Kvack!

Den här dagen har varit konstig.
Och den är inte slut ännu.

Jag har haft två slappa veckor. Vaknat sent, åkt till teatern, spelat, åkt hem.
Några av de andra skådisarna ska hålla på med ett berättarprojekt i några veckor när de inte spelar En måste ju leva. Då var meningen att jag skulle hjälpa till på kontoret vissa dagar. Idag blev det andra bud.

På torsdagar är jag på Meeths inne i stan. Jag är med i en teatergrupp där. Vi heter L.I.M. - Den fria teatergruppen Lås In Mig. Vi brukar göra diverse teaterövningar, men igår hade någon plockat fram ett manus. Vi vill sätta upp något. Det var tre killroller i manuset, och vi är tre killar i gruppen. Tre tjejroller och fem tjejer i gruppen. Vi läste manuset och jag sade att jag var aningen skeptisk till manuset, men ville vara med om jag hinner med jobbet på teatern.

Vi spelar En måste ju leva och när inte vi spelar ska treorna på Angeredsgymnasiet spela en föreställning som heter Yvonne, prinsessa av Burgund.

Johan ringde mig vid 13-tiden. Han ringde från teatern och förvarnade om att treornas regissör skulle ringa mig under dagen och fråga om jag ville spela huvudrollen i deras pjäs. (Det var inte riktigt huvudrollen, men han sa det). Han som skulle spela prinsen har blivit sjuk. Jag trode inte riktigt att det var sant, och för en sekund funderade jag på om det var första april, men insåg att första april sällan inträffar i februari.

Jag tänkte ringa Lisa G på kontoret, men hon ringde mig. Det var något om min lön, men att jag skulle vara med i treornas slutproduktion visste hon inte. Detta skulle då innebära att jag inte skulle jobba på kontoret. Vi pratade lite och sen skulle jag ringa till regissören vid tre då de slutade repa för dagen. Och veckan.

Vid tvåtiden ringde Sofie. Regissören alltså. Hon berättade att han som ska spela prinsen hade åkt på en väldans massa konstigt, bland annat vinterkräksjuka och öroninflamation. Nu har han fått talförbud i två veckor, vilket äventyrar premiären. De kan inte repa utan honom, och han kan inte vara med och repa. Han kan inte prata iallafall.

Antingen skulle de få skjuta fram premiären - men nästan alla föreställningar är slutsålda - eller så fick de ta in någon annan. Någon hade sagt att jag var duktig och kunde lära mig text snabbt (vilket jag inte vet om jag kan).

Eleverna hade tillfrågats och alla tyckte att det var en bra idé att fråga mig. Jag sade ja, trots att jag var i chock. En kontrollerad chock. Jag har aldrig riktigt vetat vad de där eleverna egentligen tycker om mig. De är ju chyssta och jag är schysst mot dem, men jag har funderat på om det funnits något allvarligt i skämten om att de är trötta på mig och att jag borde ha lämnat Angeredsgymnasiet efter studenten. Tydligen gillar de mig och ser det som att jag kommer rädda föreställningen.

Premiären är om 2½ vecka så det kommer bli mycket jobb. Jag får nog tacka nej till teatergruppen L.I.M.:s pjäs.

Treorna skulle sluta repa vid tre, men jag sa att jag kommer över för att hämta ett manus.
Jag slängde på mig kläderna, borstade tänderna (det här skulle också vara en slapp dag) och så åkte jag till Angered.
Jag kom fram ca tio i tre. Jag låste upp dörren till teatern och smög in... På scenen stod två elever och repade, och på läktarna satt de andra eleverna. När jag kom smygande vände sig en av eleverna om och sa "Där är han ju!" och så började hon klappa med händerna. De på scenen avbröt sitt repande. Alla vände sig mot mig och började applådera.
Det låter löjligt. Som en dålig Hollywood-film, men det är sant. De började applådera för att jag kom. Alla såg glada ut och gjorde tummen upp. Jag kände mig hedrad och behövd. Jag hade deras stöd. Gustav klev av scenen och gick upp till mig och gav mig en kram. Han är en god vän, och ska spela min pappa.

Efter lite prat fortsatte repetitionen några minuter. Sen gick eleverna hem och jag pratade med regissören och Lisa G. Jag fick ett schema och ett manus. Chocken hade inte släppt.
Jag insåg senare att jag nog är huvudmistänkt om det skulle visa sig att han som skulle spela prinsen var förgiftad. Han ska spela en stor roll, blir sjuk och jag "råkar" finnas till hands för att hoppa in.
Men jag är oskyldig.

 Jaha... Så fick jag alltså en roll i ännu en föreställning på Angereds Teater. Tills vidare iallafall.
Det känns konstigt. Men bra. Det kommer bli intensivt. Vissa dagar kommer jag nog spela två olika föreställningar samma dag. I helgen ska jag tokplugga manuset, samtidigt som mina systersöner kommer hit.
Hur ska detta gå?