det hade hon inte. Jag förklarade att jag spelade kroat. Hon frågade hur det var och jag berättade kortfattat vad det kroatiska pizzabudet Slava hade för funktion i pjäsen och så sa jag mina repliker: "Ja sam. To je ona, mora da je to ona... Prava svedska plavusa... Novcanik, mora da je ovo tvoj novcanik.".
Då såg hon livrädd ut och tog några steg tillbaka. "Du är kroat, va?" frågade hon. "Näe", skrattade jag. "Är du helsvensk?" sa hon mycket frågande. Jag nickade och hon sa att jag lät som en riktig kroat.
Jag fortsatte med att säga "Ne znam. Narucila je picu, ja stojum u njenom stanu. Fucking blondino, slusa neku losu muziku... Treci sprat." Hon blev nästan ännu mer rädd och verkade ha svårt att tro att jag inte var kroat. Det är ju ett väldigt bra betyg på mina crazy Croatia skills.
(Tyvärr kan jag inte skriva de där skumma apostroferna och så i bloggen. Det blir bara andra konstiga tecken, men you get the picture...)
Det tog ett tag att komma in till stan eftersom det var långa köer och studentflak inte får köra så snabbt. Men mellan Ejdergatans spårvagnshållplats och Redbergsplatsen stannade vi för ett rödljus och fick chans att terrorisera passagerarna på åttans spårvagn. Det var jag med på, men skrikandet skippade jag.
Det bästa var nog när lastbilen körde i Vasastan och ingen mindre än Ingvar Oldsberg vinkade åt oss från en uteservering. Det tyckte jag var jättekul. Det var bara så konstigt. Som om han gjorde en cameo-roll i filmen om den här dagen.
Till sist stannade lasbilen vid Heden och jag klev av och betalade 65 kronor till chauffören. Det är annat än de 600 spänn jag fick punga ut med förra året när jag tog studenten och åkte på ett oförskämt skitigt flak. Urs!
Sen fick jag skjuts med en släkting till Gustav ungefär till Östra sjukhuset och därifrån promenerade jag hem och väl hemma tog jag ut min rekvisita-cider ur kylen. Den ciderflaskan agerade champagneflaska på inträdesprovet i Skara.
Idag var det som sagt ett år sedan jag tog studenten och idag tog Lisette studenten. Och Stefán fyller år idag. Han och jag åkte in till stan och köpte var sinn Aladdin-ask som vi sedan klädde in i BR-leksakerpresentpapper. Sen vandrade vi iväg till en lokal inne i Konserthuset. Den lokalen hade Lisettes släkt hyrt. Där åt vi salta pinnar och pratade med Lisettes trevliga mormor. Hon frågade om när Stefán och jag tog studenten och jag förklarade att jag tog studenten för ett år sedan. Sen frågade jag om när hon tog studenten och hon berättade lite om sina utbildningar och hur det var när hon kom till Sverige och stod på båten och såg ut över hamnen till sitt nya land och hur lycklig hon var och hur en mås plötsligt sket på hennes fina klänning.
Sen öppnades paketen och Stefán och jag låtsades att det var jättepinsamt att vi hade köpt samma sak till Lisette. Sen åt vi och hade det trevligt och Stefán var bakfull efter att ha deltagit på diverse studentfiranden dagen innan.
Det fanns ingen musik på Lisettes fest, men jag blev frågad "om jag hade en iPod".
Nu har iPod plötsilgt blivit synonymt med MP3-spelare. Fy fan. "Experterna" och jag säger att iPod är tekniskt underlägsen andra MP3-spelare av många anledningar. Jag ser ingen anledning att köpa en iPod, men det skulle jag kunna skriva ett helt blogginlägg om, men inte idag.
Jag svarade att jag inte hade en iPod, men en alldeles utmärkt MP3-spelare av ett annat märke. Den fick agera musikanläggning och vi kopplade in den till en högtalare och Mika och senare Salem Al Fakir fick agera bakgrundmusik. Jag spelade även den härliga Malaysiska låten med Four Golden Princess som jag har spelat in från YouTube till MP3-format. Den var faktiskt uppskattad.
Jag pratade också musik med Lisettes bröder och mor, och allihopa gillade Slagsmålsklubben! Tänk om man hade en mamma som gillade SMK. Det hade varit grejer det.
Sen åkte jag hem och såg andra halvan Talang 2007-finalen med mamma och pappa. Vi har aldrig sett programmet innan, men det var rätt kul ändå. Phax var ju med, och honom har jag lärt känna lite de senaste månaderna på Angereds Teater. Han är skön, men vann inte "Talang 2007".
Sen såg jag början av Sverige dansar och ler och det var rätt kul tills Henrik Scyffert kom och körde samma grej som han gjort ett tag. Pratade på svengelska samtidigt som hela hans ansikte säger "Fan vad rolig jag är!".
*suck*
Jag är bjuden på fest i Arvika imorgon, så därför ger jag mig av dit. 25 mil i bil imorgon. Och lika långt tillbaka på söndag. Då med tåg. Vad gör man inte för en fest?
Det är fest för de som ska jobba på Arvikafestivalen. Jag hoppas att det blir skôj.
Nu måste jag packa, för klockan är mycket.
Och jag har fortfarande inte laggt upp de senaste bilderna i bilddagboken, vilket oroar mig. Jag är ju beroende av bilddagboken och jag kan inte komma ihåg vad jag gjorde i söndags och det vore ju katastrof om det inte är en tom dag i bilddagbokskallendern.
Over and out!
Idag var det exakt ett år sedan jag tog studenten. Det ni!
Igår var jag ute i Angered för att kika när teatertreorna sprang ut i vuxenvärlden/arbetslösheten.
Jag stod ett tag med Julia (min kompis och Gustavs flickvän), hennes mor och bröder och Gustavs familj och väntade på gräsplanen framför gymnasiet. Efter ett tag sprang klass efter klass upp på scenen och skrek och sen gick de ner och lämnade plats för nästa klass. Man såg inte så mycket, för det var mycket folk och en massa studentplakat ivägen, men efter ett tag sprang en klass upp och mellan plakaten skymtade jag någon av tjejerna i TA3.
I folkvimlet hejade jag förresten på Klara, som jag inte träffat på ett år. Hon gick i min klass och vi har alltså inte setts sedan studenten.
Sen vimlade jag runt lite och till slut hittade jag den gamla lastbilen med ett flak fyllt av teatertreor, samt tre-fyra danselever. Jag klättrade upp en bit på stegen för att gratulera några av damerna, men Gustav tyckte att jag skulle klättra upp och följa med. Jag hade inte så mycket annat för mig, så jag följde med flaket in mot stan.
Det skreks en hel del.
När tjejerna inte skrek "För vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra!" skrek de bara "AAAAAAAAAAH!" eller "IIIIIIIIIH!", vilket var minst lika irriterande.
Jag gick fram till en kroatisk tjej jag pratat med tidigare, och så sa jag "Kommer du hit ofta eller?". Hon fattade inte skämtet alls, så jag lämnade det för att fråga om hon hade sett En måste ju leva. Det hade hon inte. Jag förklarade att jag spelade kroat. Hon frågade hur det var och jag berättade kortfattat vad det kroatiska pizzabudet Slava hade för funktion i pjäsen och så sa jag mina repliker: "Ja sam. To je ona, mora da je to ona... Prava svedska plavusa... Novcanik, mora da je ovo tvoj novcanik.".
Då såg hon livrädd ut och tog några steg tillbaka. "Du är kroat, va?" frågade hon. "Näe", skrattade jag. "Är du helsvensk?" sa hon mycket frågande. Jag nickade och hon sa att jag lät som en riktig kroat.
Jag fortsatte med att säga "Ne znam. Narucila je picu, ja stojum u njenom stanu. Fucking blondino, slusa neku losu muziku... Treci sprat." Hon blev nästan ännu mer rädd och verkade ha svårt att tro att jag inte var kroat. Det är ju ett väldigt bra betyg på mina crazy Croatia skills.
(Tyvärr kan jag inte skriva de där skumma apostroferna och så i bloggen. Det blir bara andra konstiga tecken, men you get the picture...)
Det tog ett tag att komma in till stan eftersom det var långa köer och studentflak inte får köra så snabbt. Men mellan Ejdergatans spårvagnshållplats och Redbergsplatsen stannade vi för ett rödljus och fick chans att terrorisera passagerarna på åttans spårvagn. Det var jag med på, men skrikandet skippade jag.
Det bästa var nog när lastbilen körde i Vasastan och ingen mindre än Ingvar Oldsberg vinkade åt oss från en uteservering. Det tyckte jag var jättekul. Det var bara så konstigt. Som om han gjorde en cameo-roll i filmen om den här dagen.
Till sist stannade lasbilen vid Heden och jag klev av och betalade 65 kronor till chauffören. Det är annat än de 600 spänn jag fick punga ut med förra året när jag tog studenten och åkte på ett oförskämt skitigt flak. Urs!
Sen fick jag skjuts med en släkting till Gustav ungefär till Östra sjukhuset och därifrån promenerade jag hem och väl hemma tog jag ut min rekvisita-cider ur kylen. Den ciderflaskan agerade champagneflaska på inträdesprovet i Skara.
Idag var det som sagt ett år sedan jag tog studenten och idag tog Lisette studenten. Och Stefán fyller år idag. Han och jag åkte in till stan och köpte var sinn Aladdin-ask som vi sedan klädde in i BR-leksakerpresentpapper. Sen vandrade vi iväg till en lokal inne i Konserthuset. Den lokalen hade Lisettes släkt hyrt. Där åt vi salta pinnar och pratade med Lisettes trevliga mormor. Hon frågade om när Stefán och jag tog studenten och jag förklarade att jag tog studenten för ett år sedan. Sen frågade jag om när hon tog studenten och hon berättade lite om sina utbildningar och hur det var när hon kom till Sverige och stod på båten och såg ut över hamnen till sitt nya land och hur lycklig hon var och hur en mås plötsligt sket på hennes fina klänning.
Sen öppnades paketen och Stefán och jag låtsades att det var jättepinsamt att vi hade köpt samma sak till Lisette. Sen åt vi och hade det trevligt och Stefán var bakfull efter att ha deltagit på diverse studentfiranden dagen innan.
Det fanns ingen musik på Lisettes fest, men jag blev frågad "om jag hade en iPod".
Nu har iPod plötsilgt blivit synonymt med MP3-spelare. Fy fan. "Experterna" och jag säger att iPod är tekniskt underlägsen andra MP3-spelare av många anledningar. Jag ser ingen anledning att köpa en iPod, men det skulle jag kunna skriva ett helt blogginlägg om, men inte idag.
Jag svarade att jag inte hade en iPod, men en alldeles utmärkt MP3-spelare av ett annat märke. Den fick agera musikanläggning och vi kopplade in den till en högtalare och Mika och senare Salem Al Fakir fick agera bakgrundmusik. Jag spelade även den härliga Malaysiska låten med Four Golden Princess som jag har spelat in från YouTube till MP3-format. Den var faktiskt uppskattad.
Jag pratade också musik med Lisettes bröder och mor, och allihopa gillade Slagsmålsklubben! Tänk om man hade en mamma som gillade SMK. Det hade varit grejer det.
Sen åkte jag hem och såg andra halvan Talang 2007-finalen med mamma och pappa. Vi har aldrig sett programmet innan, men det var rätt kul ändå. Phax var ju med, och honom har jag lärt känna lite de senaste månaderna på Angereds Teater. Han är skön, men vann inte "Talang 2007".
Sen såg jag början av Sverige dansar och ler och det var rätt kul tills Henrik Scyffert kom och körde samma grej som han gjort ett tag. Pratade på svengelska samtidigt som hela hans ansikte säger "Fan vad rolig jag är!".
*suck*
Jag är bjuden på fest i Arvika imorgon, så därför ger jag mig av dit. 25 mil i bil imorgon. Och lika långt tillbaka på söndag. Då med tåg. Vad gör man inte för en fest?
Det är fest för de som ska jobba på Arvikafestivalen. Jag hoppas att det blir skôj.
Nu måste jag packa, för klockan är mycket.
Och jag har fortfarande inte laggt upp de senaste bilderna i bilddagboken, vilket oroar mig. Jag är ju beroende av bilddagboken och jag kan inte komma ihåg vad jag gjorde i söndags och det vore ju katastrof om det inte är en tom dag i bilddagbokskallendern.
Over and out!
Kommentarer:
Trackback
