Detta är den femte och sista delen av mina blogginlägg om Arvikafestivalen 2007. Innan detta inlägg kommer, i tur och ordning, inläggen om dagarna innan festivalen, torsdagen och fredagen, lördagen och efter festivalen.
Jag har skrivit väldigt mycket om festivalen. Det är därför jag har fått dela upp inläggen så här.
Här kommer iallafall sista delen. Kom ihåg att du kan kommentera inläggen.

Tisdag 17 juli
Det hade regnat hela natten. Jag vaknade upp och insåg att det skulle bli jobbigt att packa i regnet. Det här var dagen då vi skulle åka hem. My stod utanför tälten och hade lite tråkigt. Hon kom in i mitt tält och så snackade vi lite och så fick jag låna hennes telefon. Både min "vanliga" telefon och min reservtelefon var döda. Batteriladdaren var ju borta. Jag satte SIM-kortet i Mys telefon och ringde hem. Pappa var på jobbet, men Emil var hemma. Ingen hade ringt och sagt att de hade hittat någon ryggsäck. Fan.
My fick tillbaka sin telefon och plötsligt hörde vi hur de två funktionärerna kom tillbaka från sjukhuset. De mådde bra och hon som varit full var nu bara ångerfull.
Hon hade verkligen lärt sig en läxa.

Solen tittade fram och vi gjorde oss iordning och tog det ganska lugnt. De flesta av mina funktionärer hade redan åkt. Det var bara vi Göteborgare kvar. Vi packade ihop och mitt tält hade mirakulöst nog torkat i solen. Gött. Det gick bra att packa ihop tältet. Jag kom senare på att det faktiskt regnade under den tiden den där funktionären var på sjukhuset. När hon kom tillbaka och mådde bättre kom solen nästan genast. Det där med vädret var rätt kusligt, faktiskt. Det började ju bara som ett skämt...


Ett rymdskepp som flög omkring på campingen. Egentligen var det bara jag och mitt tält. Foto: Frida

Vi tog det ganska lugnt eftersom vi hade gott om tid på oss. När vi var klara insåg vi dock att det var lite ont om tid. Vi tog våra väskor och började gå. Det var rätt många väskor, och några tyckte det var tungt och besvärligt. Några hade en liten vagn med sig, men den välte rätt ofta. När vi kom mot festivalområdet träffade vi Jonas. Han delade ut Menthos-godis som fanns kvar. Sånna där små rör delade han ut till höger och vänster. Han verkade faktiskt ha svårt att bli av med dem. Han tillochmed stoppade ner några i Mys väska när hon tittade bort. Jag frågade om Steff kunde köra oss till stationen, men han hade brottom iväg nån annanstans. Vi skyndade oss bortåt och när vi kom till ena hörnet av festivalen, där nedreentrén hade varit, stod där en liten lastbil. Jag frågade vems den var och de som stod där pekade på en kille längre bort. Honom kände jag igen lite och jag frågade om han vågade köra oss på flaket. Det ville han inte, men jag frågade om han kunde ta väskorna iallafall. Det kunde han. Vi slängde upp väskorna på flaket och så åkte två funktionärer med i bilen. Vi andra promenerade. Sen började det regna som fasen. Som tur var hade jag med mig mitt paraply som vi trängdes under.

Jag lånade Mys mobil, eftersom jag visste att hon hade 3G i den. Jag behövde ha tag på bokningsnumret till min tågbiljett. Jag hade numret uppskrivet bland mina anteckningar i mobilen, men den var ju död. Det gick inget vidare att komma in på nätet, så jag skippade det. Vi gick i regnet, och när vi kom in till stan fullkomligt piskade regnet ner. När vi kom till stationen stod våra väskor under tak, alldeles torra. Det var en massa folk som tryckte sig mot stationens vägg för att inte bli blöta. Jag gick in på stationen och såg att biljettautomaten inte fungerade. I biljettkassan var det en liten kö, men den gick inte framåt alls. Det var tydligen stopp i datorsystemet. Fasen. Hon kunde inte få fram min biljett på något sätt, men de sa att det bara vara att förklara det på tåget.
Jag gick ut igen och efter ett tag tittade jag in igen. Ingen kontakt med datorsystemet.
Jag kikade in i en annan liten kassa som tillhörde ett annat bolag. Hon hade egentligen stängt, men hon var trevlig. Jag fick låna hennes dator för att kolla min mail och där stod mitt bokningsnummer som jag skrev upp på en lapp.

Sen kom tåget. Det stod på andra perrongen, så vi sade hejdå till My, tog våra väskor och skyndade oss ombord på tåget. Vi lastade in alla våra stora väskor så att det knappt gick att gå förbi.
Minns ni killen som gick omkring på funktionärscampingen och verkade full? Han var med på tåget också. Regnet öste ner och folk var sura och mitt i alltihopa gick han fram och tillbaka och pratade med en massa folk som inte ville prata med honom. Efter ett tag sade de i högtalarna att på grund av ett blixtnedslag var de tvugna att köra i 40 km/h  på vissa sträckor. Det suckades en del på tåget. Efter en stund kom ett nytt viktigt meddelande, samtidigt som den jobbiga killen började prata högt och alla sa "TYST!" i kör. Vi skulle bli några minuter sena till Kil, och tåget till Göteborg ville inte vänta. Från början skulle vi bara behöva vänta i fem minuter i Kil, men nu skulle vi få vänta i ungefär tre timmar. Det blev ett jäkla gnällande i hela tåget. Även från mig.
Den jobbiga killen skulle tydligen också till Göteborg. Det gjorde inte saken bättre.

Vi klev av i Kil och lastade av alla våra väskor.

Vi hade med oss ganska många väskor.


Det här var skrivet på en stolpe på perrongen.

Vi gick in i den lilla stugan som tillhör Banverket, men de kunde inte göra någonting och inne i stationshuset kunde de inte göra någonting heller. Hungriga var vi också. Jag hade visserligen tappat bort min plånboken, men jag hade hittat lite drygt femtio spänn på marken så jag funderade på att bjuda på något gott från cafét. Tårta hade varit skoj, men den var svindyr. Sen köpte några lite fika och Viktoria hade med sig plättar och sylt.
Vi satt inne på stationen, men Nils satt ute på perrongen. Han var sur och hungrig, så jag bjöd honom på en krämbulle. Den jobbiga killen hade följt med några andra in till stan. Till vårt gäng anslöt sig en kille som hette Andreas. Han var skön. Han hade tydligen snackat med "jobbiga killen" och han hade tydligen åkt fast för lite narkotikabrott och knarkat en del. Det var nog därför hans hjärna var helt pajad. Alla blev bara arga på honom hela tiden och han störde som fasen.
Sen började Viktoria ringa hem till sin mamma, och Emma ringde till sin mamma och så försökte de lösa det hela.
Det tåget vi kom med kördes av Värmlandstrafik och det vi skulle åka med till Göteborg kördes av SJ. Detta försvårade ju det hela och det var svårt att bedöma vilket företag som varit elaka mot oss.
Viktoria och Emma höll kontakten med sina mammor och till slut fick vi veta att vi nog skulle få någon kompensation i form av mat. Vi hade hoppats på en ersättningsbuss, men mat var ju alltid nått.


Här sitter vi och väntar. Andreas (till vänster) och jag. Andreas verkade vara en trevlig prick. Foto: Viktoria

Efter ungefär en kvart ropade de i högtalarna att de som hade missat tåget mot Göteborg kunde få var sin gratis kaffe och bulle i caféet. Vi jublade inte. Vi ville ha mat. Vi gick iallafall och hämtade var sin bulle (det fanns några sorter att välja mellan) och dricka. Vi satt och väntade ett bra tag.
Den jobbige killen kom in ibland också. Han var jobbigare än den norska alkisen som satt i ett hörn och mumlade. Alkisen och jobbiga killen snackade också en del och verkade bli kompisar.

Jag hämtade förresten ut min biljett ur automaten. Jag fick ut två biljetter. En för resan till Arvika och en för resan hem. Jag använde ingen av biljetterna eftersom jag åkte bil med farbror Kjell upp till Arvika, på första tågsträckan från Arvika kollade de inte biljetten och tåget den sista sträckan missade vi ju. Och jag kunde inte få ett öre tillbaka. Men det kändes ändå säkrast att ha en biljett om de skulle fråga på det sista tåget.

Sen gick vi ut på perrongen för att vänta på tåget. Den jobbiga killen kom tillbaka och alla suckade djupt när vi såg att han var på väg. Jag gömde mig under mitt paraply.

Jag gömmer mig för den jobbiga killen. Alla ville vi fly från honom. Foto: Viktoria

Sen hoppade jag ner på spåret en sekund så att bara paraplyet syntes. Efter en sekund dånade det i högtalarna. "Killen som är nere på spåret, hoppa genast upp därifrån!". Jag hoppade upp och skämdes lite. Sen kom tågvärden gående. Det var han som hade ropat i högtalaren. Nu skulle jag få en utskällning, tänkte jag. Den jobbiga kille stod vid oss, men gick precis vid perrongkanten. Tågvärden gick fram till honom och drog in honom från kanten. Sen gick han bara vidare bort på perrongen. Något vinglande, tyckte jag. Sen kom han tillbaka igen. Han drog in den jobbiga killen igen och sa åt honom att akta sig för kanten. Sen babblade han på om allt möjligt. Han verkade skum. Han jobbade som tågvärd, alltså och ungdomarna i Kil brukade tydligen hänga där en del.
Sen började han säga något om att han brukar ta hem damer och så sa han något om hur han brukar ha sex med dem. Det lät lite opassande men sen hörde jag att det han sa rimmade. "Vad fint" sa jag och an berättade att han diktar en del. Och målar. En underlig man. Funktionärerna tittade på varandra. Och mig. Och vi konstaterade att han nog var full. Sen sjöng han en bit också, och jag lyckades få honom att sjunga en gång till för kameran.

Mina damer och herrar.
Den fulle tågvärden.
En film ur verkliga livet.
Av Albin Olsson:


Vi var många som funderade på hur säkerhetsrutinerna ser ut på Kils station när tågvärden stapplar omkring full på stationen och lär ungdomarna underliga sånger.

Senare skulle den jobbiga killen gå på toaletten och alla sa åt honom att det var gott om tid och att det skulle gå bra. Vi ljög. Hela bunten. Tåget kom strax därpå, men tyvärr kom killen tillbaka och hann precis med tåget efter att ha pratat med, och irriterat en av de som stod utanför tåget och såg till att alla hann med.
Vi satte oss på tåget och sen kom jobbiga killen och hans kompis ombord och var jobbiga. De sa något om att de inte hade några biljetter och att de kanske skulle bli utkastade. En av mina smartaste funktionärer sa att tågpersonalen kollade om folk var fulla i den vagnen vi satt i, men att de inte kollade de tre vagnarna längst fram. Och så blev vi av med de killarna.

Senare kom tyvärr den jobbiga killen tillbaka några gånger och grejade. Jag vet inte vad han sysslade med, men han gick fram och tillbaka en del och det verkade som att de skulle bli avslängda. Inte vet jag.
Vi åkte iallafall och det var ganska mysigt på tåget. Några sov och jag satt bredvid Viktoria och det var trevligt.
Vi kom till slut fram i Göteborg och där väntade Viktorias mamma och Emma och Fridas pappa. Jag fick åka med Frida och Emma, vars pappa skjutsade mig hem.

Hemma såg det ut som fasen. Mamma och pappa var inte hemma och brorsan och hans flickvän hade stökat ner som fasen. Det var inte så värst kul att komma hem alls. Men det var okej. Jag duschade och på kvällen sov jag i min egen säng. Det var skönt.

Nu i efterhand
Det har faktiskt känts som att jag inte är "klar" med Arvika förrän jag bloggat färdigt, och det har jag ju gjort nu. Om någon minut. Det var drygt två veckor sedan jag kom hem och först nu har jag bloggat färdigt. Det har tagit tid och blivit väldigt långt. Fem delar. Men jag har behövt komma i rätt stämning.

På festivalen har jag varit med om några jobbiga händelser, några jobbiga funktionärer, jobbiga festivalbesökare och väldigt lite sömn. Det har bitvis varit jobbigt, men det är inte meningen att man ska vara ensam nyckelfunktionär i entrén.
Jag har varit med om väldigt mycket roliga händelser, träffat många härliga funktionärer och mycket härliga människor. Det har varit värt det. Helt klart. Det har varit en väldigt härlig upplevelse.
Vi får se vad som händer nästa år.
Nu kan jag återgå till mitt vanliga liv och imorgon börjar jag på mitt nya jobb.

Over and out!