Fy bubblan vad bra det blev!

Kusin Jonas fick sin Sofia och de kommer förhoppningsvis leva lyckliga i alla sina dagar.

Jag har länge varit orolig för hur det skulle gå. Jag hade ju fått uppdraget att vara toastmaster. Jag jobbade hela förra veckan och när jag kom hem sov jag en stund och sedan var det öva på sånger som gällde. När vi åkte kändes det bra med sångerna, men jag hade inte planerat någonting vad jag skulle säga. Tänkte köra på improvisation. Det har funkat förr. Vi hade hyrt en minibuss som vi satt 8½ personer i. Mamma, pappa, broder Emil, broder Daniel, Daniels Jessica, syster Lisa, Lisas Jimmy, jag och lilla Leon (Lisa och Jimmys bebis). Vi tog plats och åkte genom Sverige till bröllopet.

Vi kom fram och häsade på alla som var där och som kom senare. En väldans massa folk blev det till slut. Vi hade ännu inte träffat Emelie, som skulle sjunga med oss och vi undrade vem det kunde vara. Precis när Emil sagt något i stil med "Vi får se sen om vi hittar Emelie" ser jag tjejen som står en meter från Emil hälsa på någon och säga att hon heter Emelie. Det märker inte Emil, men jag hälsar på henne och vi pratar och hon hade läst igenom texten och tror att hon klarar av att sjunga med oss. Bröllopet gick snabbt och smidigt. Båda sa ja.

Ingen återvändo. Foto: Daniel Werner

Emelie sjöng två sånger i kyrkan. På den första märkte man att hon var lite nervös, men att hon kunde sjunga och den andra sången gick jättebra.

Här är en bild på Emelie, och även den här bilden har Daniel Werner tagit.

Sedan tog folk kort utanför kyrkan och jag fick mitt första uppdrag. Jag skulle organisera välkomnandet av brudparet vid festlokalen. När alla kommit till festen fick gästerna ställa sig på två led. Ett med herrar och ett med damer. Herrarna fick var sin ballong och damerna var sin spik. Sedan kom brudparet och de fick gå mellan raderna av folk och under ballongerna. Damerna smällde ballongerna ovanför huvudet på brudparet och då ramlade det ner havre på dem. (Det var havre istället för risgryn. Fåglarna mår tydligen inte bra av att äta risgryn). Det uppdraget lyckades jag med gallant. Folk gjorde som jag sa.

Jag pratade mycket med kusin Mats (Jonas bror) och morbor Staffan eftersom de var mest inblandade i planeringen.

Så här kunde det se ut när jag pratade med Mats.
Även här är det Daniel Werner som har plåtat.

Det var några som anmälde tal till mig och då var det mitt uppdrag att presentera dessa talare. Jag pratade med en kvinna i kökspersonalen och vi skrev en lista på när vem skulle tala. T.ex. att då blir det vin och sedan talar den personen och sedan är det förrätt och sedan talar han och sedan vin och sedan hon, o.s.v. Det gick bra.

Först talade brudens far, och senare brudgummens far (min morbor Staffan). Andra talare var bl.a. brudgummens mor och brudgummens bror (min kusin) Mats. Riktigt bra tal allihop. Efter Mats tal presenterade jag mamma som "Vivianne Werner, före detta Tegebäck, före detta Gustavsson" (hon har hetat alla de namnen) och hon gick upp och talade (väldigt överdrivet) om hur duktiga barn hon hade och så drog hon upp mig och Emil och så sjöng vi "Nu grönskar det". Vi sjöng i vacker och avancerad stämsång, men vi såg väldigt, väldigt uttråkade ut. Det blev succé. Folk ropade "Omstart! Omstart!", så vi fick sjunga den igen, men den här gången gjorde vi det mer "seriöst" och det var också uppskattat.

Senare sjöng vi rövarsången ur Ronja Rövardotter. Väldigt maffigt och uppskattat. När folk hade fått i sig lite mer alkohol och vi var säkra på att mormor inte hörde sjöng vi "Balladen om Theobald Thor" som hängde och slängde sin kuk. Den var också omtyckt. En del på festen var ju studenter och sa att de har plågats av den sången under hela sin studietid, men de hade aldrig hört den i stämmor. Den blev väldigt fin i stämmor, trots den vulgära texten.

Senare, när alla hade hållit tal var det dags för bandet. Jag hade hälsat på dem precis när vi kom till festlokalen, och de skulle åka därifrån efter soundcheck. Innan dess hade jag inte träffat dem, men vi skulle nu sjunga två låtar med dem, utan att ha övat med dem. Emil hade mailat låtarna, texterna och noterna, så de hade övat. Först sjöng vi en låt som Jonas hatar, men jag presenterade den som hans favoritlåt som har varit med honom genom livet och hjälpt honom i svåra stunder. Den hette Nattkorv och polka och den låg tydligen på svensktoppen ett tag, men det var längesedan. En hemskt glad låt. Emelie sjöng verserna och Emil och jag tog refrängerna. Bandet var jättebra och jag blev riktigt förvånad över att det gick så bra, trots att vi inte hade övat med varken Emelie eller bandet.

Efter det bytte vi kavajer och Emil och jag sjöng "Dröm om kärlek". En dansbandslåt som är en parodi på dansband. Skriven av Claes Eriksson. Det var också uppskattat, och folk tyckte den var rolig, vilket var tanken. Vi hade på oss röda kavajer och sjöng den så smörigt, dansbandsaktigt vi bara kunde.

På bilden syns Jonas och Sofia dansande. Eftersom inte Emil tillät att jag lade upp någon bild på honom utan att fråga först, lade jag upp bilden på när jag och Michael Jackson sjunger istället (det är vi till vänster, i röda kavajer). Foto: Daniel Werner

Sedan körde bandet själva med en sångerska.

Foto: Daniel Werner
Folk dansade glatt. Alla dansade. Bl.a. kusinerna Camilla och Annika, men det ska jag inte skriva för mycket av, eftersom jag hört att Camilla ibland hänger i min blogg. Nej, men jag dansade med både Camilla och Annika och det var skitkul. Jag kunde tydligen dansa. Jag dansade även med mormor. Och jäklar vad jag skrattade. Hon dansade glatt till YMCA, trots att hon fyller 90 i mars nästa år. Men hon hoppade tunt och försökte göra rörelserna. Hon är helt otrolig.

På bilden syns Jessica närmast till vänster, bredvid henne en kille som jag inte får publicera bilder på utan att fråga, och i blått har vi min snart 90-åriga mormor. Bredvid henne, kusin Camilla, morbor Staffan och det som sticker fram till höger, närmast kameran är min syster, Lisa. Foto: Daniel Werner

Jag dansade som sagt en hel del, t.ex. med kusin Annica.

Lite längdskillnad mellan mig och Annica (Annica till vänster. Jag till höger), men hennes man är tre meter längre än vad jag är... Längdskillnaden löste jag genom att...

Helt enkelt lyfta upp Annica i luften. Nu faller ljuset på den här bilden lite dåligt, så man ser inte riktigt att Annicas underkropp bara hänger i luften.

Kvällen var helt otroligt rolig. Folk kom fram hela tiden och sa att vi sjöng bra och att vi var duktiga. Ja, nu skryter jag, men det var så jäkla kul. Dagen efter var det barndop, men det var inte så mycket röj då, så det blir nog ingen intressant blogg.

Tack alla för en fantastisk dag, och tack broder Daniel Werner (och även Jessica) för bilderna!

Nej, men här är de ju! Daniel och Jessica, alltså.

Klart slut!

Klicka på kommentarer här nedanför för att kommentera!