Arvikafestivalen 2006 - del 1

På grund av gränsen på 32000 tecken har jag tvingats dela upp blogginlägget om Arvikafestivalen i två inlägg. Här kommer FÖRSTA DELEN.

Ojojoj.
Vilken vecka!
Det har varit full rulle nästan hela tiden. Jag har varit med om så otroligt mycket. Jag ska försöka få med allt.

11:e juli - Tisdag
Jag hade köpt biljetterna en vecka innan jag åkte. Totalt ca 400 tur och retur med tåg. Det är billigt.
Jag packade ner grejerna i en så kallad Astorväska (vi fick två stycken av en som heter Astor). Jag kom på att sovsäcken och liggunderlaget inte fick plats, så jag tog ner den stora chipsväskan från vinden. Den vann Daniel på Liseberg för något år sedan. När han vann den innehöll den chips-, popcorn- och jordnötspåsar till en vikt av ca 5 kilo.
Jag släpade med de två otympliga väskorna till bussen och åkte in till stan. Jag tog tåget från Centralen till Kil, där jag skulle byta. Efter en stund sa de i högtalarna att vi var en kvart sena, men att vår lokförare var så duktig att det nog skulle ordna sig. När de hade sagt det kände man hur tåget susade fram.

Vi stannade till i Mellerud, och där blev vi stående. De sa i högtalarna att det var något tekniskt fel. Till slut fick vi veta att det var fel på en bro i Köpmannebro (vilket sammanträffande). Vi satt i ungefär en timme, men till slut fick vi åka. De sa att det skulle vänta en buss på oss i Kil. Den skulle ta oss direkt till Arvika. Det gick också ett tåg, men det gick en timme efter det vi egentligen skulle ta. Jag pratade lite med tjejen som satt bredvid. Hon pratade finlandssvenska och sa att hon var från Finland, men bodde i Skottland. Hon hade inte pratat svenska på länge, och vi pratade inte mycket alls. Hon sov mest.

Till slut kom vi till Kil. Jag fick plats på bussen, och den gick fem minuter innan nästa tåg. Alla på bussen skulle till Arvikafestivalen, så bussen körde dit istället för till Arvika centrum.
På vägen var det vägarbete, vilket resulterade i en del bilköer. Jag trodde inte att det fanns bilköer ute på landet.

Bilköer på landet
En bilkö på landet. På riktigt.

Det regnade en hel del.

Min mobil ringde. Det var min syssling Malin, som bor i Edane precis utanför Arvika. Hon och hennes familj trodde att jag skulle sova i ett tält ute i regnet, så de föreslog att jag skulle bo hos dem under natten. Jag förklarade att jag skulle bo i en sporthall, men tackade ändå.

Däremot hade jag tänkt lite fel när jag bokade biljetterna, så jag hade en biljett hem ganska sent på måndagen. Festivalen var ju slut redan på lördagen, så jag skulle stanna en dag för mycket. Då kom vi överens om att jag skulle bo hos dem mellan söndagen och måndagen.

Kanon!

Bussen stannade utanför en av entréerna till campingen. Jag skulle ju checka in på andra sidan festivalområdet. Jag promenerade ungefär en kilometer till stora entrén till festivalen. Där checkade jag in och fick funktionärsarmband och en T-shirt. Den var gratis. Förra året kostade den 20 kronor, och det hade tydligen inte varit så populärt.

Sen skulle jag till gympahallen där jag skulle bo. Den låg vid McDonalds, en bit ifrån festivalområdet. Jag försökte lifta, men ingen stannade. En bil åkte förbi och visade tummen upp, men körde förbi. Efter en stund kom dock den bilen tillbaka och stannade. Jag hoppade in och i bilen satt fyra grabbar. De trängde ihop sig och lät mig åka med. De hade fått dåligt samvete när de åkte förbi, så nu hade de åkt tillbaka för att köra mig. De var medlemmar i ett band som hette ”Kilroy”. De var från Arvika och skulle spela på festivalen. Jag sa att jag skulle se deras konsert om jag inte jobbade då. En av killarna visste precis va gympahallen låg, så de körde in på gymnasiet och krånglade sig fram ända till dörren. Jättebussigt.

Jag kom in, betalade 250 kronor, fick ett till armband som visade att jag hade betalat och så lade jag ifrån mig packningen och fixade till min sovplats. Sen stack jag tillbaka till festivalområdet. Jag gick in på campingen där jag efter en bra stunds letande hittade Arts camp ”Knivkarusellen”. Tyvärr var han inte där just då, men hans kompisar sa att han var inne i stan och handlade diverse drycker. Jag träffade även Bettan, som bodde i campet ”Dunderklumpes vänner”. Hon försökte få tag på ”Penus” (En klasskamrat till mig och Bettan). Penus var på väg och vi satte oss utanför entrén till campingen och väntade. En snubbe på motorcykel åkte förbi när vi satt där och väntade. Efter en stund kom han tillbaka och stannade framför oss. Han tog av sig hjälmen, och det visade sig vara Erik, min syssling från Edane (bror till Malin). Han hade tagit körkort för lätt motorcykel och som av en händelse hade han en lätt motorcykel.

Jag pratade lite med honom, och sen stack han iväg. Sen ringde Penus. Hon var inne på campingen, så då gick vi in och hälsade på henne och hennes kompisar Clara och Ellen (som är systrar).


Mein Camp, hahaha.
Ett så kallat "camp". Det här hette "Mein Camp".
 

Efter ett tag gick jag till entrén till festivalområdet. Där höll ett gäng på att bygga. Maurits var där, till exempel. Jag jobbade med honom i entrén förra året. Jag pratade lite med honom, och sen hjälpte jag till med bygget av entrén. Det var ganska kul. De andra hade ju jobbat hela dagen och även dagen innan, så de var ganska trötta. Jag däremot hade suttit stilla på tåg och bussar i flera timmar, så jag hade massvis med energi.

Jag klättrade omkring i byggnadsställningen och drog fast träskivorna med ståltråd i en väldans fart. Jag var en jäkel med borrmaskinen också. Kollegorna tittade på mig och undrade var all energi kom från. En frågade om jag hade ADHD, men jag svarade ”Nej, men jag har MSN”. Det var inte ett särskilt roligt skämt, men det tyckte hon. Hon och hennes kompis upprepade skämtet hela veckan.

På kvällen fick vi gå hem. Jag gick till gympahallen och en av kollegorna följde med. Han bodde bortanför hallen och ville inte gå ensam. Han berättade att han hade åkt fast för bilstöld. Det var han glad för. Han hade bestämt sig för att sluta upp med bilstölder och andra dumheter. Han var ”under övervakning”, så om han gjorde något mer dumt skulle han åka in. Det fanns tydligen folk som visste detta, så de försökte gå på honom när han var ensam, bara för att han skulle vara tvungen att försvara sig och åka fast för misshandel eller nått.


Vi sa hejdå vid ingången till hallen och han gick iväg i mörkret. Jag tog en dusch och gick och la mig. Det var hårt med bara ett liggunderlag och en sovsäck. Varmt var det också. Det skulle vara tyst efter 22, eftersom folk där inne skulle upp tidigt och jobba. De som vaktade hallen, så att bara de som hade betalat fick komma in, pratade dock väldigt högt så att jag inte kunde sova. Efter två timmar hade jag fortfarande inte somnat. Jag drog på mig kläderna och lade mig ovanpå sovsäcken. Det hjälpte inte heller. Jag smög ut och viskade till de utanför att de gärna fick dämpa sig. De sa förlåt och förblev tysta. Jag somnade till slut ovanpå sovsäcken.

12 juli - Onsdag
Nästa dag var det dags att börja jobba klockan tio. När jag gick från gympahallen frågade en snubbe där utanför om jag skulle till festivalen. Ja, det skulle jag, så han gick med mig. Han tyckte det var lite segt att gå ensam. Han var också funktionär. Vi pratade om allt möjligt. Han berättade att han var från Deje, en liten håla i Värmland. Jag sa att jag hade hört talas om den, men det enda jag visste var att UKM-festivalen var där. Där hade han jobbat. Jag nämnde min och Arts film, och den kom han ihåg. Det tyckte jag var häftigt.

Vi pratade också om namn och han sa att han hette Johan.

 

Jag åt två mackor till frukost. Det var det som bjöds.

Klockan tio skulle vi börja. Några började på måndagen med att bygga. Det var dem jag hade hjälpt dagen innan. Resten började på onsdagen. Även jag, egentligen. Vi skulle få scheman (men skrivaren var trasig) och så skulle vi bygga klart det sista. Jag hjälpte flitigt till. Vi skulle sätta upp en banderoll vid lilla entrén också. Förra årets ”nyckelfunktionär” (den som sa vad vi skulle göra), som även han hette Jonas, hade nu jobbat upp sig och var ännu högre chef. Han åkte runt i bil och bestämde lite överallt. Han bad mig hämta den minsta pappkartongen med banderoller i. På kartongerna stod banderollmåtten följt av några kinesiska tecken. Det var svårt att veta vilken banderoll som var minst, eftersom måtten sa att den ena banderollen var mindre på höjden, men den andra var mindre på bredden. Jag tog med båda rullarna och visade chefen. Han visade vilken vi skulle ta, och så klättrade vi högt däruppe i byggnadsställningen och satte fast banderollen med ståltrådar och najjare (en finurlig uppfinning).

När vi var klara gick vi nöjda därifrån.


Jisses va' duktiga vi är!
Oj, vad duktiga vi är!

Jag och Maurits gick och åt. När vi åt den så kallade ”maten” ringde min mobil. Det var Agnes, vår nyckelfunktionär. Enligt henne hade Jonas sett att vi hade tagit fel banderoll. Gött. Vi åt upp och jag och Maurits gick och bytte banderoll. Vi klättrade omkring där uppe och satte fast den jättestora banderollen. Vi fick hjälp av en av de andra killarna som hade vägarna förbi.

 

Då försöker vi igen...
Då försöker vi på nytt med att vara duktiga.

Senare hälsade jag ännu en gång på inne på campingen. Penus och hennes vän Clara gick omkring med var sinn regnmätare fylld med något alkoholhaltigt. Finurligt. När de stannade någonstans stack de ner ståltråden i marken, så stod regnmätaren där med drickan.


Finurligt, Penus!
Fiffigt, penus!
 

På kvällen när jag kom till gymnastiksalen bad jag om en matta, och jag fick två gymnastikmattor (sånna där små som är ca sex cm tjocka) som jag lade på golvet under sovsäcken. Det var bekvämare att sova på. En av de som jobbade där bad om ursäkt för att de hade varit så pratiga natten innan. De hade dåligt samvete. Bra.


Här bodde jag
Här sov jag.

13 juli - Torsdag
Öppningsdags!

Hela festivalen öppnades, och jag hade första passet i kassan.

Det fanns massor med olika typer av betalningssätt och biljetter. 3-dagarsbiljetter och endagarsbiljetter. 40-plusbiljetter för de som var över 40. Egentligen var det samma sak som endagarsbiljetter, men de var billigare. Det flesta hade köpt biljetter i förväg, så de bytte en biljett mot ett band. Både tre- och endagars. En del hade e-biljett. De fick gå till kassa 1 eller 2. De hade med sig lappar med streckkoder på. Då använde vi små fräcka handdatorer som läste av streckkoden och sa om biljetten var OK.

 

Första passet var fyra timmar, men min kassa var stängd den första timmen, så jag jobbade bara tre timmar. Sen var jag ledig i tre timmar, och sen jobbade jag tre timmar till. Sen jobbade jag sista passet mellan 01 och 04. Det var lite segt, men de stängde ändå ungefär halv tre, så jag kunde sticka då.

Fem minuter innan öppningsdags ringde tre tjejer till vår nyckelfunktionär och sa att de inte ville jobba. De hoppade av. Schysst. Då var det runt fjorton pass som ingen jobbade på.

Vid matdags satt vi i gräsbacken utanför mattältet. Efter maten lade jag mig ner och solade. Jag somnade. Jag vet inte hur länge jag sov, men skönt var det. Vi satt där ett gäng och bara tog det lugnt.
 

Under dagen såg jag Las Palmas. Jag missade första kvarten, dock. Konserten var inte så himla bra. De är faktiskt bättre på CD och MP3 än live. De har en del väldigt smarta rim och textrader. ”Mitt närminne är ett minne blott” sjunger de bland annat, och i låten ”Partybroms” beskriver han sig själv som ”Simon är en katt bland hermeliner, en partyhatt bland serpentiner”.
Härlig musik, härliga samplingar och sköna rim. Dock inte så bra live, alltså.


Jag gick till campingen ännu en gång och letade efter Art. Han var inte i sitt tält, och inte i närheten. Jag tänkte gå tillbaka men kom på att jag hade varit vaken sedan ungefär halv nio och skulle jobba till fyra på natten. Jag hade bara sovit en liten stund på gräsmattan.
Eftersom Art och jag är så goda vänner lade jag mig i hans tält. Jag satte mobilens timer på en halvtimme, och försökte sova. På campingen var det ett himla liv, så det gick inte så bra. Efter en kvart öppnades tältet. "Vem är du?" frågade en tjej i tältöppningen. "Öh. Oj. Det här är väl Arts tält?" svarade jag.
Det visade sig att Art inte längre bodde ensam i sitt tält. Hans nya tältsambo blev mycket förbryllad av att hitta mig där inne. Jag kom ut ur tältet och förklarade att jag "Power-napade", och att jag var en vän till Art.
"Jaaaa! Men du är ju Albin! I Albin & Art!". Ännu en som hade sett programmet. Hon hade sett det på nätet.
Vi pratade ett tag, men sen var jag tvungen att gå iväg och jobba.
 

Det var prat om att man kunde få mat om man jobbade sent, men det tyckte inte kocken, så vi fick gå utan mat på natten. Jag kom efter att köket hade stängt för kvällen, men jag kom på att jag kunde göra ett besök hos ”själavårdarna”. ”Svenska Kyrkan Arvika” hade ett tält där man kunde sova en timme om man ville, och ett tält där de bjöd på te, kaffe, saft, kakor och smörgåsar. Jag gick dit och fick två mackor. Det var snällt.

 

Senare på kvällen gör jag ett besök på campingen. Då träffar jag på Erland, far till mina sysslingar Malin & Erik. Han jobbar som frivillig brandman när han inte sköter bondgården. Han och några andra brandmän stod inne på campingen och kollade säkerheten. Jag pratade med dem en stund och blev avbruten av en kille från Stockholm som kom fram och började prata. Oavbrutet. Han tyckte brandmän var jättecoola. Han frågade lite om vilken brand som var den största de hade släckt och sen pratade han nonstop. När brandmännen blev tvungna att gå vidare lämnades jag med stockholmaren som pratade om lite allt möjligt. Bland annat nämnde han att hans kompisar rökte hasch på campingen. Han själv höll inte på med sånt, eftersom det är jättedumt. När brandmännen hade gått kom det dock fram att han själv hade rökt en del. När han fick syn på mitt armband och förstod att jag var funktionär blev han rädd att jag skulle skvallra, men det gjorde jag inte.

När jag jobbade på natten sålde vi slut på biljetter klockan två på natten. Första dagen. Publikrekord! Nu fick vi bara sälja förköpta biljetter resten av festivalen.

 

När jag, efter en hård dags arbete, återvänder till gympahallen ligger det bara en matta under min sovsäck. Det var kanske någon som inte tyckte att jag skulle få ha två. Denna någon kanske inte tyckte att man behövde fråga, eller meddela mig först.

Jag sov gott ändå.

När jag skulle spara det här fick jag veta att det fanns en gräns för hur långt ett inlägg får vara, och att jag hade överstigit den gränsen. 32000 tecken. Det är mycket.
Därför fortsätter mina äventyr i nästa inlägg...
Andra delen finns här.

Kommentarer:

Skriv en ny kommentar:

Namn: (Skriv ditt namn, or I will crush you!)
Kom ihåg mig!

E-post:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits